pirkt,

Tjugofem kronor. Varken mindre eller mycket mindre fick man punga ut för att ta sig hem från stan med stadens kollektivtrafik.

Varför?

Jo, för att vi kommer fram till den gamle luttrade flintischauffören och känner oss lite tveksam på vad det är tänkt att vi ska göra. Vi hytter lite försiktigt med vårt bankkort och ser lätt frågande ut.

"Vad ska du ha?", muttrar chaffisen som säkerligen var inne på upprinningen av ett längre fredagspass.

Jag, som åkt buss en två-tre gånger det senaste åren sedan man införde betala-med-kort-optionen, tvekar och undrar vad han menar innan jag får syn på en gammal vän - nämligen kortdragarmaskinen som av någon anledning är placerad långt ner till höger. Jag drar därför snabbt mitt kort.

Busschauffören muttrar lite och får ett kvitto inpräntat i sin hand. Han sträcker över kvittot till mig. Jag tar det i min hand, tittar snabbt ner och reagerar direkt över att en tripp på en dryg kilometer kommer att kosta mig 25 svenska kronor.

Dessutom är jag titulerad vuxen - och det vet ju både du och jag att det inte stämmer.

Så jag går helt sonika tillbaka och upplyser chauffören om det uppenbara misstaget.

"Behöver man inte vara 26 år eller nåt sånt för att bli räknad som vuxen på bussar?"

"Jag frågade ju vad du ville ha", svarar han. "Det är för sent nu".

Frågade vad jag ville ha... Ja, jag förutsatte väl att han erbjöd mig någonting från bistrovagnen.

Inte att han frågade ifall jag ville betala lika mycket som de som är sju år äldre än mig.

Det verkar vara en väldigt dum fråga som inte ens behöver besvaras.

Men det finns kanske en anledning till att man kör lokalbuss i 40-årsåldern, vad vet jag.

Fotnot: Bussen på bilden har inget att göra med övriga artikeln.

---

Men du kan ta och skriva upp att jag ska bli en reko kille med finess.