en sämre utgång,
Det blev till slut en sämre utgång igårkväll. Fick skjuts av Masks vän Martin Engström ner mot stan. Med i bilen fanns - förutom Mask - också Marcus Elfving, två tvåmeters Dragonsspelare det vill säga. Man har känt sig längre än när man går med dessa två.
Själva utgången blev som väntat ett fiasko. Tappade direkt bort Mask med följe (är det ens möjligt att tappa bort tvåmetersmän?) och träffade istället Sundström med vän. Satt mest och diskuterade fotboll på den något kylslagna uteserveringen.
Medianskojaren på stället var inte lite skojig och de vackrare ungmöerna lyste med sin frånvaro. Bergman och Saidi, som vi något överraskande träffade vid bardisken, begav sig till BK av alla ställen. Så när Ludvig skulle bege sig hemåt till sin by så stod ens val mellan att sluta upp med Kubenlegenderna på BK eller gå hem till ett tomt hus och sova.
Såå dåligt kan väl inte BK vara, tänkte vi för oss själv och haltade - med vårt gigantiska skavsår på vänsterfoten och elakartade lårkaka på högerlåret - bort längsmed Storgatan.
Vi ägnade den följande timmen åt att sitta och se hur en för kvällen (och alla andra kvällar) livsfarlig pöbel gick runt och säkerligen gjorde upp skumraskaffärer. När det var dags att vandra till toan fick man veja emellan knivmördarna som alla var på väg upp på det minimala dansgolvet för att - som sluskkille - få dela på en slusktjej med tio andra. Det var dagens ekvation; en dam på tio livsfarliga knivmördare.
Trots envetet spanande kunde vi inte finna en enda dam som kunde passera ett något sånär kräset nålsöga. Summa summarum satt vi där på tok för länge, även om vi gick därifrån en dryg halvtimme innan stängning. Inte utan lättnad i maggropen över att inte ha blivit endera rånad, knivhuggen eller åtminstone nerskallad.
Att gå hem var inte att tänka på. En nittonårig kille på sjuttiosju bättre placerade kilon kan inte halta hem uppför Branta vägen, där de livsfarliga överfallskosovoalbanerna bara väntar på kvällens offerlamm.
Nej, nu blir det ut till stugan för några bättre soltimmar. Och ikväll, då ska det banne mig bli bättre, och inte lika spiknyktert.
Men hoppet föds i handling,
ja, det vet jag att du vet.
Så kom hem till mig så gör vi nåt ihop.
Själva utgången blev som väntat ett fiasko. Tappade direkt bort Mask med följe (är det ens möjligt att tappa bort tvåmetersmän?) och träffade istället Sundström med vän. Satt mest och diskuterade fotboll på den något kylslagna uteserveringen.
Medianskojaren på stället var inte lite skojig och de vackrare ungmöerna lyste med sin frånvaro. Bergman och Saidi, som vi något överraskande träffade vid bardisken, begav sig till BK av alla ställen. Så när Ludvig skulle bege sig hemåt till sin by så stod ens val mellan att sluta upp med Kubenlegenderna på BK eller gå hem till ett tomt hus och sova.
Såå dåligt kan väl inte BK vara, tänkte vi för oss själv och haltade - med vårt gigantiska skavsår på vänsterfoten och elakartade lårkaka på högerlåret - bort längsmed Storgatan.
Vi ägnade den följande timmen åt att sitta och se hur en för kvällen (och alla andra kvällar) livsfarlig pöbel gick runt och säkerligen gjorde upp skumraskaffärer. När det var dags att vandra till toan fick man veja emellan knivmördarna som alla var på väg upp på det minimala dansgolvet för att - som sluskkille - få dela på en slusktjej med tio andra. Det var dagens ekvation; en dam på tio livsfarliga knivmördare.
Trots envetet spanande kunde vi inte finna en enda dam som kunde passera ett något sånär kräset nålsöga. Summa summarum satt vi där på tok för länge, även om vi gick därifrån en dryg halvtimme innan stängning. Inte utan lättnad i maggropen över att inte ha blivit endera rånad, knivhuggen eller åtminstone nerskallad.
Att gå hem var inte att tänka på. En nittonårig kille på sjuttiosju bättre placerade kilon kan inte halta hem uppför Branta vägen, där de livsfarliga överfallskosovoalbanerna bara väntar på kvällens offerlamm.
Nej, nu blir det ut till stugan för några bättre soltimmar. Och ikväll, då ska det banne mig bli bättre, och inte lika spiknyktert.
Men hoppet föds i handling,
ja, det vet jag att du vet.
Så kom hem till mig så gör vi nåt ihop.
Kommentarer
Trackback