pirkt,

Förstaintrycket är viktigt. Det får man höra hela tiden. Det vet alla.

Det vet därför även jag, men trots det är det inget vi behärskar. Inte alls.

The timeless art of first impressions, den här veckan:

GIF Sundsvalls a-lag: Träning igår, klockan 15:00. Vi får chansen att vara med. En väldig chans. Rolig att få. Det är bara ett problem – vi blir sjuk. Snuffen och Powell står där vid två minuter i tre och spottar, fräser och formligen kokar. ”Vart fan är den där jävla LöFgren?”, skriker de i kör. Han ligger hemma i sängen med halsont, men det har ingen meddelat tränartrojkan.

Förstaintrycksbetyg: 2/10.

Mittuniversitetet: Idag var det skrivövning. En överraskande scen utspelade sig och vår uppgift var att skriva början på en nyhetsartikel. Jag och Lund bildar par. Tre exempel tas upp på scenen för framställning. Därefter väljer lärare Åttingsberg att även ropa upp Lund på scenen, på grund av att han vill se ifall hans Dagbladetrutin gett avtryck i övningen.

Framför Lund går en spjuveraktig pajsare upp på scenen. En person som vanligtvis inte brukar ha några problem med att tala inför grupper. En pajsare som vanligtvis är ganska självsäker. Ibland dryg, säkert. Denne pajsare, känd som Pirkt och ägare av Sundsvalls bästa blogg, utses inom tvågruppen till att läsa upp nyhetsartikeln.

Jag gick självsäkert fram. Tittade upp. Såg sextio ansikten. Bröt ihop. Lämnade över pappersbiten till Lund efter att ha hasplat fram något falsettartat och ohörbart till rubrik och ingress.

Anledningar till att en vanligtvis relativt talför pajsare väljer att kabla ut inför folk just på den viktiga förstaintrycksdagen.

Halsont. Åkomman som hållit oss borta från träning försöker vi bota med hjälp av ett envetet sugande på en halstablett av märket Fishermans Extra Strong. Detta kan ha bidragit till att halsmandlarna tagit oerhört mycket stryk och därför misshandlade vår talarröst. Jag tror att nervositeten kan ha eskalerat out of control när jag hörde hur de första tonerna som krängde sig ut ur mungipan lät. Det kan alltså ha legat bakom urkablingen.

För smarta klasskamrater. En av våra styrkor som talare inför en klass har varit att jag alltid känt mig som en av klassens smartaste. Jag behöver inte skämmas över att stå inför klassen eftersom jag är bättre än stora delar av den. Men här, ärade läsare, här är vi långt ifrån smartast. Det vill såväl skolan – med sina många nutidsorienteringsquizzar – som våra klasskamrater – genom skånska ”jag-vet-allt-om-allt-om-allt”-svar – tydligt bevisa för oss. Det kändes kanske lite som att sextio ögonpar såg ner på en. Jag ser ju trots allt ganska ung och dum ut.

Analfabetism. Nej, trots att vi var morgon bläddrar upp morgontidningarna till sportdelen ska inte vår läskunnighet behöva drabbas till den här graden.

Äh, vi kan ju bara konstatera att vi stod för ett förstaintryck som kommer ta ungefärligen tre och ett halvt år att reparera. Översatt till ett förstaintryck på fotbollsplanen var det här som att slå åtta raka uppspel på foten på Akombo som gör att motståndarlaget går upp till 6-0 i ett prestigefyllt spel.

Förstaintrycksbetyg: 1/10.

Det blev en lunch på Norrporten med Lagrélls ende son – denne okrönte och nyblivne Facebookkonung. Ghamils currygryta hade erhållit högsta betyg om den innehållit kyckling. Nu har ju Ghamil, eller någon annan ansvarig, dock beslutat att beställa in ett gigantiskt lass med blandfisk som måste avverkas i tid. Så det blev torsk till curryn.

Mest noterbart var annars att de två högklassiga if-eller-nåt-annat-företag-som-håller-till-i-Norrporten Arena-damerna hade slagit sig samman och bildat något slags milfkollektiv. Förmodligen till de manliga arbetskamraternas stora förtret då de inte längre får luncha tillsammans.

Nej, nu ska jag sova. Det hönsinfluensavirus jag bär på gör mig trött, oavsett hur mycket jag sover.

Och ja, jag förtjänar mer kommentarer.