pirkt,

Fribiljett till en Timrårpremiär på en torsdag? Jo, jag tackar jag.

Och nog märktes det till en början att det var premiär. Nog såg det ut som att de rödvita gjorde sina första framträdanden på halt underlag sedan senhösten -98 i Ruhpolding.

Spelarna, främst de rödvita, hade problem att slå enkla, öppna tvåmeterspassningar. Pucken gled ifrån klubban och blev till fösningar som enkelt bröts. Det var som att man inte var van vid det hala underlaget, att det var ett innebandylag som bokat fel hall.

Det var med andra ord tragikomik on ice.

Sämst av alla i den första perioden var Fredrik Hynning. Att jämföra honom med Bambi som kastades ut på en alldeles för hal is vore osjyst mot Bambi. Det lilla rådjurskidet skulle nog ha kunnat vispa till pucken en och annan gång om hon fått chansen. Hynning kunde inte det. Jag vet inte hur många gånger han tappade puck, missade puck vek ner sig i närheten av puck.

0-1-målet kom, trots att också Brynäs varit dåliga, i slutet på första då Anders Lindbäck släppt första stolpen alldeles för enkelt i power play.

I andra perioden fortsätter den kompletta uselheten från hemmalagets sida till en början. Sebastian Erixon och Pär Styf hade inledningsvis en intern uppgörelse i att försöka ta flest felaktiga beslut.

Sedan hände någonting.

Timrå kom in i det hela, publiken hakade på och äntligen såg vi tillstymmelse till den där stämningen som man - förutom att spana efter eventuella klassdamer - kommer dit för att uppleva.

Ganska snart kom också målet mitt i den andra perioden. Fredrik Sonttag, som stod för en relativt blek insats i övrigt, stod för ett indianhopp på offensiv blå, plockade ner pucken med handen och förpassade in kvitteringen med ett rungande slagskott bakom Markström.

Brynäsmålvakten hade dessförinnan agerat som en sån där burväktare som det krävs något alldeles extraordinärt för att överlista. Han kommer vara väldigt bra i år, den unge jätten. Kanske mycket beroende på att han täcker hela målet.

Därefter tog Timrå över spelet, skapade chanser och borde ha gjort det då förmodligen avgörande 2-1-målet. Daniel Corso kan vara den bästa center Timrå innehavt sedan... ja, räcker Riku Hahl till mot det vi såg ikväll? Corso var superb. Varje gång han tog emot vände han upp mot försvaret, satte fart och tog sig enkelt in i zon och oftast till och med till en halvmålchans. Hade den där jävla nummer sju Hynning haft klubban i isen och varit en aning alert hade han fått både en och två passningspoäng idag.

Fantastisk spelare. Den ende som kan vara riktigt nöjd med sin insats i Timrålägret, om nu inte kanadensaren har en ännu mycket högre nivå inom sig. Men det kan jag inte tänka mig, den här nivån räcker väldigt gott.

Nåväl, Timråpressen kom av sig lika snabbt som den tillkommit och Lindbäck gör en lika viktig som fin parad på ett friläge med fem kvar av andra. Mål där och bortalaget hade nog rest hem till Pelle Ohlsson-län med tre pinnar.

I den tredje och likafullt mållösa perioden är spelet tillbaka, efter en liten höjning i andra, på botten. Absoluta botten underhållningsmässigt. Inte heller övertiden blir det minsta underhållande.

Slarv, slarv, uselhet, dumdristighet, slarv, uselhet. Ungefär den rundgången var det.

Enda gången det blev riktigt farligt - eller åtminstone riktigt dråpligt - var när Lindbäck var ute och lekte Johan Smott där knappt ens Johan Smott skulle lekt Johan Smott. Ren tur att det inte straffade sig.

Nej, det var tur att biljetten var gratis. Synd dock att man skyndade iväg några biljettslantar på hemmaseger till dubbla pengarna. Jag hade förväntat mig det gamla vanliga, hyperaktiva Timrå stöttad av en aktiv entusiastisk och premiärtörstande hemmapublik. Det höll - i ungefär en sjuminutersperiod i den andra perioden, och det räckte inte.

Nåväl, dags att summera i punktform.

Tre bra:

Andreas Dackell har varit med länge. Dackeupproret på 1500-talet påstås ha startats av någon vid namn Nils Dacke. Det är fel. I de gamla gistna historieböckerna har två L fallit bort i slutet på Dackell och högst felaktigt lyft upp den lokale jönsaren Nils Dacke till en ikonstatus. Nej, det var istället Nils Andreas Dackell startade Dackellupproret på 1500-talet, och nu - snart femhundratio år senare - spelar han i Brynäs förstaline samtidigt som han år för år utökar sitt rekord för äldsta levande däggdjur. Och han gör det bra. Imponerande.

Daniel Corso har vi sagt det mesta om redan. En klasspelare som kommer betyda allt för Timrå i vinter. Sanna mina ord.

Förstapausens kokta med bröd får tredjepriset i brist på en tredje bra spelare på isen. Fast i formen, inga blåsor samt en rättvänd böj. Det räcker en dag som denna för att bli matchens tredje stjärna.

Tre dåliga:

Mattias Karlsson ska väl förhoppningsvis vara bättre än så här?

Fredrik Hynning var skrattretande dålig i främst den första perioden. Det såg ut som att Hynning kom direkt från Östtimors solkust utan en aning om vad is, klubba eller skridsko var. Fel på allt - hela tiden. Borde gjort mål.

Pär Styf stod nog för planens genomgående sämsta insats. Sällan sett kaptenen så fel - hela tiden.

En rolig:

Ove Molin spelar av någon anledning fortfarande hockey på Elitserienivå och för det förtjänar han ett hedersomnämnande.

Han är ingen spelare i mängden, han särskiljer sig och ger något extra till publiken. Mål, poäng, snygga dragningar?

Nej. Skratt. Varje gång jag ser Ove Molin på en hockeyrink skiner jag upp i ett léende. Varför? Jo, för att Ove ser så malplacerad ut. Han är plufsigheten personifierad samtidigt som han med enkelhet skulle misstas för en mård även på öppet torg tillsammans med andra människor.

Ove Molin borde spela överviktiga elaka möss i julkalendrar för SVT, det är vad Ove Molin borde göra. Det vet jag, det vet du, och det är därför man drar åt smilbanden varje gång man ser honom.


En elak, överviktig råtta i en julkalender eller rent av Ove Molin?