heldag,
Det blev en heldag med Martinsson igår. Full rulle.
Vi lämnade hemmet vid kvart-i-två-snåret efter att ha funderat på ett V75-system som var genant fel ute till slut. Då slöt vi upp med Martinsson på Vängåvans förträffligt motriggade spelbutik. Skyndade in en V75:a som inte kan ha gett ett rätt och ett antal stryktips samt topptips som alla hittade sin ackilleshäl under eftermiddagens gång.
Därefter var ju tanken att vi skulle hinna med en bättre sittning på någon av stadens alla förträffliga restauranger för att inmundiga någon form av lunch. Men det prioriterades lätt bort när två speltorskar samlas i en statligt styrd spelbutik. Det är som att placera två fullblodsknarkare i Amsterdam.
Istället blev det en billigare kokt med bröd i spelbutiken medan man noterade att Persos Seaman inte riktigt kom ut som önskat från det trassliga läget andra invändigt. Det blev torsk och istället favoritseger, och mannen med den bruna morgonrocken intill oss nickade instämmande då han prickade av ett av sju hinder till att kunna inhandla en ny mogonrock.
Därefter skyndade vi oss tillsammans med den gryende pöbeln till Hockeybussen för att få vår beskärda del av gräddfil.
Det blev inte samma starka scener som för några år sedan då de mer inflytelserika personerna på bussen tog ton och formligen vrålade "HÖGERFIL, HÖGERFIL - GRÄDDFIL, GRÄDDFIL!". Men så har inte Hockeybussarna dragit lika hårt i reklamkampanjerna på att man har just en gräddfil som man gjorde tidigare år.
Väl på plats kunde Martinsson ta sig en förhoppningsvis bättre skumbägare, medan undertecknad orutinerat nog hade kört familjens Mazda till stadskärnan.
Rent hockeymässigt vann Timrå lika rättvist som klart mot ett - i mina ögon - väldigt blekt Linköping. Bäst i Timrå var nog Daniel Corso, medan Andreas Pihl var överlägset roligast i LHC.
Andreas Pihl - är han ung han? Är han liten? Är han snäll?
Hockeybuss hem, varpå vi körde familjens Mazda till Martinssons paradvåning där vi skulle bjudas på en snabbare middag.
När man hälsar på i så pass syndikataktiga hushåll betyder självklart en "snabbare middag" ingenting mindre än stekt potatismos med tillhörande oxfilé i en smäcker skysås.
I övrigt var det som brukligt syndikatbjudning i paradvåningen, så den fantastiska måltid jag och Johan bjöds på lär ha varit sparsmakad med tanke på den brakmiddag Carl hade iordningställt. Alltid roligt att få en insyn i hur det går till ibland societeten. Lite svårt bara att smälta in bland syndikatet bland alla långklänningar, höga hattar, monoklar och silverskedar i mungiporna.
Därefter skyndade vi oss hem till undertecknad för ombyte innan Sundströms andre hämtade upp en för skjuts till Kvissleby. Där väntade i stort sett samma klientel som för några veckor sedan då det bjöds på Halloweenkalas. Igår var det VIP-fest och följaktligen första och enda gången Erik Löfgrens stolta namn synts till på en så kallad VIP-lista.
Det var Sundströms andre som stod för drycken, en flaska Absolut som hans ende far varit där och läppjat på redan. Men det räckte.
Gott och jävla väl.
Jag minns att jag vid nåt tillfälle stod på ett biljardbord och sjöng med i Eloise, att Sundström blandade mig den starkaste groggen i mannaminne och att hela spektaklet var väldigt trevligt och gemytligt.
Vid elvasnåret tog bussen oss till stan, och ja...
Jag minns att Bo-Kaspers klev på, att Bosse var sitt vanliga vinnar-jag, att vi gick till baren och... ingenting mer.
Och när jag säger ingenting så menar jag just det; absolut ingenting. Och det är väldigt obehagligt och sjukt.
Innan vi beträdde aveny var den yngsta personen i lokalen 35 år gammal. Och då var jag och Martinsson ändå mer överlägset fullast än yngst på stället.
Jag vaknade hemma imorse, konstaterade att jackryggen var totalt nedsmutsad, att vi hade den där bultande huvudvärken vars enda uppgift verkar vara att rista in mantrat "aldrig mer" i skallbotten. Dessutom har vi fått berättat för oss att vi inte alls - som jag trodde - lämnade Bo-Kaspers-konserten i förväg utan såg hela. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.
Dessutom ringde en av mor och fars vänner och frågade ifall jag kom hem under gårdagskvällen.
"Minns du att du träffade oss?"
"Ja, det är klart..."
Jo, tjena.
Söndagen tar åtminstone emot min sargade själ med öppna famnar rent underhållningsmässigt. Liverpool har redan tagit en synnerligen oförtjänt ledning mot Everton och snart drabbar Arsenal och Chelsea samman.
Och ikväll behöver man inte direkt skriva vad som händer. Alla vet. Alla kommer sitta klistrade.
Klockan 19.00 börjar nämligen fortsätter nämligen den fjärde säsongen av LA Ink.
Undrar om det finns människor som inte kikar på TV4 Sport ikväll.
Herr Ågren du har en sån giftig kommentar,
där du står och suckar med små fina klara svar.
Men jag behöver inte nån som visar vägen -
för jag tänker inte gå den.
Vi lämnade hemmet vid kvart-i-två-snåret efter att ha funderat på ett V75-system som var genant fel ute till slut. Då slöt vi upp med Martinsson på Vängåvans förträffligt motriggade spelbutik. Skyndade in en V75:a som inte kan ha gett ett rätt och ett antal stryktips samt topptips som alla hittade sin ackilleshäl under eftermiddagens gång.
Därefter var ju tanken att vi skulle hinna med en bättre sittning på någon av stadens alla förträffliga restauranger för att inmundiga någon form av lunch. Men det prioriterades lätt bort när två speltorskar samlas i en statligt styrd spelbutik. Det är som att placera två fullblodsknarkare i Amsterdam.
Istället blev det en billigare kokt med bröd i spelbutiken medan man noterade att Persos Seaman inte riktigt kom ut som önskat från det trassliga läget andra invändigt. Det blev torsk och istället favoritseger, och mannen med den bruna morgonrocken intill oss nickade instämmande då han prickade av ett av sju hinder till att kunna inhandla en ny mogonrock.
Därefter skyndade vi oss tillsammans med den gryende pöbeln till Hockeybussen för att få vår beskärda del av gräddfil.
Det blev inte samma starka scener som för några år sedan då de mer inflytelserika personerna på bussen tog ton och formligen vrålade "HÖGERFIL, HÖGERFIL - GRÄDDFIL, GRÄDDFIL!". Men så har inte Hockeybussarna dragit lika hårt i reklamkampanjerna på att man har just en gräddfil som man gjorde tidigare år.
Väl på plats kunde Martinsson ta sig en förhoppningsvis bättre skumbägare, medan undertecknad orutinerat nog hade kört familjens Mazda till stadskärnan.
Rent hockeymässigt vann Timrå lika rättvist som klart mot ett - i mina ögon - väldigt blekt Linköping. Bäst i Timrå var nog Daniel Corso, medan Andreas Pihl var överlägset roligast i LHC.
Andreas Pihl - är han ung han? Är han liten? Är han snäll?
Hockeybuss hem, varpå vi körde familjens Mazda till Martinssons paradvåning där vi skulle bjudas på en snabbare middag.
När man hälsar på i så pass syndikataktiga hushåll betyder självklart en "snabbare middag" ingenting mindre än stekt potatismos med tillhörande oxfilé i en smäcker skysås.
I övrigt var det som brukligt syndikatbjudning i paradvåningen, så den fantastiska måltid jag och Johan bjöds på lär ha varit sparsmakad med tanke på den brakmiddag Carl hade iordningställt. Alltid roligt att få en insyn i hur det går till ibland societeten. Lite svårt bara att smälta in bland syndikatet bland alla långklänningar, höga hattar, monoklar och silverskedar i mungiporna.
Därefter skyndade vi oss hem till undertecknad för ombyte innan Sundströms andre hämtade upp en för skjuts till Kvissleby. Där väntade i stort sett samma klientel som för några veckor sedan då det bjöds på Halloweenkalas. Igår var det VIP-fest och följaktligen första och enda gången Erik Löfgrens stolta namn synts till på en så kallad VIP-lista.
Det var Sundströms andre som stod för drycken, en flaska Absolut som hans ende far varit där och läppjat på redan. Men det räckte.
Gott och jävla väl.
Jag minns att jag vid nåt tillfälle stod på ett biljardbord och sjöng med i Eloise, att Sundström blandade mig den starkaste groggen i mannaminne och att hela spektaklet var väldigt trevligt och gemytligt.
Vid elvasnåret tog bussen oss till stan, och ja...
Jag minns att Bo-Kaspers klev på, att Bosse var sitt vanliga vinnar-jag, att vi gick till baren och... ingenting mer.
Och när jag säger ingenting så menar jag just det; absolut ingenting. Och det är väldigt obehagligt och sjukt.
Innan vi beträdde aveny var den yngsta personen i lokalen 35 år gammal. Och då var jag och Martinsson ändå mer överlägset fullast än yngst på stället.
Jag vaknade hemma imorse, konstaterade att jackryggen var totalt nedsmutsad, att vi hade den där bultande huvudvärken vars enda uppgift verkar vara att rista in mantrat "aldrig mer" i skallbotten. Dessutom har vi fått berättat för oss att vi inte alls - som jag trodde - lämnade Bo-Kaspers-konserten i förväg utan såg hela. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.
Dessutom ringde en av mor och fars vänner och frågade ifall jag kom hem under gårdagskvällen.
"Minns du att du träffade oss?"
"Ja, det är klart..."
Jo, tjena.
Söndagen tar åtminstone emot min sargade själ med öppna famnar rent underhållningsmässigt. Liverpool har redan tagit en synnerligen oförtjänt ledning mot Everton och snart drabbar Arsenal och Chelsea samman.
Och ikväll behöver man inte direkt skriva vad som händer. Alla vet. Alla kommer sitta klistrade.
Klockan 19.00 börjar nämligen fortsätter nämligen den fjärde säsongen av LA Ink.
Undrar om det finns människor som inte kikar på TV4 Sport ikväll.
Herr Ågren du har en sån giftig kommentar,
där du står och suckar med små fina klara svar.
Men jag behöver inte nån som visar vägen -
för jag tänker inte gå den.
Kommentarer
Postat av: Martinsson
Haha, hos dig får man ju ett glas rött direkt framför nosen bara man ska vara där och byta om några minuter. Det kallar jag syndikat. Detta medan Ola står och lagar kalasmiddag och läppjar på en liten skåne akvavit eller liknande och bara myser.
Postat av: pirkt
Håller nog era bjudningar i paradvåningen för mer syndikataktiga. Societeten samlas där i balklänningar, höga hattar och frackar för att läppja årgångsviner och få en smak av vinterns första fjällripa som Carl har budat hem på någon syndikatauktion.
Postat av: martinsson
Jag vet inte om man kan jämföra oss två egentligen, du åt en smäcker entrecote till LUNCH! Medans jag fick inmundiga en sämre räksallad från jobbbistron. Du har ett syndikathem med steamer och den allra senaste tekonologin, bland annat en ställbar säng. Vad har jag? En ipod?
Trackback