Gripklo,
Om 2-2 hemma mot Eskilstuna går egentligen bara att slå fast följande; vi är inte ett lag som har råd att bränna två-tre givna mål om vi ska vinna matcher i den här serien.
Vi har inte de, ehm, resurserna jämfört med våra motståndare, något som inte minst kvällens aktivitet gav ett visst sken av.
Då städade nämligen Selångers a-lags spelare och tränare längsmed vägarna i Granloholm med omnejd.
Vi noterade direkt vid ankomst en viss skillnad i stil bland städarna; något till vänster i förgrunden ser vi Christoffer Nerkman, född i Sundsvall och jobbandes inom försäkringsbranschen, i jeans och gräddvita sneakers och bakom honom ser vi Jonathan Johansson, elektriker från den västerbottniska socknen Kålaboda, i knähöga gummistövlar.
Visst kändes det lite märkligt att stå med en soppåse och gripklo i ett dike, iklädd sina allra risigaste städarpaltor, när Dagbladets sportchef åker förbi och tutar glatt.
Nu har de nya skrönor att dra, tänkte jag, inte bara om hur "Erik Niva hamnat på Sportbladet" utan även hur "det också kan gå" och dra upp hur namne Löfgren nu städar väggrenar.
Men jag gillar faktiskt, trots (eller tack vare?) min ringa erfarenhet av hederligt arbete, att jobba med nävarna. Allt fysiskt jobb som innefattar att jag får hänge mig åt något samtidigt som jag kan avskärma mig totalt från omvärlden med hjälp av en bättre spellista.
Efter en kvart, när mina gympaskor väl var genomsura bortom all räddning, så lommade jag fram längs väggrenen med ett leende på läpparna. Man blir sällan så ett med naturen som när man omförsluter en flaska aqua vera med sin gripklo och bänder loss den från dess inbäddade jordsköte. Eller när man tyst för sig själv väser "SLÄPP!", som vore Moder Natur en byracka, i kamp om ett tomt paket Bravo-kex som fastnat under ett par förgreningar.
Jag hittade uppskattningsvis arton flaskor Koskenkorva längsmed vägen, ytterligare någon enstaka Explorer – plus en diffus rysk vodka, Dworek, som verkade på frammarsch – men bara en enda tetra mjölk. Når Milko, Arla och andra mjölkleverantörer ut till dagens luffare, denna ofta bortglömda samhällsklass, med sina budskap om hur viktigt det är att få i sig kalcium?
Kanske får man sig en liten inblick i klassamhället som vägstädare. Vodkaflaskorna återfanns nämligen uppe efter rondellen i Granloholm. När jag blev klar där uppe så skjutsades jag till vägen som mynnar ner mot Västermalm, alldeles ovanför ett av stans dyraste lägenhetskomplex – där jag fann, och det här diktar jag inte ens ihop, uteslutande halvt uppdruckna vitvinsflaskor (jag hade själv tagit mig en sipp av kvarlåtenskapen om jag vore en vilde som inte följde samhällets normer; men det var ju bara måndag).
Jag hade vaga förhoppningar om att finna användbara atteraljer i myllan. Kanske ett par somriga mockasiner; men allra helst förstås någonting att inreda mitt ack så kalväggade gryt med; månne väggordet "LOVE" ivägkastat av någon olyckligt kärlekskrank figur.
Innelistan och Kasslerlistan: vecka 20,
1. Inside Job (NY)
Jag älskar att brusa upp och koka till dokumentära skildringar av världens missförhållanden; och Inside Job – om finanskrisen i USA – var den starkaste och bäst pedagogiskt förklarande jag sett på mången dag.
Jag satt och skämdes över att ha gått samhälle/ekonomi på gymnasiet. Finns det en enda god människa som ger sig in i finansbranschen?
2. Stenstans Bageri & Konditori (NY)
Jag har under författandet av B-uppsatsen märkt att jag är för lågintelligent för att anförtros med en internetuppkoppling när jag har uppgifter att utföra. Därför tog jag mig i veckan till ett café för att i en bubbla av svåråtkomligt wifi försöka få ur mig tråkig retorikanalys.
Och visst var jag lite orolig över att stega in helt själv på cafét, visst betonade baristan "HELT SJÄLV?!" i "ska du ha den helt själv?" när jag beställde en liten presskanna (det fattades bara att han frågat ifall jag inte ville ha något till presskannan; "en liten biskvi, kanske, eller en social slaktmask?"), men till slut satt jag där och läppjade i still- och ensamhet och trivdes ganska bra med tillvaron.
Förlorandet av fika-själv-på-lokal-oskulden har lett till att jag i eftermiddags fann mig själv sittandes ensam på en parkbänk med en totalt currymelerad näbb (efter en kombination av en illa disponerad baguette där man stötte på en ätmässig återvändsgränd av curryröra halvvägs in och ett tveksamt bordsskick). Ganska obrydd om min uppenbara ensamhet i folkstormen av solgassare.
Huruvida denna nya avslappnade, närmast uppvisande inställningen till min ensamhet kommer att vara min persona till gagn eller stöta mig ännu längre åt pariahållet återstår att se, men jag lär förlita mig till åtskilliga rogivande, ensamma fikasittningar i sommar då alla mina vänner kommer att jobba eller vara-någon-annanstans-än-Sundsvall.
Och jag tror (invändningar mottages gärna) att Stenstans café är det bästa tillhållet för dylik prokrastination.
3. Oscar Berglund (NY)
Om vi blickar tillbaka på en fin säsong i oktober så bör räddningen på Östersunds FK:s Boakyes närskott vid 0-0 och det norrländska herraväldet up for grabs – en galen returräddning av reflexmodell som påminde om Sundfors astronomiska dubbelräddning mot Malmö – vara ett av de avgörande moment vi blickar tillbaka på.
Berglund har nu hållt nollan i fyra raka matcher och tvåmetersmannen agerar äntligen med den pondus han bör besitta i sitt straffområde. Rickard Rickardsson-effekten?
4. Hästpojken (NY)
Den har känts lite "enkel", den har känts "lite tunn" men jag märkte igår, när jag var ute och spatserade med den i lurarna genom Sundsvallsnatten (!), hur mycket jag gillar "En Magisk Tanke".
5. Hockey-VM (NY)
Tusen logiska, välformulerade argument till att turneringen är överflödig, urvattnad och ointressant kan när det kommer till kritan aldrig överrösta ett odefinierbart bröl från en tevesoffa.
1. Fredrik Björk (NY)
Jo, jag är helt införstådd med att alla människor – alldeles oavsett vad de gjort – ska försvaras på allra bästa sätt och att försvarsadvokater, som alla andra, bör få känna sig nöjda när de känner att de har gjort ett gott dagsverke.
Men jag tror inte att det är ett måste att i sin roll som försvarsadvokat gå ut och veva i superlativ om en dom som friar de tre pojkar som fört in en glasflaska i en ung tjejs underliv på en fest.
Tingsrätten gjorde alltså bedömningen att tjejens berättelse om att hon till en början höll ihop benen var "trovärdig", men tyckte samtidigt att det bara behövde "tyda på att hon var blyg eller tvekade". Och, menar Tingsrätten, pojkarna slutade ju faktiskt med upptåget när det började blöda.
Det är alltså, som jag förstår det, inte en fråga kring huruvida flaskan faktiskt förts in i underlivet (det har bevisligen hänt) utan hur pass mycket tjejen motsatte sig tilltaget.
Och det är under dessa premisser som försvarsadvokat Fredrik Björk går ut och förbehållslöst hyllar Tingsrättens beslut. "En mycket välformulerad och välanalyserad dom", säger Björk till VF.
"Fredrik Björk presenterade i samband med rättegången ett utdrag från ett familjebetonat diskussionsforum på Internet, där kvinnor beskriver vilka sexredskap de brukar använda sig av.
– Det var de mest fantastiska sakerna. Det var flaskor, hårborstar, gurkor och fjärrkontroller, konstaterar Fredrik Björk.
Han menar att man utifrån moraliska ståndpunkter inte kan avgöra om ett brott har begåtts.
– Det ska man akta sig för i alla typer av mål, i synnerhet i sexualbrottmål, säger Björk."
Jag vet inte om det finns en snabbare, enklare, rakare kommunikation för att få sig själv att framstå som en kall, hjärtlös idiot.
2. Torget Brasserie et Charcuterie (NY)
Det är verkligen frapperande hur mycket draghjälp man får från lokala medier om man gör någonting i Sundsvall. Det känns som att ägarna fått uppslag i alla lokaltidningar där vinkeln varit "åh, så gott det ska bli!". Christer Nygren ägnade en hel lördagskrönika åt hur gott och härligt det var. Jag tror att man fick förstasidan i Sundsvalls Nyheter.
Som motvikt vill pirkt.blogg.se placera Torget på Kasslerlistan – osett! Gratisreklam kan bli aktuell först vid uppvisad kvalitet och enligt min ekonomiska kalkyl ska en bloggrecension av en förrätt vara möjlig att genomföra först senhösten 2017.
3. Drakarna (NY)
Jag hatar drakarna. Drakarna är fula.
Alla mina klasskamrater som flyttat hit hatar drakarna. De kan inte för sina liv förstå varför man utsmyckar den vackra, stilrena stenstaden med fula drakar i regnbågens alla ologiska färger. Är det till och med en drake i kroatisk landslagströja där i hörnet på artikelbilden (en artikel med vinjetten "Inför premiären")? Ja, varför inte? Det var väl den enda som inte fanns representerad.
Vem gillar drakarna?
4. Hedvig Lindahl (NY)
Hedvig Lindahl är aktuell som förstamålvakt i sommarens hemma-EM. Slut på meddelande.
5. Hästmannen möter Ormmannen (NY)
Jag ska imorgon redogöra för hela förloppet i förra lördagens spektakel på Norra Berget. Det var i sanning ett spektakel som inte tål att förminskas till en femteplats på en kasslerlista; den grånaden jag upplevde måste analyseras på djupet.
Sandviken-Selånger 0-0 (0-0),
Foto: Sandvikens IF, Mikael Nord.
Jag saxar från den interaktive Sandvikenstränaren Tony Anderssons blogg:
"Selånger har en boll i mål ... från min synvinkel har jag svårt att se vad som föranledde frispark istället för mål ... efter att ha sett det på video ... har jag fortfarande svårt att se vad domaren blåser för ...
Visst rycks och knuffas det lite innan målet/nicken ... men det görs det alltid ...
Vi får helt enkelt se det som att vi, Sandvikens IF hade lite TUR för första gången denna säsong .."
Visst rycks och knuffas det lite innan målet/nicken ... men det görs det alltid ...
Vi får helt enkelt se det som att vi, Sandvikens IF hade lite TUR för första gången denna säsong .."
Jag var eld och lågor över det domslutet. Det var verkligen ett rån i kvällsskymning. Inte en Sandvikenspelare höjde så mycket som en stämma eller näve i protest över målet; det var bara gamnackar som började lomma mot mittlinjen.
När så domaren kommer springande och gör wash-out-tecknet.
Daniel Andersson, målnickaren, var så inställd på mål att han ignorerade alla visslor och sprang iväg mot ena kortsidan. Med sig fick han Patrik Broman och Faton som jublande hängde på Dannes rygg; långt, långt efter att domaren blåst igång offsidefrisparken. Sandviken lyfte en lång färdballad och bara en offside på SIF-anfallaren hindrade ett friläge åt hemmahållet mot ett förståeligt förvirrat Selångerslag.
Hade de gjort mål där så hade jag nog aldrig spelat fotboll igen.
Nu får vi ändå någonstans – hur surt det än var att det inte blev tre poäng – vara nöjd över en hållen nolla, ett till stora delar aggressivt försvarsspel och ett helt okej chansskapande. Efter 0-3, 0-3, 0-4 får man ändå benämna en poäng mot vanligtvis hemmastarka Sandviken som ett trendbrott.
Och hur irriterad man än är så, ja, när folk kommer fram och ber om ett leende...
... så är man ju inte Jocke Berg, direkt.
Hai-ku: två stavelser,
Lurmin [²lụ:rmi:n]: Lurig blick ämnad att appelera till sensualitet. Med fördel skickad då man fört en sejdel eller kopp till sin mun (som då höjer ansiktets svaga komposition i dunkel).
Jag har, i förberedande syfte (jag ska hålla i en gymnasielektion i diktande i morgon), spenderat eftermiddagen på ett fik där jag skrivit haiku för hand tillsammans med en rödhårig, bolmande fotograf.
Vad har ni gjort, era ociviliserade vildar?
Jag är glad och lycklig och följaktligen en dålig krönikör,
Det här segern var mycket större än 3-0.
Foto: Anders Thorsell.
Jag var väldigt orolig när jag slog mig ner på läktaren.
Jag såg ÖFK:s spelare bilda ring på sin planhalva. De korta, kompakta ghananska fysfenomenen, den lille tevespelskompatible sydkoreanen, Alexis Mendiola med sin älskbara grillfestfysik, ett koppel engelsmän.
Spelare för spelare, individuellt, så skulle jag – och många insatta jag pratat med – säga att Östersunds FK:s startelva är en av de allra skickligaste i den här serien.
Och de flesta – alla utom två utespelare – är dessutom födda på nittiotalet; unga, hungriga och redo att ta över världen, eller: ja, åtminstone Superettan, åtminstone Norrland.
På andra sidan stod ett gäng GIF-spelare som under flera av vårens matcher mest sprungit omkring och drömt om att vara någon annanstans.
Visst är 170 centimeter Ari Skúlason på alla sätt fotbollsmässigt större än 173 centimeter Ammar Ahmed; men om den ene skulle lomma omkring och tänka på ett uteblivet RKC Waalwijk medan den andre njuter av att ha fått stiga upp ur Division I-myllan; ja, då kanske man möts i hissen i maj 2013.
Jag var rädd. På riktigt. Så där obehagligt inför-Gefle-rädd.
Helt i onödan.
ÖFK ställde upp utan anfallare och tycktes ha som mål att bolltrilla sig från målvakt, via mittbackar, via ytterbackar – hela vägen, genom små, små myrsteg, fram till GIF-målet.
Jamtland, Jamtland, jamt å ständut.
Jamtland, Jamtland, naivt å omständligt.
Det var i det närmaste arrogant av Graham Potter att komma till Norrporten Arena och försöka möta ett ex-allsvenskt lag, laddat till tänderna för att slå tillbaka sin stökiga, högljudda lillebror, med det spelet.
Jag älskar ambitionen från Potter och ÖFK i det långa loppet, det är både modigt och beundransvärt; men jag är oerhört glad att han åkte på en rejäl käftsmäll i går.
GIF låg rätt, jobbade hårt och hade alltid horder av folk på rätt sida defensivt – och offensivt skar man med ganska enkla medel djupa hål genom ÖFK-zonerna.
"Anfallaren" Alexis Mendiola var långa stunder mer vänsterback än toppforward och den totala centerfrånvaron gjorde bland annat att Marcus Danielsson en gång kunde, inte springa, utan lugnt tassa fram med bollen från egen planhalva till offensivt straffområde.
Och när Simon Helg väl vek in och lämnade Rasmus Lindqvist i sin ytterbackszon i den 28:e minuten så skar han som en kniv genom ljummet jämtländskt messmör. In i banan, förbi två-tre obefintliga ÖFK-försvarszoner, patenterat skott vid första stolpen – och sexhundra (?) kaxiga jämtar bakom debuterande Victor Hansson tystade direkt.
Och strax därpå kliver den under våren så osynlige och med rätta kritiserade lagkaptenen, fixstjärnan, landslagsmannen Ari Skúlason fram i säsongens första riktiga "titta-på-mig-jag-är-för-bra-för-den-här-serien!"-utlåtande; sliter åt sig bollen med ettrig vinthundspress och skapar sig ett avslut med vänstern från nära håll – och i de lägena går bevisligen även hans allra taffligaste träffar i nät.
Sitter vi och summerar en lyckad säsong i november så är jag ganska säker på att vi kommer titta tillbaka på det målet – den vilje- och klassdemonstrationen från lagets viktigaste spelare – som årets vändpunkt.
Vändpunkter, ja.
Eric Larsson borde, enligt all tränarlogik, ha blivit utbytt i paus i premiären mot Jönköping Södra.
Och när det fortsatte att gå blytungt även i den andra halvleken så fortsatte den oprövade 21-åringen att spela ett oerhört svårt, vågat ytterbacksspel – och han fortsatte också att misslyckas.
"Nu har jag misslyckats med allt jag gjort i sjuttio minuter, ska jag inte försöka runda min yttermittfältare med en stillastående sulfint? JO!".
Jag misstänkte att den unge mannen var något sinnessvag.
Men hade Eric Larsson ändrat sig och spelat sarg-ut i andra halvlek så är jag ganska säker på att han till slut suttit på en grön plaststol inte långt ifrån min.
Att tro på sig själv är en av de absolut bästa och finaste egenskaperna man kan ha på fotbollsspelare.
Eric Larsson klev rakt ner i källaren i premiären. Många hade stängt dörren, låst om sig och suttit fast där i de nyomskolade ytterbackarnas Fritzl-kammare – Eric Larsson har letat sig upp, steg för steg, match för match med samma entusiastiska, frejdiga spel som svek honom så kapitalt i inledningen.
Och mot Östersund var han äntligen på toppen och det var så väldigt roligt att se.
Jag gläds verkligen med pojken. Vi får hoppas att anledningen till bytet inte var någonting allvarligt.
Och Stefan Ålander... Få mig inte ens att börja prata om Stefan Ålander för allt jag vill göra är att prata om Stefan Ålander.
Jag trodde verkligen att jag såg hans fotbollsmässiga begravning när IFK Norrköpings unge Christoffer Nyman vände ut-och-in på honom inte en, inte två, inte tre – utan oräkneliga gånger på IP i höstas. Efter en redan svag, darrig höst trodde jag det var den definitiva nådastöten för Ålanders elitfotbollsframtid.
Men vid nyss fyllda 30 har nu Ålander, i två raka matcher, varit bäst på planen.
Och det är inga tillfälligheter; han spelar nu med en pondus och en inte-släppa-en-jävel-över-bron-utstrålning jag inte sett honom spela med sedan han, tillsammans med Erkan, Lustig och Sundfors, satte ett kyskhetsbälte över hemmamålet säsongen 2007 (då man, väl?, bara släppte Andreas Drugges strumprullare i nät på hela hemmasäsongen).
Försvaret känns nu (mot ÖFK i går och i den så väldigt stabila, närmast perfekta!, bortamatchen mot Ängelholm) helt plötsligt ramstarkt och även Oscar Berglund i målet har sett ut som säkerheten själv på sistone; som om han vid 29 års ålder vuxit in i sin kropp och märkt att han är två meter lång, väger knappa hundra pannor och att han har ett mustigt helskägg – och att man med de förutsättningarna helt kan dominera ett straff- eller åtminstone målområde.
Och med det allt det positiva sagt om defensiven så finns det fortfarande flera nivåer att plocka ut ur Marcus Danielsson innan han är uppe i fjolårens vårform.
Visst hade det här kanske kunnat bli ett annan match om Thomas Boakye istället bara fått en halvträff på returläget från målområdslinjen vid 0-0.
Men efter nittiotvå minuter så är det bara att konstatera att Norrland fortfarande (om vi bortser från det himmelsblå mellantinget i Allsvenskan) är GIF-blått.
Jag lämnade IP med, inte bara ett 3-0-leende, utan ett framtidsleende. Det är de bästa leendet.
Det här var, till skillnad från exempelvis 2-0-segern mot Ängelholm senast (där bara Johan Eklund och Stefan Ålander stack ut och avgjorde en annars ganska slätstruken tillställning), en match att bygga framtidstro och -hopp kring.
Tack alla.
Innelistan och Kasslerlistan,
1. "Hästmannen möter Ormmannen" (ÅT)
Klockan 11:00 på lördag så drabbar de samman.
Hästmannen möter, under ännu oklara former, Ormmannen på Norra Berget (här är min genomgång från två veckor sedan).
Bjuder vädret till så kan det bli ormvisning.
Alla som någonsin har yppat frasen "det händer ju ingenting i Sundsvall" är skyldiga att vara på sin plats.
Däribland jag.
2. Tobbes Ukeleleorkester (NY)
Jag tror inte ni förstår hur tacksam jag är för all medelpadsk musikexport som inte innefattar Takida-Robban.
3. Norrlandsderbyt (NY)
Det är inte "Hästmannen möter Ormmannen"-unikt förstås, men slaget på Norrporten Arena på lördagseftermiddagen kan – om det vill sig illa – vara en fotbollsmatch av epokskiftande magnituder.
Östersunds FK må fortfarande ha en introlåt som sjunger om "en blandad mix av Ope och gamla IFK" men det är numera ett välorganiserat rövarpack av välskolade ghananer, hårdjobbande engelsmän och GIF-ratade mexikanska succéer som jag tror väldigt få Superettantränare vet var man har någonstans.
Det J-Södra som betvingade GIF med 3-0 i hemmapremiären slog ÖFK tillbaka med hela 5-0 senast; och jag är lite, lite rädd att om inte GIF hittar rätt i presspelet inledningsvis så kan det bli väldigt svettigt mot jämtarnas rappa, aggressiva spelare.
Och vinner Östersunds FK – som har en viss Erik Löfgren att tacka för den nödvändiga omstarten i Division II – på lördag så kan man ju (med GIF:s trassliga ekonomi i åtanke) faktiskt rita om den norrländska fotbollskartan och näringskedjan för ett par år framöver.
4. Sir Alex Ferguson (NY)
Mitt Manchester United-hat till trots; jag har ingen aning om vad engelsk ligafotboll är eller kommer att bli utan Sir Alex Ferguson. Den kommer – hur mycket jag än suttit och ondat på hans höjda, firande nävar – antagligen att bli tråkigare att följa.
Man kan twittra så här bäst man vill; men beundrar man inte vad han uträttat under 27 – två jävla sjua – år i Manchester United så är man faktiskt en fullskalig idiot.
Och den kanske viktigaste frågan: hur kommer Manchester United att framstå under sympatiske, beundransvärde David Moyes? Sym-... sym-... sympa-ti-ti-tiska?
5. Per Hallin (NY)
Ett klubbhjärta är i detta nådens 2013 något av det allra finaste man kan besitta.
1. Mittmedia (NY)
Jag visste ju om det, precis hur det skulle bli, hur planen löd och så; men det gjorde ändå ont i mig när jag klickade upp onsdagens E-tidningsupplagor – först nylanserade Dagbladet, sedan ST – och fann mina ögon vilandes på dessa två sportuppslag:
(Jag har ringat in de partier där tidningarna skiljer sig åt; där Sundsvalls Tidnings lilla "läst på Twitter"-ruta är min största chans att någonsin få in några tecken i medelpadsk lokalpress igen)
Vi har alltid haft dubbla morgontidningar hemma hos mina förra hyresvärdar (som också är min mamma och min pappa) "för att sporten är så mycket bättre i Dagbladet". Sporten har ju alltid, åtminstone så länge jag varit läskunnig, varit tidningens flaggskepp. Hungrig, på alerten, alltid med ambitionen att vara steget före och min gode far har mången gång konstaterat att "sportnyheterna som står i Dagbladet ena dagen står ofta i Sundsvalls Tidning dagen efter".
Inte längre. Vem, förutom Krösus Sork och hans gelikar, kommer att fortsätta prenumerera på båda tidningarna när man ger upp och samproducerar sporten och ett par andra delar av tidningen? Jag kan inte se det.
Det lokala tidningsetablisemanget är mitt i en uppförsbacke och passar på att koppla ur motorn och lägga i handbromsen.
Det skulle ju bli samma, jo, det visste jag; men i mina allra mest dystopiska fantasier hade jag nog ändå aldrig väntat mig att det skulle se exakt likadant ut.
Jag tycker att det här är oerhört tråkigt. Alla som i någon mån är intresserade av sport, eller för den delen journalistik, borde tycka att det här är oerhört tråkigt.
2. Sundsvalls politiker (NY)
Förstår ni hur många klappar på ryggen och "fan, vad roligt – och smart! – gjort!"-tillrop personen som kom på ovanstående käcka lilla kupp lär ha fått i veckan?
Det säger egentligen allt om den nivå som ribban ligger på i den ankdamm som är Sundsvalls politiska toppskikt. Else Ammors (M) motbud är att säga att "man borde anmäla även Socialdemokraterna".
3. Sommaren (NY)
Vad i helvete ska jag göra i sommar?
Jag tror att samtliga av mina klasskamrater på journalistikprogrammet har fått sig ett sommarjobb inom ämbetet och jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva stå utan enkom på grund av det enkla faktum att jag är sämst i klassen.
4. Hockey-VM (NY)
Jag ska nöja mig med att nämna fyra dåliga saker med hockey-VM; två av dem är Andreas Jämtin, en är Pär Mårts och hans trötta uppsyn (sist jag jämförde honom med en utbränd, däven mårdhund ringde Svenska Jägareförbundet upp och krävde en ursäkt å mårdhundarnas vägnar) och en är – förstås! – mitt totala ointresse kring årets bedrövliga svenska lag och dess framfart.
Och kan någon klandra mig? Jag lyssnade på torsdagskvällens Kanada-match på radion och i den andra perioden höjde kommentatorn tonläget till en exalterad nivå en enda gång å svenska vägnar: "OCH NU ÄR DET SÅ ATT PUBLIKFAVORITEN ROLF LASSGÅRD VISAS I JUMBOTRONEN".
5. pirkt.blogg.se (NY)
Jag hade så mycket större planer för den här våren; jag var hemma, skulle kunna se alla GIF-matcher, spelade själv i ettan... Jag vet inte riktigt vad jag hade i kikarn för den här portalen – bara något större och ambitiösare än det som varit.
Kanske till sommaren (se punkt nummer 3).
Kasslertisdag™: Nu även i ICA:s veckomatsedel,
Det råder förvisso en total avsaknad av exotisk frukt (ananas, apelsin, etc.) och hela anrättningen är lite väl avancerad för en tisdagskväll – men jag sitter ändå och inväntar Stimpengar.
Grytmiddag: Morfar,
I eftermiddags bjöd jag hem min morfar, 90 fyllda, på middag i mitt gryt.
Jag bjöd, efter mången om och men samt sju sorger och åtta bedrövelser, på en tallrik lax med pressade potäter.
Morfar om maten:
"Men det här var ju gott!"
Jag: Det smakade ju alldeles för lite.
(Artig tystnad)
(Erik Löfgren går iväg till datorn och idkar näthat i kommentarsfältet till Ann-Maries blogginlägg om citronsås)
Morfar om grytet:
"Det här är en fantastisk lägenhet".
Morfar om våningssängen:
"Men det här är ju toppen!"
Morfar (i sin roll som pensionerad trädgårdsmästare) om min Rhododendron:
"Det är en fikus".
Morfar om min tid i GIF Sundsvall:
"Du gör det bra som kämpar på. Du har ju haft några motgångar, som i det där laget där du fick kånka runt i buss som ett kolli utan att spela en enda minut".
Fotnot: Vi får se ifall detta blir ett återkommande inslag; krasst beror det på hur många vänner blodsbundna släktingar jag kan lura till mitt gryt.
Som bandaleros gjort förr,
På lördag avgörs slaget om norrländskt fotbollsherravälde.
Ambitiösa, storsatsande och chocköppnande Östersunds FK kommer på besök och GIF Sundsvall vill bjuda sin hemmapublik på en derbyfest och bokar då...
... ett jämtländskt liveband till öltältet!
Förhoppningsvis låter de denna gång åtminstone bli att dra igång hela orkesterapparaturen under själva matchen (o, det är nog mitt allra mest pinsamma GIF-minne; jag kände mig som en tonåring som skäms över sin förälder inför sina kompisar).
Och det kanske inte är så farligt att Ständut Blakk kommer från Jämtland. Dennis Widgren, den 19-årige innermittfältaren som lagt rabarber på Dennis Olssons vänsterbacksplats i -94-landslaget, påtalade på Twitter att "Ständut Blakk inte säger ÖFK-spelarna på planen så mycket" och det har han ju fullständigt rätt i.
För att ÖFK-laget skulle hamna i något sorts mentalt övertag på grund av arenamusiken så skulle GIF-kansliet ha behövt leta reda på ett rövarband bestående av mexikanska bandoleros och afrikanska trumslagare – frontade av, säg, Pete Doherty.
Vi måste, innan lördagen, bena ut vad det är för ett rövarband (både taktiskt och hopplocksmässigt) GIF ställs mot i detta paradigmbestämmande Norrlandsderby som kan kullkasta hela näringskedjan.
Jag ska försöka sammanställa en intervju med någon kunnig jämte som är kapabel att göra en djuplodande analys kring att "nystarten i tvåan var precis det ÖFK behövde" och att "Erik Löfgren räddade hela Jämtlandsfotbollen".
Skicka guldpalmerna,
Jag har försökt lite med bloggande, lite på Twitter.com och nu på sistone även på Instagram.
Men det slog mig alldeles nyss att den mediekanal som ska ta mig någonstans här i livet är korta, tragiska stumfilmer som porträtterar hur jag byter lakan i min våningssäng.
När 22-årige jag ligger där, mol allena precis under taknocken, och sprattlar med lemmarna utsträckta i fyra olika riktningar för att få lakanet runt var och en av madrasskanterna så är det scener så starka att Roy Andersson skulle vara tvungen att sätta en näve framför ansiktet.
Och när så en svettpärla till slut lämnar den frustrerat rynkade pannloben för att (efter ett fall i slow motion tonsatt av klassiska stråkar) absorberas av det rena – men så långt ifrån färdigapplicerade – lakanet så ställer sig filmkännare i sydöstfranska biografer upp och applåderar med nedgråtna nävar.
"I'm miserable, so I might as well be comfortable",
Jag skrev en tenta i fredags och jag tyckte att det gick väldigt bra fram tills dess att jag, sittandes under tentasalens förtätade moln av kollektiv prestationsångest, kom att tänka på...
... när Elaine gör Georges IQ-test, och när väl den tanken var planterad så var jag tvungen att försöka minnas alla repliker och, ja, hade jag varit en svensk baskettränare så hade jag sagt att jag "tappade momentum" på tentan.
I dag satte jag mig ner vid datorn för att börja författa B-uppsatsen. På en hel dags arbete (Arbete [²ạr:be:te]: soffsittande i mjukisbyxor där jag håglöst stirrar in i datorn) fick jag inte ett enda ord nedplitat.
Men jag tror att detta uppsatsskrivande kommer att passa mig i längden. Jag har, sedan vi hade den första handledningen i måndags, inte iklätt mig ett plagg av annat material än ömmaste tyll. Jag har draperat mig själv i bomull och ingen kan invända mot det beslutet.
Det var ju i höstas jag kom ut som en plyschens och satängens försvarare i det här storslagna modereportaget; och jag känner att detta uppsatsskrivande bakom inte sällan lyckta dörrar kan slunga mig tillbaka till det bekväma, avslappnade och inte minst uppgivna stadiet.
Idag gick jag genom stan till träningen i ett par solkiga mjukisbyxor och en gammal urtvättad resa-till-match-huvtröja – utan att alls reflektera över det. Det borde finnas en pin-nål att fästa på något av mjukisplaggen, med ett knapphuvud stort nog för att förbipasserande ska kunna läsa "Skriver B-uppsats".
This Charming Plant,
Efter mången år av tragiskt kasslerstekande i bitter ensamhet har jag äntligen gjort slag i saken och ordnat mig en meningsfull relation på hemmaplan.
Jag har blivit med, tror jag, Rhododendron.
Innelistan och Kasslerlistan, vecka 18:
1. Ivan Turina (NY)
Jag tycker mig vara en genomsnittligt klipsk ung man; men jag har oerhörda svårigheter att greppa att folk dör och därigenom bara försvinner från jordelivet.
Det är så fullständigt oförståeligt att Ivan Turina inte längre finns. Han verkar, enligt alla rapporter, ha varit en fantastiskt härlig björnkramande människa; men det spelar i stort sett ingen roll – ingen människa förtjänar att dö ifrån sina små barn, sin fru, sina vänner, sitt liv vid 32 års ålder.
Det här dödsfallet, över en natt – från ingenstans, skakade mig verkligen i grundvalarna och man kan hoppas att jag, ni och hela landets fotbollsintresserade befolkning i slutändan lärde sig någonting om det finstilta i det leasingavtal som är våra förgängliga liv. Någonting mer än att vi hamrar upp ytterligare ett Carpe Diem-väggord i vardagsrummet.
Vila i frid, Ivan Turina.
2. Johan Eklund (NY)
Hans insats mot Ängelholm är det bästa GIF-besked jag fått sedan Hrvoje Bubalo entledigades från sina uppdrag hösten -05.
3. Björn Brånfelt (NY)
Vissa föds till att bli krönikörer. De bara är det, på det där naturliga sättet som gemene man kan treva efter i årtionden utan att lyckas efterlikna. Som Dagbladets – och ett koppel andra tidningars – Björn Brånfelt.
En dag vill jag också kunna rafsa ihop krönikor med den här sortens självklarhet och slänga ut de till de tiotusenhövdade massorna.
4. Daniel Casselståhl (NY)
Man kan starkt ifrågasätta hur Sebastian Erixon, 23, kunde lyfta 165 000 kronor i månaden under föregående säsong; som alldaglig back i Elitseriens näst sämsta lag.
Men Daniel Casselståhl ska ha vartenda öre av sina välförtjänta 10 926 kronor.
5. Håkan Hellström (4)
Tappar en plats på listan sedan förra veckan – trots att skivan fortsätter att växa och att "Du kan gå din egen väg" är låten jag slår på i lursystemet varje gång jag går utanför dörren.
Det är bara så jävla typiskt att jag ska gilla den här skivan så mycket. Någon gång måste man kunna stå emot; och jag trodde det var den här gången. Efter tre-fyra genomlyssningar var jag helt säker på att "nej, den här skivan är inte ens lite bra" och det var en känsla jag på något sätt trivdes med.
Jag kan tycka att Hellströms verk inte är fantastiska, tänkte jag.
Men det kan jag inte.
1. Jan Björklund
Jag kan summera mina känslor till denne man i en tweet från halvtidsgeniet Andrev Waldén:
Gårdagens partiledardebatt sa, som brukligt, ingenting utan när oppositionspartierna trycker på hur dålig och underprioriterad skolan är så svarar de styrande "nej, men vi har satsat mycket på skolan!" och "skolan är bättre nu än för x antal år sedan!" och då bryter moderatorn in och säger att "nej, hörrni, nu ska vi byta ämne och diskutera hur många tusen tyska bögar det kommer om vi går med i EU" och så återkommer man aldrig till sakfrågan.
På det politiska temat så tyckte jag, som lekman (man blir aldrig mer lekman än när man refererar till Aftonbladet-insändare), att Måns Vestins bidrag gav en bra bild över hur dagens Sverige är uppbyggt:
2. Matlagningsprogram (NY)
Man kan tala om våldsspel och -filmers inverkan på dagens ungdom hur mycket som helst; vad som verkligen frånvänder våra ungas verklighetsuppfattning är matlagningsprogrammen.
Visst ser det smäckert ut när kameran panorerar över ett par smördrypande sparrisstjälkar intill en porös rotfruktspuré. Visst tänker man att det där gärna fått galoppera omkring i mitt gomsegel.
Men sen då?
När ska tevekanalerna ta sitt ansvar för att nyansera bilden och visa hela sanningen?
pirkt.blogg.se kräver att alla matlagningsprogram blir lagstadgat tvungna att avslutas med en tjugo minuter lång, oklippt scen där programledaren står och diskar under moloken tystnad. Kameran får gärna snappa upp när han håglöst suckar "jaha, det här var det ju inte värt" in i en fastbränd kastrull.
3. GIF Sundsvall (NY)
På riktigt nu; vilken annan klubb skulle släppa Fredrik Holster i mitten av, nej, inte säsongen – utan vårsäsongen?! Fredrik Holster är en trevlig 25-årig kille och måste vara en av truppens mest socialt förankrade spelare. Han är omtyckt, social och jag har så väldigt svårt att tänka mig att majoriteten av spelarna i truppen på något sätt skulle vilja ha bort honom från omklädningsrummet eller träningsplanen.
Det är ändå en spelare som gjorde 14 mål från mittfältet sist han var i Superettan som GIF nu släpper, vind för våg, och vi fick inget svar alls av någon kring varför. Tyckte den nya tränarduon inte om Holsters spelartyp (det får man ha förståelse för) så visste man väl i sådana fall om det redan i våras; det skickar så väldigt amatörmässiga signaler att släppa en spelare, hux-jävla-flux, mitt emellan övergångsfönstren.
Fredrik Holster borde dock kunna vara nöjd. Han har lyckats att, utan kalabalik alls (vad sa han ens till tidningen? "Jag springer hellre i Sidsjöbacken än spelar i U21-serien"?), göra sig tillgänglig gratis för andra klubbar och jag skulle vilja lova att det finns ett intresse kring honom. Och han kan också lägga till på sitt CV att han "gjort en Erik Löfgren".
(Han kan också åka till Hultsfred i juni)
4. Jürgen Klopp (NY)
Den så karismatiske Dortmundtränaren Jürgen Klopp gjorde alltså en hårtransplantation härom veckan och svek alltså The Bald Community – utan att ens vara en del av gemenskapen?
När Jason "George Costanza" Alexander svek vår inofficiella, världsomfattande förening så var det åtminstone ett konkret svek; en dolk i ryggen på hela brödraskapet:
Jürgen Klopps hårresande agerande är bara så luddigt och märkligt.
5. Tomas Montén (NY)
Han var så jävla trevlig när man ringde och pratade med honom, Tomas Montén, och jag tror att det kan ha legat den lokala sportjournalistkåren i fatet när det kom till bedömningar av hans insats. Fick han tillräckligt med kritik; till exempel när Timrå gick, vadå, fyra matcher utan att göra mål i sporten ishockey?
Samtidigt var det förstås ett bedrövelsens material han hade att jobba med; ett kollektiv som kunde liknas vid en smörad, ugnsäker form fylld av lager på lager med skivad kassler – kryddat enkom med några få stänk av cayennepeppar.
Men jag tror, sammantaget, att han fick lite för lite kritik generellt. Det är en känsla jag har. Jag tror att lokala sportjournalister – som i många år fick prata med den oerhört lynnige Challe Berglund – latent gillade Montén och önskade honom gott på grund av hans öppna, trevliga bemötande. Man tyckte om honom. Fan; jag pratade med honom bara ett par gånger och jag tyckte om hans person.
(Länka gärna till någon krönika där han eller hans beslut sågas; jag kan helt enkelt bara ha missat det)
Men vad som framför allt ger Tomas Montén en femteplats på Kasslerlistan är att det i veckan kom fram att han tjänade 90 000 kronor i månaden. Han var 34 år gammal när han kritade på för Timrå, han hade gjort en enda säsong (08/09) som ansvarig a-lagstränare i Elitserien; annars hade han varit assisterande tränare i Djurgården. Med dessa meriter går han in i Timrå IK (som ska satsa på en ung, spännande, utvecklingsbar och ganska oprövad tränare!) och får en ingångslön på 90 000 kronor i månaden.
Selånger-Dalkurd 0-4 (0-1),
+++++
Man skulle till och med kunna bortse från de två målen – det första ser ut att vara a) offside och b) ett konkret bevis på varför Matt Pyzdrowski bär sin Peter Cech-hjälm (han har uppenbarligen, titta på hur han tar beslutet att sätta sig!, brutit skallen mitt itu) – och ändå...
... står Johan Eklund för en femstjärnig insats i själva spelet. Han var åter allt det som han var förra våren – när han nyttjade sina kilon och sin inställning till att buffla och brunka in fyra baljor i Allsvenskan – och så mycket, mycket mer.
Ingen är gladare än jag att få konstatera det.
