pirkt,

Klassfest igår. Ganska trevligt trots att gemene klasskamrat ville lyssna på, ja, Lady Gaga-influerad smörja istället för Hellström och dylikt som inte ansågs duga på en förfest.

Nähä? Men Lady Gaga och kompani, de fungerar tydligen såväl till vardags som till fest.

Något även Oscars tagit fasta på. För efter det faktum att man formligen blivit utkastade ur diverse hus, med diverse glåpord hängande i luften, så hörde jag inte en enda låt som jag skulle kategorisera som duglig.

Eller okej, The Killers "Human" vill jag minnas. Men den är på gränsen, det är ingen särdeles bra låt.

Förstod inte hur man stod ut. Efter den brutala nerskickningen mot staden (någon hade beställt fem taxibilar?) så stod man upp från halv tolv till klockan tre.

Bara låtvalet borde ju fått en att lägga sig ned i krämpor, men icke.

Fick man en smärre betalt taxi till dörren igår natt då, och man tänker att allt är frid och fröjd.

Vaknar man tidigt då, runt tiosnåret. Slår på teven för att sova till Lasse Bengtssons maskulina Lördagsmorgonssoffaröst. Men är Lasse där? Nej, någon annan lallare har självklart tagit över Lasses heliga lördagsmorgonar. Vem ska nu leverera de ogenomtänkta travtipsen till alla ATG-lovers där ute?

Näe, smått kokande över Lasses frånfälle tänker vi skicka iväg nåt sms i all enkelhet. Känner efter i den reguljära mobilfickan. Ingen mobil. Man letar igenom hela rummet, går vidare och följer gårdagsnattens sista spår vid köksbänken. Ingen mobil där heller. En smått orolig känsla börjar krypa längsmed ländryggen. Det slutliga testet på huruvida mobilen kan återfinnas i hemmets trygga vrå: vi ringer den. Signalerna går fram, inget ljud uppfattas. Typiskt.

Som den hetlevrade och impulsstyrda människa man skulle vilja vara, så ringer vi direkt Telias kundtjänst. Där möts man av en smärre mekanisk röst som ska vägleda en till diverse spärrning. För ett abonnemang i orätta skumraskhänder, det blir inte billigt. Men efter att vi har knappat in diverse mobil- och personnummer så säger han något på sluddrig stockholmska och lägger helt sonika på.

"Jaha, spärrat och klart då?" tänker undertecknad där han åter står och ringer sin telefon. Men vänta nu, hör man inte en avlägsen vibration kommandes från jackskrymslet i centralhallen? Jo, för all del. I fel jackficka ligger den, förstås. Tacka all ockerhög musik igår för att pipet i öronen gjort att vi inte uppfattat det tidigare och istället spärrat mobilen.

Men tacka Telia för dess inkompetens, då man - från sin mobil - ringer upp Kundtjänst igen. Säger till mekaniksnubben att man vill kopplas vidare. Där får man äntligen prata med en mänsklig röst. Man förklarar läget kortfattat och kläcker ur oss: "Är min mobil spärrad?". Då står ju jag redan och talar in i min mobil, som helt friktionsfritt har ringt upp första bästa nummer.

Smart det?

Äeh, summa summarum: det var inte så roligt igår. Eller underskattar jag saker och ting? Blir det inte bättre än såhär?