två skööna dagar,
Vilka rubriker. Man kan ju tro att den här bloggen har blivit övertagen av fejkschteekare och människor som lyssnar på glad mainstreammusik. Men så är det inte, istället är det samme gamle Pirkt - som dock fått uppleva två uppskattade dagar på sistone.
Först igår. Skulle på mitt sedvanliga sätt masa mig till svenskalektionen 10:10. Dagen till ära har vi även benådats med färdmedel i form av bil. Men vad händer? Färdmedlet strejkar. Startar inte. Orkar undertecknad gå ända ner till skolan?
Svaret är förstås nej. Hemma istället och inväntade nästa lektion. Äter en bättre entrecotebit med bearnaisesås (värdigt en onsdag enligt Carl-Jan Granqvists veckokalender) varpå vi tar samma bil - vars strejkande nu avtagit - ner till... ja, vad vi trodde var en vanlig skoleftermiddag. Vad fel man kunde ha. Istället är det ju mördagonsdagen. Internationell Ekonomi, Naturkunskap B, Matematik C. Det blir inte värre än så. Det blir inte det.
Därefter tog vi oss till Dagbladet, uträttade lite innebandyjournalistik på hög nivå, innan vi åkte hem och satt för länge vid den där lasten jag kallar FM09.
Och så idag: vilken produktiv morgon. Har sällan varit så produktiv, någon gång. Vi vaknar till vid åtta tack vare Lars W:s stämma, slumrar till, vaknar vid kvart i nio. Sedan går det snabbt: Frukost. Klippning 09:45. Gym 10:30. Hem, mat, skola.
En bedrift av sällan skådat slag. Vilken produktivitet. Vilken effektivitet. Samma effektivitet får också symbolisera dagens skolgång, då vi snabbt avverkade såväl engelskan som det kreativa skrivandet utan att egentligen uträtta någonting.
Samma icke-produktiva anda kan verkligen också sägas vara signifikativ för tiden efter skolan. För oss förstörda kallas den numera FM09-tiden. Mitt okära City har äntligen hittat lite form sedan Klaas-Jan i samma veva hittat nätet.
Det här blev ett särdeles långt och tråkigt inlägg. Men det bryr jag mig inte särskilt mycket om, jag är bara glad att jag inte ser ut som gemene 63-åriga tant längre. Min paschfrisyr är borta, och ersatt av... ja, nåt annat. Det gamla vanliga. Men i allafall inte Paschen med stort P, som liksom låg som ett hängigt lager över öronen - och som till och med frisörskan skrattade åt. Sjyst det?
Äeh, lite Seinfeld på det här, så...
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
Först igår. Skulle på mitt sedvanliga sätt masa mig till svenskalektionen 10:10. Dagen till ära har vi även benådats med färdmedel i form av bil. Men vad händer? Färdmedlet strejkar. Startar inte. Orkar undertecknad gå ända ner till skolan?
Svaret är förstås nej. Hemma istället och inväntade nästa lektion. Äter en bättre entrecotebit med bearnaisesås (värdigt en onsdag enligt Carl-Jan Granqvists veckokalender) varpå vi tar samma bil - vars strejkande nu avtagit - ner till... ja, vad vi trodde var en vanlig skoleftermiddag. Vad fel man kunde ha. Istället är det ju mördagonsdagen. Internationell Ekonomi, Naturkunskap B, Matematik C. Det blir inte värre än så. Det blir inte det.
Därefter tog vi oss till Dagbladet, uträttade lite innebandyjournalistik på hög nivå, innan vi åkte hem och satt för länge vid den där lasten jag kallar FM09.
Och så idag: vilken produktiv morgon. Har sällan varit så produktiv, någon gång. Vi vaknar till vid åtta tack vare Lars W:s stämma, slumrar till, vaknar vid kvart i nio. Sedan går det snabbt: Frukost. Klippning 09:45. Gym 10:30. Hem, mat, skola.
En bedrift av sällan skådat slag. Vilken produktivitet. Vilken effektivitet. Samma effektivitet får också symbolisera dagens skolgång, då vi snabbt avverkade såväl engelskan som det kreativa skrivandet utan att egentligen uträtta någonting.
Samma icke-produktiva anda kan verkligen också sägas vara signifikativ för tiden efter skolan. För oss förstörda kallas den numera FM09-tiden. Mitt okära City har äntligen hittat lite form sedan Klaas-Jan i samma veva hittat nätet.
Det här blev ett särdeles långt och tråkigt inlägg. Men det bryr jag mig inte särskilt mycket om, jag är bara glad att jag inte ser ut som gemene 63-åriga tant längre. Min paschfrisyr är borta, och ersatt av... ja, nåt annat. Det gamla vanliga. Men i allafall inte Paschen med stort P, som liksom låg som ett hängigt lager över öronen - och som till och med frisörskan skrattade åt. Sjyst det?
Äeh, lite Seinfeld på det här, så...
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
Kommentarer
Trackback