tangentsbordsvals,
AÖLDKASLDÖLASDÖLASÖDKÖELKÖLKÖLKÖLKÖLSFKGÖLSKDFÖLSKDFÖFLDSÖLFSDÖLF.
Så kan det se ut vid en genomsnittlig kokning.
Vi kan dock inte skriva så. Vår kokning är nämligen inte genomsnittlig. Den är så mycket kraftigare.
Varför? Det ska jag tala om.
Vi satt idag från niosnåret på morgonkvisten till sjusnåret på kvällskvisten på en tidningsredaktion. Vanligtvis brukar detta generera pengar in på våra sargade konton.
Inte idag. Idag satt vi vid en fiktiv redaktion på Mittuniversitetet och arbetade med en tidning som inte ska komma ut. Avlönad som en skomakande fillipinsk pojkspoling också - det vill säga 0,0 kronor in på tio timmars slit.
Men den fillipinske pojkspolingen har ingen bil att ta till jobbet, vilket gör att han åtminstone slipper uppleva känslan av att släpa sig ut i svenskt midvintermörker för att på långt avstånd kunna skönja en vit lapp under vindrutetorkaren.
300 kronor kostade felparkeringen vi i all hast beslutade oss för att genomföra imorse innan morgonmötet.
Det lönar sig alltså inte att slita i sitt anletes svett ideellt - det straffar sig.
Vi uträttade heller inte särskilt mycket alls av värde på skolan idag, vilket gör att vi tvingas sitta här framför Dynamo Kiev-ledningen på teve och skriva diverse skoluppgifter.
Usch, vad tråkig den här redaktionsövningen är. Jag lagade till familjen en bättre måltid med stekt lax och kokta näbbpärer - ni känner till min extrema okunskap och ovilja när det gäller matlagning som inte är cook-a-long-relaterad - och fann att det var roligare än allt det jag gjort idag på skolan.
Då är det illa. Väldigt illa.
Kanske var en bidragande faktor till matlagningens relativa nöje att vi samtidigt stod och lyssnade på Lars Winnerbäcks tidiga verk, de mer vis-aktiga bitarna. Fantastiskt fina bitar.
Men jag, jag tror aldrig hon sagt någonting om mig.
Så långt ifrån men i min ensamma hemlighet,
har hon en plats här i kudden brevdid mig.
Varje natt, fast hon inget vet.
Så kan det se ut vid en genomsnittlig kokning.
Vi kan dock inte skriva så. Vår kokning är nämligen inte genomsnittlig. Den är så mycket kraftigare.
Varför? Det ska jag tala om.
Vi satt idag från niosnåret på morgonkvisten till sjusnåret på kvällskvisten på en tidningsredaktion. Vanligtvis brukar detta generera pengar in på våra sargade konton.
Inte idag. Idag satt vi vid en fiktiv redaktion på Mittuniversitetet och arbetade med en tidning som inte ska komma ut. Avlönad som en skomakande fillipinsk pojkspoling också - det vill säga 0,0 kronor in på tio timmars slit.
Men den fillipinske pojkspolingen har ingen bil att ta till jobbet, vilket gör att han åtminstone slipper uppleva känslan av att släpa sig ut i svenskt midvintermörker för att på långt avstånd kunna skönja en vit lapp under vindrutetorkaren.
300 kronor kostade felparkeringen vi i all hast beslutade oss för att genomföra imorse innan morgonmötet.
Det lönar sig alltså inte att slita i sitt anletes svett ideellt - det straffar sig.
Vi uträttade heller inte särskilt mycket alls av värde på skolan idag, vilket gör att vi tvingas sitta här framför Dynamo Kiev-ledningen på teve och skriva diverse skoluppgifter.
Usch, vad tråkig den här redaktionsövningen är. Jag lagade till familjen en bättre måltid med stekt lax och kokta näbbpärer - ni känner till min extrema okunskap och ovilja när det gäller matlagning som inte är cook-a-long-relaterad - och fann att det var roligare än allt det jag gjort idag på skolan.
Då är det illa. Väldigt illa.
Kanske var en bidragande faktor till matlagningens relativa nöje att vi samtidigt stod och lyssnade på Lars Winnerbäcks tidiga verk, de mer vis-aktiga bitarna. Fantastiskt fina bitar.
Men jag, jag tror aldrig hon sagt någonting om mig.
Så långt ifrån men i min ensamma hemlighet,
har hon en plats här i kudden brevdid mig.
Varje natt, fast hon inget vet.
Kommentarer
Trackback