är det såhär när det är fredag när man är stor? (8)
Ja, är det verkligen fredag idag? På riktigt?
Vi har inte känt mycket av helgens sötma idag inte. Ingenting alls, skulle jag vilja påstå.
Upp i ottan för att bli krossade av stora, elaka islänningar. Vi fick ju hoppa in relativt omgående imorse då Södda skallades till marken och fick utgå. Spelade följdaktigen två och en halv av de tre tjugominutersperiodernaoch gjorde det med den äran.
Inte mycket gick dock ens väg, eller; lagets väg. Det var startelvan mot icke-startelvan, och jag satt alltså inledningsvis på bänken i icke-startelvan. Kan man vara längre från en startelva än så, är frågan?
Nåväl, startelvan körde över oss ganska friskt skulle jag vilja säga. Aziz Corr Nyang, som jag på förhand inte trott särskilt mycket om, imponerade och hittade ytan mellan mittfält och backlinje föredömligt. Vårt lag var alldeles för ihåligt och det kunde träs in bollar lite varstans.
Hannes var stor och stark och gjorde två där undertecknad får ta på sig det andra. Vi visade folket på läktaren varför vi inte är i Småland och tävlar i O-ringen. Vi orienterade oss nämligen inte alls och Hannes kunde smyga in två-tre meter bakom och få bollen, vända upp och placera dit 2-0 medan jag fortfarande flög som en vante för att försöka nicka bort förstabollen.
Jaja, vi stod väl för en del dåligt men det var heller inte det lättaste att försvara en osamspelt backlinje mot en i stort sett hel Superettanstartelva som det blev i många fall då mittfältet inte orkade tillbaka i omställningarna.
Nåväl, ytterligare en erfarenhet rikare och att få möta A-laget i elva-mot-elva fler gånger vore att eftersträva för Medskogs. Allt går ju faktiskt snäppet, eller snäppen, fortare.
Nåväl, en bättre och längre lunch på Barista senare var vi åter på IP för att jogga och stretcha tillsammans med de övriga internmatcharna.
Sedan direkt därifrån till Dagbladetredaktionen där vi slängde i oss en tallrik kycklingwok vi hämtat ut från Norrporten Arena efter internmatchen. Mätt blev man så det förslog, trots att kycklingbitarna föga överraskande lyste med sin frånvaro.
Därpå skickades man på mingel inför Sundsvall Wind Sprint i Spegelsalen. Och vad tror ni de bjöd på där? Jo, men gissa. Just det - en bättre middagsbuffé. Men där satt Jan Majlars ende son med magen till bredden fylld med undermålig starksås, efter att ha förtärt en matlåda vi hade kunnat förtärt till lunch imorgon lördag.
Motrigg, i ordets rätta bemärkelse. Jag försökte inte ens få ner en endaste munsbit.
Nu ska jag få er slentrianmässiga tillvaro att blekna ännu mer i jämförelse med min omväxlande och spännande. För jag träffade och intervjuade på Stadshuset ingen mindre än - håll i er nu - häcklegendaren Robert Kronberg.
Jag tror han går in på en andraplats på kända personer jag intervjuat personligen öga mot öga.
Solklar etta? Lars-Åke, den riktige, Lagréll. Gemensamt för de båda är att de var oerhört trevliga och pratglada.
Tack och hej, nu ska här åkas hem och poppas popcorn för att få in lite, åtminstone minimalt, med fredagskänsla. I ensamhet, ska tilläggas. Och om min tillvaro lät som bättre än eran efter Kronbergsintervjun så gissar jag på att "poppa popcorn i ensamhet" åter drog ner den några snäpp.
Kärlek är för dom, dom som har tur.
Kärlek är för dom, dom som har tur.
Vad kan vi om sånt?
Vi har inte känt mycket av helgens sötma idag inte. Ingenting alls, skulle jag vilja påstå.
Upp i ottan för att bli krossade av stora, elaka islänningar. Vi fick ju hoppa in relativt omgående imorse då Södda skallades till marken och fick utgå. Spelade följdaktigen två och en halv av de tre tjugominutersperioderna
Nåväl, startelvan körde över oss ganska friskt skulle jag vilja säga. Aziz Corr Nyang, som jag på förhand inte trott särskilt mycket om, imponerade och hittade ytan mellan mittfält och backlinje föredömligt. Vårt lag var alldeles för ihåligt och det kunde träs in bollar lite varstans.
Hannes var stor och stark och gjorde två där undertecknad får ta på sig det andra. Vi visade folket på läktaren varför vi inte är i Småland och tävlar i O-ringen. Vi orienterade oss nämligen inte alls och Hannes kunde smyga in två-tre meter bakom och få bollen, vända upp och placera dit 2-0 medan jag fortfarande flög som en vante för att försöka nicka bort förstabollen.
Jaja, vi stod väl för en del dåligt men det var heller inte det lättaste att försvara en osamspelt backlinje mot en i stort sett hel Superettanstartelva som det blev i många fall då mittfältet inte orkade tillbaka i omställningarna.
Nåväl, ytterligare en erfarenhet rikare och att få möta A-laget i elva-mot-elva fler gånger vore att eftersträva för Medskogs. Allt går ju faktiskt snäppet, eller snäppen, fortare.
Nåväl, en bättre och längre lunch på Barista senare var vi åter på IP för att jogga och stretcha tillsammans med de övriga internmatcharna.
Sedan direkt därifrån till Dagbladetredaktionen där vi slängde i oss en tallrik kycklingwok vi hämtat ut från Norrporten Arena efter internmatchen. Mätt blev man så det förslog, trots att kycklingbitarna föga överraskande lyste med sin frånvaro.
Därpå skickades man på mingel inför Sundsvall Wind Sprint i Spegelsalen. Och vad tror ni de bjöd på där? Jo, men gissa. Just det - en bättre middagsbuffé. Men där satt Jan Majlars ende son med magen till bredden fylld med undermålig starksås, efter att ha förtärt en matlåda vi hade kunnat förtärt till lunch imorgon lördag.
Motrigg, i ordets rätta bemärkelse. Jag försökte inte ens få ner en endaste munsbit.
Nu ska jag få er slentrianmässiga tillvaro att blekna ännu mer i jämförelse med min omväxlande och spännande. För jag träffade och intervjuade på Stadshuset ingen mindre än - håll i er nu - häcklegendaren Robert Kronberg.
Jag tror han går in på en andraplats på kända personer jag intervjuat personligen öga mot öga.
Solklar etta? Lars-Åke, den riktige, Lagréll. Gemensamt för de båda är att de var oerhört trevliga och pratglada.
Tack och hej, nu ska här åkas hem och poppas popcorn för att få in lite, åtminstone minimalt, med fredagskänsla. I ensamhet, ska tilläggas. Och om min tillvaro lät som bättre än eran efter Kronbergsintervjun så gissar jag på att "poppa popcorn i ensamhet" åter drog ner den några snäpp.
Kärlek är för dom, dom som har tur.
Kärlek är för dom, dom som har tur.
Vad kan vi om sånt?
Kommentarer
Trackback