hej, jag heter erik och jag är en fisk. hej erik,
Då satt man här igen. Fredagsnatt och man sitter och hinkar vatten med tanken om att det kanske - om man har otur - kommer en dag imorgon också.
Man har fått sett Moneybrother stå för en högklassig spelning.
Det är dock förbaskat synd att man inte nöjer sig. Att man inte går direkt hem efter den fyrastjärniga spelningen.
Det är förbaskat synd att man fortfarande, efter alla dessa bedrövelser, tror att en vidare utgång i Sundsvalls stad kan innebära något positivt.
Det är rent av tragiskt att man, när Svenssons stänger vid tvåsnåret, väljer att betala hundra kronor för att nästla sig in sig på Oscars.
Det är om möjligt - och det är tveksamt om det är möjligt - ännu mer tragiskt att man lämnar nyss nämnda ställe efter en dryg kvart och till fots vandrar hemöver trots att man vet att en tjetjensk armé av mördarsoldater väntar i skogarna intill de smala asfaltsgångarna.
Jag vet inte om det är Erik Löfgren eller Sundsvalls uteliv som är mest tragiskt. Förmodligen överlägset mest jag, men att det är någon sorts motriggsdrabbad kombination mellan de två parterna går inte att komma ifrån.
Åh, vad bra jag hade mått om jag suttit här med bara avslutningsnumret Feelings that grow stronger in the dark på näthinnan.
Nu blev det inte så.
Nåväl, man lär väl sig så länge man lever, har säkert någon vis tibetansk baptistmunk sagt. Och med min motrigg lär man väl vakna upp imorgon också och tvingas ägna ännu en dag åt att analysera de oändliga bristerna i mitt liv.
Det kommer nog ett utförligare inlägg om denna kväll imorgon, under någorlunda nyktra former.
En synnerligen god natt tillönskar jag den trettioförsta oktobers enda läsare av denna blogg.
Jag skulle byta plats,
med vem som helst,
på sekunden,
om jag kunde.
Man har fått sett Moneybrother stå för en högklassig spelning.
Det är dock förbaskat synd att man inte nöjer sig. Att man inte går direkt hem efter den fyrastjärniga spelningen.
Det är förbaskat synd att man fortfarande, efter alla dessa bedrövelser, tror att en vidare utgång i Sundsvalls stad kan innebära något positivt.
Det är rent av tragiskt att man, när Svenssons stänger vid tvåsnåret, väljer att betala hundra kronor för att nästla sig in sig på Oscars.
Det är om möjligt - och det är tveksamt om det är möjligt - ännu mer tragiskt att man lämnar nyss nämnda ställe efter en dryg kvart och till fots vandrar hemöver trots att man vet att en tjetjensk armé av mördarsoldater väntar i skogarna intill de smala asfaltsgångarna.
Jag vet inte om det är Erik Löfgren eller Sundsvalls uteliv som är mest tragiskt. Förmodligen överlägset mest jag, men att det är någon sorts motriggsdrabbad kombination mellan de två parterna går inte att komma ifrån.
Åh, vad bra jag hade mått om jag suttit här med bara avslutningsnumret Feelings that grow stronger in the dark på näthinnan.
Nu blev det inte så.
Nåväl, man lär väl sig så länge man lever, har säkert någon vis tibetansk baptistmunk sagt. Och med min motrigg lär man väl vakna upp imorgon också och tvingas ägna ännu en dag åt att analysera de oändliga bristerna i mitt liv.
Det kommer nog ett utförligare inlägg om denna kväll imorgon, under någorlunda nyktra former.
En synnerligen god natt tillönskar jag den trettioförsta oktobers enda läsare av denna blogg.
Jag skulle byta plats,
med vem som helst,
på sekunden,
om jag kunde.
Kommentarer
Trackback