pirkt,

Skickar in det här helvetet nu. Orkar inte ge det mer tid. Tur att det åtminstone går att skicka. För bara kvartalet av en timme sedan så började ju skärmen koagulera. Blir alldeles grön och flimrig. Gick inte att se någonting. Bara grönt hela skärmen. Och inte hade man någon Avmagnetiserings-knapp på tangentbordet. Hade kunnat gått riktigt illa.

Men som tur var så har man ju sina mekar-ess i rockärmen. Så man böjde sig helt sonika över skärmen, checkkollade så att alla sladdar satt i. Tröck och bökade litegrann på kablarna. Samma procedur nere vid datorn, på baksidan.

Man ger sin tekniska förmåga en chans och testar igen. Funkar finito, inte en koagulering så långt hornhinnan kan nå. Man har ju valt helt fel linje.

Äehmen, stängde Explorer ner nu när man hade skrivit ett bättre, semilångt blogginlägg. Som tur var fanns det kvar som utkast. Tur det, annars hade den fabulöst givande skärmproblemsanekdoten lämnats därhän.

Samtidigt hade vi då kunnat slå fast att jag då vore den absolut mest motriggade människan i hela världen. Nej, inte bara på grund av den incidenten. Flera uppradade incidenter hade under dagen gett tydliga indicier på min motrigg.
När jag idag valde min sedvanliga naturgodismix inför operan. Då flikar VK, med sin ringa naturkarrarutin, in och formligen tvingar en att plocka ner några russin dränkta i yoghurt ner i min annars välformerade påse. Och, som väntat: Äckligt. Motrigg även i naturgodisplocket. Blir man mer motriggad än så?
Och sedan skärmproblem när man kommer hem, samt försvunna blogginlägg? Nej, det hade varit droppen som fått bägaren att rinna över.

Nu åker filosofin iväg. Blev väl som det blev. Kan ju utesluta alla superlativ ur de potentiella omdömena i alla fall.

Senare ikväll, runt sex, ska jag dessutom klämma in en bättre sejour jobb. Faktiskt ganska skönt, alltför länge sedan man jobbade.