when we were winning,
Det blev ett träningspass i ensamhetens tecken på Friskis i eftermiddags.
Tack vare utlandssemestern, som förvisso var skön och gjorde mig härligt Bosse Pettersson-brun, missade vi inte bara oerhört mycket i skolan. Vi missade också chansen att träna med a-laget i veckan.
Så istället för att träna klassfotboll likt övriga 90:or i laget får vi släpa oss till ett lågprisgym för att tillsammans med några biffar med halskedjor och stubbfrillor tvingas lyssna på dialoger om hur många tusenlappar de lägger på proteinpulver i månaden.
Det finns tre positiva saker med att åka till gymmet själv.
1. Man får stå i duschen hur länge man vill efteråt. Ingen som klagar på att man är seg.
2. Man får dricka Gainomax i omklädningsrummet.
3. Man får åka hem, känna sig lite bra och sjunga högt till Viskningar och Rop.
Och nej, även om Megan Fox går i en nedblötad tight top på löpbandet så är inte själva gymlokalen bättre än att stå och duscha efteråt. Det är oerhört tråkigt. Jobbigt och tråkigt. Och massa speglar som bara berättar att den anabolstinna killen bredvid lyfter mycket mer än du.
... och några Megan Fox;ar finns det inte på Friskis. Not that I know of.
Nåväl, tränade gjorde vi. Därefter fick vi oss en bättre söndagsstek hemma hos vår farmor och farfar. Oerhört skönt att slippa laga mat själv. Man kan tro att med min talang är det är något jag gärna gör hela tiden, men allt jobb med det hyllade matlagningsprogrammet Cookalong med Majlards ende har nästan sugit musten ur matlagningslusten på sistone.
Nåväl, medan vi har pusslat med lite uppläggande av bilder från Alanyaveckan - vilket tar en sinnessjuk tid på den här skojarportalen - så har vi sett Broder Daniel forever.
Efter att ha sett en sån film - eller för all del Winnerbäcks Solen i Ögonen ännu hellre; vill man inte helst av allt i hela världen vara en artist då?
Jo, det vill man.
... och nej, inte Lena eller Orup. Inte Darin. En riktig artist, som vill något och kan något. Som säger någonting och berör. En som vettigt folk bryr sig om.
En Mårten Lärka, kanske.
you get so used to being sad
you never try to be glad
you get so used to being sad
oooh
but happy people never fantasize
happy people never fantasize
happy people never fantasize
oh I want to be a part
I look for love in a hollow heart
I want to be a part of something
happy people never fantasize
happy people never fantasize
my life is a compromise
Tack vare utlandssemestern, som förvisso var skön och gjorde mig härligt Bosse Pettersson-brun, missade vi inte bara oerhört mycket i skolan. Vi missade också chansen att träna med a-laget i veckan.
Så istället för att träna klassfotboll likt övriga 90:or i laget får vi släpa oss till ett lågprisgym för att tillsammans med några biffar med halskedjor och stubbfrillor tvingas lyssna på dialoger om hur många tusenlappar de lägger på proteinpulver i månaden.
Det finns tre positiva saker med att åka till gymmet själv.
1. Man får stå i duschen hur länge man vill efteråt. Ingen som klagar på att man är seg.
2. Man får dricka Gainomax i omklädningsrummet.
3. Man får åka hem, känna sig lite bra och sjunga högt till Viskningar och Rop.
Och nej, även om Megan Fox går i en nedblötad tight top på löpbandet så är inte själva gymlokalen bättre än att stå och duscha efteråt. Det är oerhört tråkigt. Jobbigt och tråkigt. Och massa speglar som bara berättar att den anabolstinna killen bredvid lyfter mycket mer än du.
... och några Megan Fox;ar finns det inte på Friskis. Not that I know of.
Nåväl, tränade gjorde vi. Därefter fick vi oss en bättre söndagsstek hemma hos vår farmor och farfar. Oerhört skönt att slippa laga mat själv. Man kan tro att med min talang är det är något jag gärna gör hela tiden, men allt jobb med det hyllade matlagningsprogrammet Cookalong med Majlards ende har nästan sugit musten ur matlagningslusten på sistone.
Nåväl, medan vi har pusslat med lite uppläggande av bilder från Alanyaveckan - vilket tar en sinnessjuk tid på den här skojarportalen - så har vi sett Broder Daniel forever.
Efter att ha sett en sån film - eller för all del Winnerbäcks Solen i Ögonen ännu hellre; vill man inte helst av allt i hela världen vara en artist då?
Jo, det vill man.
... och nej, inte Lena eller Orup. Inte Darin. En riktig artist, som vill något och kan något. Som säger någonting och berör. En som vettigt folk bryr sig om.
En Mårten Lärka, kanske.
you get so used to being sad
you never try to be glad
you get so used to being sad
oooh
but happy people never fantasize
happy people never fantasize
happy people never fantasize
oh I want to be a part
I look for love in a hollow heart
I want to be a part of something
happy people never fantasize
happy people never fantasize
my life is a compromise
Kommentarer
Postat av: patrik
Det är så sanslöst mäktigt när Berggren själv kör "No time for us" i slutet. Fan vad intressant han är.
Postat av: Fletchers ende
När blir lärka konserten av?
Trackback