jullov,
Vi tog jullov i fredags. Vi har - trots femtiotvå skrivna inlägg per dag - inte framfört det tidigare.
Idag var således första dagen av jullovet. Och vilken dag det var.
Ursprungstanken var att vi skulle kliva upp i ottan och pallra oss ner till Golds stolta gym till fots. Men en FM-session till gryningstimman* gjorde att vi lyckades auto-slå-av alla möjliga alarm och istället vakna till Sundströms andres samtal vid 10.50.
Den uppmärksamme innermittfältaren hade snappat upp information om att Ghamil haft godheten att erbjuda julbord dagen till ära nere på Norrportenrestaurangen. Vi är inte den som är den när det handlar om julmat och slängde oss omgående i duschen och gjorde oss i ordning för en upphämtning av nämnde Sundström.
Väl nere på den stolta idrottsanläggningen tog vi en snabbare kik på matsedeln. Den löd "kycklingwok" eller "ugnsbakad fisk". Vi tog omgående ett strypgrepp om den timide matforsbons nätta hals för att han tvingat upp en i ottan för en medioker kycklingwok. Greppet vidhölls fram tills dess att vi beträdde matsalen på fjärde våningen och såg - ingen kycklingwok, ingen torr sejfilé - utan ett uppdukat bord med allsköns smäckerheter som hör julen till.
Där kom han undan med andan i halsen den gode Sundström - för inte ens ett yppande av det lindrande talessättet "surt sa räven om rönnbären" hade räddat honom vid ett kycklingwoksfiasko.
Vi lämnade Ghamils bättre arenarestaurang mätt och belåten och styrde kosan mot stadskärnan. Väl där väntade vi på att Martinsson skulle dyka upp. Detta gick alldeles för segt - och det var inte den gode Martinssons fel utan Sundsvalls stads. Det är helt omöjligt att fördriva tjugo minuter i Sundsvalls stad utan att känna sig som ett fån.
Man går runt, runt, runt och fem minuter senare har man sett alla människor, varit i alla affärer värda namnet och får gå in på andra varvet. Vid det tredje varvet känner man blickarna i nacken från de fikande ungdomarna, de julklappsletande medelålders föräldrarna och ifrån de törstiga a-lagarna på de frostiga bänkarna. Blickarna som säger "hur ensam är den där killen egentligen? Nu är det tredje gången han går förbi här ensam".
Nu gick vi och gömde oss på Strömssons utan att egentligen kolla på något sista tio minutrarna innan tvåsamheten. Vi orkade inte med blickarna.
Dessutom hade vi ett par nya jeans på oss (hade det här varit modeblogg hade det inte bara varit världens sämsta blogg utan då hade vi även flikat in att byxorna var av det danska klassmärket Humör) som vi tidigt märkte var alldeles för långa. Hade vi inte skyndat på oss kläderna i rädsla för en Sundströms andre-kokning hade vi kunnat konstatera att jeansen inte var redo att bäras i det hårda centrumklimatet förrän de blivit ordentligt uppsydda.
Men men, till slut kom Martinsson och det var ju gott så. Det var väl en bedrövelsens dag på Sundsvalls gator - klassdamerna hade uppenbarligen tagit julledigt från stadsvandringen - men det kan liksom aldrig bli tråkigt när vi tillbringar en dag tillsammans.
Det krävs inte mycket alls för att man ska spinna iväg och trava iväg på fantasins bakgränder. Vi avhandlade allt ifrån våldtäktstunnlarnas koppling till Peter LeMarc till hur påläggsprocenten på en mandelbiscotti á sex kronor kan försvaras av Waynes Coffees ledning. Dessutom skrattades det som brukligt gott åt de bisarra människor som vi då och då passerade.
Tanken med det långa stadsbesöket, som inte avrundades förrän vid halv fem, var att vända hemåt med ett antal julklappar. Det var ju nämligen så att julklappssäsongen drog igång idag. Som alla vet så köper man inga julklappar förrän den 21:e december.
Vi lyckades avhandla julklappar till två av totalt sex personer. Det får vi vara halvnöjd med.
Nu på kvällskvisten tänkte vi bege oss till Golds för ett kvällspass. Men se den gick inte, då Tommy Lerstrand - denne dansbandsdyrkare som alltid haft ett oförskämt bra öga till syndikatbandet Blender - valt att installera ett julschema över inte bara julafton och övriga betydande dagar utan även över en helsvart måndagkväll.
21:00 anlände jag och tänkte unna mig en bättre timme på löpbandet. Men då möts man i dörren av en stängande anställd som förklarar just julschemaproblematiken.
Nu ska vi väl snart leta oss mot sängen. Det blev hyggligt total kokning från båda föräldrarna när de kom hem idag vid sexsnåret och insåg att jag - på den lediga dagen - inte hade skottat uppfarten.
Dylik kokning önskar jag inte min värsta fiende. Imorgon blir det upp tidigare för en skottningssession. Jävla vintervädersjävel.
Jag önskar heller inte min värsta fiende att tvingas byta liv med mig. Det kom såväl jag som Martinsson överens om under den fantastiskt trevliga eftermiddagen.
*= Vi tvingades avsluta FM-sessionen lika hastigt som lustigt då Klonk-Basse är allergisk mot gryningen och därför fick skynda sig i säng för att sova tills dess att mörkret åter gjort sitt intåg över staden.
Om du går går jag under.
En blick, ett svar, jag nöjer mig med dig.
Idag var således första dagen av jullovet. Och vilken dag det var.
Ursprungstanken var att vi skulle kliva upp i ottan och pallra oss ner till Golds stolta gym till fots. Men en FM-session till gryningstimman* gjorde att vi lyckades auto-slå-av alla möjliga alarm och istället vakna till Sundströms andres samtal vid 10.50.
Den uppmärksamme innermittfältaren hade snappat upp information om att Ghamil haft godheten att erbjuda julbord dagen till ära nere på Norrportenrestaurangen. Vi är inte den som är den när det handlar om julmat och slängde oss omgående i duschen och gjorde oss i ordning för en upphämtning av nämnde Sundström.
Väl nere på den stolta idrottsanläggningen tog vi en snabbare kik på matsedeln. Den löd "kycklingwok" eller "ugnsbakad fisk". Vi tog omgående ett strypgrepp om den timide matforsbons nätta hals för att han tvingat upp en i ottan för en medioker kycklingwok. Greppet vidhölls fram tills dess att vi beträdde matsalen på fjärde våningen och såg - ingen kycklingwok, ingen torr sejfilé - utan ett uppdukat bord med allsköns smäckerheter som hör julen till.
Där kom han undan med andan i halsen den gode Sundström - för inte ens ett yppande av det lindrande talessättet "surt sa räven om rönnbären" hade räddat honom vid ett kycklingwoksfiasko.
Vi lämnade Ghamils bättre arenarestaurang mätt och belåten och styrde kosan mot stadskärnan. Väl där väntade vi på att Martinsson skulle dyka upp. Detta gick alldeles för segt - och det var inte den gode Martinssons fel utan Sundsvalls stads. Det är helt omöjligt att fördriva tjugo minuter i Sundsvalls stad utan att känna sig som ett fån.
Man går runt, runt, runt och fem minuter senare har man sett alla människor, varit i alla affärer värda namnet och får gå in på andra varvet. Vid det tredje varvet känner man blickarna i nacken från de fikande ungdomarna, de julklappsletande medelålders föräldrarna och ifrån de törstiga a-lagarna på de frostiga bänkarna. Blickarna som säger "hur ensam är den där killen egentligen? Nu är det tredje gången han går förbi här ensam".
Nu gick vi och gömde oss på Strömssons utan att egentligen kolla på något sista tio minutrarna innan tvåsamheten. Vi orkade inte med blickarna.
Dessutom hade vi ett par nya jeans på oss (hade det här varit modeblogg hade det inte bara varit världens sämsta blogg utan då hade vi även flikat in att byxorna var av det danska klassmärket Humör) som vi tidigt märkte var alldeles för långa. Hade vi inte skyndat på oss kläderna i rädsla för en Sundströms andre-kokning hade vi kunnat konstatera att jeansen inte var redo att bäras i det hårda centrumklimatet förrän de blivit ordentligt uppsydda.
Men men, till slut kom Martinsson och det var ju gott så. Det var väl en bedrövelsens dag på Sundsvalls gator - klassdamerna hade uppenbarligen tagit julledigt från stadsvandringen - men det kan liksom aldrig bli tråkigt när vi tillbringar en dag tillsammans.
Det krävs inte mycket alls för att man ska spinna iväg och trava iväg på fantasins bakgränder. Vi avhandlade allt ifrån våldtäktstunnlarnas koppling till Peter LeMarc till hur påläggsprocenten på en mandelbiscotti á sex kronor kan försvaras av Waynes Coffees ledning. Dessutom skrattades det som brukligt gott åt de bisarra människor som vi då och då passerade.
Tanken med det långa stadsbesöket, som inte avrundades förrän vid halv fem, var att vända hemåt med ett antal julklappar. Det var ju nämligen så att julklappssäsongen drog igång idag. Som alla vet så köper man inga julklappar förrän den 21:e december.
Vi lyckades avhandla julklappar till två av totalt sex personer. Det får vi vara halvnöjd med.
Nu på kvällskvisten tänkte vi bege oss till Golds för ett kvällspass. Men se den gick inte, då Tommy Lerstrand - denne dansbandsdyrkare som alltid haft ett oförskämt bra öga till syndikatbandet Blender - valt att installera ett julschema över inte bara julafton och övriga betydande dagar utan även över en helsvart måndagkväll.
21:00 anlände jag och tänkte unna mig en bättre timme på löpbandet. Men då möts man i dörren av en stängande anställd som förklarar just julschemaproblematiken.
Nu ska vi väl snart leta oss mot sängen. Det blev hyggligt total kokning från båda föräldrarna när de kom hem idag vid sexsnåret och insåg att jag - på den lediga dagen - inte hade skottat uppfarten.
Dylik kokning önskar jag inte min värsta fiende. Imorgon blir det upp tidigare för en skottningssession. Jävla vintervädersjävel.
Jag önskar heller inte min värsta fiende att tvingas byta liv med mig. Det kom såväl jag som Martinsson överens om under den fantastiskt trevliga eftermiddagen.
*= Vi tvingades avsluta FM-sessionen lika hastigt som lustigt då Klonk-Basse är allergisk mot gryningen och därför fick skynda sig i säng för att sova tills dess att mörkret åter gjort sitt intåg över staden.
Om du går går jag under.
En blick, ett svar, jag nöjer mig med dig.
Kommentarer
Trackback