pirkt,

Tack vare den här bloggportalens uselhet har det tagit mig ungefär fyra timmar att ladda upp en handfull bilder från Alanyaresan förra veckan.

Nåväl, nu är de upplagda och då passar vi på att summera resan i bilder. Och lite text.

Först: enbart text då vi summerar resan dit.

Detur är ett resebolag som ordnar charterresor, bland annat från Sundsvall. Vår avresa var satt till klockan tjugo över åtta på fredagkvällen. Klockan tolv lyfte vi. När man åker från Sundsvall kan man som relativt oallmänbildad 19-åring förutsätta att personalen på planet är svenskar. Så var inte fallet.
Personalen var från Turkiet, såväl flygvärdinnorna (ingen hit) som cockpit-personalen. Kaptenen förklarade att det var något slags problem och började provstarta jetmotorerna ett dussin gånger. Ingen lycka, tydligen. Istället fick vi efter en stunds velande lämna planet och åter sätta oss i gaten.
Där satt vi och väntade, väntade och väntade. Oerhört tråkigt. Mitt i all ondning fick vi detta meddelande i högtalarsystemet:
"Vi måste be er att inte gå in och röka på toaletterna. Jag förstår om det är väldigt jobbigt, men rökningen kan leda till att sprinklersystemet aktiveras inne i lokalen".
Det var typ bara det som fattades för ett totalt antiklimax. Men vi klarade oss. Folk svalde väl cigarettröken.
Nåväl, vid tolvsnåret lyfte vi som sagt - detta efter att den turkiske piloten, som rent spontant kändes lite mindre mån om kvalitét än gemene svenske pilot, konstaterat att "the airplane seems okey".
Ja, men passa på att skynda igång med starten medans det "känns okej".
Framme på hotellrummet vid sjusnåret på morgonen.
Bra start.



Kultur: Resans kulturella inslag avklarades redan på den andra dagen i Alanya. På den första bilden ser en skarpsynt hök att en borg är belägen högst upp på toppen av berget. Dit beslutade vi oss för att gå. Det kunde ju inte vara så långt.
Och det var ju faktiskt inte längre än en mil i konstant uppförsbacke i dryga trettio grader Celcius. Väl uppe, några timmar och sju liter kroppsvätska (det är all svett som åsyftas, inget annat) senare så var vi framme. Motsvarande 50 kronor, 10 turkiska lira, ville de giriga kulturturkarna ha i inträde per person.
Har man gått en mil i uppförsbacke för att få kolla på någon trist gammal borg som man kan berätta för sina far- och morföräldrar om, ja, då är det väl bara att pynta upp.
50 svenska var dock väl tilltaget för ruiner, ruiner och åter ruiner. Men de hade en hygglig utsikt, det får man ge stället.
Och framför allt: 50 kronor är billigt för att kunna komma hem och låta lite sofistikerad vid hemkomsten:
"Låg ni bara på stranden och solade?"
"Nej, vi gick också upp till en gammal fornhistorisk bergsby från det gamla Osmanska riket. Det var intressant".
Only: it wasn't.





Utgångar: Första kvällen bar det iväg ut. Alanyas nattliv skulle överblickas.
Det tog en sisådär tio minuter. Vi konstaterade att allt såg likadant ut - det enda som skillde de tre-fyra ställena åt var hur mycket folk det var där.
Hur det såg ut? Jo, ett dansgolv med blinkande ljus som gjort för att vilseleda söta svenska tjejer. Leda in dem i villfarelsen om att den där sliskiga turken med mohikanfrisyr faktiskt inte är så himla farlig utan ganska trevlig och fin.
Köttmarknad, skulle man kunna konstatera. Det finns ju fördelar och nackdelar med det.
En ganska stor nackdel visar sig ifall det råder akut brist på klassdamer samtidigt som det råder ett överflöd på sliskiga turkar.
Det ska sägas att ungefär nittio procent av de turister som befann sig i Alanya den här veckan var pensionärer. Tyska och svenska pensionärer. Det var särdeles långt mellan klassdamerna som allt som oftast visade sig vara ryssar.
Vi var ute till halv-tre-snåret ändå första natten - därefter var vi ganska less och klarade oss från utgångar fram till resans näst sista kväll.
Då blev det å andra sidan riktigt kalas. Med ett något bittert slut dock, skall motvilligt erkännas.
Dagens Outfit-fjortisbilderna visar ungefär hur man såg ut när man gick ut. För lite uppåtfrilla är det tydligaste felet när jag ser dessa bilder i efterhand. Lite för lite svettiga, också.



Sol och bad: Sol, värme och utan moln på himlen - så såg det ut var eviga dag. Runt trettio grader ungefär. Sisådär 24-25 grader i vattnet var det nog. Alldeles lagom. Alldeles perfekt. Stränderna var något grovkorniga och inte som gjorda för att gå de långa dagliga strandpromenaderna som Sven och jag gick på förmiddagskvistarna. I rent spaningssyfte och inget annat, skall tilläggas.
Retfulla stenar i vattenbrynet störde också på sina ställen. Men som ni ser på bilden längst till höger så gick det att kasta sig med de ibland hyggliga vågorna utan att skrapa upp sig. Som Sven i det här fallet gör med den äran.
Sa jag att Sven, Rikard Svensson, är 21 år gammal? Nåväl, lekte bland vågorna gjorde han dock. Hela tiden.
Här på den så kallade Kleopatrastranden spenderades merparten av de vakna timmarna.




Träning: Nu går fotot på Sheriffens SMS inte att läsa, men det stod att det vore bra om jag höll igång med träning på semestern, då det kunde bli aktuellt med a-lagsträningar framöver. När Sheriffen talar - då lyssnar man delvis.
Hur tränar man då på en turkisk charterort? Jo, genom de gamla träningsmaskiner i ädlaste armeringsjärn som turkarna ställt upp längs strandpromenaden. Det fanns en uppsjö av olika övningar, till vänster ser ni Sven på en så kallad juckövning, bilden intill kör jag en patenterad monoski-övning. Dessutom fanns det tandemträning som nu kan urskilja på de två mittenbilderna.
Åh, så mycket roligare träningen blir om man kan göra det tillsammans, varje rörelse samtidigt.
Nu tränade vi ju inte på maskinerna i fråga utan hoppade bara upp på de för att ta foton, men ifall Sheriffen undrar hur det gick med träningen hänvisar jag till dessa kort.
Till höger syns jag dessutom med vår plastboll vid foten vilket får kännetecknas som posning och teknikträning i ett och samma moment.
På den allra sista bilden lyckas Sven fånga resans första och sista helt genompendlade fotbollsspark. Detta då vi på avresedagen försökte lämna över vår barnsliga badboll till några barnfamiljer. Föräldrarna i familjerna verkade dock tro att vi var två opiumhandlare från Köpenhamn som försökte lura på dem något slags smugglingsjobb.
Så då blev det till att sparka iväg bollen ut på måfå mot strandkanten.
Kanske resans bäst tagna bild.



Dryckesjom: Bland det första vi gjorde vid ankomsten var att handla på oss varsin vattenflaska - turkarna kan inte dricka sitt kranvatten - samt varsinn kylslagen flaska av den stolta turkiska ölen Efes.
Efter en klunk av denna dryck bestämde jag mig för att det inte bara var min första för resan - utan även min sista. Jag kan när jag tänker tillbaka känna den där sura eftersmaken som fick en att undra ifall någon av de ingredienserna vatten, korn och humle hade blivit utbytt mot något mer typiskt turkiskt. Månne dansgolvssvett.
Nej, istället klev man på den Tax Free-Jäger som inhandlats på Midlanda. Tillsammans med det lokala, och självklart billigare, Red Bull-substitutet slank det ner riktigt hyfsat. Men inte utan en rejäl omrörning med drinkpinnen - som i grund och botten var en oanvänd engångsrakhyvel.
En kväll ägnade vi oss åt verklig tjejdryck, något som Sven är van vid hemifrån. Till skillnad från undertecknad som gärna sveper i sig klassiskt manliga alkoholdrycker där merparten slog igenom för den stora publiken genom filmen Jägarna. Exempelvis Absolut Mango eller päroncider.
Nåväl, traktens billigaste druvor blandade med sockerdricka av högsta dignitet var relativt lättdrucket, men samtidigt ganska verkningslöst.
Nej, fart blev det först när det investerades i en flaska av den turkiska vodkan Istanblue. Jag vet inte hur turkarna destillerar sin sprit, men det susade i rejält i säven hela kvällen.
Billig var den också. Knappa hundringen för en sjuttis vill jag minnas. Även här fick traktens Red Bull-substitut bistå som komplement.
En vanlig flaska Absolut - eller för den delen det mer manliga valet Absolut Mango - var dock inte mycket billigare i Turkiet än i Sverige. De lismade turkförsäljarna har förmodligen kollat upp vad en flaska kostar i Sverige och därefter satt samma pris här.
Summa summarum: det blev mindre dryck än väntat under veckan.



Mat: Det blev en del ätande. Lunch samt middag ute på restaurang var dag. Det blev en hel del olika rätter. Mycket vanligt. Spaghetti och lasagne. Kebab som gemene halvturk på Kebab City i stan gör bättre.
Det fanns få genuina turkiska matställen som vi lite mer sofistikerade resenärer vill åt. Vi hittade dock ett riktigt klasställe sista kvällen. Inga menyer, inga inkastare - bara två olika huvudrätter med turkisk mat. Till förrätt serverades arton (typ) olika smårätter samt en ny trave bröd var femte minut.
Själva huvudrätten var någon slags kycklingsgryta med morätter, kanske inte det allra bästa jag ätit - inte ens under resan, men själva stämningen var förstaklassig.
Man fick studera stället och bestämma sig i lugn och ro. Vanligtvis står det en handfull unga turkar utanför varje restaurang. Du behöver inte alls stanna för att kolla på menyn utanför för att de ska börja kränga. Så fort du passerar hör du ett "HEJ KOMPIS!", "EXCUSE ME, CAN I SAY SOMETHING?!" eller dylik inledningsfras. Vissa skulle ta en i hand. Många lockade med tv-sända fotbollsmatcher.
Här fick man sitta i lugn och ro vilket var väldigt skönt.
Vitt bröd fick man till varje rätt som en liten förrätt. Väldigt intetsägande och trist bröd, som ett uselt plagierat nambröd. Detta måste endast serveras till dumma turister då den genomsnittlige turken (Bastürk) annars skulle gå runt med en liten degklumpsskulpterad kulmage.
Den sista bilden visar en frukosttallrik.





Klassiska poseringar: Då Sven inte har någon visningsbild på Facebook var han väldigt mån om att ta poserande bilder vid ställen som såg ut att vara vackra. Eftersom jag är en god vän så ställde jag upp och poserade.
De flesta bilderna är alltså helt intetsägande och bara resepynt.
De två första bilderna är dock tagna från ett ställe som betydde en del för oss båda under veckan. Det som vi sofistikerade resenärer valde att kalla för "pisstället".
Här gick man upp för en brant trapp, hoppade upp för diverse stenblock vid sidan av trappen, nästlade sig igenom några träd - och du var fri att uträtta dina ärenden långt ifrån annat folk och myndigheter. Inte för att jag tror att det finns någon egentlig lag om offentlig urinering. Det skulle förvåna mig om det finns några egentliga lagar alls i Turkiet.
Ja, förutom de obligatoriska kapa-av-en-arm-på-en-tjuv- och avrättning-genom-hängning-om-du-rör-narkotikum-lagarna.
Övriga bilder är upplagda bara för att... ja, man ser ju så mycket bättre ut när man fått lite färg på sig.
"Jag blir så snygg när jag har fått lite färg", sjunger Annika Norlin i en Säkert-låt. Så långt skulle inte jag gå, men man är åtminstone inte lika likblek och motbjudande.
Hur många tror att Bosse Pettersson skulle få synas i TV6 om han inte hade sin karaktäristiska bränna?
Eftersom Bosse formodligen har något slags kontrakt skulle han säkert även som kritvit få fortsätta i studion, men kameran skulle inte vinklas mot Bo under en enda sekund.

Glosor från resan:

Husturk: En turkisk kille med inoljad uppåtfrilla som följer med hotellrumsnyckeln. Ses sedan intill rumsägarna var de än går. Har ett gäng på tre tjejer från Göteborg åkt till Turkiet, valt att gå ut för att ta några drinkar på en bar - ja, då sitter husturken på den fjärde stolen. Han är obligatorisk.
Jag och Sven hittade aldrig vår husturk. Vi kollade under tevebänken, i badkaret och i garderoben efter den. Vi hittade den aldrig.
Nu i efterhand minns jag ett relativt stort utrymme i en byrå ovanför garderoben. När jag slog upp dörrarna där såg jag ingenting annat än en röd bucklig matta. Det är för mig uppenbart att husturken låg dold under mattan.
Attans, med en husturk vid vår sida när vi flanerade gator och torg hade vi inte bara kunnat locka turkletande klassdamer utan vi hade även med hjälp av husturken ta fler bilder på både mig och Sven.

Hantverksrespekt: Att respektera sitt hantverk är väldigt viktigt i Turkiet. Det är därför den gamle anrike skoputsaren på gatan väljer att inte erbjuda sina tjänster till alla typer av skor. Det måste vara en urvalsprocess.
När Sven och jag gick förbi - i sandaler och vita tygskor - fick vi dock flera erbjudanden om putsning.
Respekt för hantverket, var det.

Inkastare: Kanske världens jobbigaste fackfolk. Att säga att vi var från Island underlättade en aning, men bara en aning. "No, thanks" var fortfarande den överlägset mest uttryckta ordkombinationen på resan.

Efes: Probably the worst beer in the world.

Äh, klockan är tre. Ni får fan hålla till godo.

---

I'm breaking my back just to know your name.
Heaven ain't close in a place like this.