utvärdering; att åka buss,
Det var ett bra tag sedan, men idag var det dags. Som den gode lagkamrat man är tog man en omväg förbi staden och Navet för att uppehålla Medskogsbrons ende kapten, även känd som Broman, när denne inte hade något att göra innan träningen.
Väl på navet kan man väl inte göra mycket annat än att hoppa på en buss. Så vi åkte buss.
Del I i bussåkandets ädla konst: Förspelet.
En buss är inte en taxi. Det här är ett grundläggande och viktigt faktum för en bussåkare, så vi tar det igen. En buss är inte en taxi. Du får vänta på din tur hem. På min buss, 82:ans plusbuss med destination Södermalm, är den här väntetiden som högst trettio minuter.
På den här tiden kan du som har två friska ben eller en genomsnittligt snabb permobil välja mellan att a) vänta, eller b) börja gå och hinna hem innan halvtimman gått.
Idag valde vi att vänta. Eftersom Navet ligger i centrala Sundsvall finns det ingenting att göra under väntetiden om du inte är alldeles för spelberoende och kan knåpa ihop en trippel med U21-VM-kval, en ensam Superettamatch och några favoritbetonade Speedwaymatcher på Vängåvans spelbutik. Inte ens undertecknad är så förstörd.
Betyg: 2/10.
Del II i bussåkandets ädla konst: Påstigandet.
Du får inte längre betala med kontanter på stadsbussarna. Smart, tänker du. Att få betala med kort är nog såväl smidigt som bekvämt.
Det är det inte. "Jaha, du har ett sånt där kort", är det första man får höra. Krångel, krångel, krångel, dra kort på konstigt ställe, vänta väldigt länge på att ett kvitto ska skrivas ut, få kvittot, gå iväg och sätta sig. Det är proceduren. En procedur som får kön bakom dig att ringla lång. Du hör inga högljudda suckar bakifrån, men du vet att alla tänker något i stil med "åh, nej, inte en kortbetalare".
Plusbetyg utdelas till det faktum att busstransport nu har blivit så pass opopulärt att du får välja och vraka bland sittplatserna. Så var det inte på min tid. Dessutom frågade busschauffören om jag var vuxen. "Hur gammal är vuxen?", frågade jag och tänkte att gränsen gick vid 18-19-20. "26", svarar busschauffören.
Jag blev nästan lite stolt över att ha sett så pass gammal ut. Busschaffisen kan ju i och för sig ha dragit en fräckis och försökt lura till sig några extra vuxenören till Connex digra kassa. Men nej, vi tror på förstaalternativet och drar upp betyget lite.
Betyg: 3/10.
Del III i bussåkandets ädla konst: Åkandet.
Lugnt, stabilt, relativt snabbt. Rena säten, antar jag, då busschauffören röt i med ett "du grabben, ska du åka med upp så tar du ner fötterna från sätet". Inte till mig, lite vett har jag, utan till en ligist intill.
Minus: För fyra-fem år sedan gick det att se åtskilliga klassdamer på den genomsnittliga bussresan. Numera går inte det, på grund av bussåkandets drastiskt sjunkande anseende.
Dessutom känner de flesta av de mer vana bussåkarna varandra. De hejar och slår sig ner vid de som de brukar åka buss med. Du, som förhoppningsvis inte har som fritidsaktivitet att åka buss, hamnar därigenom lite utanför bussällskapet och kan känna lätta slängar av ensamhet.
Betyg: 5/10.
Del IIII i bussåkandets ädla konst: Avstigandet.
Du trycker på den illröda knappen efter att ha passerat Rörgatan. Vanligtvis vet du vart nästa hållplats är, men inte nu. Varje busschaufför har ett eget ställe att stanna vid på min hållplats. Vid just detta testtillfälle var det för tidigt vilket medförde att jag fick gå extra långt.
Jo, just det. Du är som sagt inte hemma när du stiger av bussen om du inte är en otrolig medrigg. Du får fortfarande gå, bara inte lika långt.
Betyg: 1/10.
Totalbetyg, bussåkning: 2/10.
Kommentar: Överskattat. Ta bilen.
Ikväll blir det Giffarana.
Cause it's a brand new game, and I want to play.
Going up the country - Canned Heat.
Väl på navet kan man väl inte göra mycket annat än att hoppa på en buss. Så vi åkte buss.
Del I i bussåkandets ädla konst: Förspelet.
En buss är inte en taxi. Det här är ett grundläggande och viktigt faktum för en bussåkare, så vi tar det igen. En buss är inte en taxi. Du får vänta på din tur hem. På min buss, 82:ans plusbuss med destination Södermalm, är den här väntetiden som högst trettio minuter.
På den här tiden kan du som har två friska ben eller en genomsnittligt snabb permobil välja mellan att a) vänta, eller b) börja gå och hinna hem innan halvtimman gått.
Idag valde vi att vänta. Eftersom Navet ligger i centrala Sundsvall finns det ingenting att göra under väntetiden om du inte är alldeles för spelberoende och kan knåpa ihop en trippel med U21-VM-kval, en ensam Superettamatch och några favoritbetonade Speedwaymatcher på Vängåvans spelbutik. Inte ens undertecknad är så förstörd.
Betyg: 2/10.
Del II i bussåkandets ädla konst: Påstigandet.
Du får inte längre betala med kontanter på stadsbussarna. Smart, tänker du. Att få betala med kort är nog såväl smidigt som bekvämt.
Det är det inte. "Jaha, du har ett sånt där kort", är det första man får höra. Krångel, krångel, krångel, dra kort på konstigt ställe, vänta väldigt länge på att ett kvitto ska skrivas ut, få kvittot, gå iväg och sätta sig. Det är proceduren. En procedur som får kön bakom dig att ringla lång. Du hör inga högljudda suckar bakifrån, men du vet att alla tänker något i stil med "åh, nej, inte en kortbetalare".
Plusbetyg utdelas till det faktum att busstransport nu har blivit så pass opopulärt att du får välja och vraka bland sittplatserna. Så var det inte på min tid. Dessutom frågade busschauffören om jag var vuxen. "Hur gammal är vuxen?", frågade jag och tänkte att gränsen gick vid 18-19-20. "26", svarar busschauffören.
Jag blev nästan lite stolt över att ha sett så pass gammal ut. Busschaffisen kan ju i och för sig ha dragit en fräckis och försökt lura till sig några extra vuxenören till Connex digra kassa. Men nej, vi tror på förstaalternativet och drar upp betyget lite.
Betyg: 3/10.
Del III i bussåkandets ädla konst: Åkandet.
Lugnt, stabilt, relativt snabbt. Rena säten, antar jag, då busschauffören röt i med ett "du grabben, ska du åka med upp så tar du ner fötterna från sätet". Inte till mig, lite vett har jag, utan till en ligist intill.
Minus: För fyra-fem år sedan gick det att se åtskilliga klassdamer på den genomsnittliga bussresan. Numera går inte det, på grund av bussåkandets drastiskt sjunkande anseende.
Dessutom känner de flesta av de mer vana bussåkarna varandra. De hejar och slår sig ner vid de som de brukar åka buss med. Du, som förhoppningsvis inte har som fritidsaktivitet att åka buss, hamnar därigenom lite utanför bussällskapet och kan känna lätta slängar av ensamhet.
Betyg: 5/10.
Del IIII i bussåkandets ädla konst: Avstigandet.
Du trycker på den illröda knappen efter att ha passerat Rörgatan. Vanligtvis vet du vart nästa hållplats är, men inte nu. Varje busschaufför har ett eget ställe att stanna vid på min hållplats. Vid just detta testtillfälle var det för tidigt vilket medförde att jag fick gå extra långt.
Jo, just det. Du är som sagt inte hemma när du stiger av bussen om du inte är en otrolig medrigg. Du får fortfarande gå, bara inte lika långt.
Betyg: 1/10.
Totalbetyg, bussåkning: 2/10.
Kommentar: Överskattat. Ta bilen.
Ikväll blir det Giffarana.
Cause it's a brand new game, and I want to play.
Going up the country - Canned Heat.
Kommentarer
Trackback