fattas bara,
Nyss inmundigat ett bättre Maxmål så här på söndagskvällen. Inte fel. Aldrig fel.
Varför väljer man då att förtära ett sånt vid denna sena timma? Jo, för att man först nu är återkommen från en sjusärdeles lång arbetsdag. En arbetsdags som i strumplästen mätte ungefär elva timmar och innehöll såväl Pojkallsvenska- som Damernas Division II-bevakning.
Fotboll, alltså. Två gånger om. I sommarsolstånd. Mot betalning. Man kan ha det sämre.
Det är ju så enkelt det här med fotboll också, så enkelt att trots bristfälliga citat knåpa ihop en någorlunda läsvärd artikel. Är jag istället utskickad till Baggböles ytterkanter för att se en lokal styrkelyftstävling, då blir det genast svårt. Det är ungefär denna sorts jobb man har haft en tendens att bli utskickad på under dessa söndagar, åtminstone under det senaste vinterhalvåret.
Men när sommaren kommer, jag lovar dig, bättre dar, sjöng någon och det stämmer på alla sätt. Jobbmässigt också, tydligen.
Det var ju ett nådens väder också, vilket inte försämrade fotbollsupplevelserna vilka spelmässigt kanske inte var någon mental penetrering, direkt. Men om det finns någon annan söndagsknegare i läsarkretsen som spenderade dagen inomhus ska jag tillägga att det nog såg varmare och skönare ut än det var; så fort man hamnade i den minsta av skuggdalar var vår vän köldfrostens köldfrost där och knackade på.
Så; när vi är färdigjobbad runt halv elva och alla riktiga matställen sedan länge slagit igen för kvällen, vart vänder man skutan? Jo, eftersom man spelar i ett av nordeuropas mest Max-frälsta lag har man inte kunnat undgå att snappa upp ett och annat om hur eminent denna resturangkedja är. Det är dessutom snabbt, hyggligt billigt (Källarkrogen debiterade mig 98 kronor för tretton gram pasta carbonara tidigare under dagen) och man kan ta hem. Mot Drive-In:en!
Men vad möts man av? En nätt summa av åtta bilar har redan ockuperat Drive-In:en, man kommer inte ens fram till beställningsmikrofonen. Men när vi väl fått upp smaken för Frisco, då ska jag banne mig ha Frisco. Så vi väntade ut hela den evinnerliga kön och såg folk strömma in i resturangen. Barnfamiljer, vuxenfamiljer, barnamördare - alla var där klockan kvart i elva på en söndagskväll. Jag väntade bara på att se Karl Ståhl - assisterande tränare, kostexpert och Max-och-dylik-skräpmatshatare - sitta i ett hörn och slicka bottenskrapet ur två Nacho Cheese-dippar. Det var upp-och-ner-vända världen, och jag fick vänta väl länge på mitt mål.
Som dock satt där det skulle, skall sägas.
Och Karl var inte på Max, skall sägas. Han har heller aldrig inmundigat Nacho Cheese-dipsås, skall antas.
Nu ska jag pröva på lite Svenska Spel, bara för att allt känns ganska bra. Det ska nog lite statligt sanktionerad motrigg kunna råda bot på.
Imorgon; förhoppningsvis återgång till träning. Bara lite hosta kvar nu, känns det som.
Jag känner en som sett mer än de flesta,
en som aldrig sett vad han har här.
Varför väljer man då att förtära ett sånt vid denna sena timma? Jo, för att man först nu är återkommen från en sjusärdeles lång arbetsdag. En arbetsdags som i strumplästen mätte ungefär elva timmar och innehöll såväl Pojkallsvenska- som Damernas Division II-bevakning.
Fotboll, alltså. Två gånger om. I sommarsolstånd. Mot betalning. Man kan ha det sämre.
Det är ju så enkelt det här med fotboll också, så enkelt att trots bristfälliga citat knåpa ihop en någorlunda läsvärd artikel. Är jag istället utskickad till Baggböles ytterkanter för att se en lokal styrkelyftstävling, då blir det genast svårt. Det är ungefär denna sorts jobb man har haft en tendens att bli utskickad på under dessa söndagar, åtminstone under det senaste vinterhalvåret.
Men när sommaren kommer, jag lovar dig, bättre dar, sjöng någon och det stämmer på alla sätt. Jobbmässigt också, tydligen.
Det var ju ett nådens väder också, vilket inte försämrade fotbollsupplevelserna vilka spelmässigt kanske inte var någon mental penetrering, direkt. Men om det finns någon annan söndagsknegare i läsarkretsen som spenderade dagen inomhus ska jag tillägga att det nog såg varmare och skönare ut än det var; så fort man hamnade i den minsta av skuggdalar var vår vän köldfrostens köldfrost där och knackade på.
Så; när vi är färdigjobbad runt halv elva och alla riktiga matställen sedan länge slagit igen för kvällen, vart vänder man skutan? Jo, eftersom man spelar i ett av nordeuropas mest Max-frälsta lag har man inte kunnat undgå att snappa upp ett och annat om hur eminent denna resturangkedja är. Det är dessutom snabbt, hyggligt billigt (Källarkrogen debiterade mig 98 kronor för tretton gram pasta carbonara tidigare under dagen) och man kan ta hem. Mot Drive-In:en!
Men vad möts man av? En nätt summa av åtta bilar har redan ockuperat Drive-In:en, man kommer inte ens fram till beställningsmikrofonen. Men när vi väl fått upp smaken för Frisco, då ska jag banne mig ha Frisco. Så vi väntade ut hela den evinnerliga kön och såg folk strömma in i resturangen. Barnfamiljer, vuxenfamiljer, barnamördare - alla var där klockan kvart i elva på en söndagskväll. Jag väntade bara på att se Karl Ståhl - assisterande tränare, kostexpert och Max-och-dylik-skräpmatshatare - sitta i ett hörn och slicka bottenskrapet ur två Nacho Cheese-dippar. Det var upp-och-ner-vända världen, och jag fick vänta väl länge på mitt mål.
Som dock satt där det skulle, skall sägas.
Och Karl var inte på Max, skall sägas. Han har heller aldrig inmundigat Nacho Cheese-dipsås, skall antas.
Nu ska jag pröva på lite Svenska Spel, bara för att allt känns ganska bra. Det ska nog lite statligt sanktionerad motrigg kunna råda bot på.
Imorgon; förhoppningsvis återgång till träning. Bara lite hosta kvar nu, känns det som.
Jag känner en som sett mer än de flesta,
en som aldrig sett vad han har här.
Kommentarer
Trackback