ålen, aziz och lite, lite ulf ekberg,
"Torsdagsprogrammet har jag dragit för er förr - och det vore en ynnest att få dricka sig riktigt kalas och drömma bort E.M.D:s
babystjärtslena smörpop. Men det kan vi inte göra, då vi råkade tacka ja till att arbeta från 08:00 imorgon.
Äh, får väl bli sådär lagom trevligt ikväll."
Så där skrev någon igår om gårdagnattens, då kommande, bravader. Personen i fråga hade inte ett rätt.
Vi stod längst fram på Ace of Base och skrek efter "All that she wants" konserten igenom. Vi formligen löpte in i folkvimlet och hoppade och skrek till Jerry Williams "I can jive, I can jive". Vi tyckte det var något stort och mäktigt över att stå och skandera "Halleluja" i Daltonstältet med Ständut Black.
Vi var, med andra ord, inte nykter. Inte på en fläck.
Lika onykter som vi var igår, lika trött var vi när klockan ringde 07:00 imorse. Men pallrade sig upp gjorde man, och det gick väl ändå hyggligt på jobbet ett bra tag. Men nu, när vi jobbat i åtta timmar och endast bajsat ur oss en artikel om multisport, känner vi oss inte som nåt för Diorreklamen. Ryggen värker, huvudet spränger och dessutom sitter man och småfryser.
Alltså: vem var jättemördarserben som påstod sig tillhöra Ace of Base igårkväll? Bland de grövre käkpartierna vi skådat live - Robert Arrenius har vi bara sett på teve - och till det en bestämd massmördarblick.
Och Ulf Ekberg... vad ska man säga om dennes insats igårkväll? Alla som tror att Ulf har en promille självironi i kroppen räcker upp en hand. Den solbruna tysken (väl? egentligen?) med det blekta håret löpte från sida till sida på scenen - den stora, givetvis, det är Ace of Base det här - och skrek i en megafon.
Den sista medlemmen, sångerskan, var bara gammal.
Ålen till Kalmar och GIF rustar ner hela verksamheten? Nejnej, dra på trissor - Aziz Corr Nyang och Jagnes brorsa ska ju hit. Och då har vi redan en utvikt norsk klar på mittbacken. Åh, så stabilt och säkert det känns inför hösten.
Nej, dags att sova en blund när väl skjutsen kommer och tar oss härifrån.
Ikväll, då blir det åka av. Igen.
Allt jag vill,
allt jag hör,
är din röst, din blick, ditt skratt.
babystjärtslena smörpop. Men det kan vi inte göra, då vi råkade tacka ja till att arbeta från 08:00 imorgon.
Äh, får väl bli sådär lagom trevligt ikväll."
Så där skrev någon igår om gårdagnattens, då kommande, bravader. Personen i fråga hade inte ett rätt.
Vi stod längst fram på Ace of Base och skrek efter "All that she wants" konserten igenom. Vi formligen löpte in i folkvimlet och hoppade och skrek till Jerry Williams "I can jive, I can jive". Vi tyckte det var något stort och mäktigt över att stå och skandera "Halleluja" i Daltonstältet med Ständut Black.
Vi var, med andra ord, inte nykter. Inte på en fläck.
Lika onykter som vi var igår, lika trött var vi när klockan ringde 07:00 imorse. Men pallrade sig upp gjorde man, och det gick väl ändå hyggligt på jobbet ett bra tag. Men nu, när vi jobbat i åtta timmar och endast bajsat ur oss en artikel om multisport, känner vi oss inte som nåt för Diorreklamen. Ryggen värker, huvudet spränger och dessutom sitter man och småfryser.
Alltså: vem var jättemördarserben som påstod sig tillhöra Ace of Base igårkväll? Bland de grövre käkpartierna vi skådat live - Robert Arrenius har vi bara sett på teve - och till det en bestämd massmördarblick.
Och Ulf Ekberg... vad ska man säga om dennes insats igårkväll? Alla som tror att Ulf har en promille självironi i kroppen räcker upp en hand. Den solbruna tysken (väl? egentligen?) med det blekta håret löpte från sida till sida på scenen - den stora, givetvis, det är Ace of Base det här - och skrek i en megafon.
Den sista medlemmen, sångerskan, var bara gammal.
Ålen till Kalmar och GIF rustar ner hela verksamheten? Nejnej, dra på trissor - Aziz Corr Nyang och Jagnes brorsa ska ju hit. Och då har vi redan en utvikt norsk klar på mittbacken. Åh, så stabilt och säkert det känns inför hösten.
Nej, dags att sova en blund när väl skjutsen kommer och tar oss härifrån.
Ikväll, då blir det åka av. Igen.
Allt jag vill,
allt jag hör,
är din röst, din blick, ditt skratt.
Kommentarer
Trackback