pirkt,

Han kom som ett yrväder en juniafton med för stora fötter till för smala vader.
Under en period på några veckor i somras lyckades han få mig att tro på att GIF Sundsvall anno 2009 var ett lag för den högsta serien.
I två månader har jag förstått att jag blev grundligt lurad.

Igår blev det klart. Pinsamt klart att GIF Sundsvall inte har något i den högsta serien att göra.
Det har ju varit klart rent spelmässigt och rent truppmässigt en längre tid nu. Igår blev det också i stort sett klart även poängmässigt. På papperet, så att säga.
Den 20 augusti spelade GIF Sundsvall 1-1 mot seriesuveränen Mjällby hemma på plastgräset. Det var i mina ögon den sista glimten av något som - med väldigt snälla ögon - kunde ha skulpterats till något som kanske var värt en allsvensk plats.
Det är i princip två månader sedan. Sedan dess har GIF på hemmaplan varit det sämre laget mot Ängelholm trots 4-1-seger, det knappt bättre laget mot ett mediokert Sirius, förlorat rättvist mot Åtvidaberg, vänt i slutminuterna mot Syrianska efter uselt spel samt förlorat relativt rättvist mot Väsby.
Av två månaders hemmafotboll har man inte ens med den mest positiva av inställningar kunnat lämna IP nöjd och belåten.
Det har varit krampaktigt. Dåligt spel. Inget tempo. Inga idéer.

Sen kom gårdagens drabbning. Sedan kom Ljungskile hemma den 18 oktober 2009.
Det var de senaste två månadernas alla små tendenser samlade under lupp. Hade folk inte insett att Giffarnas spel de senaste två månaderna inte var nära någon allsvenska - är folk med andra ord helt okunniga inom spelet fotboll - ja, då blev den här matchen säkert en rejäl ögonöppnare.
"Jaha, blir det ingen allsvenskt spel nästa år?".
Nej, det blir det inte. Och tur är väl det.
Vi behöver inte gå in särskilt djupt på matchen. Vi kan konstatera att det kunde stått 0-3 redan efter en kvart om inte 2009 års Fredrik Sundfors för en stund förväxlats med 2003 års upplaga.
Vi kan också konstatera att Fredrik Sundfors, trots sin urkabling i den andra halvleken, är den enda GIF-spelare som kan säga sig vara nära ett godkänt betyg.
Jag skulle säga att det vore tjänstefel att sätta ett högre betyg än underkänt på alla GIF-spelare idag.
Jag kunde omöjligt tänka mig att en mittbackslinje kunde bli osäkrare och mer ihålig av att plocka bort Christian Brink.
Det kunde den.
Jag trodde inte Mirza Durakovic kunde ge ett blekare intryck än han gjorde senast mot Väsby.
Det kunde han.
Jag trodde inte att någon tränare skulle kunna fortsätta spela med två defensiva innermittfältare som tillsammans mäter fyra äpplen hög. Inte efter Väsby-matchen senast.
Det kunde man tydligen.
Efter Johan Patrikssons fjolår - minns främst insatsen den eviga insatsen mot Örebro på senhösten - såg jag det som självklart att han skulle lämna klubben och det fort.
En sån spelare hade inget att göra i ett lag som vill upp i Allsvenskan, tänkte jag.

Nu sitter jag här efter att denne Patriksson med ett mål och ett oerhört vackert målpass sänkt GIF Sundsvall. Suddat ut det sista av det allsvenska hoppet.
Och det var inte bara det att Patriksson petade in en balja och var inblandad i lite farligheter framåt - det hade jag på förhand tänkt att han kunde vara - utan han lekte verkligen med sina gamla lagkamrater. Han dominerade spelet. Han styrde, han ställde offensivt - ja, han till och med snurrade upp folk då och då.
Med Patrikssons tolv mål och tio assist hade GIF förmodligen knipit en andraplats. Så hade nog många sämre krönikörer tänkt.
Men det är ju bara det att Johan Patriksson inte hade gjort dessa tjugotvå poäng i den krampaktiga, tempofattiga, idélösa tillvaro som är GIF:s offensiv. Det är ett ganska tragiskt konstaterande som säger att något är väldigt fel.

Nej, den här säsongen har - bortsett från ett par matcher när Aziz kom in som en frälsande sommarbris - varit ett enda stort misslyckande. Ett fiasko.
GIF Sundsvall har heltidsanställda spelare. Nej, inte ett par. Hela laget.
De är heltidsproffs. De möter lärare, systemvetare och 37-åriga farbröder i total avsaknad av korsband som kallar sig Jörgen.
De blir utrullade. Gång efter annan.
GIF-ledningen kommer imorgonbitti vakna upp till förhoppningsvis två bitska lokaltidningskrönikor, en missad allsvenska, en spelartrupp som i år inte bara varit för dålig utan även för stor samt för dyr.
Jag förstår verkligen inte hur de ska lösa saker och ting nästa år.
I Superettan. Denna usla, tråkiga, förjävliga och alldeles, alldeles, alldeles... GIF-förtjänta serie.

Betyg, GIF Sundsvall:

Sundfors: ++
Robban: -
Södda: -
Erkan: -
Myrestam: -
Ari: +
Mirza: -
Sliper: +
Emil: +
Aziz: -
Walle: -

Matchens bästa spelare:
Johan Patriksson, Ljungskile SK. Vart var den där farten, den där ettrigheten, den där tekniken (?!), de där funktionella dribblingarna (?!?!?!) ifjol?
Aktionen på andra målet var - och jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva det här om JP - riktig högklassig.

Jan Majlards ende son
pppirkt@gmail.com