pirkt,

Nyss hemkommen från vad som kan ha varit ens sämsta kväll alla kategorier någonsin.

Gick hela vägen hem från Sundsvalls stadskärna i de huttrande minusgraderna och bara log. Skrattade och log, log och skrattade. Åt vad? Patetiken. Patetiken i kvällen, tragikomiken i ens liv. Det borde skrivas pjäser på ens bekostnad; jag ställer upp. "Erik Löfgren: patetiken personifierad i ett par illa tilltygade tygskor"; snart i en teater nära dig.

Det finns ingen som har en så pass usel tillvaro som jag. Det finns inte. Visa mig den mannen som har det odrägligare och jag bräcker honom. Flera gånger om.

Blev inte ens våldtagen och överfallen av de livsfarliga kosovo-albaner som huserar i trakterna, utan fick utan problem leendes vandra hemåt. De sluga albanerna förstod nog att det inte fanns något värde i att råna en så pass misslyckad människa. Kanske kände de att de inte behövde våldta honom för att det syntes att han blivit våldtagen så pass grundligt under hela kvällen redan?

Månne. Jag vet inte.

Vad jag däremot vet är att jag börjar jobba 14:00 imorgon, och det känns inte så angeläget i dagsläget.

Dessutom vet jag att ingen vettig människa sätter sig och skriver ett blogginlägg klockan 03:57 en fredagkväll efter utgång. Men nu är ju jag inte vettig, utan västvärldens mest tragikomiska människa, så andra regler gäller.

Tror förresten att jag drog på mig både lungsot och Hepatit A, B och C under färden hem. Snäll kyla.