varmkör,
Svara på det här:
Vilka människor rusar mot utgången när Lars Winnerbäck kliver av scenen för andra gången för att varmköra bilen och komma först till kapprummet?
Det händer nog bara i Sundsvall.
Nu missade dessa nötskal till personer när Winnerbäck kom ut en andra gång och rev av en pianokomponerad Elden för att sedan gasa på med ytterligare tre låtar.
Det blev väl fem plus, som vanligt. Man kan ju liksom inte sätta något annat. Han kan inte konkurrera med Takida och andra världsliga ting.
Han behöver egentligen sin egen betygskala.
Men för att vara Lasse så var det väl ändå inte helt på den yppersta toppen. Inte som helhet. Lasse var i mitt tycke sitt vanliga fantastiska jag. Mellansnacket som alltid tänkvärt och sinnessjukt ödmjukt.
De kloka metaforerna och de roliga berättelserna stod som spön i backen.
Nej, felet var inte Lasses. Felet var publikens.
Vi har redan berättat om varmkörar-skojarna (dessa borde hängas ut med namn och bild i tidningen), och överlag var det väldigt lamt och stelt. För mycket åldringar som inte hade några tankar på att klappa med, sjunga med eller för den delen ens röra sig en milimeter i takt med musiken.
Vi hade på förhand gjort en lista här på bloggen över de 17 låtar vi helst av allt skulle vilja höra på konserten. Vi fick elva av dem. Resterande låtar var väldigt udda utvalda - allt från Gråa dagar till Söndag 13.9.99.
Fantastiska låtar med ockerbra texter så klart, men inget som den stora Sundsvallspöbeln pluggat in på förhand. Man kände sig näst intill helt ensam när man falskt sjöng med om dessa gråa dagar som aldrig skyndar på, medan syndikatets medelålder stod med händerna i sidan och undrade a) vad de betalat dryga 300 kronor för och b) vart de mörkrostade cashewnötterna serveras - här ska spottas skal i pöbelhuvuden.
Lite segt blev det dock en halvtimme in i konserten, och det får Lars ta på sig med ett allt för lugnt låtval under en tid.
Nåväl.
Vi stod med Martinsson och Mask och hade en synnerligen trevlig afton, långt ifrån alla fackböcker om masskommunikation och mediateorier.
Det lär väl straffa sig imorn då vi ska försöka överlista skolväsendet, sunt förnuft och Kristoffer Holt och klara ett godkänt på hemtentan.
Men, som Winnerbäck så klokt sjunger i Elden; och få ro då och då bland alla tentor å poäng, det är så lätt att gå på. Det är så svårt att stanna upp å gå tillbaka igen, som ni vet!
Ikväll var jag väldigt tacksam för att jag stannade upp, beslutade mig för att bortprioritera studierna och välja att se en av världens bästa människor på gästspel i en av Sveriges sämsta städer.
Vi får la se hur vi känner imorn vid 17-snåret, då fem gåtor ska vara lösta genom diverse refereringar till källor.
Övrigt från kvällen, som Martinsson beskriver roligt och bra på sitt håll:
När kommer Greger Arturson och Tommy Söderström ut på turné och visar upp slagsskottsscenen från '96 då Gregga laddar från blå och Söderström sedvanligt släpper in den avgörande pucken mellan benen? Jag ser nog hellre det än Andreas Grega.
Kanske kan också Greger vid behov ställa fram en barstol, hoppa upp med en ukelele i famnen och avfyra "Oh my darling Clementine", medan Söderström visar sin eminenta målvaktsstil som inkluderar att lyfta på spaken för att på så sätt släppa in alla skott som går längsmed isen mellan benen.
Det var allt för i afton. Godnatt, era varmkörare.
... nej, nu ljög jag. Jag måste ju nämna introt.
INTROT! Bara det var värt entré- och garderobspengen (såg ni förresten Anders Jansson slitandes i vid inhängningen?).
Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver
å nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver!