pirkt,

Hittade en intervju med Håkan Hellström idag, som en av en handfull intervjuer med personer som gjort avtryck på 00-talet.

Intervjun är gjord av Niklas Strömberg för Aftonbladet. Det krävs dock Plusmedlemskap på nätet för att ta del av den.

Den är dock alldeles för bra för att undanhållas till den stora majoritet som inte vill betala för Aftonbladet Plus. Så vi bjuder på ett smakprov.  

Du definierade dig tidigt som en förlorare.
– Så känns det inte nu när man släppt fem skivor. Det är ingen loser som står där längre. Men mycket av ens personlighet formas i tonåren. I bästa fall kan man få någon sorts empatiförmåga. Man drömde bland annat om hur det skulle vara att ha en helt ren hy. Det var inte så jävla kul att gå till skolan med en finne längst fram på näsan. Det räcker med det. Gå till skolan med en finne längst fram på näsan varje dag och du kommer att bli en underbar person.

Hur trivdes du i tonåren?
– Skolan var öken. Det var bara att hålla andan i sex år. Men i efterhand tänker jag att det inte kan ha varit så dumt i skolan ändå. Man träffade människor varje dag. Det upphör totalt när skolan tar slut.

Hur upplevde du vuxenvärlden?
– Då började livet. Och jag körde ner i diket direkt. Ett år efter skolavslutningen lämnade jag Broder Daniel trots att vi hade spelat sedan åttan. Två veckor senare stod det i kvällstidningarna om Broder Daniel. Två veckor efter det fick jag höra att de fått skivkontrakt. Då föll ridån för mig. Den föll för flera år framåt.

Var det verkligen så?
– Ja, jag mådde för jävligt. På dagarna satt jag på kaféer och drack kaffe tills jag fick hallucinationer. På kvällarna gick jag på krogen och drack mig skitfull på slattar. Jag var klotrund och hade långt hår. Ansiktet svullnade upp och blev rött. En gång när jag satte mig i en soffa sprack skjortan. Jag hade blivit så fet att knapparna sprängdes.

...

Det var sommar då och han var yngre. En nytänd svensk stjärna, skrev tidningarna.
Håkan kände inte igen sig i den beskrivningen. I sitt eget huvud var han ingen soloartist, utan en 27-årig förlorare. En kaotisk yngling på jakt efter lycka och kärlek. Han ville bara dansa sig igenom ännu en sommar, den som han hört Evert Taube sjunga om. Hålla sig framme där det verkade vara roligt. Sen skulle han gå tillbaka till sitt band. Sitt sammanhang.

...

Du lämnade Göteborg.
– 2004 hade jag flyttat till Stockholm. Det året hände det ingenting för mig. Jag hade ingen att ringa. Jag satt i vår lägenhet och skrev låtar som jag inte visste om de var bra. Vilket jag aldrig vet. Självförtroendet har alltid sagt att det är skit och jag har inte vågat erkänna att jag innerst inne tycker att det låter bra.

– Jag tänkte att jag skulle göra en skiva till. Men efter det blev allt så himla roligt. Det var en pånyttfödelse. Ända sedan första plattan hade det funnits folk som gillade det jag gjorde, nu plötsligt såg jag dem. De hade kommit för att lyssna på det jag hade gjort. 

...

Hur upplevde du att riktig kärlek var jämfört med den du drömt om?
– Den var precis så. Så intensiv. Så är det för mig. Man vill underkasta sig en person. Vara dörrmattan hon går på. Allt.

...

Tänker du på döden?
– Min egen död är jag inte bekymrad över men jordens undergång tänker jag mycket på. Det håller mig faktiskt sömnlös. Det har jag problem med. På dagen kan man tycka att det låter roligt, men på natten är det för jävligt. Big Bang och kometer som är på väg mot jorden. Att allt en dag kommer att bli is, att jorden kommer att dö och människan bli historia.

Vad är det som skrämmer dig med de tankarna?
– Meningslösheten. Att allt är meningslöst. Att det är tomt och kallt. Att man hoppas att det finns en gud, någon som har koll på situationen. Att det inte bara är ett stort okontrollerat kaos med kometer som träffar och utplånar allt som vi byggt upp. Alla små restauranger. Allt. Det är det värsta jag kan tänka mig. Vi försöker uppfostra våra barn att tycka rätt och så är allt meningslöst. Ens barn, stackars barn. Jag tänker på mina egna barn, att de ska ha en mening. Att det måste verka meningsfullt. Lördagsgodis. Julafton. Alla de här ritualerna vi byggt upp. Äh, jag kan inte prata om det här. Jag faller direkt ner i hålet.

...

Tror du verkligen att du bara kommer att kommas ihåg av dina barn?
– Släkten kommer nog ihåg att det fanns en som gjorde skivor. Jag har själv en släkting som kunde trolla, inget stort men han kunde några trix. Jag träffade honom bara en gång, men jag minns honom som trollkarlen Beppe. Det var hans räddning i historien. Jag blir väl musikern. Det svarta fåret.

Vad drömmer du om nu?
– Inget. Jag har upplevt mer än jag vågade drömma om. Det låter tragiskt att inte ha några drömmar, men det är det inte. Tvärtom.


”Frihet gör mig olycklig” | Nöjesbladet | Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6317315.ab?service=print

Nu ska jag ta och slänga mig i duschen. Vi har nämligen hunnit med ett löppass på förmiddagen på Golds stolta gym. Oerhört jobbigt.

Skojarföretaget Sova har lovat att komma och byta ut vår felande sängmotor - den som skiljer vår steglöst ställbara säng mot den genomsnittliga pöbelsängen.

---

Vi borde göra nånting bra,
men det är ingen som har lust.