pirkt,

Varför verkar Christian Poulsen alltid vara världens bäste defensiva innermittfältare när han ställs mot Sverige? Jo, för att Sverige har ett innermittfält av allsvenskt märke. En sävlig Kongo-Kim med för höga ambitioner med varje bolltouch samt en Daniel Jerry som måste ha tuggat allsköns olagliga svampar i omklädningsrummet. Borta var det defensiva ansvaret, det kloka, det säkra. Istället tog Jerry skenheliga diagonallöpningar över hela den offensiva planhalvan, hittade offensiva ytor som han tydligen hade tänkt att hitta på något med.

Frågan är bara vad, Jerry? Du kan inte sånt.

Henke ska bort. Snarast. Men vem ska vi ersätta med? Kalven utan någon som helst målform? Fjantige, klene Rosenberg? Lille spjuvern Marcus Berg? Nej, det är ju så tragiskt att vi inte har mycket bättre. Men allvarligt: alla andra  anfallare söder om Svalbard hade stött den där bollen i nät.

Lille Flipp-Chippen Willhelmsson, hur många chanser ska den sanddynesurfaren få? Han ska kunna en sak - utmana och gå förbi en semimedioker högerback. Det kan han inte. Så enkelt är det.

"Hello Sidney!" Det sa nog Micke Nilsson vid 0-1-målet då han på Christer Ulfbåge-manér hoppklackade ihop hälarna i luften och serverade Tomas Kahlenberg till öppen kasse. Jag tror faktiskt Christer hade gjort det bättre själv.

Titta bara sexton sekunder in på det här klassklippet - Christer har kontroll på klackarna. Eller, Christer och Christer: jag menar; Chriiiiiiisteeeer Uuuuulfbåååge!