att gå ut i sundsvall,
Det blev ett likartat koncept som under fredagen igår. Vi var i stugan, vindsurfade, fiskade, solade innan vi efter en bättre middagsstek åkte in mot stan för en smärre utgång i den ljumma sommarnatten.
Vindsurfingen torde beäras med ett antal bilder. Vi seglade snabbt iväg rakt ut på den stora vida sjön, allt gick som en smidigare styrdans. Det var vi som förde och brädan följde som en spänstigare ungmö. Det här är ju inga problem, tänkte vi och trodde vår surfutvecklingskurva pekat spikrakt uppåt under de knappa tre år vi varit borta från surfingbranschen.
Så var det förstås inte. När det väl skulle vändas var olyckan och obalansen framme och sänkte en i det blöta. Och sedan fortsatte det på den inslagna vägen. När vi väl fallit fanns det ingen återvändo, nu föll vi hela tiden. Det hela utvecklades till ett smärre fyspass då vi gång på gång fick kravla oss upp på den svårbemästrade plankrackaren. En gång föll masten över undertecknads fotled som därmed fastnade i ett prekärt läge mellan brädan och den nerfällda masten. Åh, så ont det gjorde och vi vred oss i smärtor. Vi hann tänka långt gångna skadetankar och undrade vad Sheriffen skulle säga om en surfskada som förstör hela höstsäsongen. Det kanske inte skulle toppa Kalle Corneliussons hacka-gurka-och-råka-hacka-i-ett-finger-och-missa-VM-skada, men ändå.
Utgången då? Jo, tack, nog gick det bättre och smidigare än under fredagen i alla fall. Nog slapp vi sitta och - på Klonk-Basse-manér - sitta och skåpsupa i ensamhet innan vi åkte ner på stan. Denna afton var det Lagrélls bättre paradvåning det förfestades hos. Sällskapet utgjordes av undertecknad, nämnde Lagréll, Hammars ende Andreas samt Fjulle. Bergman skulle, enligt ett bindande avtal, sluta upp senare - men gjorde han det? Icke. Och kommer man inte till en förfest som utlovat - ja, då ska man få veta att man lever. Vilket Bergman fick. Samtal på samtal kom från den milfpeppande anfallaren men endera trycktes de av, svarades inte eller så möttes Bergman av ett elakare okvädningsord i luren följt av en påläggning.
Det blev mycket dryck, många Fjullehistorier samt en längre gång innan man var nere i Sundsvalls centrum. Kosan styrdes mot Stadshuset - ett ställe som sa sig ha 20-årsgräns. Men väl framme i dörren verkade det som att legkoll inte var något för folk som mätte över en meter i strumplästen.
Men så många gånger förr - som alla gånger förr? - så skulle det visa sig att kvällen nått sitt klimax innan man kom in på krogen. Milfarna - GIF-uttrycket för en bättre dam - lyste verkligen med sin frånvaro, även om "stans snyggaste tjej", som Lagréll något överentusiastiskt uttryckte det, var där. Men hon var också väldigt ensam och det hjälpte inte att man fortsatte läska inne på krogen - det blev aldrig riktigt roligt. Man satt mest på den lilla upphöjnad som vanligtvis används som scen och försökte se ut som nån man skulle se ut som för att få sitta på dylika syndikatplatser.
Efteråt stod man alldeles för länge utanför Stadshuset - för vilken gång i ordningen? - innan Lagréll, Hammar och en annan styrde de något ostadiga stegen mot Donken för att inmundiga ett bättre mål. Men tro på fan - Donken hade stängt. Istället gick vi mot Drive-In:en och försökte där komma över ett bättre mål. Men icke. Stängt även där. Fortsatte vidare runt, och där fann vi vår öppning. Ett öppet fönster och en rundare anställd står och stänger igen butiken för aftonen. Undertecknad försöker helt sonika, med smicker och godhet, komma över de överblivna cheeseburgarna som förtroligen alltid slängs efter en kväll likt gårdagens.
Men det gick såklart inte, vilket måste betyda endera a) att undertecknad har charm som en Birdmanavkomma eller b) att Donken inte alls slänger några Cheese utan låter dom ligga och ta sig över natten.
Därefter blev det bråttom, då Fjulles Hudikdamer befann sig inte långt från Pirkts egna paradradhus. Två och en halv minut gav de en för att ta sig från tågstationen till Rörgatan. Lät rimligt tyckte en annan som lyckats ingjuta en tro om att Fjulle själv var med i vårt sällskap.
Nåväl, som den motrigg man är så klarade man sig inte dit på två och en halv snabbare, utan damerna åkte på sin sista kväll på Sundsvallsvistelsen och la sig och sov i Sallyhill. Man borde inte behöva påpeka det usla i det valet, men det gjorde jag åtskilliga gånger på min nu ensamma väg hemöver.
Trots min lytta gångstil till följd av envetna skavsår så blev jag varken överfallen, rånmördad eller bara allmän lemlästad av de farliga överfallskosovoalbanerna som går sina nattliga turer där var helg. Istället kom vi hem till ett tomt radhus som var olarmat - trots att jag larmade när jag gick. Garanterat inbrott alltså, tänkte vi och vandrade stillsamt in. Som man lärt sig sedan gammalt; har du inbrott i huset - sätt dig vid din bärbara och snacka med FM-nördar via MSN, då är du säker.
Så där satt jag; jag hörde klart och tydligt folk gå, röra på sig på övervåningen - var övertygad om att det var en farligare inbrottstjyv. Men jag satt kvar. Martinsson och Klonk-Basse dygnade FM och ville höra om hur man skämt ut sig under aftonen, och vi berättade. Inte ska ett inbrott få störa mina historier, typ.
Vi satt och pratade till sexsnåret innan vi till slut tog mod till oss, reste oss och kollade upp vem fan det var som passat på att våldsgästa hemmet. Nog var det ens syster som helt oanmält kommit hem från stugan tillsammans med killen. Skorna deras stod i hallen, deras väskor likaså. Men framför allt stod killens bil utanför garageporten, ett faktum vi kanske torde ha noterat när vi anlände.
Jaja, man är väl inte på sin intellektuella topp precis vid dylika tillfällen.
Det var återigen en längre sammanfattning, nu väntar träning på Idrottsparken -GIF Sundsvalls ointagliga borg stället bredvid Statoil.
Oh, lord, forgive me but those saturday nights -
they make you do things you'll regret for the rest of your life.
And tell me - I am not me on a saturday night.
Vindsurfingen torde beäras med ett antal bilder. Vi seglade snabbt iväg rakt ut på den stora vida sjön, allt gick som en smidigare styrdans. Det var vi som förde och brädan följde som en spänstigare ungmö. Det här är ju inga problem, tänkte vi och trodde vår surfutvecklingskurva pekat spikrakt uppåt under de knappa tre år vi varit borta från surfingbranschen.
Så var det förstås inte. När det väl skulle vändas var olyckan och obalansen framme och sänkte en i det blöta. Och sedan fortsatte det på den inslagna vägen. När vi väl fallit fanns det ingen återvändo, nu föll vi hela tiden. Det hela utvecklades till ett smärre fyspass då vi gång på gång fick kravla oss upp på den svårbemästrade plankrackaren. En gång föll masten över undertecknads fotled som därmed fastnade i ett prekärt läge mellan brädan och den nerfällda masten. Åh, så ont det gjorde och vi vred oss i smärtor. Vi hann tänka långt gångna skadetankar och undrade vad Sheriffen skulle säga om en surfskada som förstör hela höstsäsongen. Det kanske inte skulle toppa Kalle Corneliussons hacka-gurka-och-råka-hacka-i-ett-finger-och-missa-VM-skada, men ändå.
Utgången då? Jo, tack, nog gick det bättre och smidigare än under fredagen i alla fall. Nog slapp vi sitta och - på Klonk-Basse-manér - sitta och skåpsupa i ensamhet innan vi åkte ner på stan. Denna afton var det Lagrélls bättre paradvåning det förfestades hos. Sällskapet utgjordes av undertecknad, nämnde Lagréll, Hammars ende Andreas samt Fjulle. Bergman skulle, enligt ett bindande avtal, sluta upp senare - men gjorde han det? Icke. Och kommer man inte till en förfest som utlovat - ja, då ska man få veta att man lever. Vilket Bergman fick. Samtal på samtal kom från den milfpeppande anfallaren men endera trycktes de av, svarades inte eller så möttes Bergman av ett elakare okvädningsord i luren följt av en påläggning.
Det blev mycket dryck, många Fjullehistorier samt en längre gång innan man var nere i Sundsvalls centrum. Kosan styrdes mot Stadshuset - ett ställe som sa sig ha 20-årsgräns. Men väl framme i dörren verkade det som att legkoll inte var något för folk som mätte över en meter i strumplästen.
Men så många gånger förr - som alla gånger förr? - så skulle det visa sig att kvällen nått sitt klimax innan man kom in på krogen. Milfarna - GIF-uttrycket för en bättre dam - lyste verkligen med sin frånvaro, även om "stans snyggaste tjej", som Lagréll något överentusiastiskt uttryckte det, var där. Men hon var också väldigt ensam och det hjälpte inte att man fortsatte läska inne på krogen - det blev aldrig riktigt roligt. Man satt mest på den lilla upphöjnad som vanligtvis används som scen och försökte se ut som nån man skulle se ut som för att få sitta på dylika syndikatplatser.
Efteråt stod man alldeles för länge utanför Stadshuset - för vilken gång i ordningen? - innan Lagréll, Hammar och en annan styrde de något ostadiga stegen mot Donken för att inmundiga ett bättre mål. Men tro på fan - Donken hade stängt. Istället gick vi mot Drive-In:en och försökte där komma över ett bättre mål. Men icke. Stängt även där. Fortsatte vidare runt, och där fann vi vår öppning. Ett öppet fönster och en rundare anställd står och stänger igen butiken för aftonen. Undertecknad försöker helt sonika, med smicker och godhet, komma över de överblivna cheeseburgarna som förtroligen alltid slängs efter en kväll likt gårdagens.
Men det gick såklart inte, vilket måste betyda endera a) att undertecknad har charm som en Birdmanavkomma eller b) att Donken inte alls slänger några Cheese utan låter dom ligga och ta sig över natten.
Därefter blev det bråttom, då Fjulles Hudikdamer befann sig inte långt från Pirkts egna paradradhus. Två och en halv minut gav de en för att ta sig från tågstationen till Rörgatan. Lät rimligt tyckte en annan som lyckats ingjuta en tro om att Fjulle själv var med i vårt sällskap.
Nåväl, som den motrigg man är så klarade man sig inte dit på två och en halv snabbare, utan damerna åkte på sin sista kväll på Sundsvallsvistelsen och la sig och sov i Sallyhill. Man borde inte behöva påpeka det usla i det valet, men det gjorde jag åtskilliga gånger på min nu ensamma väg hemöver.
Trots min lytta gångstil till följd av envetna skavsår så blev jag varken överfallen, rånmördad eller bara allmän lemlästad av de farliga överfallskosovoalbanerna som går sina nattliga turer där var helg. Istället kom vi hem till ett tomt radhus som var olarmat - trots att jag larmade när jag gick. Garanterat inbrott alltså, tänkte vi och vandrade stillsamt in. Som man lärt sig sedan gammalt; har du inbrott i huset - sätt dig vid din bärbara och snacka med FM-nördar via MSN, då är du säker.
Så där satt jag; jag hörde klart och tydligt folk gå, röra på sig på övervåningen - var övertygad om att det var en farligare inbrottstjyv. Men jag satt kvar. Martinsson och Klonk-Basse dygnade FM och ville höra om hur man skämt ut sig under aftonen, och vi berättade. Inte ska ett inbrott få störa mina historier, typ.
Vi satt och pratade till sexsnåret innan vi till slut tog mod till oss, reste oss och kollade upp vem fan det var som passat på att våldsgästa hemmet. Nog var det ens syster som helt oanmält kommit hem från stugan tillsammans med killen. Skorna deras stod i hallen, deras väskor likaså. Men framför allt stod killens bil utanför garageporten, ett faktum vi kanske torde ha noterat när vi anlände.
Jaja, man är väl inte på sin intellektuella topp precis vid dylika tillfällen.
Det var återigen en längre sammanfattning, nu väntar träning på Idrottsparken -
Oh, lord, forgive me but those saturday nights -
they make you do things you'll regret for the rest of your life.
And tell me - I am not me on a saturday night.
Kommentarer
Trackback