annandagsdagen,
Igår jobbade vi från två till nio. Vi besökte främst Bergsåkers travbana - för första gången någonsin. Ack så uselt det var, allt folk med någon som helst kunskap eller klass lär ju ha suttit uppe på spelresturangen. Folket nere på själva banan var inget att skriva hem om. Jag å min sida skrev om Järvsöfaks som tog sin miljonte seger igår, vilket tydligen var något slags världsrekord.
Därefter återvände vi för lite julrester hemmavid där några celebra gäster hade samlat sig för att kalasa. Jag, Mask och kusin Johan åkte dock till Mask för att se på någon slags film i lugn och ro.
Valet föll på Masks box av Army of Brothers-avsnitt som han gett (!) till sina syskon i julklapp. Dessa syskon tvingades nu helt sonika öppna sin box då Mask ville njuta av lite andra-världskrigs-tv.
Frågan är dock om den tioårige kusinen var lämpad för denna serie, som till och med fick den hårdhudade undertecknade att se åt ett annat håll med sina mellanrum. Inget läkarämne direkt, månne, då man inte klarar av att se en simpel bombamputation av ett underben. Men det må så vara.
Idag har jag åkt skidor på förmiddagen. Nej, ingen nördig jibbing utan skidor på längden. Ack sicken bra träning för den otränade mittbacksresen.
Sedan begav jag mig med Mask och Tobbe till Birsta, som dock var ockerfyllt till bredden med giriga mellandagsreaköpare. Blev sittande i en bilkö utanför Brand World (?) som Tobbe minsann skulle gå på. Synd bara att affären inte var inredd och planerar att öppna först i vår.
Sedan åkte vi till stan, köpte någon bögigare stickad tröja, innan Mask och Tobbe skulle hem. Då fick man helt sonika gå på egen hand i den ruttna, ruttna stadskärnan. Och det, det är svårslaget i tråkighetsväg. Man går och samtalar med sig själv i någon slags monolog som diverse psykriatiker borde ta en titt på. Under denna monolog kom vi som vanligt fram till vilken usel människa vi är.
Liknelsen om att vi är en sådan där spelare på FM med riktigt bra siffror som man direkt slår till på och köper, men som sedan inte alls fungerar i själva spelet, stämmer ganska bra enligt mig själv. Fungerar inte alls.
Ikväll kanske det blir lite livepoker efter vi har förtärt en finare middag. Vore inte fel, alldeles för länge sedan man fick slaska livecashgame. Liveturnering är ju långt ifrån samma sak.
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort.
Jag saknar ord, jag saknar tankar: dom jag har är gamla.
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar.
Där jag gick sönder o gav bort mig själv till andra bit för bit.
När jag var klar fanns inget kvar, jag vände inåt o kom ut,
som nånting nytt nåt ljust jag hade velat visa upp för dig.
Men du var färdig klar och vidare, sa: "tack men nej"...
Därefter återvände vi för lite julrester hemmavid där några celebra gäster hade samlat sig för att kalasa. Jag, Mask och kusin Johan åkte dock till Mask för att se på någon slags film i lugn och ro.
Valet föll på Masks box av Army of Brothers-avsnitt som han gett (!) till sina syskon i julklapp. Dessa syskon tvingades nu helt sonika öppna sin box då Mask ville njuta av lite andra-världskrigs-tv.
Frågan är dock om den tioårige kusinen var lämpad för denna serie, som till och med fick den hårdhudade undertecknade att se åt ett annat håll med sina mellanrum. Inget läkarämne direkt, månne, då man inte klarar av att se en simpel bombamputation av ett underben. Men det må så vara.
Idag har jag åkt skidor på förmiddagen. Nej, ingen nördig jibbing utan skidor på längden. Ack sicken bra träning för den otränade mittbacksresen.
Sedan begav jag mig med Mask och Tobbe till Birsta, som dock var ockerfyllt till bredden med giriga mellandagsreaköpare. Blev sittande i en bilkö utanför Brand World (?) som Tobbe minsann skulle gå på. Synd bara att affären inte var inredd och planerar att öppna först i vår.
Sedan åkte vi till stan, köpte någon bögigare stickad tröja, innan Mask och Tobbe skulle hem. Då fick man helt sonika gå på egen hand i den ruttna, ruttna stadskärnan. Och det, det är svårslaget i tråkighetsväg. Man går och samtalar med sig själv i någon slags monolog som diverse psykriatiker borde ta en titt på. Under denna monolog kom vi som vanligt fram till vilken usel människa vi är.
Liknelsen om att vi är en sådan där spelare på FM med riktigt bra siffror som man direkt slår till på och köper, men som sedan inte alls fungerar i själva spelet, stämmer ganska bra enligt mig själv. Fungerar inte alls.
Ikväll kanske det blir lite livepoker efter vi har förtärt en finare middag. Vore inte fel, alldeles för länge sedan man fick slaska livecashgame. Liveturnering är ju långt ifrån samma sak.
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort.
Jag saknar ord, jag saknar tankar: dom jag har är gamla.
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar.
Där jag gick sönder o gav bort mig själv till andra bit för bit.
När jag var klar fanns inget kvar, jag vände inåt o kom ut,
som nånting nytt nåt ljust jag hade velat visa upp för dig.
Men du var färdig klar och vidare, sa: "tack men nej"...
Kommentarer
Trackback