kvantitet,
Eftersom den här bloggen tror mer på kvantitet än kvalitét så kommer här ännu ett meningslöst inlägg om min motriggade vardag.
Varför tror vi att kvantitetens besudlade stig är rätt att vandra på? Jo, för att det är troligare att du finner undertecknad i en vild tantrasexakt med Lotta Bromé än att jag skulle kläcka ur mig ett genomkvalifikativt inlägg.
Beachvolleyn var exakt lika tråkig och intetsägande som väntat. Vi har ännu inte suttit tänderna i själva textskrivandet, men jag kan tänka mig att det inte blir någon dans på rosor.
Enda glädjeämnet på beachvolleybollen - vi höll oss förhållandevis torr i vår nylånade regnjacka. Men inget som inte lite sidregn kunde ändra på, skulle vädergudarna visa mig när jag till fots styrde kosan mot Norrporten Arena med regnet piskande i anletet.
Hämtade där en matlåda och väntade en evinnerlighet på skjuts tillbaka. Väl på redaktionen öppnade jag lådan och tänkte avnjuta lite gratis njutning. Tji fick jag. Vår gamle antagonist från Mimertiden, Hos Ghamil, hade varit framme igen och visat sig från sin sämre matlagningssida.
Köttet var senigt, torrt och potatisen mjölig - likheterna vid den mat som serverades vid Mimerskolan slående.
Nu var detta kanske ett olycksfall i arbetet, men nog var gratismaten bättre på Metropol vid Westhagen.
Men men, gratis mat är ju alltid gratis mat.
Varför tror vi att kvantitetens besudlade stig är rätt att vandra på? Jo, för att det är troligare att du finner undertecknad i en vild tantrasexakt med Lotta Bromé än att jag skulle kläcka ur mig ett genomkvalifikativt inlägg.
Beachvolleyn var exakt lika tråkig och intetsägande som väntat. Vi har ännu inte suttit tänderna i själva textskrivandet, men jag kan tänka mig att det inte blir någon dans på rosor.
Enda glädjeämnet på beachvolleybollen - vi höll oss förhållandevis torr i vår nylånade regnjacka. Men inget som inte lite sidregn kunde ändra på, skulle vädergudarna visa mig när jag till fots styrde kosan mot Norrporten Arena med regnet piskande i anletet.
Hämtade där en matlåda och väntade en evinnerlighet på skjuts tillbaka. Väl på redaktionen öppnade jag lådan och tänkte avnjuta lite gratis njutning. Tji fick jag. Vår gamle antagonist från Mimertiden, Hos Ghamil, hade varit framme igen och visat sig från sin sämre matlagningssida.
Köttet var senigt, torrt och potatisen mjölig - likheterna vid den mat som serverades vid Mimerskolan slående.
Nu var detta kanske ett olycksfall i arbetet, men nog var gratismaten bättre på Metropol vid Westhagen.
Men men, gratis mat är ju alltid gratis mat.
Som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan.
Det finns en doft av allt i mörket, kallt och blött,
och nästan tyst.
Kommentarer
Trackback