lördagskvällningen,
En faktor till att jag anser gårdagens seger var en av de absolut skönaste för säsongen kan ha berott på att jag utlovat kika-fotboll-kväll hemma hos undertecknad efteråt.
Som alla som inte har något liv utan kollar alldeles för mycket på fotboll vet så förstörs all uppbyggd pepp inför ett dylikt evenemang av en egen förlust.
Nu blev det alltså inte så. Det blev seger och peppen var fortsatt på topp. Men nog skulle fotbollskvällen förstöras av annat senare, var så säker.
Först: ICA Bergsgatan har dragits i smutsen med jämna mellanrum på den här bloggen, på grund av deras sjunkande milfstatus. Men det verkar som att någon butiksansvarig varit inne och läst kritiken, för nu verkar de verkligen tagit tag i saker och ting och återanställt högkalibriga damer.
Lagréll, som var den ende som hade vett nog att följa med undertecknad in i butiken igårkväll, kan intyga att damen i kassan - hon går inte av för hackor. De övriga, som satt kvar i bilen och härmed namnges som Broman, Sundströms andre samt Nerkman, försökte patetiskt nog få en skymt av henne ifrån bilen genom att stillsamt backa ut och därefter smygköra längsmed hela dörröppningen.
Utan lycka. Men jag och Lagréll såg och jag vill härmed återupprätta ICA Bergsgatans heder en smula.
Nåväl, vi beger oss hem, det digra gänget av åtta slår oss ner i tevesoffan för att avnjuta en inspelad version av toppmatchen Manchester United-Arsenal. Ingen av oss vet något resultat i matchen då vi utlovat isolerat oss från radio, teve och internet och allt annat som kan tänkas röja resultatet.
Så, vad gör en nittonårig ärketorsk då? Jo, självklart drar han igång sändningen från den 89:onde minuten där ställningen 2-1 till United blottar sig för hela soffraden.
Grattis.
En fotbollsmatch där man vet slutresultatet är en död fotbollsmatch. Något för östasiatiska spelsyndikatmänniskor att älska, inte för mig.
Nu blev det bara slentrianmässigt kollat - från början dock - och det hela levde inte upp förrän i den nittiofemte minuten då Robin van Persie stötte in 2-2 till mångas stora jubel. Men icke, Gallas stod offside och glory, glory äckliga, äckliga Manchester United vann oförtjänt efter en feldömd straff och ett psykbryt.
Real vann sedan planenligt utan att imponera. Defensiven såg bräcklig ut och offensiven imponerade väl inte sådär väldiga som man hade hoppats. Roligt att se Ronaldo slita defensivt i den vita tröjan - men nog hade det varit ännu roligare om han gjort en absolut storstilad offensiv insats istället?
Därefter blev det stadshuset. Där utlovades Norrlands största hiphopfest. Det var det kanske, jag vet inte; jag är ingen hiphopare. Vi träffade dock Olle från Dagbladssporten som på något sätt nästlat sig in bland kulturcreddarna och skulle skriva recension. Även han var besviken, så jag har fog för min satta fiaskostämpel.
Artisterna som var där hade a) jag aldrig hört talas om förr och b) som enda mål att spräcka allas trumhinnor. Det gick i stort sett inte att vara på övervåningen utan diverse hörselkåpor och om jag nu hade velat förlora min hörsel så hade jag inte velat förlora den genom att stå och hiphopdansa till några skojare jag aldrig hört talas om.
Inte min tekopp, det.
Nåväl, det hela slutade på Max där Chrunchy Nacho Burger åter hade gjort sitt intåg på menyn. En dylik legendburgare är alltid välkommen tillbaka.
Det blev hemskjuts av Sundströms ende skjutsare och därefter omgående sömn runt halv-fyra-snåret.
För egen del hade jag gärna åkt hem runt halv ett, då hade jag hunnit gå igenom hela Stadshuset och därmed också fått nog av det. Men man trodde väl ändå att; här kan det finnas ett antal klassdamer - hela huset är ju öppet.
Men så var det inte, klassdamerna lyste med sin frånvaro. Det kanske var så att alla hade stängning på ICA Bergsgatan.
Vi måste härifrån,
den här stan drar ner oss till botten av ån.
Som alla som inte har något liv utan kollar alldeles för mycket på fotboll vet så förstörs all uppbyggd pepp inför ett dylikt evenemang av en egen förlust.
Nu blev det alltså inte så. Det blev seger och peppen var fortsatt på topp. Men nog skulle fotbollskvällen förstöras av annat senare, var så säker.
Först: ICA Bergsgatan har dragits i smutsen med jämna mellanrum på den här bloggen, på grund av deras sjunkande milfstatus. Men det verkar som att någon butiksansvarig varit inne och läst kritiken, för nu verkar de verkligen tagit tag i saker och ting och återanställt högkalibriga damer.
Lagréll, som var den ende som hade vett nog att följa med undertecknad in i butiken igårkväll, kan intyga att damen i kassan - hon går inte av för hackor. De övriga, som satt kvar i bilen och härmed namnges som Broman, Sundströms andre samt Nerkman, försökte patetiskt nog få en skymt av henne ifrån bilen genom att stillsamt backa ut och därefter smygköra längsmed hela dörröppningen.
Utan lycka. Men jag och Lagréll såg och jag vill härmed återupprätta ICA Bergsgatans heder en smula.
Nåväl, vi beger oss hem, det digra gänget av åtta slår oss ner i tevesoffan för att avnjuta en inspelad version av toppmatchen Manchester United-Arsenal. Ingen av oss vet något resultat i matchen då vi utlovat isolerat oss från radio, teve och internet och allt annat som kan tänkas röja resultatet.
Så, vad gör en nittonårig ärketorsk då? Jo, självklart drar han igång sändningen från den 89:onde minuten där ställningen 2-1 till United blottar sig för hela soffraden.
Grattis.
En fotbollsmatch där man vet slutresultatet är en död fotbollsmatch. Något för östasiatiska spelsyndikatmänniskor att älska, inte för mig.
Nu blev det bara slentrianmässigt kollat - från början dock - och det hela levde inte upp förrän i den nittiofemte minuten då Robin van Persie stötte in 2-2 till mångas stora jubel. Men icke, Gallas stod offside och glory, glory äckliga, äckliga Manchester United vann oförtjänt efter en feldömd straff och ett psykbryt.
Real vann sedan planenligt utan att imponera. Defensiven såg bräcklig ut och offensiven imponerade väl inte sådär väldiga som man hade hoppats. Roligt att se Ronaldo slita defensivt i den vita tröjan - men nog hade det varit ännu roligare om han gjort en absolut storstilad offensiv insats istället?
Därefter blev det stadshuset. Där utlovades Norrlands största hiphopfest. Det var det kanske, jag vet inte; jag är ingen hiphopare. Vi träffade dock Olle från Dagbladssporten som på något sätt nästlat sig in bland kulturcreddarna och skulle skriva recension. Även han var besviken, så jag har fog för min satta fiaskostämpel.
Artisterna som var där hade a) jag aldrig hört talas om förr och b) som enda mål att spräcka allas trumhinnor. Det gick i stort sett inte att vara på övervåningen utan diverse hörselkåpor och om jag nu hade velat förlora min hörsel så hade jag inte velat förlora den genom att stå och hiphopdansa till några skojare jag aldrig hört talas om.
Inte min tekopp, det.
Nåväl, det hela slutade på Max där Chrunchy Nacho Burger åter hade gjort sitt intåg på menyn. En dylik legendburgare är alltid välkommen tillbaka.
Det blev hemskjuts av Sundströms ende skjutsare och därefter omgående sömn runt halv-fyra-snåret.
För egen del hade jag gärna åkt hem runt halv ett, då hade jag hunnit gå igenom hela Stadshuset och därmed också fått nog av det. Men man trodde väl ändå att; här kan det finnas ett antal klassdamer - hela huset är ju öppet.
Men så var det inte, klassdamerna lyste med sin frånvaro. Det kanske var så att alla hade stängning på ICA Bergsgatan.
Vi måste härifrån,
den här stan drar ner oss till botten av ån.
Kommentarer
Trackback