midnattsmässa,
Efter en synnerligen trevlig julafton med allt som hör till - Kalle (för all del inte Anna) Anka, Kan du vissla Johanna, julmat i osunda mängder, rimstuga, Karl-Bertil Jonsson, paketöppning och en bättre dessert - så beslutade sig de vuxna i sällskapet för att bege sig ner mot stan.
Midnattsmässan på Gustav Adolfs stolta kyrka skulle besökas - efter några års uppehåll från traditionen.
Under den kyrkfria tiden har vi trots allt hunnit bli några år äldre, fylla 19 solida och fått upp en och annan tanke om att det kanske är dags att bli lite vuxen.
Det var med andra ord dags att hänga på. Den katolska kyrkan hade dragit ett löjes skimmer över sig tidigare under kvällen då deras så kallade midnattsmässa blev framflyttad till klockan tio på grund av att Påven Benedictus XVI inte var säker på ifall han orkade vara uppe så pass mycket längre. Han ville helt sonika gå och lägga sig. Han kände sig lite pömsig, så då flyttar de fram midnattsmässan till klockan 22.
Dessutom ska han ha fått sig en törn, den gode Påven*. Detta visades dock inte i tevekamerorna men man kunde se att en handfull storväxta män i svarta kostymer började löpa med händerna tryckta mot sina hörsnäckor, vilket signalerade att något var i görningen.
"Nu ska vi se vad den svenska, protestantiska kyrkan kan kontra med", tänkte vi och tog några raska steg ner mot kyrkbyggnaden.
Vi anlände ett antal minuter sent. Portarna var stängda, alla goda platser upptagna, psalmbladen färdigutdelade.
Vi satt oss längst ut på flanken, bakom en väldig pelare som skymde all sikt mot altaret där - inom grava situationstecken - "allt hände".
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. En Wille Crafoord, en gitarr, en pall - nynnandes på "Nu är det jul igen, i både slott och koja"? Kanske.
Jag vet inte. Men jag hade tänkt mig något lättuggat, något lättsmält och trevligt som avrundning på en finare dag.
Jag hade inte förväntat mig en längre, seriösare predikan om vilken felaktig inställning gemene man har om julen. Jag förväntade mig inte en utdragen nattvard. Jag förväntade mig inte evinnerlig läsning ur Bibelns tråkigare olika delar.
Nej, jag tror till och med att någon som helhjärtat tror på en Gud blev lite less och trött. Själv höll jag på att nicka till stående, och hela familjen - inkluderat farmor och farfar - var ordentligt besvikna när vi lommade hemöver igen.
Totalt fiasko. Aldrig mer.
Nästa jul blir det till att följa min yngre systers exempel och ligga hemma i soffan och kolla på Scrubs.
*= Påven är inte Per-Åke Wikström på Mimerskolan, mest känd för att under äggkastningarna ha stått utanför skolbyggnaden och svingat med en träbalk som förmodligen var grovare och vägde mer än honom själv mot arma niondeklassare. Per-Åke Wikström var också känd för att konstant lukta som en cigarett fimpad i en kaffesump. Men vi vill inte blanda in Per-Åke Wikström i onödan, Påven i texten är Benedictus XVI.
Jag drömmer om nån som är lika dum och naiv,
som mig och dom jag bryr mig om.
Midnattsmässan på Gustav Adolfs stolta kyrka skulle besökas - efter några års uppehåll från traditionen.
Under den kyrkfria tiden har vi trots allt hunnit bli några år äldre, fylla 19 solida och fått upp en och annan tanke om att det kanske är dags att bli lite vuxen.
Det var med andra ord dags att hänga på. Den katolska kyrkan hade dragit ett löjes skimmer över sig tidigare under kvällen då deras så kallade midnattsmässa blev framflyttad till klockan tio på grund av att Påven Benedictus XVI inte var säker på ifall han orkade vara uppe så pass mycket längre. Han ville helt sonika gå och lägga sig. Han kände sig lite pömsig, så då flyttar de fram midnattsmässan till klockan 22.
Dessutom ska han ha fått sig en törn, den gode Påven*. Detta visades dock inte i tevekamerorna men man kunde se att en handfull storväxta män i svarta kostymer började löpa med händerna tryckta mot sina hörsnäckor, vilket signalerade att något var i görningen.
"Nu ska vi se vad den svenska, protestantiska kyrkan kan kontra med", tänkte vi och tog några raska steg ner mot kyrkbyggnaden.
Vi anlände ett antal minuter sent. Portarna var stängda, alla goda platser upptagna, psalmbladen färdigutdelade.
Vi satt oss längst ut på flanken, bakom en väldig pelare som skymde all sikt mot altaret där - inom grava situationstecken - "allt hände".
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. En Wille Crafoord, en gitarr, en pall - nynnandes på "Nu är det jul igen, i både slott och koja"? Kanske.
Jag vet inte. Men jag hade tänkt mig något lättuggat, något lättsmält och trevligt som avrundning på en finare dag.
Jag hade inte förväntat mig en längre, seriösare predikan om vilken felaktig inställning gemene man har om julen. Jag förväntade mig inte en utdragen nattvard. Jag förväntade mig inte evinnerlig läsning ur Bibelns tråkigare olika delar.
Nej, jag tror till och med att någon som helhjärtat tror på en Gud blev lite less och trött. Själv höll jag på att nicka till stående, och hela familjen - inkluderat farmor och farfar - var ordentligt besvikna när vi lommade hemöver igen.
Totalt fiasko. Aldrig mer.
Nästa jul blir det till att följa min yngre systers exempel och ligga hemma i soffan och kolla på Scrubs.
*= Påven är inte Per-Åke Wikström på Mimerskolan, mest känd för att under äggkastningarna ha stått utanför skolbyggnaden och svingat med en träbalk som förmodligen var grovare och vägde mer än honom själv mot arma niondeklassare. Per-Åke Wikström var också känd för att konstant lukta som en cigarett fimpad i en kaffesump. Men vi vill inte blanda in Per-Åke Wikström i onödan, Påven i texten är Benedictus XVI.
Jag drömmer om nån som är lika dum och naiv,
som mig och dom jag bryr mig om.
Kommentarer
Trackback