pirkt,

Hemma från träningen idag igen. Janne Schaffer kom förbi hjärnstammen som vanligt vid elva-tolv-snåret och rev av ett ukelelesolo med den proffsighet och timing som bara flera år i ett rockband för barn kan frambringa.

Solot sitter i än och det stör mig något oerhört.

Det är mycket som stör just nu. Så pass att det gör skäl för en lista.

Så; let's lista.

Saker värt att hata i slutet av november 2009.

1. Sjukdom.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att hålla tider. Jag vet inte när jag var ute i god tid senast. Trots tillgång till bil, relativ närhet till skolan och så vidare var jag i regel alltid sen till alla morgonlektioner under hela min gymnasietid.

Men något i mig verkar ha tagit till sig av detta problem - nämligen min kroniska huvudvärk. Den ligger gärna och drar sig på morgonkvisten, kliver väl upp vid niosnåret och äter en fiberrik och generös frukost som kan stå sig på hela dagen. Vid elvasnåret - och här är den av någon sinnessjuk anledning väldigt punktlig - skrider den till verket (värket, ehe ehe) och etsar sig fast innanför pannloben och bjuder på en helshow i smärta dagen ut.

Till denna punktliga huvudvärk serveras vi halsont, snuva och allmän hängighet.

Är det första gången vi har det här de senaste tre-fyra åren?

Nej. Tvärtom. Vi har i princip aldrig varit utan dessa besvär under denna period. Jag tror till och med att jag är förkyld i mina drömmar. Mitt undermedvetna har vant sig.

2. Skavsår.

Hade det här varit en vanlig tysk sadisthemsida hade vi med rätta lagt upp en beskrivande bild över skavsåret vi har på höger häl.

Nu är det inte fallet utan vi får istället med ord försöka beskriva våra bryderier.

Vi börjar med att förbanna att vi någonsin blev för dålig för att vara offensiv. Förbanna att vi i sextonårsåldern blev placerad som mittback.

Varför?

Jo, för att hade jag varit en yttermittfältslallare, en anfallare, en kvick ytterback - ja, då hade vi kunnat nyttja det enda som på kort tid biter på skavsår av denna dignitet;

Profesionell fotvård. Hade mittback varit en tjänst hade det varit den raka motsatsen till profesionell fotvård. Det går inte ihop. 

Istället har vi i tre-fyra veckors tid haltat in med skadeskjutna steg in på IP. Haltar omkring som en nysteriliserad Gulfkrigsveteran bland professionella fotbollsspelare.

Det håller inte.

3. Football Manager 2010.

Newcastle United leder förvisso fortfarande min fiktiva Championship-serie med över 20 poäng. Men när man är obesegrad efter 25 matcher i seriespelet med raden 22 3 0, ja, då vill i alla fall jag hålla i den trenden och kanske stå där obesegrade när säsongen är slut.

Men tji får så klart jag när vi tar oss an Swansea på bortagräs. Vi står för en medioker match men i den 88:e minuten trycker den argentinske vänsteryttern Jonas in 2-2-kvitteringen och förlustnollan är åter intakt.

Ett tag. För hemmalaget går genom två oerhört medriggade och overkliga mål på övertid till matchsnack med en 4-2-viktoria.

Folk må säga att CM/FM-serien var bättre förr. Men det var då också väldigt enkelt. Man åkte sällan på riktigt tunga perioder där ingenting fungerade.

På de nya spelen kan du vinna allt, allt, allt i ett halvår med en och samma taktik för att sedan tappa allt över en natt och börja förlora match efter match. Din taktik har då helt sonika blivit sönderläst och är obrukbar. Dessa känslor av totalt fördärv är ofta förekommande i dessa spel.

Men också i enstaka situationer i matcherna är känslorna numera starkare. Tacka 3d-motorn för det.

Känslan när du släpper in ett mål i den ofta småbuggiga 3d-motorn på grund av att målvakten inte löper ut och tar bollen utan står kvar och låter motståndaren retfullt enkelt och medriggat placera in den bäst han vill - den är svårslagen.

Speciellt när det sker i slutskedet av en jämn, gärna oavgjord, match. Det är ett under att ingen av soffgruppens dynor gett vika än med tanke på hur många gånger man med full kraft riktat en rejäl slagserie mot dem vid ett buggat, sent baklängesmål.

Jag minns en gång på FM09 då vi tagit över ett då trettondeplacerat Inter vid jul för att vid försommaren ha hämtat upp allt och följaktligen ha chans på ligatiteln. En seger mot rivalerna Milan i säsongens sista hemmamatch hade gjort att vi gått om de rödsvarta i titelracet, och nog går vi ifrån till 4-2 och ska genom extrem defensiv de sista minuterna i stort sett säkra ligatiteln.

Då reducerar Miguel Veloso i 89:e. 4-3. Vi flyttar ner ännu mer. Tre minuters tilläggstid är annonserad.

Efter nittiotvå och en halv minut tar Zlatan en lång löpning från egen planhalva och kommer till ett avslut som går utanför. Milaninspark och klockan klämtar för 93 minuter. Guldet är vårt. Vi har hämtat upp från 13:e-plats till ligaguld.

Eller? 

Nja. Milan får för det första slå insparken. Redan här anar man onåd. De vinner duellen på mittplan, rullar runt bollen ett tag på mittfältet. Klockan hinner klämta för 94 spelade minuter. Jag sitter och kokar framför datorn och kommer med det ena tyst väsande verbala påhoppet efter det andra mot den tydligt mutade domaren som vägrar blåsa av matchen.

Milan rullar upp ett anfall, kommer runt på kanten och slår ett inlägg. Bollen tar på min högerback och går ut till hörna. Klockan är nu uppe i dryga 95 minuter och jag börjar redan nu avreagera mig i förväg på saker och ting i min närhet.

Hörnan slås. Markeringen tappas. Edgar Barreto, Milans överjävligt överpresterande mittfältsdynamo, får stå helt omarkerad på bortre stolpen och nicka in 4-4.

Ligaguldet borta. Klockan på nittiofem och en halv minut. Kokningen total. Det var en liten räddning att klockan nog var närmare morgon än natt och att folk låg och sov i huset - men nog tog vi ut kokningen som aldrig förr.

Summa summarum: det finns få saker som är så psykiskt jobbigt som att torska i något man är väldigt insatt i.

Just nu - och det här är lite tragiskt - är vi bara insatt i FM. Och just nu torskar vi hela tiden.

---

Ta mig till kärlek.
Ta mig till dans.
Ge mig nåt som tar mig någonstans.