summary,
Har varit på Westhagen och lirat fotboll med ett gediget gäng i blott fyra timmar, så min lust att skriva utförligt är ungefär lika stor som min lust att slå mig ner och göra ett avgörande Matte C-prov imorgon bitti.
De senaste två timmarna slog vi våra påsar ihop med det invandrarkorplag som varje söndagkväll intar Westhagen för träning. Det blev elvamanna och spelet kännetecknades av mycket ytor, envetet löpande och ett rackarns tjat efter varje situation som kunde diskuteras i frisparkssyfte. Men roligt och trevligt var det väl, även om man knappt såg bollen efter att klockan passerat tio.
Igår var det bortamatch mot Alsens IF. Vi vann med 4-1. Undertecknad spelade från start och hade fotbollen anammat hockeyns plusminusstatistik hade vi moraliskt sett spelat -2 igår, trots att vi var inne på alla fyra målen framåt. Nog den sämsta och tråkigaste insats jag någonsin stått för.
Skulle vi slå en långboll - bollen studsade upp och vi tjongade fel. Skulle vi slå en enkel passning - bollen studsade upp och vi spelade fel. Skulle jag vända hem till målvakt som sisteman - bollen studsade upp och vi tappade boll. Skulle jag kriga tillbaka bollen i duellen - skorna släppte i gräset och vi ramlade. Lagga och enkom Lagga räddade oss då. Skulle jag löpa i en duell med en mycket segare spelare - skorna släppte, jag föll som en fura och den sega spelaren kunde göra mål. Vet att jag glömt ett antal felsteg, men det där var en kort sammanfattning.
Här får vi alltså en chans att spela in oss - likt en skänk från ovan - och vi tackar med att bjuda på en insats från det fotbollsmässiga helvetet. Nu krävs det åtskilliga veckor - ska vi säga tolv? - av maxprestationer på träningarna för att få en ny. Heja.
Sen var det bal. Det var tråkigt.
Sen begav man sig till Stadshuset. Det var ännu tråkigare. Det världsberömda spektaklet som intagit Spegelsalen spelade sin genomruttna musik så pass högt att det dånade och dunkade jämsmed hela örgångarna. Det kändes som att man spräckte en handfull trummhinnor bara man stod och vägde fördelar och nackdelar mot varandra i dörrkarmen. Tyvärr var gårdagen inte dagen när vi valde kronisk hörselskada före hemgång, utan istället ringde man efter skjuts och fick hem såväl undertecknad som den förlorade Göteborgssonen tryggt och säkert.
Hade skojarna bara sänkt musiken och bjudit på något medsjungbart hade det nog haft potential att bli sjukt bra, eftersom skojartätheten såg ut att vara förhållandevis låg i de stora folkmassorna. Men nu var det inte så, och man kände sig som ett mäklarfån där man gick i kostym fram och tillbaka mellan innergården och spegelsalen.
Idag har det varit så varmt som man kan förvänta sig att det ska vara i slutet av maj i Mellansverige? Eller?
GIF-Trollhättan 0-0. Inga konstigheter, Färjan-Håkan. GIF Sundsvall anno 2009 är inte bättre än så här. ST imorgon; "GIF fortfarande obesegrade"? Kan de sluta påskina att det här laget är bättre än det som tog steget upp 2007. Det laget spelade småtrevlig fotboll. Det här laget spelar inte fotboll - inte med varandra, inte som ett lag. Självförtroendet ser ut att vara kört i botten, ingen vill ha bollen - vilket medför massiv kritik mot Söderberg och Ålander som vid uppspelslägena måste vända hem för att de inte har några alternativ. Det finns inga tendenser alls som säger att "om några matcher kommer vi att spela ut de här bottenlagen".
Man är aldrig så törstig som när man spelar fotboll i fyratimmar på Westhagen. Är inne på mitt trettonde vattenglas med tillhörande iskross.
Imorgon är det dags att klippa av sig det här pesthåret och kanske hitta något fint och behagligt att ha på sig i det här nya klimatet Mellansverige verkar ha drabbats av.
Jag är så rädd för att sluta i ett gathörn,
jag har det i mig, jag känner det,
ibland är jag så nära:
jag känner mig ensam här.
De senaste två timmarna slog vi våra påsar ihop med det invandrarkorplag som varje söndagkväll intar Westhagen för träning. Det blev elvamanna och spelet kännetecknades av mycket ytor, envetet löpande och ett rackarns tjat efter varje situation som kunde diskuteras i frisparkssyfte. Men roligt och trevligt var det väl, även om man knappt såg bollen efter att klockan passerat tio.
Igår var det bortamatch mot Alsens IF. Vi vann med 4-1. Undertecknad spelade från start och hade fotbollen anammat hockeyns plusminusstatistik hade vi moraliskt sett spelat -2 igår, trots att vi var inne på alla fyra målen framåt. Nog den sämsta och tråkigaste insats jag någonsin stått för.
Skulle vi slå en långboll - bollen studsade upp och vi tjongade fel. Skulle vi slå en enkel passning - bollen studsade upp och vi spelade fel. Skulle jag vända hem till målvakt som sisteman - bollen studsade upp och vi tappade boll. Skulle jag kriga tillbaka bollen i duellen - skorna släppte i gräset och vi ramlade. Lagga och enkom Lagga räddade oss då. Skulle jag löpa i en duell med en mycket segare spelare - skorna släppte, jag föll som en fura och den sega spelaren kunde göra mål. Vet att jag glömt ett antal felsteg, men det där var en kort sammanfattning.
Här får vi alltså en chans att spela in oss - likt en skänk från ovan - och vi tackar med att bjuda på en insats från det fotbollsmässiga helvetet. Nu krävs det åtskilliga veckor - ska vi säga tolv? - av maxprestationer på träningarna för att få en ny. Heja.
Sen var det bal. Det var tråkigt.
Sen begav man sig till Stadshuset. Det var ännu tråkigare. Det världsberömda spektaklet som intagit Spegelsalen spelade sin genomruttna musik så pass högt att det dånade och dunkade jämsmed hela örgångarna. Det kändes som att man spräckte en handfull trummhinnor bara man stod och vägde fördelar och nackdelar mot varandra i dörrkarmen. Tyvärr var gårdagen inte dagen när vi valde kronisk hörselskada före hemgång, utan istället ringde man efter skjuts och fick hem såväl undertecknad som den förlorade Göteborgssonen tryggt och säkert.
Hade skojarna bara sänkt musiken och bjudit på något medsjungbart hade det nog haft potential att bli sjukt bra, eftersom skojartätheten såg ut att vara förhållandevis låg i de stora folkmassorna. Men nu var det inte så, och man kände sig som ett mäklarfån där man gick i kostym fram och tillbaka mellan innergården och spegelsalen.
Idag har det varit så varmt som man kan förvänta sig att det ska vara i slutet av maj i Mellansverige? Eller?
GIF-Trollhättan 0-0. Inga konstigheter, Färjan-Håkan. GIF Sundsvall anno 2009 är inte bättre än så här. ST imorgon; "GIF fortfarande obesegrade"? Kan de sluta påskina att det här laget är bättre än det som tog steget upp 2007. Det laget spelade småtrevlig fotboll. Det här laget spelar inte fotboll - inte med varandra, inte som ett lag. Självförtroendet ser ut att vara kört i botten, ingen vill ha bollen - vilket medför massiv kritik mot Söderberg och Ålander som vid uppspelslägena måste vända hem för att de inte har några alternativ. Det finns inga tendenser alls som säger att "om några matcher kommer vi att spela ut de här bottenlagen".
Man är aldrig så törstig som när man spelar fotboll i fyratimmar på Westhagen. Är inne på mitt trettonde vattenglas med tillhörande iskross.
Imorgon är det dags att klippa av sig det här pesthåret och kanske hitta något fint och behagligt att ha på sig i det här nya klimatet Mellansverige verkar ha drabbats av.
Jag är så rädd för att sluta i ett gathörn,
jag har det i mig, jag känner det,
ibland är jag så nära:
jag känner mig ensam här.
Kommentarer
Trackback