pirkt,

Man bor i fel stad - det är ett som är väldigt säkert. Patronerna har i flera år sökt efter en inmarscheringsramsa värd namnet, men aldrig ens varit i närheten av något som inte låter patetiskt och töntigt.

IFK Göteborg löste problemet med att hyra in en av stadens stora musiker - Joel Alme - för att skriva en helt ny klubbhymn.

 

En oerhört lustig anekdot är att den här låten finns på såväl engelska (A young summer's youth, Joel Alme) som svenska (Utan personlig insats, Hästpojken) redan. Hade Patronerna som supporterförening och GIF Sundsvall som fotbollsklubb bara varit lite på hugget hade man direkt kunnat sno åt sig Hästpojkens svenska variant, och låtit den rulla över IP innan och efter matchstart.

Varför den hade varit så bra och lämplig? Lyssna på det här textstycket:

Jag spelar utan insats här,
det är sand emellan fingrarna.
Och att våga hoppas på nåt fint,
är att skjuta sig i huvudet.

Framförallt de två senare textraderna symboliserar väl precis vad det innebär att vara GIF-supporter?

Nåväl, efter att ha lystrat till Almes Snart skiner Poseidon tänker undertecknad att; det blir inte så mycket bättre inom svensk läktarkultur. Det går inte att skapa sig en bättre klubbhymn, det är bara Bajens Just idag är jag stark som kan konkurrera.

Så fel jag hade, så obotligt dumt av mig.

Det här är för fint för att bekläda i töntiga artonårsord och termer, så vi ser den bara:




Gåsjävlahud, kan vi väl bara konstatera.