krogutvärdering,
Efter lördagens debacle känner jag mig manad - ja, till och med tvungen - att skriva en utvärdering om Sundsvalls uteliv.
Eller; nu lät det där väldigt spontant. Det är det inte. I fredags gick vi förbi Svenssons och kom just då på hur deras klientel fungerar, så vi skrev helt sonika ett sms och sparade det i utkastet.
Lite som Håkan Hellström gör när han kommer på textidéer till låtar, vi bara exkluderar en rejäl dos genialitet.
Nåväl, här kommer den:
Svenssons*:
Så här fungerar Svenssons i all sin enkelhet: redan tidigt letar sig ett gäng semicreddiga människor till lokalen för att säkra sig ett bord och förtära lite alkoholhaltiga drycker.
När timman sedan börjar bli sen så dyker det upp ännu fler creddiga människor, personer som är ännu lite mer creddiga och coola än de som redan belägrar stället. Dessa ockerccreddiga människor, syndikatfolk kallat i folkmun, söker sig till någon semicreddig individ vid bordet han känner igen - och sedan hugger han som en kobra.
- Tjenare, eller hur nu coola människor hälsar, kan man slå sig ner?
Den lite creddigare och coolare personen - syndikatmänniskan - slår sig härmed ner och tar i förbifarten med sig en creddigare och coolare syndikatvän.
Dessa två övertar sakta dialogen och är ständigt på span efter förbigående vänner som tillhör samma syndikat som de själva. Hittar de en sådan är de omgående där och bjuder denne till en sittplats, trots att sittplatserna i stort är upptagna vid bordet. Detta medför ett ökat missnöje hos den bara semicreddiga skaran som får tränga ihop sig på mindre och mindre plats.
När uppdelningen har blivit sådan att syndikatfolket utgör över trettio procent av skaran kring bordet - då är det klart. Bordet har härmed blivit ett syndikatbord som inom kort enbart kommer innefatta syndikatmänniskor av yppersta märke. De lite mindre creddiga personerna känner sig mindre och mindre delaktiga i snacket och till slut ger de upp - syndikatdialogerna har urartat och de känner sig så creddigt underlägsna att de med svansen mellan benen beger sig mot nya jaktmarker.
Nya platser lediga alltså som snabbt fylls på med idel syndikatfolk. Denna fredliga övertagning sker vanligtvis mellan tolv och halv ett och kan säkert urskiljas tydligt om man följer mönstret från en objektiv plats vid baren. De resterande två timmarna fram till stängning är det således fullt vid alla bord - då alla bord har genomgått samma syndikatövertagande - och således ståplats för alla som inte tillhör Sundsvalls societetselit i åldrarna arton till tjugosex år.
De enda gånger du på primetime kan få sitta på detta syndikatställe är när syndikatet är bortresta och istället för sitter gör sånt som syndikatfolk gör - åker båt, har stora strandfester eller tappar upp en badtunna med mousserande viner.
Dessa gånger har dock Svenssons - som lever på sitt syndikat - tappat sin charm och om du är en ocreddig människa likt undertecknad kommer du sakna att få se upp till och beundra syndikatfolket.
Stadshuset: Tre lärda män på Östtimors solkust myntade en gång uttrycket "att gå på Stadshuset är som att köpa en handfull ökenrävar i en tibetansk bönesäck". Man vet helt sonika aldrig vad man egentligen betalar in sig för. Allt som oftast gästas de anrika lokalerna av någon upphaussad DJ som en individ med godtagbar musiksmak aldrig hört talas om.
Då och då är det däremot några guldkorn som dyker upp på scenen och då är stället ingenting annat än fem solklara plus - exempelvis Parkens magiska spelning i vintras.
Men allt som oftast är det verkligen ingenting på Stadshuset, förutom en öppen nedervåning med ett dansgolv och en uteplats som de vill ha knappa hundra kronor för att besöka. Musiken som spelas är ofta en gröt av det senaste från den sämsta av världar och går sällan att uppfatta.
Varför inte, undrar ni? Jo, för att kvällen ofta är upplagd så att när Stadshuset väl besöks, då är det inte som allra nyktrast och som mest klarttänkt hos gästen i fråga. Dansgolvet förvandlas till en iransk köttmarknad och vi som inte är begåvade med Disco-Kjelles förlovade danskonster får helt sonika hålla sig därifrån. Istället går man onyktert och ilsket omkring och frågar vad man betalade in sig för. Monologen inne i huvudet präglas inte sällan av dylika citat:
1, "Vart fan är alla?". 2, "Va äre för skojare här?". 3, "Ååh, hur kan hon dansa med han?!" och 4, "Varför går man ut i den här jävla stan?".
Svaren följer:
1, Alla är faktiskt lättare än väntat att tappa bort, då stället i fråga saknar givna samlingsplatser om man nu inte vill sitta ute på en bitkylig veranda. Den timida efterfestkänslan på terassen lockar dock inte en uppjagad och onykter nittonåring.
2, Eftersom detta inte är ett erkänt syndikattillhåll (se: Svenssons) så är det här den lokala pöbeln springer av sig. Här blandas allt från det finaste fina till det fulaste fula.
3, På grund av att hierarkin inte är lika utkristalliserad som på Svenssons. En syndikatdam på Svenssons skulle aldrig kunna resa sig från sin syndikatplats och börja prata med en lägre stående ungkarl som inte ens beärats med en sittplats. På Stadshuset är det som påpekat mer åt det iranska köttmarknadshållet och i fyllan, villan och det utséendevänliga discodiset är det svårt att urskilja även den största av skojare.
4, Det är verkligen en berättigad fråga och anledningen till att vi gör denna utvärdering. När den är klar ska den kunna ge svar på om det egentligen finns någon anledning att gå ut i Sundsvall.
BK: Det här har skenat iväg och blivit alldeles för långt för att ett medianöga ska kunna ta in all information. Det sammantaget med att BK inte är värt att ens försöka linda in i några vackra ord gör att vi bara listar det positiva och det negativa.
Positivt:
- 25 kronor ölen/cidern.
- Gratis inträde.
Negativt:
- Knivmördare till höger.
- Knivmördare till vänster.
- Man får vad man betalar för - i alkoholprocent inte mycket alls troligen.
- Fler personer skulle kunna dansa på Jones Kusi Asares bakhuvud än på BK:s upphöjda dansgolv.
- Damer av yppersta märke är lika vanligt förekommande som fiskelycka vid nordanvindar.
Listan skulle kunna göras längre, men vi har inte tid eller ork.
O'learys: Säkert väldigt trevligt men har besökts alldeles för sällan nattetid för att undertecknad ska kunna göra en rättvis bedömning. Jag vet dock så mycket som att vill man träffa profiler från Patronerna är det här the place to be. På stora fotbollsmatcher - exempelvis Norrköping-GIF 2008 när Benny Mattsson rullar in avgörande 2-0 i slutminuten, eller för all del en Champions League-final - är det också det enda stället i stan som bjuder upp.
Oscar's: Listskaparen har fått intrycket av att det här är världens bästa, skönaste ställe. Kanske är det något jag hört, eller så är det en bild jag har skapat själv för att ha någonting att se fram emot i denna stad där vi är obligerad att stanna ytterligare tre år för studier. '
Åldersgränsen är nämligen ockrigt hög och är du inte en söt blond tjej eller - det här är ett antagande - en syndikatmänniska i största allmänhet så har du digra chanser för misslyckanden med diverse insmygningsförsök.
Så, där har vi listan som ni ska ta hjälp av varje gång ni är på väg ut i Sundsvallsnatten och frågar mig a) ska jag gå ut överhuvudtaget? och b) vart ska jag i så fall gå.
Tack för era fjorton minuter, godnatt.
*= övertagningen av bord från syndikatfolket har aldrig dokumenterats av undertecknad, utan är antagen efter sunt förnuft.
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst,
jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
Eller; nu lät det där väldigt spontant. Det är det inte. I fredags gick vi förbi Svenssons och kom just då på hur deras klientel fungerar, så vi skrev helt sonika ett sms och sparade det i utkastet.
Lite som Håkan Hellström gör när han kommer på textidéer till låtar, vi bara exkluderar en rejäl dos genialitet.
Nåväl, här kommer den:
Svenssons*:
Så här fungerar Svenssons i all sin enkelhet: redan tidigt letar sig ett gäng semicreddiga människor till lokalen för att säkra sig ett bord och förtära lite alkoholhaltiga drycker.
När timman sedan börjar bli sen så dyker det upp ännu fler creddiga människor, personer som är ännu lite mer creddiga och coola än de som redan belägrar stället. Dessa ockerccreddiga människor, syndikatfolk kallat i folkmun, söker sig till någon semicreddig individ vid bordet han känner igen - och sedan hugger han som en kobra.
- Tjenare, eller hur nu coola människor hälsar, kan man slå sig ner?
Den lite creddigare och coolare personen - syndikatmänniskan - slår sig härmed ner och tar i förbifarten med sig en creddigare och coolare syndikatvän.
Dessa två övertar sakta dialogen och är ständigt på span efter förbigående vänner som tillhör samma syndikat som de själva. Hittar de en sådan är de omgående där och bjuder denne till en sittplats, trots att sittplatserna i stort är upptagna vid bordet. Detta medför ett ökat missnöje hos den bara semicreddiga skaran som får tränga ihop sig på mindre och mindre plats.
När uppdelningen har blivit sådan att syndikatfolket utgör över trettio procent av skaran kring bordet - då är det klart. Bordet har härmed blivit ett syndikatbord som inom kort enbart kommer innefatta syndikatmänniskor av yppersta märke. De lite mindre creddiga personerna känner sig mindre och mindre delaktiga i snacket och till slut ger de upp - syndikatdialogerna har urartat och de känner sig så creddigt underlägsna att de med svansen mellan benen beger sig mot nya jaktmarker.
Nya platser lediga alltså som snabbt fylls på med idel syndikatfolk. Denna fredliga övertagning sker vanligtvis mellan tolv och halv ett och kan säkert urskiljas tydligt om man följer mönstret från en objektiv plats vid baren. De resterande två timmarna fram till stängning är det således fullt vid alla bord - då alla bord har genomgått samma syndikatövertagande - och således ståplats för alla som inte tillhör Sundsvalls societetselit i åldrarna arton till tjugosex år.
De enda gånger du på primetime kan få sitta på detta syndikatställe är när syndikatet är bortresta och istället för sitter gör sånt som syndikatfolk gör - åker båt, har stora strandfester eller tappar upp en badtunna med mousserande viner.
Dessa gånger har dock Svenssons - som lever på sitt syndikat - tappat sin charm och om du är en ocreddig människa likt undertecknad kommer du sakna att få se upp till och beundra syndikatfolket.
Stadshuset: Tre lärda män på Östtimors solkust myntade en gång uttrycket "att gå på Stadshuset är som att köpa en handfull ökenrävar i en tibetansk bönesäck". Man vet helt sonika aldrig vad man egentligen betalar in sig för. Allt som oftast gästas de anrika lokalerna av någon upphaussad DJ som en individ med godtagbar musiksmak aldrig hört talas om.
Då och då är det däremot några guldkorn som dyker upp på scenen och då är stället ingenting annat än fem solklara plus - exempelvis Parkens magiska spelning i vintras.
Men allt som oftast är det verkligen ingenting på Stadshuset, förutom en öppen nedervåning med ett dansgolv och en uteplats som de vill ha knappa hundra kronor för att besöka. Musiken som spelas är ofta en gröt av det senaste från den sämsta av världar och går sällan att uppfatta.
Varför inte, undrar ni? Jo, för att kvällen ofta är upplagd så att när Stadshuset väl besöks, då är det inte som allra nyktrast och som mest klarttänkt hos gästen i fråga. Dansgolvet förvandlas till en iransk köttmarknad och vi som inte är begåvade med Disco-Kjelles förlovade danskonster får helt sonika hålla sig därifrån. Istället går man onyktert och ilsket omkring och frågar vad man betalade in sig för. Monologen inne i huvudet präglas inte sällan av dylika citat:
1, "Vart fan är alla?". 2, "Va äre för skojare här?". 3, "Ååh, hur kan hon dansa med han?!" och 4, "Varför går man ut i den här jävla stan?".
Svaren följer:
1, Alla är faktiskt lättare än väntat att tappa bort, då stället i fråga saknar givna samlingsplatser om man nu inte vill sitta ute på en bitkylig veranda. Den timida efterfestkänslan på terassen lockar dock inte en uppjagad och onykter nittonåring.
2, Eftersom detta inte är ett erkänt syndikattillhåll (se: Svenssons) så är det här den lokala pöbeln springer av sig. Här blandas allt från det finaste fina till det fulaste fula.
3, På grund av att hierarkin inte är lika utkristalliserad som på Svenssons. En syndikatdam på Svenssons skulle aldrig kunna resa sig från sin syndikatplats och börja prata med en lägre stående ungkarl som inte ens beärats med en sittplats. På Stadshuset är det som påpekat mer åt det iranska köttmarknadshållet och i fyllan, villan och det utséendevänliga discodiset är det svårt att urskilja även den största av skojare.
4, Det är verkligen en berättigad fråga och anledningen till att vi gör denna utvärdering. När den är klar ska den kunna ge svar på om det egentligen finns någon anledning att gå ut i Sundsvall.
BK: Det här har skenat iväg och blivit alldeles för långt för att ett medianöga ska kunna ta in all information. Det sammantaget med att BK inte är värt att ens försöka linda in i några vackra ord gör att vi bara listar det positiva och det negativa.
Positivt:
- 25 kronor ölen/cidern.
- Gratis inträde.
Negativt:
- Knivmördare till höger.
- Knivmördare till vänster.
- Man får vad man betalar för - i alkoholprocent inte mycket alls troligen.
- Fler personer skulle kunna dansa på Jones Kusi Asares bakhuvud än på BK:s upphöjda dansgolv.
- Damer av yppersta märke är lika vanligt förekommande som fiskelycka vid nordanvindar.
Listan skulle kunna göras längre, men vi har inte tid eller ork.
O'learys: Säkert väldigt trevligt men har besökts alldeles för sällan nattetid för att undertecknad ska kunna göra en rättvis bedömning. Jag vet dock så mycket som att vill man träffa profiler från Patronerna är det här the place to be. På stora fotbollsmatcher - exempelvis Norrköping-GIF 2008 när Benny Mattsson rullar in avgörande 2-0 i slutminuten, eller för all del en Champions League-final - är det också det enda stället i stan som bjuder upp.
Oscar's: Listskaparen har fått intrycket av att det här är världens bästa, skönaste ställe. Kanske är det något jag hört, eller så är det en bild jag har skapat själv för att ha någonting att se fram emot i denna stad där vi är obligerad att stanna ytterligare tre år för studier. '
Åldersgränsen är nämligen ockrigt hög och är du inte en söt blond tjej eller - det här är ett antagande - en syndikatmänniska i största allmänhet så har du digra chanser för misslyckanden med diverse insmygningsförsök.
Så, där har vi listan som ni ska ta hjälp av varje gång ni är på väg ut i Sundsvallsnatten och frågar mig a) ska jag gå ut överhuvudtaget? och b) vart ska jag i så fall gå.
Tack för era fjorton minuter, godnatt.
*= övertagningen av bord från syndikatfolket har aldrig dokumenterats av undertecknad, utan är antagen efter sunt förnuft.
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst,
jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
Kommentarer
Postat av: Jessica
Oscar är i mina ögon Stadshusets äldre syster, lite mer erfarenhet, dock är det samma visa, köttmarknaden är bara lite äldre. Samma dåliga musik, samma trötta dj's. Utslaget för en musikfascist är det dock Stadshuset som går segrande ur kampen.
Ser fram emot din reflektion över Kåren, och dessutom saknar jag veteraner i leken så som Aveny, Irish och inte att glömma, Daltons!
Postat av: Viktor
Klockrent. Om man någon gång skulle vara peppad inför en utgång är det bara att återvända till Pirkts redogörelse för utelivet in town så dör peppen omgående. Då kanske man istället går raka vägen till sängs och slipper ännu en fiaskokväll samt huvudvärken dagen efter.
Postat av: Pirkt
Viktor; exakt det jag ville få fram. Har länge funderat på att gå direkt från förfesten till sömns och nu är det inget att fundera på längre, tack vare denna redogörelse.
Trackback