pirkt,

GIF Sundsvall – Väsby United 1-2 (1-1)

I stort sett varje gång GIF Sundsvall tar emot ett lag på hemmaplan slås man av tanken: vafan, motståndarna spelar ju enklare, snabbare, rakare – bättre än Giffarna.

Ett bortasvagt lag som framkallar sådana känslor på sin hemmaplan är inget lag för någon toppstrid.

Då GIF tog klivet upp senast, 2007, gjorde man det genom ett enormt starkt hemmaspel. Man släppte in totalt två mål på hela säsongen hemma på IP och framåt öste man på med en frejdig offensiv.

Man var, i de allra, allra flesta matcherna – till och med mot då suveräna Norrköping – det klart bättre laget.

När man inte var det klart bättre laget – ja, då räckte det med ett slumpmål framåt eftersom man alltid höll tätt bakåt. När nu inte Sebastian Rajalakso turade eller Andreas Drugge utnyttjade extrema GIF-nerver.

I år behöver jag inte ens ena handens fingrar för att räkna ihop de gånger jag lämnat en GIF-match nöjd. Där de har styrt spelet med bra passningsspel, snabba anfall och effektivitet. Där de har sett solida ut bakåt.

Istället har vi överrösts av ett spel utan idéer, utan fart, utan målmedvetenhet. Som idag. Kombinerat med ett sällsynt virrigt försvar. Som idag.

Spelidén verkar vara något i stil med att Christian Brink tar emot bollen, tittar upp, ser inga alternativ. Rullar vidare bollen till Erkan Saglik, som tittar upp men inte heller ser några alternativ.

Endera är det så att Mirza Durakovic och Ari Skulason möter jättebra och visar sig, men skyms av ett och annat grässtrå – eller så är det så att västvärldens minsta innermittfältsduo inte har till uppgift att styra spelet.

Istället låter vi två av seriens förmodat sämsta uppspelsfötter sköta uppspelen. Det låter klokt. Och man gör sig ingen brådska. Man rullar bollen ut till en ytterback, blir lätt pressade, rullar tillbaka till mittback som rullar vidare till sin mittbackskollega som stillsamt rullar ut bollen på nästa ytterback som då oftast är relativt pressad och tvingas lyfta en lång pastej.

Tur då att vi har svensk fotbolls bästa huvudspelare på topp. Lite synd bara att Wallerstedt tog och har i år ofta tagit komiska felbeslut varje gång hans kala hjässa nuddar lädret. Ypperligt läge för en framnick – Jonas skallar mot mål från trettio meter. Fri framför målet vid straffpunkten  - Walle försöker skarva den i djupet (jo!) till en lagkamrat.

Väsby spelade kvickt, vackert och roligt. Högerkantens Jesper Carlsson snurrade friskt med stackars David Myrestam som av någon outgrundlig anledning petat Christian Söderberg. Och ska man vara snäll mot Erkan Saglik och Jonas Wallerstedt kan man säga att nämnde Carlsson också gjorde 1-0-målet.

Och Elvis da Silva Santana (månne Bajen-Elvis?) måste, i konkurrens med Åtvidlegendaren Christian Bergström, ha seriens allra delikataste vänsterfot. De smördraperade smekningarna vid så gott som alla Väsbys fasta situationer borde ha resulterat i fler bortamål. Bara GIF-försva… f’låt, otur var i vägen.

Jag satt faktiskt och tänkte tjugo minuter in på första halvlek att Daniel Sliper – det har växt ut till en klasspelare det. Han utmanade till en början, gick runt spelare och spelade klokt i två-mot-två-spelet med Billy på kanten.

Men de övriga sjuttiotre minuterna skulle visa att jag hade fel. Oerhört fel.

Han var dock inte ensam om att vara usel idag. Långt ifrån. Ari Skulason var episkt usel. Wallerstedt var ett skämt. Robban var blek, Mirza springer och springer men uträttar absolut ingenting.

Mittförsvaret, de som styr och ställer offensivt, är komponerat som sådant att den ene har en omtalat usel uppspelsfot – och den andre en ännu sämre. Brink är lång och tung, Erkan är tung och stark – vilket kom till nytta på målet och bara målet. Det kan jag ge dem.

Men Brink stod, tillsammans med Wallerstedts ”jag-kan-rensa-undan-bollen-med-foten-men-jag-tror-jag-tar-ett-hoppsa-steg-och-försöker-språngnicka-istället”-slängning, för Väsbys 1-2-mål. På sant Micke Nilsson-manér kom norrmannen upp perfekt på ett Väsbyinlägg vid straffområdskanten – men valde att istället för att med kraft nicka undan bollen från farozonen vinkla pannan uppåt och låta bollen dala ner på samma punkt igen.

Det brukar alltid delas ut pris till matchens lirare på Idrottsparken, utsett av matchens sponsorer. Idag stod jag länge efter slutsignalen och lyssnade – men priset var inställt.

Jag förstår de stackars sponsornissarna. Jag hade, inte ens på skämt, utsett Christian Söderberg till matchens Giffare då denne kom in på innermittfältet (skratta inte) och åtminstone vann en handfull dueller såväl i luften som efter marken. Firma Ari/Mirzas duellprocent måste ha legat någonstans under bolåneräntan.

Sen är ju Chribba kanske ingen virtuos som skapt för en innermittfältsroll, men det tror jag de flesta vet vid det här laget.

Chribba höll knappt godkänd Superettanivå i de kanske tjugo minuter han spelade. Med det var han överlägset bäst idag.

Jag vet inte med er, men det klingar inte allsvenskt för mig.

Betygen:

Sundfors: +

Billy: +

Brink: +

Erkan: +

Myrestam: +

Robban: +

Ari: -

Mirza: +

Sliper: +

Ongala: +

Wallerstedt: -

Avbytare:

Anton: +

Södda: + +

Akombo: +


Sämst på plan: Väsbys målvakt Niklas Westberg. Har man Thomas Thudin i laget - THOMAS THUDIN - så ska han stå i målet. Det var 2300 på IP:s läktare, en majoritet var nog där - inte för spelet - utan för att se om Thomas Thudin verkligen existerar på riktigt.

Jan Majlards ende son
pppirkt@gmail.com