going up the country,
"Egen dagen-efter-match-träning", ordinerade Sheriffen.
Tacka för det, tänkte vi och begav oss ut på en smärre promenad för att läka en av många orsaker sargad kropp.
Det blev en längre sådan. Längden är så omfattande så att jag inte tror att ni fåtaliga kan ta till er den i ord i denna sena timma. Istället väljer vi att illustrera vår gångbragd med vårt favoritverktyg Paint.
Jag gick förbi gamla skolor, Statoilmackar och otaliga välbelysta före detta rånmördartunnlar. Vid ett tillfälle, när vi passerade bron över Selångersån på väg till Clas Ohlson, när vi såg ut över ån och den kvällssoldränkta stadskärnan tänkte vi för en stund att Sundsvall är en ganska fin stad ändå och att det kanske inte var så oförklarligt ändå att folk faktiskt är villiga att flytta hit för olika anledningar.
Sedan tittade jag lite åt höger och påmindes om att hela ån håller på att utbyggas på grund av att man vill premiera stadens alkiscafé genom att lägga det ute på en vackrare ögrupp. Då ändrade jag genast mina tankar. Man kanske ändå inte vill flytta till en stad där miljontals skattekronor läggs på alkisutbyggnader. Om man nu inte har en förkärlek till den goda flaskan.
På väg till IP mötte jag en okänd grabb i ungefär samma tonår som mig själv. Vi passerade varandra med blicken spänd åt varsitt håll. Direkt efteråt kom jag att tänka på vilken enorm coolhetskraftmätning det är att möta någon jämnårig man inte känner. Jag kom också på att jag allt som oftast förlorar dessa dueller. Inte på knock-out, men väl på poäng. Jag viker alltför ofta ner blicken till höger, istället för att hålla den stadig på en punkt rakt fram. Den rutinerade coolhetsduelleraren märker detta i ögonvrån och antecknar ytterligare en seger på sitt digra konto.
Jag ska träna på det där.
Hade jag varit av det kvinnliga könet hade en dylik långpromenad inneburit tre saker. Att jag hade...
1, varit väldigt nöjd med mig själv över att kanske vandrat bort något överflödigt kilo.
2, burit keps.
3, haft en väninna med mig och pratat skit; skvallrat, ondat och... tja, ondat igen.
Nu är jag inte det och därför innebar promenaden 1) att jag inte är särskilt nöjd med mig själv utan istället lite orolig över att jag behöver alla kilon jag kan uppbringa i matcher mot tunga Division III-forwards. Samt att jag inte vill se ut som en smördraperad sparris 2) att jag absolut inte under några omständigheter bar keps. Jag bär upp en keps lika bra som David Batra bär upp ett raffset 3) att jag mest gick runt och tänkte skit.
Imorgon är det skolstart och som vi konstaterat tidigare: alla andra i klassen kommer vara som ler och långhalm på grund av att de tillbringat två inkilningsdagar tillsammans. Vi kommer således bli klassens paria, ett retard som sitter utanför gruppen på GIF-språk.
Råkade gå och nynna svagt på en låt på vår promenad. Låtvalet föll på Evert Taube med Håkan Hellström, en låt som innefattar textraden:
"Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån. Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån."
Inget vidare då att signa upp sig för tre år till i den här staden. Dessutom som självutnämnd paria.
Nåväl, 10:15 imorgon får vi se hur det går.
Medan mina ögon letar efter
vad dina ögon vill.
Vem vet, vem vet, vem vet?
Tacka för det, tänkte vi och begav oss ut på en smärre promenad för att läka en av många orsaker sargad kropp.
Det blev en längre sådan. Längden är så omfattande så att jag inte tror att ni fåtaliga kan ta till er den i ord i denna sena timma. Istället väljer vi att illustrera vår gångbragd med vårt favoritverktyg Paint.
Jag gick förbi gamla skolor, Statoilmackar och otaliga välbelysta före detta rånmördartunnlar. Vid ett tillfälle, när vi passerade bron över Selångersån på väg till Clas Ohlson, när vi såg ut över ån och den kvällssoldränkta stadskärnan tänkte vi för en stund att Sundsvall är en ganska fin stad ändå och att det kanske inte var så oförklarligt ändå att folk faktiskt är villiga att flytta hit för olika anledningar.
Sedan tittade jag lite åt höger och påmindes om att hela ån håller på att utbyggas på grund av att man vill premiera stadens alkiscafé genom att lägga det ute på en vackrare ögrupp. Då ändrade jag genast mina tankar. Man kanske ändå inte vill flytta till en stad där miljontals skattekronor läggs på alkisutbyggnader. Om man nu inte har en förkärlek till den goda flaskan.
På väg till IP mötte jag en okänd grabb i ungefär samma tonår som mig själv. Vi passerade varandra med blicken spänd åt varsitt håll. Direkt efteråt kom jag att tänka på vilken enorm coolhetskraftmätning det är att möta någon jämnårig man inte känner. Jag kom också på att jag allt som oftast förlorar dessa dueller. Inte på knock-out, men väl på poäng. Jag viker alltför ofta ner blicken till höger, istället för att hålla den stadig på en punkt rakt fram. Den rutinerade coolhetsduelleraren märker detta i ögonvrån och antecknar ytterligare en seger på sitt digra konto.
Jag ska träna på det där.
Hade jag varit av det kvinnliga könet hade en dylik långpromenad inneburit tre saker. Att jag hade...
1, varit väldigt nöjd med mig själv över att kanske vandrat bort något överflödigt kilo.
2, burit keps.
3, haft en väninna med mig och pratat skit; skvallrat, ondat och... tja, ondat igen.
Nu är jag inte det och därför innebar promenaden 1) att jag inte är särskilt nöjd med mig själv utan istället lite orolig över att jag behöver alla kilon jag kan uppbringa i matcher mot tunga Division III-forwards. Samt att jag inte vill se ut som en smördraperad sparris 2) att jag absolut inte under några omständigheter bar keps. Jag bär upp en keps lika bra som David Batra bär upp ett raffset 3) att jag mest gick runt och tänkte skit.
Imorgon är det skolstart och som vi konstaterat tidigare: alla andra i klassen kommer vara som ler och långhalm på grund av att de tillbringat två inkilningsdagar tillsammans. Vi kommer således bli klassens paria, ett retard som sitter utanför gruppen på GIF-språk.
Råkade gå och nynna svagt på en låt på vår promenad. Låtvalet föll på Evert Taube med Håkan Hellström, en låt som innefattar textraden:
"Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån. Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån."
Inget vidare då att signa upp sig för tre år till i den här staden. Dessutom som självutnämnd paria.
Nåväl, 10:15 imorgon får vi se hur det går.
Medan mina ögon letar efter
vad dina ögon vill.
Vem vet, vem vet, vem vet?
Kommentarer
Trackback