Till de mollstämda tonerna av 1780 kronor fick jag mig min gamla datorkrake tillbaka efter att den legat i karantän i närmare tre veckor hos PC-Akuten med svårartad Dengue.

Förvåningen i frågan "jaha, betalar du med kort?" som ställdes mig (som trots mina utseendemässiga defekter må se härjad och sliten ut - jämförelser med en gammal nött baseballhandske i skinn kan med fördel appliceras - men knappast torde kunna tas för en pensionär) är ungefär precis så lite 2012 som någonting kan vara.

Nu ska vi styra upp den här kosan igen, åter mot världsherravälde eller åtminstone mot en känsla av att någon annan än min ömma moder läser det jag skriver.

Först tänkte jag mig på att ur GIF-synpunkt kort gå igenom lördagens premiärdrabbning.

---

Ha tålamod, vi hörs väl sen
En sanning fast den klingar falskt
Du säger ingenting
det säger allt

Efter tre och en halv timme, eller om man så vill "ganska precis sju The Office-avsnitt", i buss befinner jag mig numera i Sundsvall. Vid en dator.

Jag hade tänkt ta och nyttja denna vilodag inför morgondagens GIF-match till att producera blogginlägg till en sällan tidigare så törstande pöbel.

Men.

Ni vet ju hur det blir.

Det ska intervjuas från tidningar där, det ska skrivas initierade krönikor här.

Ja, ni vet väl själv hur betungande det är att vara affischnamn.



Om ni om, säg, sextio år flanerar i utkanten av någon av "Carlséns Frukt och Begravning":s billigare kyrkogårdar; stanna då gärna till och läs följande:

"Här vilar Erik Löfgren som i januari 2012 frontade en försäsongsmatch mellan GIF Sundsvall och Umeå FC på en Facebooksida.

Gravplatsen sponsras av blogg.se och P3 Porto Port".

---

Won't you tell me what you're thinking of?
Would you be an outlaw for my love?
If it's so then let me know.
If it's no then I can go.
I won't make you.
Oooh ooh.

Jag klarade mig.

Däremot min dator kan nog åkt på en värre släng av Denguefebern.

Jag lovar att återkomma i sällan skådat slag så fort datakirurgerna på PC-Akuten gjort sitt.

---

I don't need to be
with people
who don't
care about me

And happy people never fantasize

2011 var inte mitt år på särskilt många plan.

Jag har, under en fin uppstart på det nya året, någon gång tänkt tanken att "men fan, 2012, dååå...".

Nu är ju inte sextonhundra kronor någon summa att lipa ut bloggledes över (det är överskattat det här med att kunna ställa annat än knäckebröd och aromat på middagsbordet) men känslan att lämna in ett åttakronors Topptips på stadens spelhak, där gamla rävar med en tipspenna bakom örloben står och dividerar om "Lejjsesster är bra borta" eftermiddagarna igenom, ena dagen och komma tillbaka och hämta ut sexton hundralappar med en konstlat obekymrad min dagen därpå - den går ju inte av för hackor.



Men näpp.

Newcastle-Blackburn 2-1 '90+5 Guiterrez.

2013 kanske.

---

Kärlek är för dom,
dom som har tur.

Det är en av årets allra mest heliga kvällar detta. På just denna dag för ett otal år sedan kom tre vise män från Baltikum till Jesubarnet med smuggellimpor av filterfri rökelse och några hemrullade myrracigariller som de kommit över via flamländska skepparkontakter.

Josef och Maria lovade att spara hela ladden till det lilla gossebarnets planerat gaalna Sweet Sixteen Party, men det dröjde inte länge innan en ung Hossianna hittade gömman. Hur Hossianna, som länge sågs som det kanske största samaritlöftet i Nasaret med omnejd, gick ner sig är en historia som tyvärr gått förlorad för eftervärlden.

Nåväl.

Det är en röd dag idag. Och dessutom fredag.



Då ska vi inte ens gå in och försöka förklara tragiken i att den här bilden tas efter klockan sex på kvällskvisten.

---

Kom,
kom,
atombomb,
om vi nån gång,
nånsin,
blir som dom.

Jag hatar inte min nya jacka.

Jag tror att jag har belyst det bloggledes. Det verkar hur som helst ha nått pöbeln, för när jag igår flanerade Umeås gator och tog tillfället i akt att - på sedvanligt trevligt manér - ställa en fråga om "hur är jackan då?" till en människa som jag visste relativt nyligt investerat i en ny jacka.

Reaktionen blev en närmast vettskrämd blick som signalerade "oj-jag-har-glömt-att-fråga-nej-nej-nej" och ett "JUSTJA, din jacka!" som om jag påtalat att de minsann glömt att berömma min jacka.

Jag antar att det är den egocentriciteten som förväntas av någon som skriver en blogg om sig själv och sitt leverne i stort sett dagligen. Det må så vara.

Nåväl.

Den enda nackdelen med min smäckra nya jacka är att när jag går med nävarna i sidofickorna så tappar jag inte så lite av min tidigare så karaktäristiska gångstil. "Jag tappar min swag", som jag kommit undan med att säga ifall jag spelade vänsterytter. Och det är inte bra. Inte bra alls.

För jag har av flera av varandra oberoende källor fått höra att "jag går som om jag är på väg fram för att slå ner någon". 

För en medellöst havregrynsgrå människa som jag är det - kanske mitt enda badboyiga attribut - förstås det sista man vill tappa.

---

Jag är dålig på vardag
men duktig på fest
usel på sånt
som människor gör mest
för dig vill jag lära mig vad som helst
för dig vill jag bli vad som helst

Jag har varit ett otal vändor på Friskis på sistone. Det är tveklöst det gym i Sundsvall som är bäst utrustat för att jag, Erik Löfgren, ska komma optimalt förberedd när försäsongen startar på måndag. Det är gratis.

Jag såg med spänning fram emot vilken hord av arbetslösa amöbor man skulle stöta på under dagtid på ett gym under gratispremisser, men det blev en besvikelse. Där befann sig rätt vanligt folk.

Och när jag tänker efter så är ju folk som inte betalar för att gå runt i linne och prasselbyxer i regel normalare än folk som betalar för att gå runt i linne och prasselbyxor.

Nåväl. Min korta poäng om dessa gymbesök är att trots Friskis&Svettis totala ombyggnation så har de gjort kardinalfelet att placera sin chinsstång centralt, mitt i det öppna, luftiga gymmet.

"Chins?", undrar ni. Ja, hade jag kunnat göra en chin hade jag kunnat lägga upp en demonstrerande videoblogg.

Men...



... så där kan jag ju inte göra. Åtminstone inte tillräckligt många gånger för att det för en mittbacksrese inte ska bli ytterst pikant inför de lika dömande som testosteronstinna ögonen hos de GASP-byxeprydda bufflarna.

Om jag någonsin startar mig ett gym ska såväl chins- och dipsstång vara belägen på toaletterna.

Ingen insyn. Låsanordning. Man är klar när man är klar. Ingen vet vad man gjort eller inte gjort.

Kanske man skulle starta sig ett gym. Någonting borde man ägna sig åt.

Efter London- och Thailandsresa följt av juleklappshandlande slog jag mig idag ner, loggade in på bankkontot och började skissa på någon sorts överlevnadsplan för januari.

Jag åker upp till Umeå imorgon - förhoppningsvis släpper GIF mig till Umeå annars får jag väl hoppa på första bästa nordgående räktrålare (varifrån jag lär unleasha det hell som kan vara pirkt.blogg.se på styrelsen) - och jag tycker inte att ni ska höja på ögonbrynen ifall ni finner mig utanför MVG-gallerian skrikandes:

---

Det här är vad vi vart
Öde som bruten mark
Aldrig känt mig särskilt bekväm, varken manlig eller stark

Säkert tre nätter i rad har jag drömt om att jag blir jagad av självaste Lord Voldemort (tror jag, det kan ju vara en helt vanlig brännskadad blottare). Jag löper och löper och han bara vandrar irriterat efter precis som en förälder som inte orkar leka kom-å-spring-efter-mig-jag-är-ett-barn-hahaha-vad-kul-vi-har-leken precis utanför Systemet en fredagskväll utan bara vill stega in och grabba första bästa Riojatjut på låda och åka hem och somna framför "Så ska det låta".

Jag springer och springer men inser till slut att jag aldrig kan undkomma min svartklädda antagonist, och till slut tar jag alltid det högst diskutabla beslutet att klamra mig fast i en grövre granstam (Mulleskolan lärde mig aldrig hur man skulle agera vid konfrontation med mörkerhärskare, däremot hälsningsfrasen "hej kollikokk" som jag fortfarande nyttjar när jag vill göra ett gott förstaintryck in i coola kretsar). Det slutar alltid med att han kastar oklar besvärjelse (den enda jag kan kommer på är "Alahomora" som jag minns från den tiden då min ömma lillasyster belägrade familjens stationära dator, alltid just när det var FM-dags - det var ofta FM-dags, för att springa runt med en virtuell Harry och öppna dörrar med nämnda formel) över mig och att jag då dras bakåt, tappar fästet med naglarna mot barken och slungas tillbaka mot den svartbekläddes magiska trollstav.

Sedan brukar jag vakna.

Vart jag vill komma? Jag vet inte. Inte alls. Men jag brukar inte minnas mina drömmar. Kanske drömmer jag vanligtvis inte. Kanske sätter den här bara djupare spår.

Och den enda kontakt jag haft med Harry Potters förtrollade värld de senaste åren - jag hamnade efter i familjens bokläsande och filmtittande redan vid femman och har inte orkat jobba mig ikapp - är att min far nu sedan han köpte en ny reciever till hemmabioanläggningen testar ljudbilden till tonerna av när Lord Voldemort  trollstavsledes skjuter någon form av eldkaskad upp i luften så att allting exploderar och ett massivt, öronbedövande dån ljuder över Södermalm med omnejd. Min far ler alltid lika belåtet.

Jag drömmer alltså följdaktigen mardrömmar.

Det är kanske dags att bjuda hit morfar igen.

---

I don't want to work change my behaviour
I don't want work,
no, I'm not made for labour,
I don't want work,
so please don't do me no favours.
I don't want work to change my behaviour

And please don't talk to me I fall in love so easily
Please don't look at me
Please just let me be
Please don't care about who I am or how I feel
Please don't ask me if it's real

Det är nyårsdag idag. Så mycket nyårsdag.

Men om folk kastar sig ut på hundrafyrtiometers flygturer på skidor i Garmisch-Partenkirchen så är väl det minsta jag kan göra att kasta mig över någon sorts årssummering.

Det var dock ett sämre mellanår här på pirkt.blogg.se. Summeringen blev därefter. Håll till godo.


Årets mest tragiska bild:

När Erik Löfgren i våras sov på en vandrarhemsbädd och drömde om att han fick ett sms.

 
Årets oklaraste:

Varför jag spenderat två fredagskvällar med att betala mig in på daminnebandymatcher.

 

Årets trassligaste resa:

Thailand i december.

 
Årets affärsbesök:

Jag skrev det här inlägget. Sedan besökte jag butiken igen, någon halvannan månad senare.
“Har du en blogg?”, frågar expediten. “Jaa…”, svarar jag tveksamt.
“Köpte du… den där tröjan?”, frågar hon och pekar på just den tröja jag köpt. “Jaaa…”, svarar jag, nu helt klar med vart hon vill komma. Jag hittar dock, mycket lägligt, en väldigt intressant tröja som jag fäster blicken på och börjar treva fingerledes på. Jag står så i någon halvminut, under tystnad, sedan lämnar jag butiken.

 
Årets sociala ögonblick:

Se ovan.

 
Årets konsertögonblick:

Umeå Open-fredagen där Säkert! inledde, Two Dancing Days gjorde ett mellanspel innan Håkan Hellström avrundade. Jag hade match dagen efter och det här spektaklet höll ju på sent in på nattakvisten, så jag kunde ju självklart inte medverka. Men min kompis var där och sa att “det var rätt soft”.

 
Årets konsertögonblick 2:

Magnus Ekelund och hans stål som förband till Mattias Alkberg som spelade “Matti Apornas son”.

 
Årets film:

“Hämnden” med Persbrandt. Tror jag.

Årets sämsta sportbar:

Allstar i Umeå. Höll stängt “för utbildning” en dag då Chelsea mötte Tottenham och United mötte Arsenal.


Årets bästa restaurang:

Sportbaren Allstar i Umeå.

 
Årets mest saknade:

Michael Scott.

 
Årets minst saknade:

Sladjan.

 
Årets besvikelse:

Rullpizzan. Tillsammans med gästande Martinsson såg jag en senare lördagsnatt fram emot att smälla i mig något lika smäckert som flottigt för att avrunda utekvällen. Vi stegade in på en välbesökt pizzeria, ögnade igenom menyerna och fastnade båda för en “Vesuvio” till tonerna av 73 kronor.

 
“En vesuvio”, sa Martinsson. “En vesuvio”, sa jag. Döm av vår förvåning och kokning när Martinsson uppskattningsvis två minuter senare helt sonika tilldelas en folierulle i näven.

 
Han har fått sig en rullpizza. Väldiga diskussioner uppstår. Martinsson är halvvägs på väg över kassadisken för att tilldela bagaren en välförtjänt lakritsbåt. Samtidigt står jag och övervakar hur bagarlakejen i bakgrunden tillreder min rullpizza. Han börjar med att plocka ut en färdigpizza av trassligaste Dafgårds-modell ur frysen, applicerar den i micron, väntar någon halvminut, fyller Dafgårdaren med sallad och sprutar ut rhode island-sås på salladsbädden varpå han rullar ihop den och försluter den i folie.


Årets besvikelse 2:

När jag stegade förbi Joe Labero utan att nyttja profilbildstillfället. "Västvärldens två största skojare", skulle det stå som undertext. Lätt fyra gillningar. Kanske till och med en från en tjej.

Årets kommentar:

“MEN DET VAR JU INTE DET HÄR JAG BESTÄLLDE”, skrek Martinsson över kassadisken med det bestörta tonfallet hos en ung man som ser får sin Vesuvio i ett folieknyte.

“Men det här är också gott”, sa bagaren med ett lugnt leende.

Det var det inte.

 


Årets ljudanläggning:

Min morfars.

Årets köp:

Min far som på juledagen, dagen efter min väldigt hörselnedsatte morfar sågade hela surroundsystemet med meningen "jag har mycket bättre ljud hemma", åkte och köpte sig en ny reciever.


Årets Dagens Outfit-bild:




Årets comeback:



Efter att medelpadska privatspanare börjat skaka om fundamenten i hans chokladhjulsimperium sökte sig Choko-Dutch norrut och styrde, får vi anta, detta oststånd I centrala Umeå. “Dutch Cheeseman”; vi får väl anta att affärsidén går ut på att klättra kring Arlas containrar nattetid för att lägga rabarber på gammal, förlupen och utgången ost som de sedan paketerar om och kränger iväg som flamländsk mögelost. “Cheesy Dutch”, smaka på det.


Årets erbjudande:



SOC-kassen.


Årets teaser:

Det finns förhoppningsvis inte ett filmhjärta som inte klappar för att denna produktion ska få sig en finansieringsslant från Nordiska Filminstitutet:

 

 

Årets liknelse:

Det här är den enda under detta bloggtrasslets 2011 som jag är lite nöjd med. Lite.

 

Årets namn:

Pa Dibba. I knapp konkurrens med Sigbjörn Olofsson.

 

Årets skivor:

3.Bon Iver - Bon Iver

2. Magnus Ekelund & Stålet - Svart Flagg

1. Mattias Alkberg - Anarkist

 

Årets låt:

“Din jobbigaste vän”.



Årets soundtrack:



De här tjugo låtarna är mitt 2011.


Årets moderat:

Håkan Juholt.


Årets googling:

Jag sitter på ett internetcafé i Phuket.

Intill mig slår sig en indier ned. Han har en försynt uppsyn, en fjunig mustasch och ett par IT-teknikerglasögon. Han osar nästan mindre sex än mig.

Jag ser hur han loggar in på Google. Jag ser hur han knappar in "can you get aids from thai prostitutes" i sökfältet. Han klickar sig in och läser på.

Det funna svaret verkade inte vara till belåtenhet då nästa googling löd "can you get aids from oral".


Årets mänskliga mörker:

Klockan åtta på morgonkvisten tog jag en sista lov runt stranden. Det var Full Moon Party i Koh Phangan och Danny sa att "man fick inte gå och lägga sig innan solen gått upp".

Bilden när horder av pumpade, tribaltatueringsprydda västerländska gymmare utan tröja stod och agerade ut hela "dansa-upp-bakifrån"-repetoaren i hopp om att kanske få idka gymnastiskt med något kvart-i-nio-trassel; jag trodde det var botten.

Men så flanerade jag gatorna i Phatong. Där satt i varje bar uteslutande äldre västerländska män och tallade leende på dubbla uppsättningar unga, ack så unga thailändska prostituerade.

Det är nog vår civilisations absoluta botten.


Årets bok jag läst (alternativ rubrik: "Den bok jag läst"):

Per-Olov Enquists "Ett annat liv".


Årets Erik Löfgren:

Ian Evatt.


Det var det. Låt oss önska oss ett bättre bloggår 2012.

---

I know,
everything is so-so,
I know,
you could just fly solo.
But come on,
we are going to go go,
around the world,
cuz you're the girl of a thousand dreams.

Jag gillar att vinna. Jag gillar det väldigt mycket. Hade jag tagit mig någonstans i livet hade jag kunnat sitta här och skrivit "det är det som har tagit mig dit där jag är idag". Men det är till mångt och mycket min trasslighet som ligger till grund för den diskutabla resan.

Nåväl.

Jag är en sån där människa som, efter att ha missat ett enkelt passerslag när Kristian Ek och hans trassliga attackspel letat sig fram på nätet, kan få för mig att försöka veva rackuslingen till flisor och skrika ett okvädesord i högan sky.

Just precis när slaget missades kom en medelålders kvinna med sin lilla dotter in genom omklädningsrumsdörren för att spela på en annan bana. Jag hade, så här i eftertänksamhetens skimmer, kanske kunnat valt ett just för stunden mer klädsamt okvädesord än det som påminner om den slovakiska Champions League-klubben MSK Zilina.

En sån där som hyttande knyter näven framför sig när han tar en boll till 40-30 i ett game som står och väger i en tennisdrabbning mot sin far som han nu för tiden vet kommer att sluta 6-1 men som han kanske, kanske kan få till en triumferande 6-0-seger.

Jag fick en väldigt fin förmiddag igår. Först besegrades min ständige nemesis Kristian Ek efter 10-8 i ett nervdallrande tie-break, en seger som i det närmaste får liknas vid en bragd då Ek i dagarna fått sparra med sitt tennisorakel till syster medan jag inte vevat ett enda vev med ett tennisrack på ett drygt år. Därefter besegrades min far med klara 6-1, 6-1 efter blotta timmens vilopaus.

Och mitt i dessa vinnartag ringde en tjomme från Västerbottens Folkblad och förkunnade att jag var "en av årets fyra bästa" i deras frågetävling Sportfrågan. Jag agerade ju, förmodligen till VF-redaktörernas stora kokning (jag antar att de i en utopisk värld skulle vilja ha två kända profiler som tävlar), stormästare en halv sommar. Nu skulle stormästarna göra upp över ett parti tiofrågors.

När jag på fjärde frågan kved fram ett osäkert "Väkksjö" på fempoängsnivån och ledtråden vilken stad Carolina Klüft kom ifrån (jag tänkte mer på pappa Johnny, som jag med all säkerhet visste hade spelat i Östers IF och... ja, Växjö och Klüft lät som en kombination Chrille Ulfbåge kanske yppat i nån Sportnyttspåa) och fick ett "det är RÄTT!" kastat i örat så satt jag med sexton poäng på fickan. Sexton! På fyra frågor. En fyra i snitt.

Dubbla tennissegrar och en prestigeseger i en kunskaps(förvisso om sport)tävling som bara borde vara att sejfa hem - jag var på väg att avsluta 2011, detta nådens och trasslets år, på den såväl fysiska som intellektuella toppen.

Men så kom dom. En efter en.

"Vi letade efter curling-VM".

"Det var Rolf-Göran Bengtsson vi var ute efter".

"Det är tyvärr fel. Rätt svar var Frida Nevalainen".

Körling. Roffe. Och Frida Nevalainen. Tydligen en lokal damishockeyspelare. Jag visste vid fyra poäng att det handlade om en lokal damishockeyspelare. Vid en-poängsnivån tänkte jag i en minut innan jag kom på att "det fanns nån i landslaget som hette Timglas".

Efter tio frågor hade jag samlat ihop 22 poäng. Jag hade, som ni förstår, fler fel än ovanstående men jag minns inte vilka idrottsmän eller -kvinnor de sökte. Månne någon lokal talang som "åkte ut i första kvalomgången i älgskidskytte-EM i Oberstorf".

Jag skrek till slut rakt ut i luren att "HUR FAN SKA JAG KUNNA VETA DET?!" på samma sätt som Stånk-Tommy skrev till trollkarln.

Och idag fortsatte olycks- och förlorarspiralen genom att jag blev Uncle Philad på DownTown av min vän Klonk-Basse. Efter att ha vunnit de två inledande partierna höjde han, som han lärt sig framför "Fresh Prince in Bel Air" som liten knodd, priset och smaskade sedan i sig en bättre schezuankyckling på min bekostnad vid den närliggande asiatkiosken.

2012 står för dörren och jag är en lika stor förlorare som brukligt. Känns tryggt.

(Jag verkar inte bara ha varit en förlorare ifjol utan en ointressant förlorare. Jag har scannat igenom 2011 års första månader i jakt på guldkorn till en årssummering, men finner enkom långa - aaaalldeles för långa - inlägg om Messmör och diskande i handfat. Jag ska hur som haver försöka styra ihop någon form av lista i dagarna)

---

This years resolutions: 
I will exercise more 
Call my grandma 
Tell my family that I love them 
Learn more about the world wars, and forget 
I will learn a new word each day 
Today's word is dejected 

And on the top of the list there's you 
I'm going to be with you 
I haven't told you yet but I'm going to be with you

15.28: "Hej, Erik heter jag och hade bokat en tid klockan halv fem... Lövgren. Med F".

16.17: "Hej... du, jag skulle ha haft tid halv fyra och... ja, jag har inte blivit uppropad. Jag tänker att det kanske har blivit något fel nånstans. Jaha. Okej. Ni hade bokat fel... Så läkaren har inte sett mig på sitt schema? Men han kommer göra det nu. Okej. Tack så mycket".

16.25: "Hej... ja, jag väntar på att besöka läkare. Precis. Jag hade bokat tid halv fyra. Ja, jo, de sa att det blivit nåt fel, men... jag skulle gärna träffa en läkare och ja... det vore ju klädsamt om det skedde ganska snart".

16.34: "Hej. Erik. Jo, jag har problem med några sår från nå thailändska myggbett..."

16.36: "Ja, okej. Och den här penicillinkuren kan jag hämta ut... På vilket apotek som helst, ja. Fint. Tack så mycket".

Det skall sägas att på de drygt två minuterna i doktornärvaro hann jag såväl ta av mig som på mig mina jeans. Det tog säkert en sammanlagd halvminut.

150 kronor för besöket, en minutkostnad som därmed landar på knappa sjuttiofem riksdaler, följt av ytterligare två hundralappar för en pillerburk som "inte hette samma sak som på receptet" men visst skulle vara "precis samma sak", förkunnade en tant på den säkerligen holländska apotekskedjan DocMorris. 

En dryg människa hade ju... kanske sagt någonting syrligt?

Kanske bryr jag mig bara inte. Jag lär ju ändå gå bort i Denguefeber i sinom tid.

"Blev han aldrig klar för Umeå FC den där bloggarn?"
"Men haru'nt hört? n'Erik togs jö av Denguen".

---

Another dead end night 
I wonder who you see 
I lost my senses 
I lost my believes 

Feels like I'm fading 
Chill to the bone 
God let me sleep 
cause I'm coming down cold 

Jag gick till sängs före midnatt igår. Lämnade inte densamma förrän efter tvårycket i eftermiddags, fortfarande med en dånande huvudvärk.

 

Efter några snabba googlingar fann jag relativt omgående att jag led av den illavarslande farsoten “Denguefeber”.

 

Jag har a) varit i Thailand, jag blev b) myggbiten och jag har nu, uppenbart som en följd av de två förstnämnda, c) en väldans huvudvärk. Jag lyckades inte läsa mig till ifall det gick att framkalla blogginlägg under rådande Denguefeberfrossa. Men vi ger det ett försök. Kanske blir det som en sista vacker psykadelisk utandning i bloggform. Kanske blir det ett vanligt trasselinlägg.

 

Det har ju passerat en julafton med allt vad det innebär i form av frosseri, Karl-Bertil Jonsson, juleklappsutdelning och samkväm under julefridspremisser. Lika trevligt som brukligt och inte mycket att blogga hem om annat än att jag vid tjugoett års ålder gjorde silladebut och att min morfar, som typ andrafråga, undrade ifall “jag inte fått med mig någon liten thailändska hem”.

 

Det går inte att klandra honom för sin undran.

 

Min morfar, som blir nittio i vår och som förmodligen inte skulle höra ett endaste dyft utan sin hörapparat, påpekade också när han inte hörde något på teven att “han hade mycket bättre ljud hemma” till min hifi-nördige far och hans 18:1-surroundsystem. Det var väldigt roligt.

 

Nåväl. Desto mer att skriva om angående juledagen. En dag känd inte främst som dagen då Jesus kom till jorden utan som dagen då utflyttade Sundsvallsbor återvänder för att kasta sin diskutabla framgång i anletet på odiskutabla olyckor som en annan.

 

Kvällen inleddes traditionsenligt med en storstilad bjudning hemma hos farmor och farfar. Från sittningen tog jag - utöver några smäckrare kalkonskivlingar, någon snapsrackare och en gemytlig julefridskänsla - framför allt med mig ett begrepp som jag antar att jag kan komma att nyttja i framtiden.

 

Någon hänvisade, apropå att jag skulle styra kosan vidare mot Stadshusen i juledagsnatten, till att “senast jag var ute och stuffa”. Ute och stuffa. Stuffa. Smaka på det mot tungvalvet några gånger och säg mig ifall ni någonsin vill hänvisa till utgång som någonting annat än “stuffning” igen. Nej, förstås inte.

 

Det blev sedan - och håll i er nu, för här kommer det - förstuff (FÖRSTUFF! Smaka på det) hos Mask på Storgatan innan man motvilligt rörde sig mot Stadshuset vid en alldeles för arl timma. Så pass arl att det bara var att spatsera in utan något som helst köande. Lite trist kan tyckas då jag lagt ut hundraåttio kronor på att få en geniun Stadshusupplevelse och gick miste om det element som för mig är mer klassiskt än Spegelsalen själv; det eviga köandet och den obligatoriska vändningen där julefriden eller annan aktuell frid utbyts mot ett unisont totalkokande över det usla arrangemanget där ilskna tillmälen som “det blir ALLTID så här på Stads!” och “jag ska ALDRIG luras hit igen” ekar mot stenfasaden.

 

Jag minns att jag ifjol uppskattade juledagsaftonen för att, ja, jag vet inte hur min motivering löd men det var något om att “det inte bara var nittiotreor där” och att “man fick heja på folk till höger och vänster”. Jag vet inte. Kanske var jag ifjol en människa som gillade att heja på folk.

 

Men i år?

 

“Jaha. Asien? Flera månader då eller? Åhfan. Och Norge innan det? Åååkej”.

 

Det var den bra delen av alldeles för många konversationer. För sedan började jag förklara för mitt trassel med en säkert inte obetydlig rodnad i anletet. Inga vackra stränder att tala om. Inga högavlönade arbetsuppdrag i väst. “Jag spelar lite fotboll”.

 

Det fanns dock många bättre möten också. Det ska absolut sägas. Det måste tydligen sägas. Man vill ju inte att folk får fel uppfattning om den människoälskare som är Erik Löfgren via denna trassliga portal. Tyvärr verkar skadan redan vara gjord.

 

“Hej”, säger en okänd dam och studerar mig med en rynka i pannloben. “Visst… är det du som är så dryg?”. Tjena.

 

Och… om vi ska vara riktigt ärliga, och det är vi ju om möjligt till överdrift här på pirkt.blogg.se, så avrundades ju kvällen i socialt moll för egen del. Jag försökte mig på ett skämt i ett tonfall som jag trodde var omisskänneligt ironiskt. Min enda, i mina ögon oklanderliga, kommentar tolkades däremot så pass trassligt att den nyårsinbjudan jag via kontakter tillskansat mig drogs tillbaka. Min dittills enda.

 

“Hej. Erik Löfgren heter jag. Det är jag som är dryg”. Vi lär kanske få höra med av det.

 

Så kan det gå. Efter sedvanligt Friscoslafsande på Max ringdes det runt till stadens tydligt underbemannade taxiföretag. I brist på bilar bestämde jag och Sven oss, under den känsla av andakt som goda Maxmål skänker inmundigaren, för att flanera hem. Intet ont anande att alla blåsoväders mode… fade… äh, alla blåsoväders förälder (jag vet inte vad för ett namn Daggmar ska påstås vara. Jag kan lika gärna se gamla mormor Daggmar sitta och sticka i en gungstol som demente farfar Daggmar äta klappgröt på ett hem)lurade runt knuten.

 

Vid flera tillfällen stod jag i en av Nordeuropas brantaste uppförsbackar i snorhalka och blåstes utan överdrift tio meter bakåt. Bilden av när Sven sitter på huk, röv-mot-häl-position, och klamrar sig fast vid ett lågt staket; det var en fantastisk vandring hem. Och motvinden, som verkligen kastades i plytet på en i vilken riktning man än vandrade, var ju en synnerligen barsk påminnelse om att det enda som blivit särskilt mycket bättre i förhållandet mellan Erik Löfgren och Sundsvall är att Erik Löfgren hållit sig borta i ett år.

 

(Jag vet inte, det kanske blev långt det här. För långt. Men jag laddade ner Scrivener, ett fantastiskt program som får en simpel hobbybloggare - inget förkunnar amatörmässigheten som att det fortfarande går att läsa att “jag agerar mittbacksrese i GIF Sundsvall och frilansar för Dagbladet” i rutan intill - att känna sig som en riktig skribent för en stund. Kanske leder det till en nytändning. Troligare är att det leder till en svårartad hybris.)

---

Gamla förälskelser,
samma förebråelser.
Bjuddrinkar och gamla minnen,
sånt man borde ha förträngt.
Hemma över jul,
och på juldan utgång.
Mycket händer på ett år.
Och jag borde antagligen hållit inne med det där
varför såra nån jag inte bryr mig om?

Jag har just brottat ner min far efter det att familjen unisont vädrat sitt missnöje över att jag "satt på bänken hela hösten" och diverse andra besvikelser som uppstått under 2011.

Men nu är aluminiumstången bortplockad.

(Förstår du inte referenserna så kan vi ju, typ, inte vara vänner längre. Och det vill vi ju vara, så jag föreslår att du på juleaftonsmorgonen plöjer igenom, om inte samtliga Seinfeld-boxar, så åtminstone detta lilla klipp)

Julegranen är pyntad till perfektion och... det måste vi ju ha en bild på.



(Att bilden tas och publiceras under de tre, på sin höjd fyra, dagar då min trassligt grundade Thailandsbränna kommer att sitta i är förstås en ren tillfällighet. Samma tillfällighet gäller självklart också det faktum att jag kollar bort sådär coolt som man inte tillåtits göra sedan sjuans skolkatalog.)

Jag borde skriva en lång utläggning om mitt heldagsflanerande av Sundsvalls gator idag. Men just på grund av nämnda vandring har jag inte den orken. Jag stressade fram tre-fyra klappar långt efter det att solen gått ner, något som måste brita mot de flesta av de stadgar som Hossianna, Davids son, satte på pränt under självhjälpsevangeliet "Julefrid - så gör du". Jag kan väl säga som så att det kommer att dröja innan jag sätter mig i en dylikt stressig situation igen. Omkring ett år, kan jag tänka mig.

De blev ju heller inte så bra, stressklapparna. Men det är ju, som bekant för bloggare på portaler som pirkt.blogg.se där gratisprovianten väller in veckovis, roligare att få än att ge.

Man borde förstås också skriva någonting om det fenomen vi känner som "Mojje".

Nåväl. Jag lovar att återkomma i gammalt gott slag i mellandagslunket, kanske med någon sorts årssummering likt fjolårets.

En synnerligen god jul tillönskar jag er mina välartade läsare.

---

I've got a feeling
this years for you and me
So Happy Christmas

Hej.

Jag har åter tillgång till såväl å som ä som ö och kan därigenom sätta min sedvanliga kvalitetsstämpel på ett blogginlägg.

Att ni, Sveriges klokaste bloggpublik, skulle tvingas till att trassla er igenom inlägg fyllda till bredden av missplacerade a:n och o:n - det är något som vi på pirkt.blogg.se inte kan ställa oss bakom.

En ovärdighet.

Som om Brad Pitt skulle finna sig självtallandes till en badrumsfuktig Ellos-katalog.

Men låt mig bara komma hem (på riktigt, jag sitter på ett internetcafé på Arlanda och väntar på ett tåg) så ska jag föda den skriande pöbeln med thailändska skrönor.

En kort anekdot bara, så att vi är på samma sida ifall vi skulle stöta på varandra i Norrlands Huvudstad någon blötare mellandag; om jag verkar lite nere, kanske inte riktigt närvarande, som om jag i tanken flyktar iväg till något som kunnat vara men som inte blev - så har det sin förklaring.

Sista kvällen i Phatong flanerade vi en smäckrare galleria - ej att förväxlas med de risiga, femtiogradigt varma tält som det ständigt skulle spatseras i för att beskåda samma arton olika skjortor med Billabong-tryck över bröstet. Jag var ute efter juleklappar så att jag inte skulle behöva ha fler än ett halvdussin klappar att styra ihop i Sundsvall den tjugoandra och tjugotredje. Ni vet. Man vill ju inte stressa.

Och jag hittade klappar. Det var inte det. Fina klappar. Men.

När jag just stegat ut ur en butik med påsar i vardera näve och ett fånigt leende utsmetat över mitt solbrända anlete så möter jag en västerländsk man i vågigt, gyllenblont hår. Jag känner igen honom och ser honom passera. Det tar en sekund. Han hinner försvinna någon meter bakom mig innan det slår mig.

Jag hade mött Joe Labero.

Joe Labero.

Jag byter inte profilbild på Facebook så ofta. Dels för att det är något av en principsak. Dels för att jag är fotogenisk som påse oborstade King Edward-pärer.

Men hade jag bara kopplat snabbare så hade jag kanske - det finns förvisso ett stort "kanske" här som baseras på att en pompös lurendrejare kanske inte är den förste att ta sig tid - jag kunnat stå och le fånigt intill Joe Labero.

Alldeles oavsett hur trasslig min nuna eller kroppshållning tett sig hade det varit min nya profilbild, kanske för all framtid.

"Västvärldens två största skojare", hade undertexten lydit. Den hade lätt fått tre, fyra gillningar.

Det hade varit så förbannat fint.

Nu får jag sikta in mig på något annat.

---

Can I call you mine?
Can I call you mine?
Can I call you mine?
Can I call you mine?
Can I call you mine?
Can I call you mine?
Can I call you mine?
Can I call you mine?

Sista dagen i London idag. Jag var lite orolig, det ska jag erkänna.

Lite orolig över hur tyst det varit. Hur få kommentarer som har kastats över mina axlar.

Men.

På Urban Outfitters kommer en flambojant ung man till mig från ingenstans.

"That's an amazing jacket", sa han och kände på det smäckra rocktyllet.  

Det var med andra ord en lyckad resa detta.

---

Oh, England

(jag har lite bråttom)