pirkt,

Dagens mest ofattbara: På hemvägen efter två skoltimmar och en bättre lunchbuffé på BK stötte vi ihop med Bolins ende son.  Den för tillfället skadade högerbacken i Kubikenborgs stolta IF är nu för tiden en lösdrivare som i brist på jobb ofta ses på gator och torg. Vi stötte idag på honom utanför Hedbergska och började samtala om det mesta. Vi kom till slut in på Moon Martin, denne legendar.

Han har tydligen slutat i Kuben. Slutat med fotboll.

Hur sjukt är inte det? Hade inte Stålberg lurat över honom till den svartgula sidan i våras hade Moon varit i GIF Sundsvalls a-lag nu. Det tror många och det tror jag med. Han var som de flesta vet inte gjord av vanligt människokött utan av en granit-, stål-, och kopparblandning som var orubblig oavsett situation.

Jag minns en gruscup i Svartvik för något år sedan. Vi mötte värdlaget och ledde stort. Från trettio meter rullade bollen så sakteliga mot Moon som inte tvekade utan drog till på ett tillslag. Bollen gick i en stenhård, rak båge rätt upp i krysset, utan någon som helst chans för målvakten. Det var bara ett problem – det var i fel mål. Det var Lagréll i GIF-målet som var chanslös.

Moon  kunde dock oftare bjuda på geniala Bergkampframspelningar till medspelare. Gärna med tån, perfekta i djupled. Man fick dubbelkolla både en och två gånger för att se vems fot bollen lämnade, men nog var det Moon alltid.

Men allt som oftast var Moon en stabil defensiv innermittfältare som vann boll, fördelade enkelt – och besatt det hårdaste och bästa närkampsspel jag någonsin stött på.

Nu ska han sluta, vilket är värt omnämnandet Dagens mest ofattbara.

Gårdagens mest bortglömda: Onekligen det faktum att vi fick handen av programansvarige Åttingsberg igår på föreläsningen. Den vi kablade ur på. Jag har försökt att negligera vikten i det här, men det går ju inte längre.

Ni vet väl vad handen innebär? När någon äldre, gärna i någon slags ledarposition, förbarmar sig över en person och anser att de en stödjande klapp på axeln. Nej, inte klapp. Handpåläggning är det rätta ordet. Dessa handpåläggningar utdelas endast till personer så tragiska att de är utom all räddning. Ledaren anser det då korrekt att lägga handeln på axeln på individen, trots att det bevisar för övriga gruppen att denna individ är lägre stående.

Jag har aldrig, och då har jag ändå gått med en hel drös av ockerblyga nötter, aldrig sett någon få handen. Inte live. Jag har bara hört sägnar om den. Igår fick jag själv bekräfta att den verkligen finns där.

Handen medför, enligt sägnen, att individen i fråga aldrig återkommer till handpåläggningsplatsen på grund av att dennes integritet som människa blivit så kränkt att den inte känner sig bekväm med någon annan människa någonsin igen.

En oskriven regel vi dock bröt mot redan idag. Det gick faktiskt ganska bra. Inga urkablingar, inga händer. Ganska bra efter ens förutsättningar med andra ord.

Dagens minst efterlängtade: Att behöva gå hela vägen hem. Det är hemskt och något vi dragit oss för att göra sedan vi eller våra klasskamrater i trean skaffade bil.

Nackdelar med att gå hem istället för att åka bil: Det är varmare nu än i juli. Det är brant. Uppför. Man möter så många dagisbarn som ska heja på en. Det är brant. Uppför.

Nu ska här hämtas hem en bättre ställbar från sängvaruhuset Sova.