pirkt,

"Ditt kort är spärrat", säger en barsk rysk stämma bakom disken.  Ilningarna gick genast genom hela kroppen, nackhåren reste sig som på befallning. Har jag KGB efter mig? Har jag råkat infiltrera Rysslands kommande U-båtsatacker mot Norge (efter Chelsea-Barca)? Ska jag dö nu?

Nej, ni kan andas ut. Den bestämda, baltättade stämman är Stadsbibliotekets biblotikarie, som vägrar gå med på att låna ut tre buddhistiska böcker till undertecknad. Anledningen? "Vägen till Romarriket", en faktabok för barn, lånad på Nackstas bibliotek senhösten 2001, är ännu inte återlämnad. Jag har fått åtskilliga påminnelser om att lämna tillbaka denna bok, men den har genom dessa snart åtta år givit mig så mycket glädje varje eftermiddag då jag lagt mig ner och läst lite i den, att jag har vägrat lämna den tillbaka.

Eller; kan det vara så att jag slarvat bort den? 200 kronor skulle de ha i alla fall, innan jag fick låna mina buddhistböcker. Men den hårdföra baltättlingen bakom kassan var dock sympatisk nog att delgiva mig ett nytt lånekort utan kostnad "för att jag nu hade betalat så mycket redan". Storstilat. Men; vad ska jag med ett lånekort till om det gick att låna på körkortet?

Vad är det för människor som sitter och läser manga- eller Ernietidningar på ett bibliotek, klockan tio på en tisdag?

Nej, dags att sätta tänderna i min tredje fråga på religionspappret. Bara nio to go! Åh, vad roligt det är, man sitter här och skäms.

---

åh, hjärtat slår
det slår skiten ur mig
jag vill att du ska se
för jag vill inte förlora dig
du vet att du fått nog när du fått mer
låt mig få följa dig ner

jag är så rädd för att sluta i ett gathörn
jag har det i mig
jag känner det, ibland är jag så nära
jag känner mig ensam här