BeKå,
Ekonomernas dag igår. Blev på något underligt sätt inte väckt förrän klockan halv tolv. Fick därför lägga på en bättre rem för att slippa missa alltför stora delar av det utmärkta spektaklet. Hiphoputstyrseln hann inte riktigt iordningställas, utan vi plockade på oss den enda atteralj som osade hiphop i hemmet - ett par blåa Kosshörlurar.
Istället fick vi vår hiphoputstyrsel levererad till skolan av vår officiella hiphopleverantör, en utflyttad granne vi ringde upp vid uppvaknandet. "Visst kan du låna det, men jag ska åka till Birsta om tio minuter", sa han. "Men jag hinner ju springa upp till dig på tjugo sekunder, det går snabbt", svarade jag. Problemet var dock att han befann sig i Korsta, dit även hemnumret från grannhuset hade flyttats.
Kan man ens flytta hemnummer?
Nåväl, cool blev vi i hiphopkepa och storstilad huvtröja. "Såg ut som en DJ" löd epitetet från hiphopkännaren Gnåd, och det är väl ett beröm så fint som något.
Själva brännbollen, ett synnerligen uselt spel om ni frågar mig, deltog vi inte särdeles aktivt i. Klassen, som har ett antal framskjutna placeringar på nacken, åkte ut i semifinalen, men då var vi inte där. Då var vi på Dagbladet och samtalade om sommarjobb och framtidsplaner. Blir nog en del jobbat i sommar, ändå.
Hur de Jugga Fritz-vända smakade? Nja. För att vara en syokonsulents stora dag på året kan jag tycka att Jugga stod för en halvmesyr till insats.
Hade Armanimannens ivägsvingade brännbollsträ varit riktat någon decimeter mer åt vänster igår eftermiddag, då hade vi inte suttit här idag - då hade vi inte kunnat deltagit på någon Guldtrofédansträning på Åkersvik idag och ännu mindre spelat från start mot Selånger i afton. Då hade vi legat hos tandregleringen, skallfrakturavdelningen och plastikkirurgin på en och samma gång idag. Och Armanimannen as we know him had been no more, det hade Destination Ompaland och dennes likdumparvänner fått sett till.
Fick ny chans i startelvan inför kvällens match mot Selånger. Det tackar vi för. Den ska vi ta.
Kom sent till lärarmiddagen, men det gjorde föga. Hygglig mat, lite umgänge och intetsägande och tråkigt tal från Livsnjutarrektorn. Ungefär som man hade väntat sig.
BK därefter. Stället var fullpackat vid åtta-nio-snåret. När så klockan slog elva-tolv var det helt folktomt. Eller; det var kanske tjugotalet killar fördelat på fyra tjejer. Ungefär. Alltså: om inte BK kan locka folk nattetid när alla ekonomer är ute, de är det enda öppna stället i staden som inte inriktar sig enbart till akoholister och de erbjuder 25 kronor/cidern/ölen - när ska de då lyckas locka folk? Att blicka ut över dansgolvet vid tolvsnåret var som att slå upp i en ordlista efter ordet patetik.
Men även om BK är västvärldens sämsta ställe så förstår jag inte för mitt liv vad folk ska hem och göra klockan åtta-nio på en tisdag när alla i klassen är ute?
Avrundade hur som helst kvällen med att skjutsa hem DJ:s, sportpratare och dylika till Gångviken med omnejd. Sportpratare som skulle tillaga varma mackor i ungnen när han kom hem, ett projekt undertecknad inte klarar ens under de nyktraste av former.
Ikväll ska Selånger slås tillbaka, så det så.
Hon berätta sin historia, om styrkan hon fått.
Hur värdena ändras när sjukdomar kommer.
Och jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem,
för hur svag jag har varit och hur fel jag haft.
Istället fick vi vår hiphoputstyrsel levererad till skolan av vår officiella hiphopleverantör, en utflyttad granne vi ringde upp vid uppvaknandet. "Visst kan du låna det, men jag ska åka till Birsta om tio minuter", sa han. "Men jag hinner ju springa upp till dig på tjugo sekunder, det går snabbt", svarade jag. Problemet var dock att han befann sig i Korsta, dit även hemnumret från grannhuset hade flyttats.
Kan man ens flytta hemnummer?
Nåväl, cool blev vi i hiphopkepa och storstilad huvtröja. "Såg ut som en DJ" löd epitetet från hiphopkännaren Gnåd, och det är väl ett beröm så fint som något.
Själva brännbollen, ett synnerligen uselt spel om ni frågar mig, deltog vi inte särdeles aktivt i. Klassen, som har ett antal framskjutna placeringar på nacken, åkte ut i semifinalen, men då var vi inte där. Då var vi på Dagbladet och samtalade om sommarjobb och framtidsplaner. Blir nog en del jobbat i sommar, ändå.
Hur de Jugga Fritz-vända smakade? Nja. För att vara en syokonsulents stora dag på året kan jag tycka att Jugga stod för en halvmesyr till insats.
Hade Armanimannens ivägsvingade brännbollsträ varit riktat någon decimeter mer åt vänster igår eftermiddag, då hade vi inte suttit här idag - då hade vi inte kunnat deltagit på någon Guldtrofédansträning på Åkersvik idag och ännu mindre spelat från start mot Selånger i afton. Då hade vi legat hos tandregleringen, skallfrakturavdelningen och plastikkirurgin på en och samma gång idag. Och Armanimannen as we know him had been no more, det hade Destination Ompaland och dennes likdumparvänner fått sett till.
Fick ny chans i startelvan inför kvällens match mot Selånger. Det tackar vi för. Den ska vi ta.
Kom sent till lärarmiddagen, men det gjorde föga. Hygglig mat, lite umgänge och intetsägande och tråkigt tal från Livsnjutarrektorn. Ungefär som man hade väntat sig.
BK därefter. Stället var fullpackat vid åtta-nio-snåret. När så klockan slog elva-tolv var det helt folktomt. Eller; det var kanske tjugotalet killar fördelat på fyra tjejer. Ungefär. Alltså: om inte BK kan locka folk nattetid när alla ekonomer är ute, de är det enda öppna stället i staden som inte inriktar sig enbart till akoholister och de erbjuder 25 kronor/cidern/ölen - när ska de då lyckas locka folk? Att blicka ut över dansgolvet vid tolvsnåret var som att slå upp i en ordlista efter ordet patetik.
Men även om BK är västvärldens sämsta ställe så förstår jag inte för mitt liv vad folk ska hem och göra klockan åtta-nio på en tisdag när alla i klassen är ute?
Avrundade hur som helst kvällen med att skjutsa hem DJ:s, sportpratare och dylika till Gångviken med omnejd. Sportpratare som skulle tillaga varma mackor i ungnen när han kom hem, ett projekt undertecknad inte klarar ens under de nyktraste av former.
Ikväll ska Selånger slås tillbaka, så det så.
Hon berätta sin historia, om styrkan hon fått.
Hur värdena ändras när sjukdomar kommer.
Och jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem,
för hur svag jag har varit och hur fel jag haft.
Kommentarer
Trackback