pirkt,

Keps, farfar.
Fleecejacka, farfar.
Snickarbyxor, far.
Tennisskor, far.

Farfar är inget coolt slang för www.grandpa.se, utan helt enkelt plagg lånade av min farfar.

Så här kanske man inte ser ut om man vill vara kung på studentfesten inne i stan.

... om man nu inte bor i Baggböle.

Så här ser man däremot ut på Valborgsmässoafton om det är samling 08.00 imorgon för frukost och avresa till Skytteholms IP.

Mycket ska hinnas med på färden. Lagrélls Valencia ska få väl smaka av piskan på FM07 samtidigt som såväl V75 som Stryktipset skall lösas med ekonomiskt oberoende som följd.

Komma hem med tre poäng och ett ekonomiskt oberoende på fickan imorgon natt - det vore något det.

---

Ända sen jag såg dig,
har jag förlorat mig.

Sven återvände till sin hemstad igårkväll.

Detta efter ett halvår i de franska alperna som gått i denna durskala:







Karln var brunare än Bosse Pettersson, även om det ser ut som att han tilldelats av en släng av gulsotssleven på den andra bilden. Men icke. Han var enbart brun. Brunare än de små barn som lurar i vassen iklädd ett svettigt linne på Östtimors solkust.

Inte konstigt när man inte gjort annat än suttit med bar överkropp i snön på 2400 meters höjd och sippat på en glasflaska mjöd.

Men vad är väl ovanstående scenario mot att få flanera Sundsvalls gator? Han bjöds idag på den klassiska rundan MQ-Affären-Carlings-DNA-Intersport som alltid får en att uppskatta att man inte har några sekiner över.

Det finns nämligen ingenting roligt att lägga pengar på i den här staden. Det blev inte roligare än när jag visade Sven det senaste som Sundsvallsmodet har att erbjuda - rullskon.



"Det är väl inga som köper dom här?", undrade Sven.

"Nej, inga verkliga människor", svarade jag varpå en man som satt hukad på dynan intill tittade upp.

Vad han hade på fötterna? Jo, han satt och provade ett par rullskor för dryga två tusen kronor.

Nåväl. Väldigt trevligt att ha Sven hemma igen.

Ikväll är det valborgsmässoafton. Nybörjarnas afton.

Så ta med er HB-dunken ut i natten, gott folk. Gå på Oscar och låtsas att du tar studenten igen snart.

En annan åker ut till farmor och farfars stuga, umgås med familjen och äter en bättre middag innan han åker tillbaka för sömn före midnatt.

Samhället är ju nämligen uppbyggt så att den stora pöbeln behöver Superetta-underhållning när de ligger utslagna och bakfulla på första maj.

Och vi har en toppstrid att haka på imorgon eftermiddag på Skytteholms IP.

---

What's sad about pride?
It is keeping us apart.
What's sad about love?
Oh, eventually it'll break your heart.

Liverpool behöver trycka på för att göra mål hemma mot Atletico Madrid i den avgörande semifinalen i Europa League. Säsongens viktigaste match som till åtminstone liten, liten del skulle kunna rädda upp denna förlorade säsong för de röda.

Man har tre byten i en fotbollsmatch. Tre spelare att sätta in för att trycka på framåt för ett mål.

Liverpool sätter in, i tur och ordning...

... Nabil El Zhar...

... Philipp Degen...

... och Daniel Pacheco.

Då blir det inte mycket till final.

Hade Lionel Messi gjort Simon Davies mål mot FC Pantalones i första omgången av en försäsongsturnering på Gran Canaria så hade en enad fotbollsexpertis slagit fast att han är den bäste genom alla tider och att Maradona och Pelé egentligen inte var mycket bättre än två medelstora nötcremepåsar.

Nu blir det väl en liten notis i någon undangömd spalt.

Men vilket mål (Jävla Youtube och deras jävla brist på rättigheter).

Imorgon blir det en smärre sovmorgon och kanske en stadsvandring med Sven, Söders BK:s mittfältsdynamo som ikväll kom hem från en flermånaders visit i alperna.

Halvtorsk på liren idag. Bara HIF som gjorde sitt. Öster-Landskrona var mållöst i femtio minuter, men sedan orkade inte Henke Larssons kompani hålla emot Freddy Borg och grabbarna längre. DIF-matchen var mållös i 84 minuter medan ÖIS kom starka ur väderavbrottet och vann med 3-2.

Bra för oss, då jag tror mer på Syrianska än ÖIS i toppstriden, men dåligt för mitt lir.

---

När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,
och ta dig långt härifrån.

Det blev en lång dag på arbetet idag.

Matchanalys vid ettsnåret. Som vanligt analyserades det till Lars "Laslo Målvakt" Sjölunds rörliga bilder, med såväl positiva delar som delar vi behöver förbättra.

Det är alltid väldigt tyst från spelarhåll på dessa analyser. Sören frågar ut i det fria, men det är väldigt få som kommer med några svar. Känns som att det kunde vara bättre fart på dialogen.

Konstaterades väl dock att vi behöver komma in på ett bättre sätt i matcherna. Måste vara mer på tårna direkt. Nu har både Hammarby och J-Södra satt oss i underläge efter bara några minuter, och vi får börja matchen med att jobba i uppförsbacke.

Klockan tre var det träning. Lugnt för oss som spelade U21-match igår. Vi löpte bara uppvärmning och spelade fotbollstennis.

De andra körde lite snabba fötter, försvars- respektive anfallsspel innan de avslutade med spel i tio minuter. De slapp med andra ord stjärnlöpningarna som brukar gäcka benen två dagar innan match. Det tighta matchprogrammet är väl orsaken.

Myrestam, som hade känningar i en ljumske, och CH körde bålstyrka med Pelle "Pim Pim".

Styrka på det. Jag lassade på ordentligt för första gången på ett tag. Kändes skapligt, man är väl inte riktigt lika stabil och stark med stängerna som i vintras, men inte långt därifrån.

På väg mot duschen såg man att Nerkman, Gurra och Jonte stod och bedrev målvaktsträning. Säg den målvaktsträning som inte blir bättre av att jag, Lagréll och en oomklädd och fortfarande skadad Broman kommer och nästlar sig in?

Det blev så kallad "lineskeeping", inlägg där målvakten (Gurra i det här fallet) inte får lämna mållinjen. Allt under skojfriska och barfotade former och tiden drog iväg.

Jag har känt mig som en norsk skogskatt med risig, hårfylld hals senaste timmarna. Anledning? Jo, det där jävla svarta låtsashåret som har börjat besudla konstgräset på Norrporten Arena. Det ligger ovanpå de konstlade grässtråna och man får det i ögon och framför allt mungipan så fort man nickar en boll. Måste ha fått några strån i halsen idag.

Jag vet inte om det är den lokala kennelklubben som valt att förlägga borstningarna av deras bayerska viltspårshundar på IP:s gräsmatta.

Ett djävulens påfund är vad det är. Man borde som mittback kontakta Arbetsmiljöverket för hårets benägenhet att leta sig upp i ögontrakten och sätta synen ur spel.

Hemma var man inte förrän halv sju då man äntligen kunde sätta sig på soffan och varva ner i arbetarhemmet som för en gångs skull kan unna sig lyxen att göra helg på en torsdagskväll.

---

På fredag kanske,
jag kan få biljetter till dansen.
So I can shake you.

Någon som sitter på ett överflöd av poletter och funderar på huruvida ni ska bränna era överblivna sedlar på sista-april-kasen eller strimla dem med pappersförstöraren?

Jag kan då presentera ett tredje alternativ, som skänkt mången människor glädje genom åren:

Spela bort dem! Det är alltid roligt att sitta och trycka på en spelbong innanför kavajslaget till kvällsfikat och höra Masse Nyström förkunna alla resultat i Sportnytt.

Helsingborg-AIK, 1:a: 1,87. Medelinsats.

Syrianska-ÖIS, 1:a: 2,20. Medelinsats.

LdB Malmö-Linköping, 1:a: 2,00. Under medel.

Trippel med ovanstående spel på Expekt: 8,04. Låg insats.

Öster-Landskrona, 0-0: 9,50. Låg insats.

Öster-Landskrona 0-0 + Djurgården-Mjällby 0-0: 76,50. Mycket låg insats.

---

But if you never try,
you'll never know,
just what you're worth.

Satt med Akdags ende igår på stan. Igen.

Satt på en parkbänk i grådiset och samtalade på ämnet att man borde ha en hobby att ägna sig åt på sin fritid, så att man inte varje eftermiddag behöver bege sig ner på stan för att äta en onödigt saftigt prissatt lunch och titta på folk.

Vi kom fram till att jag inte hade någon hobby längre. Inget att fylla den lediga tiden med.

Fotbollen har ju nämligen blivit mitt arbete. Det som ställer mat på bordet, ifall jag inte skulle haft det så oförskämt bra förspänt och bott hemmavid.

Går jag ut och tränar extra genom att trixa med trasan för mig själv torde detta ses som övertid på arbetet.

Och en hobby måste man ju ha, känner jag. Annars framstår man ju som en tråkig människa som bara lever för sitt enbarmliga arbete.

Just som vi reste oss för att inhandla varsitt flaskskepp med tillbehör fick Akdags ende en idé. Jag har länge påtalat min vilja att kunna spela gitarr. Vi styrde därför kosan mot Musikbörsen, en butik jag trodde var ett litet unket skrymsle men som visade sig vara ett väldigt varuhus.



Några minuter och 1395 kronor senare så var en gitarr i mina ägor, vilket gör att jag på denna lediga förmiddag kan sitta och besudla Anna Ternheims version av "Shoreline" till oigenkännelighet.

Jag har väl dock inga större mål med min nystartade musikaliska bana. Får jag bara sitta på en scenkant och bjuda på mina egna låtar inför 30 000 allsångssjungande människor, då är jag ganska nöjd.

---

Then I stopped dreaming,
now I'm supposed to fill it up with something,
something, something.

Ingen kan hävda att det var orättvist. Inter är i Champions League-final, och man är det för att man var betydligt bättre hemma på Guiseppe Meazza än vad Barcelona lyckades vara på Camp Nou - trots en man mer i över en timme.

Mourinho kan det där med att organisera ett försvarsspel. Barca utan Iniesta kan inte riktigt det där med att luckra upp de allra lägsta låg-aggressiva försvaren av bästa internationella snitt.

Roligt för Zlatan att bli utbytt efter sextio. När Barca behöver trycka på för mål i årets (jämte El Clasico) viktigaste match.  

Han fyller alltså 29 år i höst. En tjugonioåring kan inte stå på tillväxt till kommande säsonger. En tjugonioåring som värvats för de slantar och utbytesspelare som Zlatan gjort ska självklart kliva fram och prestera i dessa matcher. Visa sig. Erbjuda alla sina dyrbara tjänster för "det där jävla Champions" som långsamt gled iväg. Inte bara stå där på topp, stationär och svårhittad.

Nåväl. Han var inte ensam. Messi gömde sig också. Han fick förstås en hel del boll; stod still, trampade, tittade om det ens var värt att försöka tevespela sig igenom, såg att Cambiasso var understödd av ytterligare två Interspelare, spelade bollen i sidled.

Dani Alves - vad har hänt där?

Piqué var fantastisk. Ett föredöme för alla mittbackar som arbetat som marinsoldat i ett Balkankrig. Målet påminde lite om det jag gjorde på Sörfors sjumannaplan 2001 i B-finalen av Lilla VM mot Matfors IF, då jag vände bort både Anton Sundström och Matforsmålvakten i en Cruyff-dragning.

Men det glömde såväl Henke Strömblad som Glenn Strömberg att påpeka.

Äh. Inter-Bayern i Champions League-final. Det finalmötet skulle man satt en slant på fyra omgångar in i gruppspelet. Då hade man kunnat köpt upp hela den isländska fiskindustrin just nu.

Bosse Pettersson fortsätter att imponera med sin solbränna i studion. Men Bosses förmåga att följa fotboll verkar inte vara på topp för stunden - månne för att en klick brunkräm letat sig ner från pannan ner i ögonvrån.

Så här lät det i paus när bilderna från Tiago Mottas utvisning:

"Det är ett klart gult kort. Men man kan inte hålla på och visa ut folk i Champions League-semifinaler för sånt där", säger Bosse.

"Men nu var det ju så att Motta redan hade ett gult kort, och då blir det ju lite problematiskt", flikar Sladjan in.

"Jaha, hade Motta ett gult redan?", frågar Bosse innan man, som vanligt när det blir pinsamt i Gänget Brunkräm, styr över samtalet på något annat.

Men dagens citat stod självklart Inters inhoppare McDonald Mariga för.

Italiensk reporter: Kändes det inte jobbigt att slita utan några som helst egna anfall?

- Jo, det var väldigt jobbigt. Jag fick ju hoppa in och löpa längst fram, trots att jag är mittfältare. Jag minns när jag spelade i Enköping för några år sedan, då hade vi alltid en djupledslöpande forward framför mittfältet som hotade. Det hade varit skönt att ha Andreas "Herminator" Hermansson där uppe framför mig idag för att hota deras backlinje, säger Mariga.

---

Oh, this town,
kills you when you're young.

Foto: Lars "Laslo Målvakt" Sjölund, www.gifsundsvall.se.

Vi gör våra första mål. Vi håller vår första nolla. Vi tar våra första poäng. Vi tar vår första seger.

Och vi gjorde det med den äran.

Nu ska det sägas att Sirius FK:s U21-gäng inte var nöten av alla lag. Sannerligen inte.

Men vi spelar samtidigt med en fart, bolltempo och sidvändande som vi ska ha beröm för. Vi kom aldrig - inte för en enda match - upp i samma bolltempo under fjolårets säsong i Medskogsbron.

Mycket berodde så klart på Ari Skulasons närvaro på innermittfältet. Ständigt spelbar, vred enkelt bort sina motståndare och kunde gång på gång vända spelet och hitta ytan framför allt bakom deras ytterbackar - varpå vi kunde flytta upp laget.

Kompletterades bra av Sala som spelar ett säkrare, kortare passningsspel med få misstag. Sala, -93:an som för bara ett år sedan spelade i sexan, gör åter igen en mycket bra match.

Alieu Jagne gör en mycket bra insats på topp. Ari slår några fantastiska bollar i djupet, men det är också till stor del Alieus löpningar som skar stora hål i Siriusförsvaret.

Men frågan är om inte Alieu gör en ännu bättre insats i andra halvlek - då han satts ner på vänsterbacken. Vann allt i luften - väldigt överraskande för mig - och en jäkla fart i överlappen och ett antal fina inlägg. Snabb defensivt också och avvärjde ett par defensiva omställningar på sin kant.

Matchen dör ju vid 2-0-målet efter dryga trettio då Alieu rivs ner och frilägesutvisningen samt straffen spelar ut sina kort. Man hoppades nästan att domaren, som tyvärr helt saknar känsla för fördelsregeln, skulle hålla nere kortet. Det hade blivit en roligare match.

I andra lägger sig förstås Sirius bara på försvar. Vi får ganska enkelt rulla runt och skapar väl chanser för en handfull baljor, men det stannar vid 3-0 efter att Fjulle, som hade bra fart i benen idag, nått kortlinjen och spelat snett-inåt-bakåt till Ari som styr bollen vidare i den bortre gaveln i matchens slutskede. Otagbart för rutinerade (och enligt vinterrykterna GIF-aktuelle) Richard Rickardsson som annars höll ner siffrorna föredömligt med ett antal fina räddningar i båda halvlekarna.

För egen del är jag dock besviken. Efter morgonträningen kändes det som att det här skulle kunna bli en riktigt bra match för undertecknad. Få stå och styra med långbollar mot kanterna, hitta instick och verkligen våga med bollen. Men efter en fantastisk indianare vid min första bollkontakt så kom jag av mig.

Jag försökte verkligen komma igång, stod på tårna och ville allt och lite till när nu Åkeby och alla andra var på plats för att se U21. Men kroppen kändes loj. Förstatouchen blev ofta lite väl lång och ett antal uppspel han Siriusspelare dit för att täcka, ett tecken på att man inte riktigt var igång på fulla cylindrar. Till slut vågade jag inte titta upp - Silfver ska tydligen ha varit ren på sin kant - utan rullade enkelt ut till Fjulle. Månne hade det betydelse att jag spelade på den högra mittbacksplatsen istället för på den vänstra.

Mittbackskollega Christian Brink däremot, han vågade. Mycket fina instick på innermittfältare samt några långa svepande till rätt adress. Dessutom ett mycket alert och styrande snack som alltid uppskattas av unga spelare.

Jaja. Lagmässigt får vi vara väldigt nöjda. Det brukar alltid klagas hemifrån när man kommer hem efter en U21- eller, som ifjol, Medskogsmatch på att spelet varit tråkigt, stelt och tempofattigt.

Men idag var det nog värt entrépengen. Hoppas jag.

Men personligen är jag besviken. Jag borde ha tagit chansen på ett bättre sätt idag, även om bollarna satt något bättre i den andra halvleken. Jag har känt senaste veckan att jag är på väg tillbaka på allvar, trodde att den här matchen skulle bevisa det. Men tyvärr.

Jag tänkte bara skriva några rader ikväll. Men det blev ju inte så. Inte ikväll heller.

---

Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.

Robert Laul skriver så här på sin blogg: 

I Gif Sundsvalls trupp mot J-Södra i dag: 16-årige mittfältstalang Granit Buzuku.

…det enda namn jag spontant kan komma på som skulle vara tyngre är Granit Bazooka.

Stort för Granit att få synas på en av Sveriges allra största sportbloggar. Jag tror att den till och med är större än denna, enligt den senaste SIFO-mätningen.

Jag har dock även jag varit med en gång efter en fantastisk insats att ha tipsat om ett internetspel.

Duger gott fortfarande.

Nu ska jag ner på stan och inmundiga en lunch. Blev lurad till såväl frukost som träning imorse, alla andra som ska spela match ikväll var hemma och sov.

Men det var trevligt, kände på lite boll med Foppa och Nylund.

Klockan sju syns vi på Norrporten Arena. Sirlarna ska få smaka bly.

---

Ingenting av det här.
Ingenting av det där.

Jag antar att matchrapporten är viktig idag, då blott 2400 personer masat sig till Norrporten Arena:

Vi mötte Jönköping Södra - ett relativt medellöst Superettalag med en riktigt bra centertank i Pärra Ceder - på hemmaplan. Vi hade en man mer i drygt sjuttio minuter.

Det är klart att det ska, ska, ska vara tre poäng för ett lag som vill vara med i toppskiktet.

Jag ska absolut inte sitta här och säga att vi spelade bra. Det gjorde vi inte.

Men vi skapade nog med högklassiga chanser för att vinna matchen. Hannes öppna mål med högern, Hannes nick i målvaktens bröstkorg följt av Slipers lobbnick, Slipers nick utanför bortre stolpen, Jonsons nick utanför främre stolpen, Alieus vänsterskott på passningen snett-inåt-bakåt plus en handfull inspel som borde kunnat ha nyttjas.

Men det var en väldigt trasslig inledning från vår sida. Passningar slogs bakom spelare. Passningar slogs utanför sidlinjen. Det kändes som att vi inte riktigt vågade spela upp på de olika sätt vi tränar på. Den längre bollen låg närmast till hands. Samtidigt visade Pärra Ceder upp styrka och - något överraskande - snabbhet som man förstod skulle irritera backlinjen under hela matchen.

Det var också Ceder som ordnade det jobbiga, jobbiga ledningsmålet för gästerna. Vi snackade innan om att ta bort honom ur spelet, han är J-Södras enda uppspelspunkt, men detta glömde firma Jonson/Ek bort under ett anfall i den nionde minuten. Ingen stod intill Cederberg som på straffområdsgränsen fick vända upp emellan och hitta en - misstänkt offsidestående - Fagerkrantz-fot som från nära håll stötte in bollen bakom Tommy.

Utvisningen är inget snack. Jag trodde på riktigt att Aziz - med sin smala, gängliga kropp som ofta krummar ihop likt en katt under styrkeövningarna - skulle bryta något på överkroppen. Ett revben. En bröstkorg. Det lät så. Trodde absolut inte han skulle resa sig och spela vidare.

Men det gjorde han. Smällen tog tydligen mest på armen som han hann fälla in. Det är klart att det inte är meningen från Lennartssons sida att smällen ska ta så där. Men det gjorde den och det röda var solklart.

Det blir bättre under slutskedet av första halvlek. Vi vågar lite mer och målet hänger i luften. Det kommer också. Inläggen höll varierande kvalitet under hela matchen, men i den fyrtionde minuten slår Foppa ett av absolut högsta märke. På pannan på Sliper som bara styr ner den i bortre.

Psykologiskt viktigt, är en term som slits dagligdags i etern. Men jag kan inte hjälpa det.

Målet var psykologiskt viktigt. Vi fick fart och höll väl nästan på att ösa på för ett andra innan paus.

Giffen höll låda i pausen. Hörde dock inte riktigt vad han sa. Mikrofonen borde ha pulats in längre i den väldiga käften.

Efter paus lägger sig J-Södra helt på försvar. Vi får enkelt rulla ut på ytterback eller yttermittfältare, de sätter ingen press utan vi får nyttja kanterna i stort sett efter eget behag. Det är också efter kanterna det försöks. Lyfts in mängder av bollar mot målet, men Alexander Nadj - denne evige andramålvakt - är väldigt lång och plockar i stort sett allt.

Det känns väl dock som att det är så J-Södra vill ha det. Vi spelar dem kanske lite i händerna. För lite instick centralt för att sedan hitta ut. Drog isär deras reducerade manskap lite för lite.

Men som sagt; vi skapar trots allt tillräckligt många chanser för att vinna det här.

Vi borde ha vunnit. Vi borde ha kravlat oss upp på sex poäng och slagit följe med de andra topplagen. Det är såna här matcher, där man inte spelar bra, som topplagen vinner ändå. Och exakt det borde vi ha gjort idag. Men marginalerna, eller skärpan, var inte med oss i avsluten.

Spelarbetyg: Jag tycker David Myrestam gör en mycket bra match. Speciellt i första, i andra verkade han hämmad av en skada. Silfver gör även han en mycket god insats i sin Superettapremiär. Några svåra instick som inte gick hem, men desto fler riktigt fina svepande inlägg mot Hannes som var nära att resultera.

Besvikelsen var stor i omklädningsrummet. Den är stor fortfarande, framför "Sladjans Röst i Natten" där de hämtat in Tomas Ravelli som gäst. Ravelli fick frågan hur mycket han ser på internationell fotboll nu för tiden.

"Njaa, idag är det ju tisdag och är jag hemma så ser jag ju mycket hellre på House".

Inte ens en tallrik nyskalade granatäpplen har gjort så att besvikelsen lagt sig.

Men men - imorgon är det ny match. Sirius U21 hemma på IP.

---

Du måste våga chansa mer,
våga se var det bär.

Postat av: mookie

Blir lite nervös när jag kollar in betfair odds på gifmatchen. Helt plötsligt dök det upp sjuka summor man kunde spela på gif vinst till 1,79 i odds. Typ 700000, har aldrig sett nått liknande i en superetta match.

Sedan så är omsättningen 4 ggr så hög som i Hammarby matchen. 

Är det nått asiatisk spel syndikat som är övertygad om Jönköping seger??

Jag har inte hört något sådant. Dessutom är Chris Cleaver, som spelat för AC Allianssi, inte längre kvar i klubben. 

Jag hörde förvisso något i förbifarten om att att åtta nyinköpta medelålders belgare, ursprungligen i Sundsvall för att gästa en ornitologmässa, skulle ingå i matchtruppen idag. Men det tog jag bara som ett kvitto på en ökad konkurrenssituation som skulle sporra laget till bättre prestationer.  

Tommy Naurin och Lagréll ska igår kväll ha skickats på tulpanskådning i Utrecht. De ska enligt uppgift ersättas av den gamle belgiske landslagsmålvakten Filip de Wilde, 46, som vaktade målet i VM -90, -94 och -98 innan han för fyra år sedan drabbades av grav åldersdiabetes och tappade högerfoten.

Både ST och Dagbladet hade med andra ord fel startelva i dagens tidningar.

---

Ja, jag vet, jag har inte nåt alls som du vill ha.

Byt visningsbild. Spara kodmall.

Allt ser fint ut. Gå och lägg dig.

Vakna upp. Ingenting är kvar. Allt är borta. Sidjäveln är tom.

Vi kan med andra ord inte leverera några insidertips till den undrande pöbeln som dessutom straffas med grådis på självaste matchdagen efter en vecka som hämtad från Östtimors solkust.

Känner jag Sundsvallspubliken rätt så kommer grådiset spegla av sig i publiksiffran.

Typiskt. Men tre pinnar ska ju hur som helst bärgas. Detta görs förslagsvis bäst med en frukost bestående av segkakor, äppeljuice samt allsköns sorters exotiska frukter som inhandlades på min ende fars ICA-kort i fredags.

Någon film ska man väl kunna avverka under dagen. Just nu är man halvvägs in i Wes Andersons Rushmore.

---

Dom hade mycket att säga,
men vad var det dom sa?

Avklarade årets deklaration ikväll.

Verkade fantastiskt tråkigt av de fem minuter jag la ner på spektaklet.

För första gången i livet är jag glad över att jag tjänar lika mycket pengar som en eritreansk grindpojke.

Marginella kulor in i afton dock, efter att Brage varit lika beskedliga som vi anat - trots en man mer i en halvlek.

---

Här har ingenting hänt sen sist,
här går dagarna och här går åren.
Du pratar med mig om nånting jag mist,
som om du pekade på dåren.

Dagens givna förlustspel:

Brage att ej göra mål: 2,45. Medelinsats.

Mjällby-Helsingborg över 2,5 mål: 2,20. Låg insats.

Norrköping-Brage halvtidsresultat 2-0: 8,25. Mycket låg insats.

Även en liten Bombenkupong med lås på 1-2 i Mjällby-Helsingborg har lämnats in. Resten av resultaten är dock så pass trassliga att de inte lämpar sig i publika alster.

---

Alla drömmer vi om lyckan,
som om livet blivit fel.

Inte så mycket att fylla pergamentsrullen med från dagens frivilliga träning. Vi var väl ett dussin som slöt upp.

Mirza spenderade en genomsnittlig svensk fängelselivstid i kvadraten efter att ha blivit utsatt för tunnlar åt både höger och vänster. En tunnel innebär dubbeljobb, precis som tjugo lyckade passningar. Till slut förbarmade sig Brinken genom att frivilligt spela bort bollen för att värmlänningen skulle få välbehövlig vila.

Lite försvarsträning med huvudspelsnötning samt långbollar för mig, Ekbek, Brink och Jonson medan de andra tränade avslut på Lagréll som "aldrig släppt in så mycket mål på en avslutsträning någon gång", enligt honom själv.

En dryg timmes träning blev det och vi var färdiga för övertidsdagen vid elva.

Efter ett kvickare beställningsjobb på Intersport blev det en frigolitbytta jordnötssåsdränkt kycklingfilé från thaivagnen avnjuten på en parkbänk i solen tillsammans med Lagréll.

Men sen...

Jag vet att det här med enkelhet kan kvalificera in som Årets I-landsproblem 2010, men:

Jag har börjat få väldigt svårt att fylla ut alla dessa lediga eftermiddagar.

Gå på stan? Gjort. Varje dag de senaste månaderna.

"Har ni fått in något nytt?"

"När var du här senast då?"

"Jadu, var det igår? Jag tror det var igår".

"Jaha. Nej, det har vi inte".

Det blev till att sitta kvar på bänken i någon timme och snacka skit. Titta på folket som flanerade gatorna. Konstatera för jag vet inte vilken gång i ordningen att solglasögon på damer sätter den klassiska betygsstegen ur spel. En skelögd trea kan framstå som en åtta. Man vet inte vad man ska tro. Så man tror ingenting.

Vad tror man då om den här kvällen? Inte mycket. En promenad kanske. Nån allsvensk match på teven om man har tur. 

---

Nedre botten,
Beautyshopen.
Funderar på att gå dit,
varje gång jag hatar mitt liv.
"Hej, snälla,
kan ni ändra exakt allting?" 

Då och då vaknar man till ett SMS av den här karaktären:

"Kom 2:a. 10k in."

Det är då Klonk-Basse som spelat en pokerturnering på nattkvisten, slutat tvåa efter att ha överlevt ett antal trassliga givar och för detta inkasserat tio tusen svenska.

Ikväll kunde jag äntligen ta revansch. Jag fick nämligen 11 rätt på Europatipset - jag hade spikat Genoa och satt med X2 på Tenerife borta mot Atletico, men resten satt efter mängder av trasslande.

Så nu var det min tur att berätta nyheter om god spellycka, och Klonk-Basses tur att gratulera.

---

Gotta, gotta be down,
because I want it all.

Spansk fotbollskik i Masks nya paradvåning på stolta Storgatan. Märk väl nyansskillnaden mellan någon som på dagarna sitter och säljer på stackars arbetsklassfäder kanalpaket de inte kan stava till och någon som efter sin morgonträning kan lägga sig i en solstol och lapa finväder.


Värden hade införskaffat chips av surkrämskaraktär och serverade till detta Hot n' Sweet-dipp.

Vilken dipp? Jo, världens bästa dipp som vi inte smakat av på ett alldeles för långt tag. Ett kärt återseende.

Nu ska jag, medan Ekwall, Hussfeldt, Kåmark och den där gänglige varulven med groteska handlänkar av grovmetall summerar färdigt helgens toppfotboll, bege mig till ryggliggande.

Jag gör det med följande insikt över varför allt känns så pass tråkigt just nu:

Jag har världens minst trassliga liv. Allting är bra. Ingenting är trassligt.

Och det är just det som är så trassligt.

---

Skyll dig själv.
Inget händer här.

Slog upp mina lika skela som blågröna första gången vid tiosnåret. Jag har alltid tyckt att Peggy Lejonhjärtas "Sista styverns trappor" är ypperlig att vakna till. Sättet den drar igång på gör det svårt att ligga kvar och dra sig.

Men om man däremot är snabbt där med avtryckarfingret och slår av stereon - då är det med ens mycket enklare.

Tio i elva väcktes jag av min ende far då jag påtalat att jag skulle börja jobba på Dagbladet klockan elva.

Fyra kvicka skinkmackor, ett par glas mjölk och drygt tjugo minuter senare infann vi oss på stadens stoltaste sportredaktion.

Började dagen med att finna följande meddelande i bevakningslistan intill något knäck om John Östmans V75-seger med Speedy Gold, skrivet av någon anonym välgörare:

"Den här kan Erik "Travkungen" Löfgren ta hand om".

Jojo. Efter lördagens helomvändning av den morotsälskande sällskapshästen tycker jag snarare att hästkrakar gör sig bättre på en smörbredd fransk rågbrödsskiva än på en tävlingsoval.

Men men, John var trevlig. Berättade att han hittade rygg ledaren och hittade luckan med 200 kvar. "Man vet ju alltid att Örjan kommer med en smygkörd rackare, men jag hade bensin nog att hålla undan", sa John.

Det vet man ju.

Motriggen fortsatte. Jag skulle ha bevakat Gruscupen i Selånger, men efter en kik på spelschemat konstaterades att finalerna gick vid halv femsnåret. Eftersom jag hade träning klockan 18:00 och skulle behöva röra mig hemöver vid fyrarycket.

Istället blev... bordtennis. Pingis. Ping-pong. Timrås Sporthall. Aprilkulan.

En final i herrarnas seniorklass och en elvaårig liten grabb som kommit tvåa i fjortonårsklassen. Uppgifter om att damklassen lagts ner på grund av för få tjejer.

Vad gör man åt det? Det satt jag och funderade över länge och väl. Slet mitt hår. Beklagade mig. Ondade över hur jag åter igen kunde sitta här med en trasslig trettiocentimetershistoria till text som egentligen inte säger någonting mer än att vi varit på plats på en ping-pongturnering.

Nåväl. Klockan slog fyra till slut och texten blev grönmarkerad.

Hann hem, äta en smäcker pastarätt, lägga mig på soffan och slumra till framför inledningen av Chelsea-Stoke. Jag var i det där tillståndet av trans som jag brukar nå då jag är väldigt trött och ögonen slår igen.

När kommentatorn sa Ballacks namn svävade min dröm iväg till fotbolls-VM 2006. När han sa Lampards namn drömde jag om ett perfekt avslut efter marken på rullande boll från sexton meter. När kommentatorn sa Nikolas Anelkas namn svävade drömmen iväg och jag drömde om en sedelpress som gick på högvarv.

Träningen var, som alla andra träningar två dagar innan match, väldigt tuff. Stegen, stjärnan, en liten återhämtningspaus med styrspel och avslutsträning innan det avslutades med tempospel fyra-mot-fyra.

Walle och CH saknades på träningen, men Brink - som för bara några dagar sedan blev omsprungen på stan av rullatorbundna pensionärer - var med för fullt igen.

Juniorspelarna Sala Ahmed och Granit Buzuku, båda födda -93, var två nya ansikten på dagens träning. Det går snabbt i GIF-leden just nu. En bra U21-match mot BP och du kan gå från bara semiordinarie innermittfältare i Sheriffens gäng till att träna med a-laget.

Men det är exakt så det ska vara, tycker jag. Presterar man ska man belönas. Det är sporrande. På samma sätt borde El Suecos hästskötare i lördags ha applicerat en sele på hästkrakens huvud där en nyplockad morot hänger ner framför tandraden - på precis onåbart avstånd - för att sporra hästen till att inte vända om på bortre lången.

Nåväl. För egen del gick det kasst. Det är något med att jag tar totalt slut i benen av stjärnlöpningarna. Att jag inte orkar på fyra-mot-fyra-spelet. De där sista metrarna, när man ska hänga med en kvickare spelare, finns inte där.

Väldigt dåligt var det från min sida.

Men med i matchtruppen var man likafullt, vilket inte ska tas som någon som helst bedrift då alla a-lagsspelare kommer att sitta där i och med att Ari är avstängd och tre spelare är på skadelistan.

Sala och Granit gjorde det bra ifrån sig. En juniorspelare ska vara med för att fylla ut bänken på tisdag, dessa två stärkte båda sina aktier idag.

Sol var det också, hela dagen. Men då satt man inne vid en dator eller vid några pingisbord.

Jaja, det blir ju en dag imorgon också. Med organiserad frivillig träning vid tiosnåret.

---

Jag är en av alla dom som vill ge upp när jag är söndagskvällsförvriden.
Vad gör man då?

En heldag har spenderats med Martinsson. Vi började med att lämna in ett knippe spelkuponger på Vängåvans spelbutik. En salig blandning av V75- och Stryktipssystem och några långskott till Långenrackare. Martinsson valde även att testa hur långt hans näve av medrigg sträcker sig genom att lämna in en så kallad Miljonpåse, innehållande allsköns olika lotter och jokrar.

Jokrar var förövrigt temat för dagen i stadskärnan. Det räckte med några minuters flanerande för att man skulle träffa på den ena trassliga stycket till person efter den andra. Allra värst blev det när man passerade Body Shop i In-gallerian...

... för där stod nämligen Clownen Sam och spelade sånger iförd tylldräkt och målat ansikte. Sam försökte ju för några år sedan kvala in till hovnarrshögskolan i Provence, men har på senare år nöjt sig med att vara gycklare på heltid i olika varuhus.

Gott så.

Därefter bevittnade vi en fotbollsdrabbning på Idrottsparken. Kubikenborgs stolta IF föll mot OPE IF med solklara 0-4.

Vilket Kuben, undrar ni? Jo, det där Kuben som skulle vinna serien. Jo, det där Kuben som har en tränare som förbarmade sig i tidningarna över att han hade två så pass bra målvakter. "Det är synd att vi inte kan spela med båda samtidigt, då hade vi vunnit serien ännu enklare", formulerade sig Kubentränaren Bert Stålberg i Sundsvalls Nyheter inför säsongen.

Ja, det var väl möjligt att ifall vårprimören "Sparris" hade nypt något av skotten ifall han satts in intill förstemålvakt Högbom i pytsen. Ifall de tagit varsin sida av målet. Ifall "Sparris" hade nyttjat vänsterhandsken medan Högbom brukat den högra.

Men jag tror att det blivit förlust likafullt. För det var ett embarligt spel som tigerränderna visade upp. Inte ett ordentligt anfall på hela matchen.

Jag tror att det är dags att skicka en faktura till herr Stålberg på de femtio kronor som inträdet till det sorgliga spektaklet kostade. Hade vi inte förbarmats med ett så pass underbart soligt väder hade man nog även skickat med en liten uppmaning om att Bert för allas trevnad torde skicka ett handskrivet, ursäktande brev till alla de dryga femtiotalet betalande.

Femtio kronor - ska det kosta så pass att gå och se Division III-fotboll? Nu ingick ju förvisso ett färgutskrivet ark till matchprogram.

Framför teven följde vi sedan fotbollen vid teven. Strykan var bara halvnära, men Lången var vi relativt rätt ute på. En fyrling till 36 gånger snasket satt till tre av fyra delar. Den fjärde borde Jonas Henriksson ha skjutit dit på volley i 85:e. Men framför allt borde nigerianen Dominic Chatto ha sprungit in den då han friställdes från halva planen med tre minuter kvar av matchen...

... men nigerianen tappade travet alldeles intill mål och snubblade bollen i famnen på finske Maanoja.

Tappade travet, var det ja. Jag och Martinsson satt på ett gemensamt V75-system.

Och så här går det när två motriggar av episka mått kanaliserar all sin motrigg ner i en spelkupong:

Vi är med efter tre omgångar, och har i fjärde avdelningen en spik på nummer 11 El Sueco. Då väljer TV4, i sin eftersändning, att visa ett inslag med vår hästkrakes skötare. Där förkunnade den korpulenta damen att krakens segersvit berodde på en enda sak:

Att hästjäveln fått massvis med morötter. Han älskade tydligen morötter. De gjorde honom glad. Dessutom berättade skötaren att kraken egentligen var inköpt som en sällskapshäst.

Så där satt vi med en spik på en morotsälskande sällskapshäst. Men vi var ju åtminstone inte ensamma. Femtiotvå procent av systemen hade också visat tilltro till morotsknapraren.

Sist från start, full fräs på den sista bortre långsidan där hästen lägger sig urstark utanpå ledaren. Det ser ut att gå mot ren och skär kross med halvvarvet kvar...

... men då vänder hästjäveln helt om. Han vänder åt fel håll och lägger sig längst bak i fältet. Han trodde, enligt kommentatorn, att loppet var slut.

Men icke. Det var bara vår speldag som var slut, dumma krake.

Förstår ni den motriggen?

---

Oho, för att satsa det sista,
på travets tröttaste krake.
Oho, för att satsa det sista på mirakel.

Vi brukade, på den tid SF:s bioklubbmedlem Johan "Iidel" Ödmark orkade masa sig till skrivmaskinen för att agera bioexpert för denna klassportal, ligga i framkant.

Men i takt med att "Iidels" skrivglöd försvunnit har vi strandsatts med en huvudskribent som besöker SF:s biosalonger lika ofta som en isländsk räktrålsskeppare beställer in en löjromstoast på lokal.

Idag var jag och såg "Farsan", ungefärligen ett halvår efter att den släpptes.

Vi på pirkt.blogg.se finner inget mervärde i att recensera en gammal film.

Vi nöjer oss med att konstatera följande:

"Farsan" får betyget P P.

"Farsan" sedd med Johan Martinsson får betyget P P P P.

Vi skrattade som brukligt mest åt det som egentligen inte skulle vara roligt. Fick hålla de väldiga skrattsalvorna inom sig för att pöbeln, som satt knäpptyst, inte förstod det så uppenbart roliga.

Månne blev filmen aldrig roligare än det trassliga skådespel av förförisk art som utspelade sig framför oss i snaskkön, där Martinsson skulle beställa in ett knippe lakritssnablar. Där stod Stefan Batan, eller åtminstone någon som såg ut exakt som Stefan Batan, och trixade till sig mobilnummer av en trio yngre damer. När han väl lyckats med detta styrde han över ämnet på fördelaktiga mobilabonnemang som han, i egenskap av Stefan Batan eller någon som var väldigt lik Stefan Batan, kunde ordna fram.

"Jag kan ringa er sen så kanske ni vill komma förbi mitt hotellrum och kolla på mobiler. Jag har alla mobiler på hotellrummet".

Moblitelefonen - den nya gottpåsen eller hundvalpen?

Nu hoppas jag de unga damerna hade hjärnsubstans nog att hålla sig borta från Batan och dennes kompanjon. Vi hann aldrig hjälpa damerna med några råd av visdom - betalning av lakritssnablarna kom emellan.

Imorgon blir det en heldag med denne Martinsson efter den ockertidiga träningen. Vi ska bland annat se hur Sinan Akdag och dennes lagkamrater har konserverat Division III-formen över vintern då de premiärspelar mot OPE imorgon vid tvåsnåret på IP.

---

För allt är så svart
när jag släcker på natten
Jag gråter så lätt när låtarna går i moll
Det kanske är lätt för dig
att skratta åt mig men
Jag kan inte hjälpa det
Jag kan inte hjälpa det

En smäckrare förrättsmacka med skagenröra på franskt rågbröd, med strilad hemtillagad majonäs strilad över. We've come a long way from blandfil och isvatten, gott folk.

Efter en mycket smäckrare middag ska jag nu spendera aftonen med Martinsson.

Kom till biosalongen som visar "Farsan" om ni vill se Josef Fares senaste film (hade ni velat det hade ni väl redan sett den?) sitta i samma lokal som en trevlig, charmerande ung man som får allt serverat på ett silverfat och som har världen för sina fötter - och hans vän Erik.

---

En gång kände jag doften av ett varmt och vackert hem.
Jag har saknat det,
föraktat det,
och saknat det igen.

Kom hem strax efter ett inatt. Trött som en astmadrabbad gnu som skenlöpt över savannen bara för att komma ihåg att han glömt inhalatorn hemma i rävgrytet. Dessutom med en träningsvärk i överkroppen efter tisdagens axel- och bröstpass med Broman som gjorde att jag inte ens kunde pendla med armarna vid löpningarna under matchen. Eller för den delen öppna en bildörr.

Hade vi inte haft de opumpade bollarna och domartrojkan att skylla på hade jag kunnat förklara bort förlusten på min träningsvärk.

Skjutsade hem Lagrélls ende samt Gustaf "Näe, jag vet inte. Jag frågar dig, jag" Norberg till Skönsmon innan jag lade mig för ryggliggande.

Och sov, och sov, och sov.

Idag vaknade vi upp sent omsider, unnade oss en smäckrare åndusch, stekte oss en lunch (nu låter det här väldigt enkelt och spontant, men ni som vet vad jag går för vid en spishäll vet att det blev ett jäkla trassel), kollade två gamla avsnitt av Mauros och Pluras kök innan jag nu ska bege mig ut i grådiset för en längre promenad som får kategoriseras in under rehabiliteringens vajande flagg.

Det är med andra ord ledighet som råder för GIF Sundsvalls a-lagsspelare idag.

Men misströsta inte, tappra arbetare. Imorgon, när ni vaknar till och i all dåsighet slår på Lasse Bengtssons trevliga morgonteve - då har vi redan varit på IP med omnejd i en timme.

Halv åtta (!) ska vi vara på IP för att äta frukost. Halv åtta (!). Nio är det träning.

Förresten. Strax efter klockan ett kom vi hem igår. Efter fotbollsmatch och totalt nio timmars bussresa.

Klockan 08.30 idag skulle merparten av lagets unga spelare skriva Nationellt prov i svenska på fem timmar.

Det...

---

För jag,
är förlorad.
I kriget med mig själv.

Att sitta i en buss i omkring nio timmar för att förlora med 3-0...

Det finns roligare dagar.

Qvibergs dubble hade källor på att bland andra Svea Rikes just nu mest upphaussade talang, John Guidetti, skulle starta för Brommapojkarnas stolta U21-lag.

Det gjorde han inte. BP kom till spel med ett relativt beskedligt lag. Babis Stefanidis på flanken, Nabil Bahoui - P91-landslagsman - på topp samt Ferhat Korkmaz på mittbacken var väl de a-lagsinslag som kryddade det unga motståndarlaget.

Jag tycker vår första halvlek är godkänd. Vi har några fina anfall i framför allt omställningslägen som leder till bra chanser - som tyvärr bara kan sammanfattas som halvchanser när krutröken lagt sig. BP:s anfallare, främst Bahoui, sprang offside kanske ett dussintal gånger första trettio minuterna. Jag tyckte vi i backlinjen - Qvi, jag, Ekbek, Fjulle - låg väldigt tight och synkat och lyckades flertalet gånger ställa de något dumt löpande BP-forwardesn.

0-1 kommer dock relativt tidigt efter en långboll över backlinjen som Ekbek är först på. Men istället för att lyfta ut bollen till inkast så försöker sig Ekbek på en något svårare vändning. Bollen hamnar till slut, efter en relativt kraftig ryggpuff på Ekbek, i BP-anfallarens ägor. Han spelar snabbt snett-inåt-bakåt till halvöppet mål.

Allt eftersom växer sig vårt innermittfält in i matchen. Vi var åtta spelare från a-laget med, men det defensiva innermittfältet var komponerat av idel juniorer. Emil Larsson, -91, samt Sala Ahmed, -93, gjorde det dock fantastiskt bra. Framför allt den sistnämnde, som ifjol lirade med Division VI-gänget Nätverket, imponerade stort med ett lugn i sitt bollfördelande samt ett gott bolltäckande med sin gängliga kropp.

Visade en helt annan klass än det jag sett av honom innan.

När man gick ut till andra halvlek fick man höra följande från läktarplats: "Löfgren, styr upp det här nu".

"Jarå", svarade jag innan jag sprang ut på planen, utan att se riktigt vem det var som skrek. Men han stod intill Urban Hagblom.

"... annars kommer det en arg kommentar på bloggen".

Vilken spridning.

Blev det bättring, då?

Mja, till en början tycker jag det. Vi har ett antal fina anfall som leder till perfekta inläggs- och inspelslägen, men som likt i första halvlek bara ebbar ut i halvchanser och missriktade skott. Men det känns ändå som att vi ligger på för en kvittering. Då träder huvuddomaren in i bilden.

Vi tappar boll i omställningsläge, jag och Ekbek är uppe - jag tror det är efter en inläggsfrispark - och Qviberg ska ensam ta emot en svårbemästrad pastej på mittplan. Bollen norpas av en BP-anfallare som bara har Fjulle emellan sig och ett femtiometersfriläge. Han slår bollen på sidan och rycker, Fjulle hänger med och kommer in framför så att anfallaren ramlar.

Frispark, enligt domaren. Fjulle klagar, domaren kallar dit honom. "Nummer fem - kom hit", säger han och viftar med handen. Men frisparken slås igång på Fjulles nu tomma kant, en kille kommer halvfri och det hela slutar med att ett skott styrs via en försvarare in i Lagrélls bortre gavel.

Efter målet... då väljer domaren att kalla till sig Fjulle igen. Nu ska det det gula kortet utdelas. Ett faktum som vi förstås reagerar på. Man kan inte blåsa frispark, kalla till sig en spelare för att dela ut ett kort - och sedan släppa iväg spelet. "Äh, men vi skiter i det", säger till slut domaren om det gula kortet och tror då att han kompenserat upp situationen.

Ett matchavgörande mål mot ett uteblivet gult kort. Jojo.

Det känns som luften går ur lite där. Strax därefter tar en av BP:s två väldigt defensiva innermittfältare (det spelade ingen roll om de tittade upp och såg att de hade trettio meter att gå på, de spelade ändå hem bollen till mittback eller målvakt) ett långskott av det beskedligare slaget som går i en hög båge som Lagréll av någon anledning tror ska gå utanför. Det letar sig dock ner i det bortre krysset då Lagréll väljer att släppa den.

0-3-förlust, alltså. Men det är, som Sören Ericson säger på hemsidan, för stora siffror. Vi hänger med ganska bra ändå. Vi kanske inte slet vi-har-åkt-fyrtio-mil-för-att-spela-den-här-matchen-mycket, men jag tycker ändå vi kämpar på hårt för en kvitteringsboll innan domaren snor matchen i andra.

Mest irriterad var man nog - trots domarinsatsen - på bollarna. Totalt opumpade VM-bollar omöjliggjorde de långa vändningsbollar som vi vill slå från mittback och innermittfält. Det gick inte. Jag har nog aldrig spelat med ett par mer trassligt pumpade bollar, man tröck in halva kulan när man träffade den med foten.

CH fick utgå med tio kvar av första halvlek, där tappar vi lite spets - även om det var väldigt svårt att hitta något djupledsspel med de opumpade bollarna och den våta, slippriga mattan. Hannes klev även han av i andra.

Silfver tycker jag ska ha beröm. Hade kanske lite för lite boll, men när han väl hade han den gjorde han mycket av den i sin offensiva mittfältsroll.

Äh. Till slut satt man åter där med sin påse Estrella Nötmix och halvlitersflaska Coca Cola med fyra timmar i buss framför sig.

Med en torsk i bagaget.

Tur då i alla fall, som ett litet Bamseplåster på såret, att mitt Atletico länge gick som tåget på min FM07-save med Lagréll. Alltid något, även om Torres går som bosman till sommaren.

Hijo de puta, kallas enligt mina spanskakunskaper ett så pass illojalt gossebarn.

---

Det är som jag ljugit när du frågar,
vad jag får allting ifrån.
Jag är slungad upp på bålet,
om du undrar hur jag mår.

Bayern-Lyon blev en ganska trist historia. Det roligaste som hände var att det bjöds på våfflor i pausen i det Löfgrenska hemmet.

Den italienske domaren Roberto Rosetti valde att tränga sig framför alla fotbollsstjärnor på planen och ikläda sig allt strålkastarljus. Kanske för att världen skulle slippa se Franck Riberys ärr i det högupplösta skenet från strålkastarna, men förmodligen för att han är solbrun och italiensk samt att han hyser ett stort ego.

Raka ben, dobbarna upp. Där kan ben brytas. Röda kort ska utdelas.

Men Riberys tackling... I mina ögon tror "hormannen", som han något förvånande aldrig refererades till som under kvällens match, att Lisandro ska rensa bollen - och höjer därför foten ovanför bollen för att vinna motlägget. Foten missar, fullföljer med något böjt ben över Lyonanfallarens fot.

Det är klart att det är fult. Men i en Champions League-semifinal - där ska det krävas en riktigt farlig tackling för att det ska rendera i ett direktrött kort...

... inte en "det-gör-ont-i-fem-minuter-och-lämnar-några-dobbmärken-stämpling".

Jag vet att hela Gänget Brunkräm, som de i Viasatstudion hade kallats om de skapat ett bolag tillsammans, har sagt att det är rätt, att det är den fulaste tacklingen genom alla tider och att det röda var i underkant - men jag håller faktiskt inte med.

Det kändes som att den självgode Rosetti ville lite för mycket, som att han redan innan matchen bestämt sig för att hamna i centrum. Lite som den roll Rosettis domarkollega Yngve iklädde sig i ens ungdomsdagar då han mitt under brinnande Lilla VM-drabbning kunde stoppa spelet för att visa de unga bollsparkarna hur ett korrekt inkast skulle utföras. Båda fötterna i backen, båda händerna över huvudet - och så drar vi igång spelet igen.

Skillnaden var att Yngve bidrog med något. Han utbildade spelare till skickliga inkastare (några av de unga spelarna kanske idag spelar i Stoke City), medan Rosetti bara står där i rampljuset för sin egen vinnings skull.

Lyon, som vi nöp till dryga sex gånger innan Francks utvisning, var ju fantastiskt bleka. Alla Milanfans kan tacka sin lyckliga, och förmodligen väldigt gamla, stjärna över att man slapp ha Aly Cissokho i truppen. Den fransk-senegalesiske vänsterbacken har inte bara en fantastiskt trasslig tandrad utan även en vänsterfot av ädlaste bly samt ett spelsinne som måste vara lånat av Jan Rippe.

Man fyllde, trots en man mer, inte på med en spelare i onödan.

Äh. Tråkig match. Fördel... Bayern inför returen, säger vi.

---

Jag har ingenting.
Det är bara floskler och evig väntan.
Då hör jag dig säga:
Du har visst nånting.
Du har din frihet,
du har din längtan.

Brink fick ryggskott igår - när han skulle sträcka sig efter en vattenflaska. Det måste sett dråpligt ut.

Men minst lika dråpligt såg det ut idag på träningen.

När vi joggade i nedjoggnings- (för gårdagens startelva) och uppvärmningssyfte (för oss andra) så gick Brink och Mirza runt, runt för sig själv på konstgräset.

Mirza haltade till följd av den smäll han ådrog sig i första halvlek igår.

Brink - han hade snott åt sig en av Pelle "Pim Pim":s stretchingstavar och nyttjade den som en käpp där han stapplade fram i makligt tempo.

Såg fantastiskt roligt ut, och hade Lars "Laslo Målvakt" lyckats slå en ruta eller än bättre en rörlig snutt på detta hade vi på pirkt.blogg.se inte varit oävna att öppna vårt Jersey-konto och investera lite kapital för att bjuda våra tappra läsare på dessa bilder.

Brink ska dock inte misströsta, han förde sig väl med en gåkäpp. Norrmannen kommer att åldras med värdighet.

Vi som inte spelade fyrtiofem minuter eller mer - jag, Ek, Fjulle, Alieu, Lagga - spelade tre-mot-tre-spel på slutet, ett spel som även de gårdagsstartande Naurin, Ari och Emil ville vara med på.

Blev väl inte så där väldigt intensivt som man vill att ett tre-mot-tre-spel ska bli. Detta då bara det ena laget hade en avbytare. De andra fick spela hela matchen nonstop. Är man inte en nordafrikansk medeldistanslöpare är det tufft att spela man-man-försvar i sju minuter i sträck på liten yta.

Imorgon är det match. Åtta a-lagsspelare, däribland jag själv, är kallade till bortamötet mot Brommapojkarnas U21.

Spelar månne den upphaussade supertalangen John Guidetti (som bara fick tjugo minuter i Allsvenskan senast) imorgon? Det blir i så fall något att bita i för mig och Ekbek.

Nu blir det fotboll på teven. Jag önskar att jag hade haft något annat att skriva om, men något annat existerar inte i mitt liv just nu. Inga andra bollar är i rullning.

---

Kicken,
var är den?
Kicken,
vart tog den vägen?

Bloggens design har, efter några småredigeringar från undertecknad, fallit ihop likt ett rådjurskid utanför Runar Söögards sovrumsfönster en solig aprilmorgon.

Inga rubriker, ingen header - det är nu bevisat med all önskvärd tydlighet att jag ska hålla mig på behörigt avstånd ifrån allt som innefattar koder och stilmallar.

Sinan Akdag, det nya stjärnskottet på blogghimlen, däremot - han kan det där med att koda stilmallar. Efter blott en vecka som stolt bloggägare har han redan knaprat ihop en design som skulle kunna få Qvibergs dubbles gamla antagonist och bloggtävlingsmotståndare BarbieNadja att vika sig dubbel av avund.

Det fattas bara rätt citat till höger i Akdags endes header (jag propagerar för "It ain't easy being cheesy") så är han klarr.

Varför är det så? Varför kan han och inte jag?

Jo, jag väljer helt sonika att skylla på att det i hans familj inte finns någon som är intresserad av datorer, ljud och bild samt övrig teknik. Han fyller den funktionen i familjen Akdag.

Men i min familj - där är den rollen redan tagen. Av min ende far som bland mina gymnasiekamrater gick under namnet IT-Ola. För att "Ola är ett namn som bara IT-konsulter heter". Och mycket riktigt kan han allt som kan kategoriseras under teknikens flagga. Det finns inte plats för två tekniknördar i en familj.

Därför står det ${Entry Titlwere} istället för en rubrik. Därför består headerbilden av ingenting.

Nu vet ni det. Frivillig och kostnadsfri hjälp skulle inte fnysas åt.

---

Och här hänger jag kvar,
bland mina gråa moln.
Men jag borde va på väg långt härifrån.

Jag brukar veta vad jag ska tycka direkt efter en match.

Men idag vettefan.

Jag vet ju att jag likt alla andra är missnöjda över noll poäng. Väldigt missnöjd.

Det känns ju nämligen som att vi inte är ett dugg sämre än Hammarby, att vi inte är värda att torska.

Hammarby har Linus Hallenius, han som för tolv år sedan slet sönder sina skor efter en chockerande förlust mot Medskogsbron i finalen av Lilla VM. Hammarby har han - och inte mycket mer alls. Men det var ju bara det att Hallenius just nu är i samma överlägsna form som på Thulevallens nedre gräsplan högsommaren -98.

Typ.

Hammarby har förresten ytterligare en riktigt bra spelare på planen. Men inte någon av Hallenius tio lagkamrater. Nej, vi pratar så klart om den tolfte spelaren. Söderstadions publiktryck.

Det blir förstås inte sämre av att vi kommer till lejonkulan och matar den förväntansfulla kattuslingen, som är väldigt osäker på vart den står, med ett filéat styckte tamiller smäckert serverad på en tandpetare efter blott tre minuter.

Utan den starten så tror jag att vi hade haft en ypperlig chans att nypa tre pinnar. Då hade Hammarbypubliken inte ångat på i alla nittio. Då hade Bajen, med sitt taffliga passningsspel, behövt lirka upp ett lågt liggande bortaförsvar inför en skärskådande hemmapublik. Och av det jag såg tror jag de hade haft väldiga problem med det.

Jag tycker vi skapar en del halvchanser i första, men det är bara en gång som studsarna är med oss och då är inte Sliper den som är den med högerdojan.

Studsarna ja... Inte ens Göran Zachrisson kan hävda att Söderstadions matta ser ut som en fläskkotlett, fast mindre. Den ojämna mattan tog udden av våra utmanande spelare, främst Aziz och Foppa som jag tror hade kunnat haft riktigt roligt på en bättre matta mot det darriga grönvita försvaret. Det blev ofta lite väl plottrigt i gyttjan.

Sen blev det tufft att få precision i vändningarna, det var väl i stort sett bara David Johansson som lyckades lägga fram en fungerande macka på hela matchen - detta då han frispelade kvicke Hallenius. Och vändningarna får väl anses som viktiga i vårt spel.

Hannes gör ett bra inhopp, CH halkade mest runt och fick inte sin sorts bollar att löpa på. Ekbeks insats vill jag lyfta fram. Trots att han uppvisat väldigt svag tennisform på sistone tycker jag att han gör ett riktigt bra inhopp. Hänger med Hallenius väldigt bra (är efter en gång, men hinner ikapp och trycker till slut ut Hallenius så att läget är helt borta vid skottillfället), solid i huvudspelet, samtidigt som spelet med boll stämde utmärkt.

Jag vet inte varför Brink gick ut, hörde aldrig vad de sa, men jag antar att det var något skaderelaterat. Hur som haver visade Ekbek allvar med att försöka slå sig in via sin kandidatur idag.

Nej, jag kommer ingenstans här. Snetittar för mycket mot teven där Elin Ekblom-Bak stör med sina självgoda instick i vanlig ordning. Tappar fokus. Kokar.

Det var ingen särskilt bra fotbollsmatch, mycket tjong, väldigt mycket kamp och krig, men vi gör det - sett över nittio minuter - inte ett dugg sämre än Hammarby. Är Hammarby ett lag för den absoluta serietoppen i år - då är vi det också, var väl svaret dagens match gav trots att vi inte kommer upp i någon egentlig nivå på själva spelet.

Det var bara väldigt trist att det inte blev några poäng. Det borde det ha blivit, kan jag tycka.

Vad tyckte ni?

---

Du är inte så fin.
Men det är nåt med dig.
Som att komma hem.
Första gången som du sa "hej".

Walles vad räckte tydligen inte till för spel. Mirza in istället.

Mäktig allsång på Söderstadion inför matchen.  

Tysta dom.

Tror att det kommer att passa oss att Hammarby försöker föra spelet inför sin publik. Ligga lite på rulle. Ställa om på Aziz, Emil, Sliper och Ari...

... fan.

Nu vänder vi.

---

When you walk,
through a storm.
Hold your head up high.

Solen skiner. Kroppens samlade muskulatur värker. Dubbla löp- och styrkepass igår gjorde sitt.

Min reptilhjärna bestämmer sig genast för att sätta sig på altanen, i solen, och stretcha.

Hade jag bara haft en solhjälm applicerad på hjässloben hade det upplägget varit perfekt.

Den här dagens upplägg är nog dock i det närmaste så perfekt som en dag kan vara för en som inte får följa med till ett fullsatt Söderstadion ("den enda match man egentligen kan tänka sig att sitta på sidan hela matchen och äta apelsinklyftor").

11-15: Sollapande, stretchande, lunchätande.
15-16: Gympass med Fletchers ende*.
16.30-18: Fotbollspass med U21-laget.
19-20.45: Hammarby-GIF Sundsvall på TV4 Sport.
20.45: Inter-Barcelona på Viasat Sport.

Vi avslutar detta medellösa inlägg på ett roligt sätt. Som alltid när vi ska vara roliga tar vi Youtube till vår hjälp.

---

Malou har besök av nån som spår med tarotkort,
Malou kan inte vara riktigt klok.
Ljuset och dagen och solen - här kommer räddningen.
Allt är nytt och på gång igen.

Gick ner och körde ett pass med U21-laget idag på eftermiddagen. Ringde Sheriffen, fick inget svar, så jag åkte ner på chans.

Sheriffen hade fog för sitt val att inte svara i telefonen. Han befann sig nämligen, tillsammans med Sören Ericson, på U21-konferens någonstans i södra Sverige.

Medan Sheriffen och Ericson satt och knaprade salta pinnar och pratade gamla minnen med andra ex-allsvenskingar som sadlat om till tränare så tog fystränare Vegard över träningen.

Inte vad jag hade tänkt mig, men norrmannens rörlighetsövningar - som man slitit med de senaste två säsongerna - kan vara bra för min något okoordinerade kropp.

Lite skivstångsstyrka med Bromans ende samt Iidel, som utöver sin karriär som bioexpert på pirkt.blogg.se också spelar fotboll i GIF Sundsvalls U21-lag, kan ju heller aldrig skada.

Efter träningen har jag bara lutat mig tillbaka, tittat på lite hockey då jag inte bor i en syndikatvåning på Hagas höjder där pay-per-view-fotboll är legio, och njutit av att inte ha något att tänka på. Inget att bekymra sig över. Inget att oroa sig för. Inget att tvingas göra.

Jag har med andra ord känt mig väldigt belåten, när den ena efter den andra beklagar sig över Matte C-prov och nationella prov-tal i Svenska B, över att inte gå i skolan längre.

Den följde liksom alltid med och låg som ett svart moln över en för varje dag som gick utan att man tog sig tid och läste igenom de där beiga, långdragna och fantastiskt trassligt skrivna naturkunskapssidorna som ofta portionerades ut i femtiotal.

Nu löper man sina Boltonlöpningar, man lyfter sitt skrot, man spelar sin fotboll. Sen är det färdigt för dagen. Hjärnan kan kopplas bort.

Imorgon hade jag tänkt att köra ett extrapass med Sheriffen på morgonen, ett gympass med Broman på eftermiddagen följt av ett fotbollspass med U21-laget på kvällen innan vi sätter oss i soffan och ser grabbarna bärga tre pinnar på Söderstadion.

Men Sheriffen var indisponibel imorgonbitti, så det får bli att köra något eget. Löpa lite, kanske. 

Ikväll har mitt största bekymmer varit vilka av alla de fantastiskt roliga :PpPPppPP-grupper som florerar på Facebook som jag borde gå med i.

Jag har inte hittat någon än, trots att de allra flesta är fullkomligt briljanta.

---

I'm free to be whatever I
Whatever I choose
And I'll sing the blues if I want

Sexskandal i det franska fotbollslandslaget.

Någon i landslagstruppen har gått till en prostituerad.

Hmmm... vem kan det vara?

Svenska Spel lanserade under måndagskvällen en ny spelform för att stilla bland annat "Kallis" spelsug.

Hortipset, vecka 16:



1: Va-va-voom-coole Thierry Henry?



X: Omslagspojken Yoann Gourcuff?



2: Ärrade Frank?

Nu på kvällskvisten fick vi svaret. Spelobjekt 2 var det korrekta, vilket medför att 100% av alla inlämnade Hortips belönades med alla rätt och en total utdelning på åtta kronor, en kork ketchup samt en svårsorterad vit strumpa.



Gratulerar till alla er, Sinan Akdag lär vara en av dessa då han redan vid tresnåret basunerade ut sina gissningar om att det varit "Frankenstein" som varit där med sina små korpfingrar i den smutsiga syltburken, som lämnade in och saknade tilltro till Franks dragningskraft.

---

Du stod i dörren och sa: är det här allt som blir så dör jag
Lillebror, bli aldrig som jag

Satt och solade med Akdags ende idag efter morgonträningen. Mellan de vindpustar av ädlaste snålblåst som alltid är obligatoriska i denna stad så var det väldigt skönt och värmande utefter husväggen.

Under konversationerna som hann behandla i stort sett allt som två unga män har hjärnkapacitet och djup nog att behandla kom jag på en superb uppfinning:

En solhjälm.

Eftersom vi på pirkt.blogg.se bara använder oss av den senaste tekniken inom datamjukvaror så har vi med hjälp av en timanställd grafiker, bildbehandlingsprogrammet Paint, verktygen Markera Valfri Form, Klipp Ut och Klistra In, kunnat arbeta fram en projektyp.



Så här skulle den medvetne mannen kunna gå omkring i Sundsvalls stad inom en snar framtid. Hjälmen är i grunden en så kallad Peter Cech-hjälm av gummiplast som täcker hela huvudet. På gummit har fyra speglar applicerats. Speglarna skall monteras så att de sluttar in mot ansiktet, något som tyvärr inte gick att framställa på bilden trots våra högklassiga tekniska hjälpmedel.

Tanken är helt sonika att solljuset man tilldelas i ansiktet skall bli dubbelt så starkt och effektfullt. Detta då du med solhjälmen får solningseffekt dels från det vanliga solljuset som landar direkt i ansiktet, men också från de solstrålar som "missar" ansiktet - men som med de smidiga solspeglarna reflekteras in i ansiktet för att där ge värdefull solningseffekt.

Ni fattar grejen?

Jag ser, som den TV-shopssäljare jag är, att ni rynkar på ögonbrynen hemma i fotöljerna där ni smuttar på måndagskvälls-O'boyen.

Blir den inte för tung att bära på huvudet?

Nej, säger jag. Med nanoteknikens under lurande alldeles runt hörnet så kommer denna uppfinning inte väga mer än mellan femton till tjugo kilogram. Oerhört överkomligt att ha vilande på nackmuskulaturen.

Så vad tror ni?

Finns det en marknad för en dylik uppfinning*?

*= Försök nu inte sno åt er denna ännu olanserade storsäljare. Den är redan patentsökt av undertecknad som i brist på spelklonkar har börjat leta sig nya intäktskällor.

---

Sverige är för litet, livet är för kort
Sverige är för litet, livet är för stort
Sverige är för litet, livet är för kort
Sverige är för litet, 
jag har fel på hjärnan.

Frivillig träning idag. Jag, CH, Fjulle, Walle, Mirza, Aziz, Nylund och Ekbek var där och drillades lugnt och städat av Åkeby och Ericson.

För oss tre som inte ingår i morgondagens matchtrupp - jag, Fjulle, Nylund - avslutades träningen med ett kärt återseende.

Det var nog en två månader sedan sist - men idag var de tillbaka. Boltonlöpningarna.

Dock bara en vända istället för två, men jobbigt hann det bli ändå. Riktigt tungt, speciellt de löpningar österut som präglades av styv kuling i ren och skär motvind.

Nylund hängde med bra. Han förklarade för mig att han hållt igång med löpning och styrketräning bara sedan Trelleborgskontraktet gick ut. Ingen fotbollsträning alls, så vi får nog vänta en handfull träningar till innan touchen sitter där den en gång satt.

I omklädningsrummet efter den organiserat frivilliga träningen hade ett antal ytterligare spelare slutit upp för att träna på egen hand. Däribland Brink som lyckades trassla in sig i en diskussion med Fjulle som var helt säker på att Eddie Gustafsson bröt vänsterbenet, alltså det ben han sparkade iväg bollen med.

Jag, Brink och Ekbek skrattade nonchigt.

"Ska vi slå vad? 500 spänn på att det var vänsterbenet som gick av", sa Fjulle och Brink var snabbt framme med kardan.

"Grattis, Brink", sa jag.

"Fjulle, du har inte råd att ge bort såna där pengar", sa Ek.

Alla övertygade om att norrmannen gjort sina mest lättförtjänta slantar i karriären.

Brink halade fram sin iPhone, hittade klippet och ta mig fan - Fjulle var femhundra kronor rikare.

Det var tur att Fjulle inte erbjöd mig möjligheten till spel. Jag hade kunnat sätta hem, hus, familj, norsk skogskatt och en bit matpaj på det bombsäkra liret.

Eddie bryter alltså det ben (pirkt.blogg.se vill varna för starka bilder) han slår iväg bollen med. Nog för att stackars Eddie sätter ner foten väldigt omgående efter tillslaget, men det innebär ju fortfarande att anfallaren är väldigt, väldigt sen. Senare än jag trodde.

Då var det kanske befogat med ett gult kort trots allt...

---

Den här stan drar ner oss till botten av ån.

Det blev full gas på dagens träning, som var den sista kollektiva träningen inför Hammarby-matchen. Precis som inför Brage-matchen, med andra ord.

Stegar, stjärnan, försvarsspel för startelvan och avslutsträning för oss andra, lite styrspel samt avslutande tempospel fyra-mot-fyra. Mycket intensivt och tufft för framförallt benmuskulaturen.

Mattias Nylund var mycket riktigt där. Flåset var väl inte på topp, något som syntes under stjärnan - mjölksyreövningen där man löper runt en stjärnformad bana i knappa halvminuten. Formen var dock klasser bättre än den provspelande Lamin Conateh visade upp i vintras, då denne lufsade runt i knappt joggtempo i stjärnan.

Under avslutningsövningen gällde det att lyfta ut bollar på kanten, ta löpning två och två in i straffområdet och få ett välsvarvat inlägg på pannloben. Nylund verkade väldigt ringrostig när han skulle lyfta ut bollen på kanten till inläggsspelarna.

Men när väl den Timråfostrade vänsterbacken fick flytta ut på kanten och agera inläggsspelare - då blev det annat. Nog fanns den där patentsökta inläggsfoten, som tog Nylund från GIF till proffsspel i Norge, kvar och andra spelare än jag själv, som missade allt till min stora kokning, fick knoppa dit ett antal baljor.

Nylund klev sedan av under fyra-mot-fyra-spelet.

Startelvan och truppen drogs efter träningen. Jag är inte med i någon. Kan inte påstå att jag är ens ett uns överraskad eller för den delen besviken. Vi hade två mittbackar i truppen senast. Jag var fjärdemittback och hade ungefär lika stora chanser till inhopp som Krister Fuglesang hade att få sätta den svenska flaggan på Mars.

Nu går CH in i truppen, och då lämnar jag. För knappt ens min ömma mor kan - om hon sett alla träningar - hävda att jag är något annat än fjärdemittback just nu.

Det går segt, segt framåt. Lite bättre för varje träning, något vi samtalade med Åkeby om efter truppförkunnandet.

Idag tyckte han att jag såg bättre ut i löpningarna i stegarna och stjärnan - att jag såg rappare och mer koordinativ ut i kroppen. Det kände jag själv också. Men när det sedan var dags för avslutsövningarna så var benen som två stenstoder och jag kom den där tiondelen för sent till bollen varje gång. 

Så det är väl egentligen till det bästa att man inte är med i truppen just nu. Visst - det hade varit mäktigt att värma upp på Söderstadion. Men istället för att ströva omkring i Stockholm, kanske shoppa ett par jeans, sitta i en hotellobby, äta god mat och sitta på en bänk i nittio minuter så kan jag träna två gånger om dagen och komma i form. 

Det blir bra.

Vad jag dock är riktigt jävulskt oerhört besviken på, och det här kan ni skriva upp någonstans, är ICA Bergsgatan. Har jag köpt ett granatäpple för femton kronor, skalat det i nästan en halvtimme, lagt upp de i en skål för att förtära med sked - då ska det ta mig fan smaka bra. Gudomligt bra. 

Att upptäcka att ens skål med nyskalade granatäpplen smakar övermoget och surt - det, gott folk, är besvikelse det. 

---

Har du kommit nånstans,
har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu?
Har du valt en väg att gå,
ett mål att sikta på?

Var iväg och såg min systers träningsmatch med Selånger. De mötte OPE från Östersund. De vann med 4-2. Min syster gjorde en assist och fick spela nästan hela den andra halvleken.

Men det mest bestående intrycket från eftermiddagen blir självklart:

Lägg ner Westhagen.

Man skulle kunna tävla i drakflygning i snålblåsten. Man skulle kunna ställa upp vindkraftverk på ytan.

Men man kan inte spela fotboll där.

Och framför allt;

Man kan inte sitta och titta på fotboll där. Det går inte. Det är så kallt. Alltid.

Nu ska jag iväg och träna med ett Mattias Nylundförstärkt GIF Sundsvall och försöka sista-minuten-prestera nog för att få ingå i matchtruppen på tisdag.

---

Vad jag bryr mig om nu,
är att du ligger vaken,
i morgontimman,
när regnet slår mot fönstret.
Och det låter som nån går på dig.
Vad jag bryr mig om nu,
är att du då ser det,
hur smutsigt livet blivit.

Vad gör man när man tappar hälften av sina läsare på blott två dagar?

Jag vet inte. Jag har inte särskilt mycket att locka med en solig söndagsmorgon i april.

Men som alltid när jag famlar i mörket så hittar jag inspiration av mina stora förebilder här i livet. Och Kenza, som min allra största idol och ledstjärna heter, har bilder på sig själv i varje inlägg - vilket belönas med läsare, kommentarer men framför allt poletter i drivor.



Se där. HP:s Webcam är vägen till framgång och rikedomar. Så här ser en genomsnittligt söndagstrött svensk man av medelklassen ut en träningsledig morgon då det ska spekuleras och investeras i diverse lir.

Det gick nämligen bra med pokern igår. Jag vann en större pott mot Klonk-Basse, och eftersom denne medrigg ständigt har fickorna fulla av virtuella slantar så gav detta god avkastning. En dryg tiondels lönespecifikation spelades in under gårdagskvällen - så nu har vi råd att spekulera.

Och spekulerat, det har vi redan hunnit göra. Vi litar på att vår gamle mångårige lagkamrat Ludvig Sundström ska fylla vår skrala polettkista i eftermiddag.

Vasalunds IF - Östersunds FK - bortaseger till 3,30. Det kan, ifall jag inte överskattat Marwin Williams, Richard Offiong och Joe Holt, vara dagens smäckraste lir.

Sen har de ju alltid, om det tryter för engelsmännen, Lasse Oscarssons vänsterfot och vidunderliga snabbhet att tillgå.

Europatipset knåpas det på också.



Vad säger ni? Är detta nöten och ett evigt ekonomiskt oberoende för knappa 200 kronor?

---

Springer på min första kärlek,
på väg ner för liden.
Springer på min första kärlek,
på väg ner från liden.
Jag säger "är det du?"
du är mindre nu än jag mindes dig.

Hur medriggad är egentligen Klonk-Basse?

Det finns en funktion på Svenska Spels pokerklient - under Egen Spelgräns och därefter Spelstatus - där man kan se hur det har gått för en.

Hur ens resultat ser ut från ens allra fösta hand till ens allra senaste. Det totala plusset eller minuset.

Min egen ser bra ut. Ungefär som min egen redovisning har visat.

Jag tipsade Klonk-Basse om den här funktionen. Efter ett tag insåg han att de hissnande sifforna måste stämma.

- Vafan gör jag med pengarna, undrade Klonk-Basse modest över MSN.

- Har jag lagt x kronor på ingenting under tre års tid menar du?, fortsatte han för att till slut avrunda med en knorr av ädlaste ångest:

- Man mår ju illa.

Nu ska jag sätta mig med denne medriggade människa, som mår dåligt över hur mycket pengar han genom året plockat ut på sitt spelande - och spela just poker. Mot varandra.

Någonstans här borde, om den nu inte slagits i spillror långt, långt tidigare, er bild av mig som en mentalt stabil människa raseras.

Fotnot: Kommer det stå en enda människa vid Avenys scen ikväll och beskåda Timo Räisinen? Tragiskt bortglömd. Hade jag varit en människa som rör mig i kretsar av sus och dus så hade jag varit där i afton.

---

Bara ett fån,
gör så mot sig själv.

Vesuvio med vitlökssås, lite nötmix, en dator med trådlöst internet, några virtuella spelbongar inlämnade...



... och en storbildsskärm med Premier League-fotboll. Allt i Gula villan, mer känt som Aziz andra hem.
 


Ekbek, mer känd från programserien "Sockerstek med Ek" och för att han är näst bäst på tennis i GIF Sundsvalls a-lag, är här i sin smäckra Lacostekeps som han fått via sina tenniskontakter. Det är också Lagréll och självklart Aziz. De båda Jagnarna har gått hem.

Var förbi och såg andra halvleken av IFK:s seriepremiär mot GUSK. Jag hann inte nypa bortalaget till sockrade 3,30. Det hade smakat fågel i åttionde minuten när det blåstes för såväl straff som frilägesutvisning på CG. 2-0 till gästerna när vi lämnade snålblåsten och duggregnet som svepte in över Mellansveriges allra kallaste och blåsigaste yta.

Förra IFK-vänsterbacken Viktor Lövgren var idag tillbaka i GUSK-tröjan, och smädades av IFK Ultras med följande ramsa;

"Viktor Lövgren hejar på Sundsvall"

Huruvida det tunna pannband Lövgren hade trätt över sin väldigt korthåriga frilla var en del i låneklausulen mellan IFK Sundsvall och Gamla Uppsala SK vet jag inte. Men jag kan anta att förhandlingarna gick ungefär så här:

"Han får vara med och möta sin gamla klubb. Men då ska han bära ett tunnt, tunnt hårband över en kort frilla inför sina gamla hemmasupportrar".

Nu börjar snart Tottenham-Chelsea. Lite snask ska väl hinna inhandlas innan dess.

---

Det finns ett ord för vad jag lider av,
men jag har glömt det nu.
Det där att komma på för sent,
vad man borde sagt,
och du vet hur det känns.
Det vet väl jag,
jag har känt det,
jag är van.

Frukost 08.30 idag som brukligt. Gröten får betyget väl godkänd, men då hade jag heller inte väntat mig annat då det var Kristian Ek, mer känd ifrån programserien "Sockerstek med Ek", som hade ansvaret tillsammans med Jonson.

Träning 10.00.  

Nej, inte om man glömt boka Norrporten Arena. Då är Matfors IF:s damer snabbt där med bokarpennan och knycker tiden.

Istället får man vända hemåt för att återvända till träning först 11.45.

Åkeby kom in under frukosten och förkunnade att alla skulle bära pulsklockor, och man kan ju bara tänka sig vilka okristliga övningar han tänkt plocka fram.

Jag lyssnade oftast bara med ett halvt öra under naturkunskapsföreläsningarna på gymnasiet, det ska jag villigt erkänna. Men jag trodde likafullt att jag åtminstone lärt mig en sak om naturen:

Det måste vara minusgrader för att det ska snöa.


Foto: Christian Brink.

Men icke. Trots fyra plusgrader så vräker snöflingor stora som en genomsnittlig barnhandflata ner över Nuri, Mirza, Jonson och alla oss andra som är fast i denna gudsförgätna stad som Kung Bore vägrar släppa sitt järngrepp om.

---

Vi är dom som kan skratta åt allt som är svart.
Vi är dom som har hjärtan av ädel titan.

Peggy Lejonhjärtas "Viskningar och Rop" svepte in som en vårvind i min CD-hylla julen 2004.

Min farmor inhandlade skivan till mig i julklapp:

"Vad är Peggy Lejonhjärta för något? Är det en kille? Är det en tjej?", undrade hon när jag framförde önskemålet.

Om sanningen ska fram så visste jag inte helt säkert själv. Jag visste att några av de som spelade i bandet hade spelat med Winnerbäck på någon skiva.

Svaret på farmors fråga var att det är ett fantastiskt bra band. Som släppte ett fullkomligt fantastiskt debutalbum.

"Att dansa och slåss", heter skivans absolut bästa bit.  

Nu sägs de ha varit i stort sett färdiga med ett nytt album - här är en av smakretarna - men kvartetten saknar enligt uppgift någon som är villig att ge ut skivan.

Är det verkligt det?

In och finansiera med er, läsare. Skicka in grabbarna till Fredde på Studio Ladan på Alnö* en helg. Ge ut skivjäveln. Omedelbums.

Parken, eller Pelle Lindroth som är hans riktiga namn, är ytterligare någon som borde släppa nytt. Debutalbumet  "Länge leve Parken" kom hösten 2008 och är fantastiskt. Konserten på Stadshuset i början av 2009 måste varit en av de absolut bästa jag varit på.

Ge ut nytt.

*= Fredde på Studio Ladan var även den producent som vi kontaktade via telefon för att ge ut DJ Ompas första fullängdsalbum under våren 2009. Men i sista stund drog sig DJ Ompa sig ur inspelningarna. Albumet skulle ha sålt platina världen och varit döpt efter förstasingeln "Destination Ompaland". DJ Ompa för nu istället en tillbakadragen tillvaro i Sundsvall och jobbar som banktjänsteman.

---

Och du är över mitt förstånd,
och mer än vanligt farligt blond.
Och allt jag vill.
Ingen himmel räcker till.
Ingen himmel räcker till.

En riktig tennisplan. Riktiga förutsättningar.

Ingen Duplo-plast i underlaget. Inga trasiga racketar. Inga trötta, mjuka bollar.

En riktig match.





En riktig vinnare.

Inget snack.

Ekbek var tydligt tagen av stundens allvar, trots att det väntade publiktrycket uteblev, och skänkte i stort sett bort de tre första gamen.

3-0 samt 40-15 i egen serve blev till...

3-3.

Ett servefel samt en man som då och då i något sorts underhållssyfte gick och tände och släckte ljuset på banan intill gjorde att vi höll på att tappa allt.

Men Stig Wiklund har på blott en gruppsession tydligen gjort underverk med ens psyke. För jag fortsatte trots det utsatta läget att mata den goda vargen inom mig, intalade mig att Ekbek inte hade något svar mot min backhandkross.

Mycket riktigt.

6-3 skrevs siffrorna till efter en fantastisk avslutning. Sista gamet kom vi dessutom på att Ekbek hade en otrolig ackilleshäl i sitt forehandspel. Något som lär nyttjas ännu mer febrilt i ett eventuellt returmöte.

- Jag ringde hem till Fredrika och sa att nästa gång hon är hemma måste vi stå och nöta på min forehand, sa Ekbek själv efter matchen och syftade på sin syster som går tennisgymnasium på annan ort.

Klockan stod på 10.54 när första setet var spelat och vår bokade timme var i stort sett till ända. Ekbek ville förstås fortsätta spela i förlustdesperationens anda...



... men det blev bara fyra bollar på det andra setet innan Ekbek slog av en sena på sitt glänsande och förmodat svindyra Babolatrack.

Lika bra att avsluta där och då, tyckte jag.

Jag är nämligen en vinnare igen. Min heder, min självbild, min stolthet är upprättad.

Erik Löfgren-Kristian Ek 1-0 (6-3)
Domare: -
Åskådare: 3 (Ralf Mikael Carlsson, Ricky på Sundsvalls Tennisklubb samt en underhållsarbetare. Manuel, Richie, Peter samt Marie Beckman saknades ur den förväntade publikskaran).

Fotnot: Ekbek vägrade att ställa upp på en förlorarbild där han satt med huvudet i händerna och deppade.

---

When we were winning.

Den här unge mannen ser, med sitt breda leende och sina dubbla Kinderägg i nävarna, ut att vara väldigt beskedlig.

Det är han också. Det är Ekbek. Till vardags en lagkamrat och vän. En trevlig typ som vi inte önskar något ont.

Men imorgon bitti...



... då kommer Ekbek stå i den här positionen och serva bollar mot mig. Då kommer vi önska ond bråd död åt vår mittbackskollega.

Skillnaden imorgon mot för på bilden ovan är att underlaget inte kommer vara byggt i Duploplast, racketarna kommer inte vara trasiga och gjorda för småbarnsvrister, nätet kommer inte vara undermåligt och byxorna kommer innehålla fickor så att man slipper balansera extrabollarna innanför byxresåret.

På bilden ovan blev det torsk. Två raka set. Ekbek, denne beskedliga och trevliga mittbackskollega, krossade min värdighet - som alltid till mångt och mycket hängt på mina tennisfärdigheter.

Men imorgon. Då gäller det. Då ska vi återta vår heder.

Baldershov. 10.00. En episk kamp om evig omklädningsrumsära.

Vad tror ni? Korrekta resultattips belönas med en citrusfrukt budad till din dörr.

---

Än fanns det tusentals tårar kvar
Och de var dina att ge vem som helst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen

Det önskades en lista över vilka människor som döljer sig bakom de olika smeknamn som nyttjas i bloggen.

Gott så. Jag vill först bara påpeka att ni har en väldig tur att den här bloggen inte utspelade sig för några år sedan då jag gick på den ack så stolta Mimerskolan uppe på de höjder i Haga där Ekbek sockerstekt tomater och spelat tennis på välsvarvade grusbanor under sin uppväxt.

Där kunde vi ha snackat smeknamn. Bland de jag umgicks med där och då hade vi i stort sett ett smeknamn för var och en av alla elever och lärare på hela skolan. En kille som heter Jonatan blev kallad Börnt för att "han ser ut mer som en Börnte än en Jonte". När denne Börnt nådde gymnasiet och hamnade i nya bekantskapskretsar lanserade han sig själv dock åter som en "Jonte".

Här ett axplock av smeknamn:

WC-Pete.
Börnt.
Danzzor.
Timpili.
MacJojj.
Vejkut.
Ove Mungo.
Torb.
Veken.
Ralfen.
Gnåddlarn.
Brain.
Brällas.
Syrlings-Jonte.
Elevrådarn.
Lady Pirkt.
Muskelfejjan.
Jon-Kanon.

Sist, men absolut inte minst - två unga lärare som vikarierade samtidigt på Samhällskunskapen:

Vis Man Mård och Vis Man Batistini.

Nåväl, åter till verkligheten efter lite nostalgi. Här är en förklaring till alla simpla smeknamn som florerar.

Martinsson

En medriggad ung man som bor i en paradvåning på Hagas höjder, där han ser på pay-per-view-sport och matas med flamberat ankbröst. Då och då anordnas det dessutom tillställningar för stadens syndikat i paradvåningen, där syndikatgästerna går omkring i frackar, balklänningar, höga hattar samt monoklar.

En vän funnen på Mimerskolan och den person jag allra helst driver gäck med folk tillsammans med. Här kan ni läsa mer om hans tillvaro som medriggad heltidsanställd på ComHem i Härnösand.

Carl

Carl är ingen mindre än Martinssons ende far. Det är med andra ord han som till vardags flamberar ankbröstet till sin son.

Akdags ende

En svensk kille på 19 år som inte kan många ord turkiska - men ändå skulle heja på Turkiet om de mötte Sverige i en betydelsefull fotbollslandskamp. Kan man vara vän med en sådan?

Ja, tydligen. Jag vet inte varför egentligen. Kanske är det för att han är trevlig, kanske för att han är rolig, kanske för att han har lite samma humor som mig - eller kanske för att jag har hört från olika håll att han är lik Adrian Grenier. Här följer ni numera hans upptåg.

Klonk-Basse

Jag porträtterar ofta denne Klonk-Basse som Nordeuropas mest medriggade människa. Det är lite orättvist. Mot sydeuropéerna, asiaterna, amerikanerna, sydamerikanerna och afrikanerna. Jag kan ju inte stå här och påstå att det finns mer medriggade människor där.

Nej, Klonk-Basse är nog världens mest medriggade människa. Jag satt bland annat, det finns självklart otaliga fler exempel, och följde matchen mellan Barcelona och Atletico Madrid i höstas. 4-2 och tre minuters stopptid. 93.11 sätter Lionel Messi 5-2 i den bortre gaveln. Ett betydelselöst mål? Icke. På Gotland, under några Kenokuponger, ligger nämligen Klonk-Basses scorecastkupong med resultatet 5-2 och siste målskytt Messi till det skapliga oddset av 500 gånger fläsket.

Sedan är han ju omöjlig att möta i poker. Poker, undrar ni? Jo, det är ett spel med en kortlek och marker. Spelet är slut när alla markerna är på Klonk-Basses sida av bordet.

Mask

Min allra närmaste vän under hela uppväxten. Vi träffades som små outvecklade larver i varsin kokong, satt i samma bil intill Wiiforsens IP och gruvade oss för att gå ut till samma premiärträning med Medskogsbrons P89:or.

Jag spelar nu i GIF Sundsvalls a-lag, medan Mask spelar i Söders likväl stolta BK. Men Mask är dock den av oss som fått provspela för Real Madrid, då han under en handfull år var bosatt i syndikatkvarteren i den spanska huvudstaden.

Han har hunnit med mycket mer än jag, trots att han bara är ett år äldre. I förfjol flyttade han till Sveriges bästa stad - Göteborg - för att plugga. I höstas vände han hem igen, bytte Chalmers mot MiUn. Nu har han egen lägenhet på Storgatan av alla syndikatnästen till gator.

Stridspilot lät coolt, läste jag? Ja. Mask är inkvalad till stridspilotsprogrammet efter ett antal styrke-, konditions- och IQ-tester. Huruvida han vill offra sitt liv - förvisso på det coolaste av sätt - för freden på Östimors solkust är dock än så länge något oklart. Men chansen har han, och bara det borde han kunna ligga satan på, så att säga.

Fjulle

"Fjulle" är Jon-Eric Krantz, den nyuppflyttade högerbacken i GIF Sundsvalls stolta A-lag. Han har, så länge jag känt honom, alltid hetat "Fjulle". Fråga mig inte varför, dock.

Lagrélls ende

Lagrélls ende är, som jag antar att ni förstår då jag skrivit in honom längst bak i ett antal matchtrupper, ingen mindre än målvakten Stefan Lagergren.

För en rättvis utvärdering av denne spjuver länkas ni till denna klassintervju som torde pryda något matchprogram i sommar.

Så. Nu ska vi fokusera på avslutningen av Reals viktoria borta mot Almeria och därefter njuta av ett förmodat fantastiskt "Mauros och Pluras Mat".

Jag hoppas att vi på pirkt.blogg.se stretade ut ett antal frågetecknen med smeknamnen.

---

När jag går uppåt,
i en prålig värld av mingel.
Singel.

Fem matcher i Allsvenskan.

Noll på teve, om man nu inte är en medrigg likt Martinsson och sitter på allsköns olika pay-per-view-kanaler som en ung man av medelklassen bara kan drömma om.

Hett.

Såväl Elfsborg som Göteborg har lyckats trassla in sig i varsina uddamålsunderlägen i ett tidigt skede, och man börjar väl så smått ifrågasätta ifall Haglunds respektive Rehns och Ohlssons mannar verkligen kommer tillhöra toppskiktet i år.

Det är sånt jag undrar över.

Jag kan sitta klockan 19.16 och veta att Andreas Drugge gjort 1-0 för Trelleborg i den andra matchminuten, men inte ha en aning om att det pågår vulkanutbrott på Island och att Sverige kommer vara täckt av ett askmoln imorgon.

Jag vet bara att med de isländska torskfiskarnas trassliga finanser så luktar det försäkringsbedrägeri lång väg.

Nu åter till det väsentliga. Efter att ha bläddrat bland Canal+ Sports finska ligahockey, femmans "Biggest Looser" och TV4 Sports "Motorer, krascher och adrenalin", där någon jubelidiot just nu simmar runt och pussar en tigerhaj på nosen, så kom jag på att även en ung man som inte tillhör varken societeten eller något syndikat har tillgång till Kanal 9.

Där fann vi mycket riktigt den första hockeyfinalen. Lägg sedan till att Real bortabesegrar Almeria klockan åtta samt att Moneybrother och Marit Bergman gästar Plura och Mauro klockan tio så ska ni se att det blir en kväll av det här också.

Edit: Haha, där fick han, jubelidioten. Hajjäveln bet till över läppen på honom, till allas förvåning. Nu byter vi åter till Kanal 9.

---

I've reached a low, don't you know
You're the apple of my eye
I'm running low, with this show
No matter how I try

Bragematchen utvärderades med hjälp av Lars "Laslo Målvakt" Sjölunds fantastiska rörliga bilder som han via datorn kopplat till Gula villans projektor.

Finns mycket att ta med oss. Några riktigt bra anfall, dessutom låg laget - från backlinje till Aziz - i den andra halvleken precis så som vi vill att det ska ligga defensivt. I första bjöd vi, som jag sa i min matchanalys, på för mycket omställningsytor.

Efter matchgenomgången var det dags för den mentala coachen att skutta fram på scen i sin hyperenergiska stil. Han höll låda i två timmar, vi fick svara på allsköns olika enkäter och applådera varandra. En sak som fastnade var de två vargarna, som den mentala coachen även drog upp på upptaktsträffen i vintras:

En gammal vis Cherokeeindian berättade för sitt gladlynta barnbarn om kampen som pågår inom varje människa. En god och en ond varg kamperar om att få styra var och en av alla människokroppar.

Den onda vargen består av rädsla, vrede, avund, girighet, arrogans, självömkan och bedrägeri. Den goda vargen består av glädje, ro, ödmjukhet, självförtroende, givmildhet, sanning, ömhet och medkänsla.

"Vem vinner då?", frågar den gladlynte, kanske klipske, kanske dumme - det förtäljer inte historien - pojken.

"Den du matar", svarar Cherokeeindianen och tar ett bloss på sin fredspipa smidd i ädlaste mahogny.

Tänkvärt, för er som - olikt mig - ondgör er på livets små missöden som torskade spel och utebliven sol.

Efter tre timmar i den efter ett tag lika svettiga som Gula villan var det dags för träning.

En sån där träning man drömmer vått om under natten. Uppvärmning, kvadrat, uppvärmningsspel, spel på halvplan.

Mitt lag (Naurin - Fjulle, jag, David - Nuri - Emil, Aziz, Silfver - CH) vann efter mycket möda och stort besvär över det andra laget (Lagréll - Billy, Jonson, Brink - Mirza - Sliper, Ari, Alieu Jagne - Hannes) med 5-4 efter ett sent avgörande. Ekbek gick emellan lagen som en balansspelare. Han var med det andra laget två femtonminutersmatcher och med oss en. Det lag som var en man mer hade dock restriktioner på maximalt två tillslag per spelare.

Foppa, som inte riktigt kom igång i premiären mot Brage, var åter sitt sjuka jag och man kan som försvarare bara dra en lättnadens suck att man då och då slipper att ställas en-mot-en med honom längsmed kortlinjerna. Eller Aziz för den delen. Man får dra sig till minnes Bengt "Fölet" Berndtssons insatser längsmed Blåvitts flank på det glada femtiotalet för att hitta en lika avig spelare.

En mycket rolig träning allt som allt, och det gick skapligt för undertecknad. Den goda vargen hade övertaget efter träningen, som en mental coach kanske uttryckt det.

---

Och jag önskar att jag inte blev kär i dig.
Och jag önskar att jag blev mer kär i dig.

Postat av: danne

Skulle du inte kunna klargöra vilka de alla, som har smeknamn i bloggen, är?

2010-04-14 @ 00:59:37

Jag vet faktiskt inte vilka smeknamn jag använder som behöver förklaras? Förtydliga gärna, så kan jag säkert jobba fram en enkel lista.

---

And if you want me to be real deep,
I'll hook you up with some poetry.
Roses are red, and violets are blue.
They both look pretty good, baby girl,
but then so do you.

Det är inte varje dag man får sova ut till tiosnåret.

Det är heller inte varje dag jag, 19 år gammal och morgontrött likt en regnbågsöring som simmat in i ett ekfat av finlagrad maltwhiskey, inte klarar av att sova tio timmar utan att vakna till alldeles för ofta.

Det är en speciell dag, men inte bara för att jag uppdagat sömnsvårigheter trots den steglöst ställbara.

Nej, främst på grund av att vår vän Sinan "Seger" Akdag äntligen, efter mycket snack och upphaussning, lanserat sin blogg. Han la stort fokus på att hitta rätt namn, något som drog ut på skapandeprocessen, och till slut blev det kort och gott sinanakdag.blogg.se. Fungerar alltid.

Första inlägget lovar också väldigt gott. Gott så, då underskottet på vettiga bloggar i den här gudsförgätna staden är fantastiskt stort.

Akdag refererar dock till mig som "västvärldens största cyniker". Det kan jag inte ta bara så där.

Jag som just satt och tittade ut i solskenet, tänkte på hur fantastisk även den här dagen skulle bli i den solskenshistoria som är mitt liv.

Lite besviken är jag dock, men då på att mina medmänniskor inte kan vara lika godhjärtade och positivt inställda som jag är och ta Gifffen till sina hjärtan. Bara knappa hundra medlemmar på ett dussin timmar - trots att det var 2741 människor som trollbands i hemmapremiären mot Brage.

---

Du spelar nåt slags spel.
Och allting kan så lätt bli mitt fel,
när du ser på lilla mig.
Och en dag försvinner jag ur dina ögon,
som en svår och jobbig grej.

Eftermiddagen och kvällen har spenderats hos Akdags ende.

Eftermiddagens NHL-lir, som fick mig på ordentlig kokning på grund av dess abnorma svårighetsgrad, byttes under kvällen mot fotbollskik av yppersta märke.

AIK-Halmstad, Tottenham-Arsenal och Barca-Depor gjorde ju nästan att man för en stund knappt önskade att man var 20 år gammal och fått gå på Casinot och se Plura.

Under kvällen, ungefär samtidigt som Halmstads islänning skjöt AIK ännu djupare ner i träskmarken, har en grupp skapats som torde falla alla bloggläsande Patronanhängare i smaken.

Alla vi som älskar Giffen, heter den.

Gå med.

Nu har jag suttit och kokat igen. Fullkomlig kokning över den flinthjässade smilfinken Heurelho Gomes i Tottenhams mål. Både jag och min Facebookgruppskompanjon tröck nämligen in poletter på över 3,5 mål efter Bales 2-0-mål, ett spel som egentligen satt med råge.

Men så var det ju den där Heurelho Gomes, som var uppe och flängde i kryssen där han motade den ena omöjliga bollen efter den andra.

Vi ska dock medge att det inte bara var den brasilianska målvakten vi kokade över. Även Arsenal fick sig några väldigt förtjänta drag med sågen under matchens gång. Hur är det egentligen möjligt att konkurrera om en ligatitel i konkurrens med lag som Manchester United och framför allt Chelsea när man startar en viktig och prestigefylld bortamatch med den numera fullkomligt egenskapslöse Eboué på en flank.

Eller Bendtner? Och ett mittbackspar som efter en skada består av Sol Campbell och Mikaël Silvestre?

Jo, Sol Campbell. Han Notts Countybacken. Ja, han trettiofemåringen. Jo, jag lovar.

Man hade ju också en tanke om att Tottenham skulle kunna kontra på ett kvitteringsjagande Arsenal, men då satte Rödknappen in Eidur "Stoppklossen" Gudjohnsen som istället för att frispela djupledslöpande kamrater valde att stirra ner i backen, stanna upp och vända hem.

Sven-Göran Eriksson borde inte ha tagit med Theo Walcott till VM 2006. Han borde förstås ha satt pojken i en skolbänk med Tord Grip och läst tio poäng Fotbollsteori A. "Hm, ledigt fält tilll höger - fem vitklädda Tottenhamspelare till vänster... Jag tar vänster. Jag är kvick".

Nej, det var de Nordicbetslantarna det. Vi satte över en peng för att ta långtidsspel i den svenska fotbollen, nöp Östersund i Norrettan till 40 gånger fläsket men hade en slant över. En slant som Gomes flaxade runt och räddade bort.

Imorgon är det sovmorgon, så nu sitter vi kvar och ser Barcas andra halvlek. Imorgon ska den hyperenergiske Mentalcoachen komma och föreläsa. Dessutom ska vi gå igenom premiärvinsten i tisdags. Sedan ska vi träna.

På fredag är vi lediga.

Jag är ganska tillfreds med livet, trots allt. Trots att jag inte får stå på en bild intill Plura likt Martinsson eller vinna på spel likt Klonk-Basse.

---

Jag ser dom klättra i träden för att se mer av världen
För ett vidsynt liv precis som vi
Det var tropiska nätter och vi låg vakna på taken
Och såg ut på stan vi bodde i
Som var vår och som var stor och tuff och hård
Och skulle bli för liten sen men det visste vi inget om än

Som brukligt dagen efter match så blev det nerjoggning och styrka för startelvan. För oss andra blev det en tuffare träning. CH var med och, om jag inte missminner mig helt, körde fullt ut för första gången i GIF-overallen.

Efter stegen och passningsövning var det spel. Tre mot tre, en avbytare - tre tiominutersmatcher. Fantastiskt jobbigt.

Mitt lag, innehållande Mirza, Silfver och Alieu, torskade stort mot laget med Hannes, Ek, Fjulle och CH. 21-8 tror jag de pinsamma slutsiffrorna skrevs till, efter att vi gått som ett blysänke i den andra matchen som avgjorde allt. Vårt lag spelade lite för mycket en mot en, stod för högt på deras libero och förlorade allt vad understöd hette.

Men mycket berodde det också på att det andra lagets spelare var bättre än oss idag. CH Jagne gjorde som sagt sitt första matchintryck på undertecknad idag. Jag ska först och främst erkänna att jag trodde att CH skulle vara väldigt snabb, stark - men samtidigt väldigt begränsad med bollen.

Det var han inte. Inte alls. Han hade en ganska avig och knepig stil när han drev bollen, men gjorde det alltid väldigt bra. Felvänd var han omutlig, den yngre Jagnebrorsan är som karvad ur ett bergsmassiv. Det går inte att trycka honom uppåt i planen, och man får inte komma upp för tätt i ryggen - för då använder han en som ett gångjärn med sin styrka och snabbhet.

Avsluten satt där de skulle också. Vid ett mål tunnlade han Silfver, löpte runt och chippade bollen över Lagréll och ner under ribban. Hög klass.

Nej, summa summarum blev jag väldigt imponerad av Jagne den yngre som jag tror kommer vara väldigt svår att hålla utanför startelvan framöver, när nu Strumpan tycker han är hundraprocentigt tillbaka från sin tidigare skada och i matchform. 

Ekbek hade en tacklingssatsning i ren kokning över ett domarbeslut av Sören och Hannes avslutade spelet med att sätta in en tackling på Silfver som på match hade resulterat i ett direktrött. Det är klart att det ska vara tufft och tätt på träningarna, mycket kamp, hårda närkamper och så - men det får ju inte övergå till att bli fult. Nu ledde även det västprydda laget med ett dussin bollar, så att någon ska behöva riskera att bli skadad i slutskedet känns väl lite onödigt. Men det är ju en balansgång - för fart, fläkt och hårt spel på träningarna vill ju alla ha.  

Det måste vi ju ha.

Det var vi, som torskade med tio mål i den andra perioden, som borde ha kokat. Och vi spelade också upp oss i den sista som blev jämn och tät. 

För egen del kändes det bättre konditionsmässigt än det gjort under tidigare tempospel, men det är fortfarande en lång väg att vandra till formtoppen. Imorgon tänkte jag be om att få löpa stjärnan, mjölksyrebanan, efter träningen.

Styrketräningen i Gråa villan direkt efter spelet blev långdragen. För mycket snack med Ekbek och Lagréll gjorde att man inte var hemma förrän strax före två.

Och lika bra var väl det. Jag hade ställt in mig på en eftermiddag i solstolen på baksidan där man kunde försöka jobba bort matchprogrambildens likblekhet en gång för alla. Det skulle vara sol, enligt den prognos jag valde att lyssna på i början av veckan.

Men icke. Moln och mulet.

Istället sitter man här med ledighet från tvåsnåret utan någonting vettigt att göra, förutom att inmundiga en bit matpaj - den allra mesigaste sortens föda som någonsin uppfunnits. Men jag är inte Ekbek, jag kan inte ställa mig vid spisen och sockersteka cocktailtomater till en kastrull tortellini.

Då får det bli en mesig bit matpaj från frysen.

---

No one wins.
It's a war of man.

Tre poäng i en premiär.

Är tre poäng i en premiär.

Är tre poäng i en premiär.

Det var ingen propaganda de drygt 2700 tappra bjöds på i den mulna tisdagskvällen. I brist på alternativ blev det många långa bollar från backlinjen i den första halvleken. Efter ett tag, när Aziz letat sig loss ett antal gånger och vi rasslat fram ett par riktigt heta chanser kändes det som att det skulle lossna på riktigt.

Vi har ett läge där Sliper och Walle går på samma boll med halvöppet mål, och bollen letar sig ut till hörna istället. Mål där - och jag tror det hade blivit en riktigt trivsam kväll för hemmapubliken.

Nu blev det istället kanske lite frustrerat från vår sida. Vi bjuder ju faktiskt på omställningslägen som ett lag bättre än Brage - som var otroligt beskedliga offensivt - hade kunnat nyttjat. Nu kom det istället bara missriktade pastejer ut till inspark ifrån den något korpulente Alexander Östlund-kopian på mittfältet.

0-0 i paus mot ett tippat bottenlag, men precis när folk på läktaren skulle börja misströsta - så störtade den nya maskoten Giffen in på arenan till läktarpöbelns vilda glädje.

Man har vissa fördelar som GIF-bloggare när man spelar i laget. Man vet mer än gemene man. Men även jag svävar i ovisshet om vem personen som dragit på sig den där blåa hulkdräkten för att springa runt på matchdagarna är.

Jag hade kunnat offra min högra näve, ett öga och en skål granatäpplen för att få veta att det var någon jag kände som knatade runt och svettades i den blå dräkten.

Vad jag dock fått höra av initierade källor är att mannen som numera döljer sig inuti Giffen värvades från brödföretaget Pågen, där han var anställd för att å företagets vägnar gå runt i fikarum klädd likt en kanelsnäcka. Giffeln, kallades han då.

Nåväl. Vi vinner ju till slut. Alla på bänken pustade ut när Nuri fälldes och domaren pekade på elvameterspunkten. Men en kombination av att Ari lite för tidigt visar vart han ska lägga den samt att Gerhard Andersson tangerade det gällande världsrekordet för Kast med 33-åring mot vänsterstolpe gjorde att det blev spännande ända in i mål.

Det blev lite mer tryck framåt när Hannes och Mirza äntrade planen och Aziz, som då och då hade lekstuga men också höll i bollen en aning för länge ibland, fick ta ett steg ner i banan.

Seger med 2-1 över ett blekt bottenlag efter två målvaktstavlor. Men efteråt var det jubel av glädje, men kanske också lättnad, i omklädningsrummet när det hurrades för premiärsegern. Och som sagt:

Tre poäng.

Är tre poäng.

Är tre poäng.

Och Giffen är med på resan.

---

Kan nån ge mig en hand,
och slå lite vett i mig.
Öppna mina ögon.
Så jag kan se igen.

Jag tvättade familjens Mazda, som jag så förmånligt får köra runt i kostnadsfritt, imorse. Istället för att åka igenom en biltvätt så blev jag ombedd att testa den nya, miljövänliga gör-det-själv-tvätt som ligger intill Konsum vid Nacksta.

Detta för att öva upp min händighet, som alltid varit min ackileshäl som medlem av det manliga släktet.

Och jag vet inte om jag blev så mycket klokare. Bilen var på fullaste allvar smutsigare när jag lämnade stället, efter att ha pyntat ut 140 kronor för självtvättning värd sju poletter. 

Man var tvungen att lämna tvätten med en alldeles dyblöt bil, då skylten tydligt underströk att man inte behövde bruka något sämskskinn - som jag annars alltid har med mig i jackfickan. Den blöta bilen måste under färden hemöver ha samlat på sig ansenliga mängder damm och smuts från de vårsköna vägarna.

Så måste det ha varit. Jag gjorde inga fel.

Därefter blev det ett stadsbesök med Sinan "Seger" Akdag. Intog en semismäcker lunchbuffé på Playa Primo som hädanefter kan sätta upp en skylt i fönstret med texten "Här laddar GIF Sundsvalls fjärdemittback upp inför hemmamatcher då och då" för att locka folk.

Vi tänkte söka upp någon parkbänk, men där gick vi bet. Det verkar nämligen inte vara prioriterat av kommunen att invånarna i staden ska kunna sitta ner i stadskärnan. "In i In-gallerian och shoppa upp er lön, istället", är tydligt budskapet från stadens politiska ledare.

Vart laddar stora och starka Giffare för match? Jo, pirkt.blogg.se kan som enda portal avslöja att de gör det på Waynes stolta café. Där mötte jag Brink, Naurin, Mirza, Nuri, Hannes, Jonson och Fjulle - nästan en halv matchtrupp med andra ord samlade vid ett och samma bord. Kändistätare än så blir det inte i Sundsvalls stadskärna om nu inte Kjell Lönnå lämnat sitt visitkort i kassan.

Som tur var skymtades inga inbeställda plåtar med morotskakor, utan någon macka här, någon juice där och någon lunch där. Själv nöjde jag mig med en hallonsmoothie medan Akdags ende - som ikväll slipper spinningträningen för att med Kubikenborgs stolta bevittna GIF-premiären på plats - som vanligt frossade i sig en morotskaka. 

Efter en smäckrare fläskfilétallrik till middag är det nu dryga fyrtio minuter till samling. Man kan nästan ta på stämningen.

Sol, vårvärme, premiär, ovisst - får vi se över 3000 gladlynta på plats ikväll?

---

Vi blir barn på nytt igen,
i ett konfettiregn.

Nio timmar kvar.

Och solen skiner bar-överkropps-mycket på verandan där den banan- och blåbärsfyllda havregrynsgröten avnjöts.

Fantastiskt.

---

Är du klar att gå ner på stan?
Är du klar möta sanningsdan?
Som har byggts upp under så lång tid.

Jag har sett alla avsnitt säkert tre-fyra gånger. Ändå sitter jag klistrad varje kväll framför TV8 vid elvasnåret.

---

Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Do you get racist and sexist when you've had a few?
Is it fine if I make more money than you?

Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?

Ut i solen, var det ja.



Efter mycket möda, sju sorger och åtta bedrövelser så lyckades jag nästla fram familjens solbädd från det överfulla utemöbelsförrådet. Innan dess hade jag suttit i stolen i bakgrunden, men blivit så pass trött att jag nickat till och fällt huvudet bakåt på samma sätt som min farfar brukar göra framför teven vid sena Sportnytt. Den bakåtnicken kan omöjligt vara helt ofarlig för struphuvudet, så därför tog vi och letade på oss en bättre solbädd för att kunna inta liggande position.



Till en början blev det John Ajvide Lindqvists klassroman. Till vänster kan ni se hur en ung svensk man av medelklassen bör klä sig på underkroppen i vårsolen:

Slitna träningsbyxor från Adidas, tillskänkta.
Vita strumpor av märket Alstom, som främst är ett företag som sysslar med energikraftverk, även dessa tillskänkta.
Gula Foppatofflor, ockrigt och helt oförklarligt dyra.



John Ajvides vampyrbok dög i ungefär en halvtimme - sedan övergick vi till vila i dess renaste form. Jag måste ha somnat i någon timme, för när jag slog upp ögonen så stod det åter fåglar på kvistarna i äppelträdet jag låg under. Jag är ingen ornitolog, men jag antar att det tar en stunds stillaliggande innan en blåmes vågar närma sig en människa på åttioen kilogram.

Fåglar, var det ja. Den uppmärksamme bloggläsaren kanske på den första bilden noterade att där fanns en hel del fågelmat i trädet. Jo då, det får man väl lov att säga:



Inte mindre än åtta olika rätter av solrosfrön, nötter och bröd har de små fågelfäna och välja bland i äppelträdet. Vad jag har förstått är detta inte standard i svenska radhusområden, utan det är min ende far som hyser en stor förkärlek till att se till att fåglarna i Sundsvall med omnejd är mätta - men kanske ännu viktigare; att de är belåtna. Det är inte ovanligt att min far tar fram sin kikare från köksfönstret för att få en överblick på vad fåglarna knaprar på. 

Det vore riktigt intressant ifall Reinfeldt skulle dra ut vårt stolta rike i krig, och var familj skulle få matransoner tilldelade sig eftersom ryssen genast skulle ge sig på statens åkrar och boskap. Frågan är då hur pass stor del av familjens matranson som min far - i egenskap av familjens överhuvud - skulle skänka bort till fågelmat.

Hur som helst:



Den tolfte april var dagen då jag återfick tron om att det faktiskt kommer en sommar även år 2010. Jag låg ute i mjukisbyxor och en bomullströja och frös inte för en sekund. Istället hade man konstant ett värmens skimmer i ansiktet och när man återvände in var man solbrun som om man befunnit sig på Östimors solkust.

Och imorgon, då vallfärdar åter folk i ett ansiktsmålat lemmeltåg för att se GIF, GIF, GIFFARNA ta tre poäng. Även detta ett säkert vårtecken.

---

Jag vill bara gå hem med dig
Jag vill gå hem med dig
Innan eftertänksamheten har raserat hela natten
Vill jag gå hem med dig
Jag vill bara gå hem med dig
Genom vårens första rodnande natt

Jag vill idag tacka Kerstin, hon som tvättar och gör allt slitgöra åt oss bortskämda på IP, lite extra.

Direkt när jag klev in i omklädningsrummet efter att ha tränat och lapat sol i en och en halv timme med Sheriffen så förklarade nämligen Kerstin att en lapplisa stod utanför på lastzonsparkeringen. "Är det nån som har bilen där så är det bäst ni skyndar er att flytta den", sa hon.

Sagt och gjort, jag rafsade åt mig nycklarna och sprang i fotbollsskorna ut mot bilen - och hann precis dit innan den förmodat nitiska parkeringsvakten skulle bötfälla mig. Ingen lapp på rutan, konstaterade jag innan jag snabbt styrde kosan mot Gula villans fria parkering och ropade "FRISTAD! FRIIIISTAD!". Typ.

Det är ju precis som Robert Collin säkert har sagt någon gång:

"Att köra iväg från en parkeringsvakt och slippa böter är skönare än sex".

Det var en hel del spelare på plats idag och körde lite extra inför morgondagens premiär. Bland annat Mirza som sprang runt, enbart iklädd ett par kalsonger, och jublade över att ha besegrat Brink i en pingismatch i omklädningsrummet. Det är Brink, Alieu och Mirza som gör upp om att vara omklädningsrummets sämsta pingisspelare, med reservation för att jag kan ha glömt någon.

Alieu hade med sig en hårrakningsapparat och Aziz fick sig en mohikanfrisyr värdig en Superettapremiär.

Nu ska jag åter igen ut och lapa sol tillsammans med John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in".

---

... and seize the day.

Ens jobb består av att träna fotboll i en och en halv timme. När man kommer hem möts man av en plåt av rostade mackor. Det bjuds på te och man får själv applicera honungen så att det blir lika delar tevatten som honung. Därefter frossas det i fruktsallad, innehållandes digra mängder granatäpplen, som avnjuts med glass.

Imorgon är jag ledig, men ska gå ner på IP och köra ett extra fotbollspass med Sheriffen vid tiosnåret. En och en halv timmes övertid, med andra ord. Därefter är jag ledig.

På tisdagen börjar arbetsdagen 17.15 - då är jag nämligen med i matchtruppen till vår premiärmatch i Superettan.
Det vore ju inte helt skandalöst att hävda att mitt liv borde stå på sin absoluta topp. Det borde inte finnas att något att klaga på.

Men det finns det förstås. Och problemet är inte det faktum att min mobils siffra 0 och 4 inte fungerar och jag därför inte kan slå in min PIN-kod och starta telefonen.

Nej, det är ingenting jag gjort. Det är sällan det.

Jag är ganska säker på att problemet är alla de saker jag aldrig gjort. Det brukar vara så.

Nu ska jag lägga mig i den steglöst ställbara och sova på saken.

Till sist: VARFÖR FINNS DET INTE EN ENDA LYRICS-SIDA SOM INTE ÄR HELT FYLLD TILL BREDDEN MED VIRUSREKLAM ("åh, få den att växa fyra inches på fyra veckor - gratis". Klick!) OCH POP-UPS? ÄR DET NÅGOT SOM WEBBLYRICSBRANSCHENS FACKFÖRBUND BESLUTFATTAT OM?

---

Sånt är livet nu. Förlåt om jag är bitter å synisk men du vet hur det kan va.
Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill
ha det som jag.
Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver,
och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver!

Det blev fem timmars jobb. Som brukligt för en nischad dambasketreporter blev det inte annat än just dambasket.

Jag ringde Henrik Wikström inför morgondagens tredje semifinal - den första matchbollen - mot Solna. Wikström svarade, sittande i solskenet på Norra Berget, och bjöd på ett antal textbyggande citat - men när man försökte nå någon av de tongivande Saintsspelarna så gick man bet.

Det verkar råda silenzio stampa i Saints spelartrupp. Jag lämnade vid fyrasnåret över uppdraget till min förre studentkamrat Daniel Wilhelmsson. Jag hoppas han nådde någon spelare, men framför allt hoppas jag att han satte samman artikeln på ett sånt sätt att det motsvarar folks förväntningar på en dambasketartikel som har Erik Löfgrens stolta namn som byline.

Från en nischad dambasketexpert förväntar man sig det allra bästa.

Fyra klev jag alltså av mitt pass för att förbereda mig för träning. Den sista kollektiva träningen inför tisdagens premiär mot Brage. Den så kallade genrepsträningen.

Det blev betydligt hårdare och tuffare än jag trott. Speciellt jobbigt för mig och Fjulle som spelade nittio minuter, förvisso mot relativt beskedligt motstånd, igår.

Det var först och främst de här jävla stegarna, där det ska tas snabba, välkoordinerade steg och annat som vi inte alls är skapt för. Jag drog på mig mjölksyra på dessa intensiva intervaller.

Och därefter - då var det väldigt överraskande nog dags för stjärnan. Mjölksyreträning, med andra ord. Fantastiskt jobbigt, även om själva stjärnan var i liten tappning och vi bara löpte tre gånger.

Och på det - högtempospel. Fyra mot fyra. Jag och Fjulle, som spelade nittio igår, fick här dispens då vi bara behövde spela vart fjärde byte istället för vart annat som alla andra. Men det var jobbigt likafullt.

Det avslutades med fasta situationer för startelvan.

En överraskande tuff träning, måste jag säga. Men förhoppningen är väl att vi ska komma upp i tempo igen efter en period av mycket matchande och lite riktig träning.

Ska nog bli bra på tisdag - där undertecknad är med i truppen.

---

though life is rough,
and the road is tough,
you can seize the day.

Det börjar bli dags att slå upp Davves gamle filosofiböcker igen. Jean-Paul Sartre grubblade ju mycket över det där i mitten av 1900-talet:

"Om en fotbollsmatch mellan två U21-lag spelas på Norrporten Arena utan att någon är där och bevittnar det hela - har det då egentligen spelats någon fotbollsmatch mellan två U21-lag?"

Svaret, Sartre och alla ni andra som undrat, är ja - det har då spelats en fotbollsmatch mellan två U21-lag.

Så trots att läktaren igår enbart bestod av fem personer på östra, två personer på norra och så Urban och Staffe Sr på den södra - så besegrade GIF:s stolta U21-lag Brages dito med klara 3-0.

Men det var väl ingen match som ett gäng buddhistmunkar skriver flertalet pergamentsrullar om. Första halvleken var direkt dålig. Det är Brage, som i ärlighetens namn var ett ganska mediokert gäng, som ägde bollen och vi jagade, jagade och när vi väl vann den så slarvade vi genom att ta väldiga felbeslut med bollen och tappa den i helt fel lägen.

Mehmet, som gjorde en ganska slätstruken figur mot - i och för sig mycket svårspelade - Assyriska, visade igår upp de färdigheter som tagit honom till P93-landslaget och kontrade in 1-0 innan paus. Ett pausresultat som kanske var välförtjänt ändå, då vi tog över under slutskedet och skapade en handfull lägen.

Men nog gick man moloken till pausvilan. Främst över laginsatsen, min egen insats i den första halvleken är jag fakiskt ganska nöjd med. Lite ringrost defensivt, men med bollen kände jag mig så pass säker som jag vill göra. Drev upp, hittade in till mittfältare och en och annan gång hittade vi någon i djupled.

I andra tar vi över lite mer, spelar kanske lite klokare och håller i bollen mer offensivt. Men på något sätt känns det mest som en avspelning. Brage är inget bra lag, och vi borde ha kunnat ösa på mer än fram till intetsägande 3-0.

Qviberg blev skadad efter en hiskelig satsning från en Bragemittfältare. Tror inte den var så ful som folk ville få det till, men ont såg det ut att göra.

Deras ensamma forward skapade inte särskilt mycket och Jonte, född -94, som hoppade in i Lagrélls sjukfrånvaro sattes nog inte på ett enda riktigt prov. Forwarden pratade dock exakt, och nu menar jag exakt, som Anders Wendin - mer känd som Moneybrother.

Det var så pass lugnt och kontrollerat långa stunder bakåt att jag nästan tänkte fråga ifall han kunnat tänka sig att bjuda på en instrumentallös version av "Keep the Hurt at Bay".

Nåväl - 3-0-viktoria mot Brage, det säger vi väl inte nej till även på tisdag?

---

Varför går jag till samma ställe varje natt
för att sitta själv vid bordet, där vi satt
bara ett fån, gör så mot sig själv

Svett.

Svett.

Och åter svett.

Jag har spelat fotboll i drygt femton år - och jag kan knappt erinra mig om att jag någonsin svettats lika mycket som under gårdagens konsert.

Okej. Det har jag väl kanske egentligen. Men jag ville försöka få er att förstå hur svettig jag, och de flesta andra, var. Jag stod bakom Stafrin Jr och då och då valde jag i ren frustration att torka den blöta pannan på dennes tröjslaf. Jag vet faktiskt inte om jag blev torrare eller blötare. Det var en enda stor pöbel sammansatta av svett.

Klart är att man borde nypt en av platserna allra längst framme vid scenen. Vi stod istället på andra raden, fick väl sisådär en tio kvadratcentimeter var att röra oss på. Vi gjorde dock försök att nästla till oss platserna vid räcket - men när inte ens den klassiska "Du har telefon nere i insläppet"-dragningen går hem är det svårt.

Konserten, med Hoffmaestro om nu någon i Mellansverige mot förmodan inte var där, var ju galen. Sinnessjukt tryck, hittade man en munfull syrefylld luft framför scenen så kunde man skratta sig lycklig, och inga problem med allsången då det gick att sjunga samma saker på alla låtar då de - framförallt efter ett tag - lät i stort sett identiska.

Men...

... det finns ju en gammal tumregel som säger att man inte bör stå på en nattklubb med en ljusblå tröja som är så pass nerdränkt i svett att inte ens den allra ömmaste av mödrar skulle omfamna en mot betalning.

Roligt var det dock, får man lov att säga. Galna hundrakilos tanter med låg tyngdpunkt slogs, knuffades och bet för att få en plats på tredje raden. En tjej sparkade bakut på mitt lår på grund av att hon blivit lite framåtpressad av den svettiga mobben och jag kokade så till den milda grad att hon nog inte vågat rört sig ur fläcken än.

Men allt i allt - torskad Clasico för Real och svett, svett och åter svett och en hundrafemtiokronorsbiljett som skulle säljas men som brann inne i min jackficka - så var det väl sådär.

Till sist, för att go lite modeblogg on you lot: T-shirten med Skrot-Nisse-motiv som en av bandmedlemmarna skuttade runt i skulle jag ge ett halvt bohag för. Efter lite effektivt googlande vet jag vart man inom kort kan få tag på en.

Passar bra med en ny t-shirt, för efter gårdagen svettkavalkad lär ju den smäckra Humör-varianten vara förbrukad för det här jordelivet.

---

Det går inge bra nu. Varken i kärlek eller spel.
Nej, inget går min väg just nu.
Och allra minst du.

De spelade exakt alla låtar man ville höra. Bäst var föga otippat "Caligula", "Gitarrer och bas, trummor och hat" samt "Shane McGowan", allt enligt min subjektiva bedömning. Låtarna från nya skivan, förutom Tracksettan till singel, hade nog inte satt sig tillräckligt hos pöbeln.

Martin Elisson och övriga bandet var så där lagomt påverkade på scenen. Gitarristen längst till vänster, som jag och Martinsson stod och snackade med efteråt, såg ut att vara hämtad direkt från efterdyningarna till 80-talets värsta ravepartaj. Men trevlig var han då vi samtalade om hur pass mycket bandet egentligen läskar inför konserterna. Han började rabbla en diger - och egentligen imponerande - drinklista som slog fast att det inte var något spontandrickande utan ett noga framarbetat läskschema som avverkades inför varje spelning.

"På det här viset blir man aldrig bakis, utan det planar mer ut", uttryckte han sig och passade på att berömma Sundsvall för dess fina stadskärna.

"Vi var i Eskilstuna förut - och det var ju en så sjukt ful stad. Men här är det fint", sa han.

Publiken var en lika peppad som onykter massa som en tysk nazistledare inte haft särskilt svårt att övertala till judehat och världsherravälde.

Jag vet inte om det var för att Oscar Stor Sjödin, denne nyktre musikälskare som stod intill mig i vimlet, genomgår en tuffare diet som resulterat i ett tiotal tappade kilon kroppsvikt - eller om det helt enkelt var så att massan var mer rörligare än brukligt. För flög runt som en vante gjorde man.

Betyg: P P P P

En bra konsert. Och som brukligt belönas den med fyra av fem solar.

Friday I'm in Love som klubb är även den förtjänad av en hyllning. Fantastiskt fantastisk musik kvällen igenom, och hade jag bara varit en person som kan stå på ett dansgolv och se naturlig ut utan litervis av läsk i kroppen hade jag dansat natten igenom. Ni vet, så där som man bara gör i sitt eget kök när man har huset för sig själv och högtalarna dånar av ens egen klassmusik - som i stort sett är den exakta musik som spelas på FIIL.

Halv fem är det samling för match mot Brages U21-kollektiv. Fram tills dess ska vi ha lämnat in dubbla V75-system samt en bättre Bombenkupong så att vi har råd att betala in restskatten till Skatteverket utan att behöva ansöka om personlig konkurs redan vid nitton års ålder.

Dessutom tänkte jag ta en promenad i ett väder som faktiskt bara är halvgrått och halvtrist, vilket får ses som fantastiskt uppiggande och roligt i den här gudsförgätna hålan.

---

Ring dig sen och ångra dig igen,
så får du mig ändå.

Hur gick det? Lite uppföljning vore på sin plats.

Jodå, här kommer den:

Det blev fiasko.

Orongotränaren Lars-Ove Johansson svarade nämligen inte. Inte heller andretränaren Lars Gustafsson kunde återfinnas så det fick bli en citatlös notis inför morgondagens match mot Polisen.

För laget gick det bättre. Sirlarna, som om det inte redan är det borde vara lagets smeknamn, kvitterade i slutminuterna. Men när liverapportören berättade om frispark för GIF alldeles utanför straffområdet på övertid - då visste man att det var klart.

Ari Skuli. Vänsterfot. Behärskat. Mål. Vidare.

Jag tyckte att jag var duktig som tränade dubbelt idag. Kände lite att formen är i antågande.

...då går Brink och Jonson och gör varsitt mål i Svenska Cupen. Klassmål, en dunk i nättaket av Stordfjordarnas Maradona samt en uppdrivning av boll och nickavslut av Jonson, rapporteras det om också.

Det krävs med andra ord en hel del för att knapra in på en plats i startelvan i GIF Sundsvalls centrallinje anno 2010.

Nåväl. En god insats mot Brages U21-lag imorgon kväll kan inte negligeras och ses mellan fingrarna. 18:00 imorgon är det jag, och förhoppningsvis många andra, som ska stå för den.

---

Har du valt en väg att gå,
ett mål att sikta på?
Är du framme nu?

Underläge 0-1 i paus.

Men nu sitter vi åter i förarsätet, efter att Brink - känd som Stordfjordarnas Maradona - dunkat en boll ribba in och Foppa knoppat in ett inspel.

Det borde vara en dryg kvart kvar av matchen. Det rafflande slutet går att följa här, om ni nu inte har fullt upp med att ringa in och rösta på Kalle Moreus i Körslaget.

Och här sitter jag och ska ringa in en Orongo Dragons-notis...

---

Det är bara saker man ser.

Lunchen idag bestod av en större tallrik av gårdagens nudelwok med kyckling.

Där fann jag något jag som tur är - peppar, peppar, omfamna en hel urskog - inte stöter på varje dag.



Ett blött litet knyte av rent och skärt äckel. Jag är så pass välsignad att jag stöter på dessa gröna bollar så pass sällan att jag inte ens är riktigt säker på vad de heter.

Men jag tror det är ett så kallat kålhuvud. Vad jag däremot med all säkerhet vet är att det är fantastiskt äckligt.

När jag ätit min tallrik tittade jag av någon anledning i kylen igen och kom på att vi kalasade på en pastarätt för någon dag sedan som det enligt uppgift skulle ha blivit mat kvar av.

Mycket riktigt. I en gammal glassburk fann vi en diger arbetarportion av pastarätten som tog våra smaklökar från en av de värsta smaker som Moder Jord uppfunnit till en av de allra bästa.



Jag vet inte hur djuret som pressar ut den smäckra mjölk som blir till dessa halloumiskivor ser ut, men jag kan slå fast att de mjölkbönder som dagligen handskas med dessa kreatur då och då borde ge dem ett tack, en klapp och kanske, kanske ett varsammare drag i spenen.

För halloumi - det är nöten själv det.

Den som inte lagt ett antal halloumiskivor på en upphettad grillbädd - den har inte riktigt grillat.

Himlen är full av dis och duggregn och man inte kan göra mycket annat än att sitta inne - då är det förstås oerhört kokningsframkallande att min Spotify åter har börjat skicka ut reklam i högtalarna. Den där jävla Nikola Sarcevic, som ju faktiskt är en skaplig artist med ett koppel bra låtar, har tydligen lagt sig till med några unga fattigjon som då och då börjar gasta så att blåmesarna i det fågelmatsfyllda trädet utanför fönstret flyr i skräck.

Vem tror han att han är, den här Nikola? Paradis-Oskar?

Varför har jag då inte Premium, som jag så ofta i olika sammanhang skryter om?

Jo, ett gäng gycklare försökte runt månadsskiftet, medan jag var nere i Cypern, knycka pengar från mitt digra bankkonto genom uttag i USA. Det gick dock inte vägen, då den sluge bankmannen - tillika vännen till familjen - U-G anade onåd och ifrågasatte ifall en motrigg som undertecknad verkligen kunde ha fått korsa Atlanten.

Att tjyvarna försökte ta ut 5000 svenska riksdaler hade väl hur som haver satt käppar i hjulet, för sådant kapital har jag aldrig lyckats binda till mig.

Kortet mitt spärrades och den rullande utbetalningen med Spotify uteblev, så nu bryter Paradis-Nikola in då och då med sina skrikande ungar till min fullkomliga kokning.

Har förresten sållat lite i min tidigare veckolånga lista. Så här ser den ut nu. Såga gärna.

---

Vi var där när alla ropade lev
Världen var vacker och så undrebart skev
Vi skruva till den vi vred och vi vred
Tills livet vällde in på riktigt I oss med

Gårdagskvällen avrundades med en Friscoburgare på Max, efter att jag och Akdags ende krossat motståndet - som bestod av Pickel och Putte samt Bulan och Block - på en FIFA-turnering.

Jag satt mest, i min GIF-overall som jag alltid drar på mig när jag ska någonstans för att visa vad jag sysslar med till vardags, och blev konfunderad om vem som skrivit Henrik Strömblads och Glenn Hyséns manuskort.

"Det murrar verkligen om det skottet", säger bland annat Strömblad. Att murra är ett synnerligen diffust verb jag aldrig hört uttryckas av någon annan sportrelaterad människa tidigare.

Och varje gång Javier Saviola fick bollen gick Strömblad upp i falsett och utropade istället för anfallarens namn "El Conejo! Den lille kaninen!" och då ville man ju bara knyta sitt pick och pack runt en pinne, lägga den över axeln och lämna Sverige för all framtid.

Idag steg jag upp i ottan för att möta upp Sheriffen på IP för ett extra mittbackspass. Väl där träffade jag på Hoffe som också skulle delta i extraträningen. Min mittbackskollega i Medskogsbron - såväl i åtta- till tretton-årsåldern som ifjol och i förfjol - har skrivit på för IFK Sundsvall men har inte kunnat träna förrän förra veckan då han haft en stressfraktur i ryggen. 

Så att få tillbaka den tekniske mittbacken nu inför seriestarten blir lite som ett nyförvärv först nu för Sundsvallskamraterna.

Och på tal om det:

Har ni vägarna förbi Baldershovs IP idag och lägger märke till att en man står och gormar med riktning ner mot den obrukbara fotbollsplanen - då är allt i sin ordning.

Det är helt enkelt bara IFK-profilen Thomas "Lillis" Persson som kravlat sig upp på ett räcke och upprepade gånger ropat "Berre är klar".

Ett mycket bra nyförvärv för en nykomling i Division II och anfallsparet Bergman-Guldfot bör vara ett av seriens vassaste.

Ikväll blir det träning med U21-laget, jobb på Dagbladet till 23:00 och därefter styr vi kosan mot Stadshuset där jag under nyktra former ska se en förmodligen allt annat än nykter Martin Elisson stå och skrika i mikrofonen då Hästpojken gästar staden.

Obligatorisk närvaro, gott folk.

---

Nånting sköljde mig ren när jag vaknade idag.
En tanke bröt sig fri och fick bestämma ett tag.

Tänk vilken blogg det här hade kunnat vara.

Jag vet att väldigt få orkar traggla sig igenom mina trassliga och väldigt långa inlägg.

Om inlägget nu inte toppas av en väldigt spännande och intressant bild, en som sätter griller i huvudet på folk som måste läsa hela inlägget för att få rätsida på saker och ting.

Idag hade vi världens läge. Ni hade just nu kunnat sitta och kliat er på hjässloben och grubblat käkpartiet ur led med följande frågeställning:

"Vad fan gör den där Erik Löfgren med armen runt Classe Malmberg?"

Det var nämligen så att jag och Akdags ende flanerade stenstadens stolta gator i eftermiddags. Akdags mål med stadsturen var att upprepa min bedrift att vinka till någon förbipasserande bil från Waynes fönsterplats.

Men på väg till syndikatcafét så bestämmer Adrian Granier-bluffen för att göra en helomvändning och dra med mig till Barista på O'Learys-gatan, som gatan borde heta så att alla förstår.

Kanske var det ödet, kanske var det ren tur - men det blev ett välsignat cafébesök.

Morotskakorna lyste med sin frånvaro, pecannötssubstitutet var halvtorrt och vaniljlatten var av det starka slag som bara riktigt maskulina karlakarlar kan tvinga ner i strupen.

Men in på cafét klev - Claes Malmberg. Och han satt sig alldeles bakom min rygg. Akdags ende kunde titta rätt in i hans urgröpta flint från bara någon meters avstånd.

Jag borde förstås ha klivit upp, gått runt till Classes bord och knäppt ett oskärpt kort med min usla mobilkamera.

För då hade det garanterat varit mer än tre-fyra stycken som orkat masa sig läsledes ända hit. Nu är ni få, tror jag.

Kanske hade jag även kunnat sätta mig i Claes knä och låtit honom, som varit medlem i Kommunistiska Partiet, mata den fattige fotbollsspelaren med en krämbulle som han betalat med sina digra Lotta på Bråkmakargatan-avkastningsintäkter.

Hade jag i toppen av det här inlägget legat i Classe Malmbergs famn* (inte kräm) och blivit matad med krämbulle - då jävlar hade ni följt med ända hit.

Nu ska vi jobba in lir i de engelska korpdivisionerna, den danska cupen samt UEFA-cupen. Sen ser det oförskämt bra ut på Powerplay. Spik på Almtuna, Södertälje och Djurgården, 1x på HV samt helgarderat i Växjö-Leksand där det fjortonprocentigt streckade hemmalaget leder med 3-0.

Kan bli en bra kväll.

---

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg nåt nu, säg det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu

Man märker att det inte är 1977, då man framför SVT fick vara väldigt tacksam om man på kvällskvisten kunde finna en tjeckisk långfilm om pojken Kyosko som är blind men trots det lever ett hyfsat liv.

Nu råder det inte längre någon brist på saker att se på televisionen - och sällan har min tes varit lika tydligt exemplifierad som när jag vilade ögonen på "Sladjans röst i natten" efter dagens matcher;

Man kan göra teve av allt nu för tiden:

Ställ dit tre fotöljer. Ett bord för programledaren. Placera på bordet en bärbar dator. Ropa dit närmsta statistiknisse till programledarfotöljen. Ställ dit en telefon.

Ropa sedan dit två solbruna män av medelåldern. En som är skapligt kunnig inom ämnet fotboll samt en som är väldigt kunnig när det kommer till solarium, fuktkrämer och kroppsoljor av olika slag.

Bygg programmet på att fråga de två profilerna om Lionel Messi är världens genom tiderna bästa fotbollsspelare. Kolla med de två profilerna innan programmet och säkerställ att ingen kommer vara redo att svara på frågan. Ställ frågor om alla andra spelare som varit någorlunda dominanta under något av de senaste sextio åren - och kom unisont fram till att alla de uppräknade har varit världsspelare. Nöj oss med det.

Avbryt de två profilerna då och då med ringsignaler från den fasta telefonen på programledarbordet. Låt semikända fotbollsgäster på telefon svara på några nervöst ställda frågor. "Visst spelade Franz Beckenbauer med mitella en match i VM -70 där du var med, Ronny Hellström?". Ja, tänka sig.

Avrunda programmet lagom till dess att den äldre profilens brunkrämseffekt börjar avta och den medelålders mannens hud börjar se ut som en obehandlad läderhandske.

Jag tror aldrig jag sett ett meningslösare program, och då har man ändå någon gång försökt satt sig in i hur Clark Kents relation med Lex Luthor ser ut egentligen på någon vardagseftermiddag.

Nå, till det viktiga:

United förtjänade förstås inte att åka ut. Det är inte det. Man var totalt överlägsna på alla positioner i första halvlek. Bayerns pytsvaktare blev skakis. Jag vet inte varför, men jag kan tänka mig att det var på grund av att han vid speakerns uppropande av laguppställningarna insåg att dryga 77 000 åskådare skulle få veta att han på fullaste allvar hette Hans-Jörg Butt.

Olic gör ett klassmål när Carrick viker ner sig i slutet av första. van der Saar utan direkt skuld i min bok.

I andra tar Rafael ett andra gula på det dummaste av sätt. Det är förstås påpassligt av Ribery att så tydligt markera mot tröjdragningen då han vet att den unge brassen har en ostskiva i bagaget - men det är ju samtidigt troligare att Gary Neville skulle förvandlats till en liten knähög hamiltonströvare än att han tagit ett andra gult i den där situationen. Orutin, var ordet.

Bayern med en man mindre skapar ju fantastiskt lite. Fick inte till något riktigt tryck. Rullade mest runt bollen, ingen som tog tag i taktpinnen. Ribery försökte. Robben försökte inte, men det är ju så att finns det en handicaptoa på höger väggsida i ett fyraväggars rum så får holländaren gå in i den. Han är ju onekligen väldigt handicappad på högerflanken med sin felande fot som knappt är passningsduglig och än mindre inläggsduglig.

Vi satt och ondgjorde oss över honom i sjuttiofyra minuter - och sen gör han så där. Tar Bayern till semi med en och en halv sekunds briljans - och blir utbytt. Han gjorde sitt ändå. Drog sitt strå till den tyska stacken.

Jag säger inte att United förtjänade att åka ut, det tycker jag inte rent spelmässigt, men jag blev väldigt glad över det.

Jag hatar nämligen Manchester United. Jag växte nämligen upp under en tid då Sir Alex lagbygge grundade sig på en äcklig trio bestående av mördare och psykopater som Roy Keane, Gary Neville och Paul Scholes.

Till sist; trots ett antal bortslösade garderingar så lever vi fortfarande på Europatipset. Det är det viktiga. Imorgon är det dags för Kidderm. och grabbarna att leverera.

---

Då var jag glad att jag var jag.
Och det är ju ändå ingenting man ändrar på,
så brukade du säga.

Ikväll är det jackpott på Europatipset.

Jag och min nyblivne bolagskamrat Karlsson har kommit fram till att följande är nöten:



Kidderm... eller vad de nu heter är bara streckade på 18%, men bör enligt oddssättarna ha en dryg 40%-ig chans. Och jag är en av de som litar mer på avlönade oddssättare än Lasse med tipspennan på spelbutiken i Gnesta.

Även Sönderjyske, 39%, ska ha betydligt högre chans. Runt 49 procent. Tror det här kan bli bra.

Sex minuter till spelstopp. Haka på för en klasskväll framför teven.

---

Alla drömmer vi om lyckan,
som om livet blivit fel.

Jag valde att lägga fokus på min trötthet i förra inlägget. Men det blev ju en frukost och träning, trots min väldiga trötthet.

Frukosten blev kanske någon minut försenad, något Naurin påpekade omgående genom att stå bakom min rygg och peka på klockan då min slevförsedda näve försökte slussa in luftpartiklar i den lösa, korniga sörjan för att åstadkomma lite fasthet i gröten.

Den blev lite väl lös, men det var ju ingen mannagrynsgröt som den sju år äldre mittbackskollegan Christian Brink bjöd på i förrgår.

Träningen bestod av nerjoggning för de fyra utespelare - Ekbek, Fjulle, Silfver och Mirza - och fotbollsträning för oss övriga, vilket var Väsby-startelvan plus jag och båda Jagnarna.

Det gick ganska bra. Spel sex mot fem på slutet, och jag fick - likt den form- och konditionslösa rese jag är - vara med det laget som var en mer i alla tre matcherna. Det är ett skapligt övertag att vara en man mer, speciellt när den extra spelaren är en virtous som undertecknad, och det syntes.

5-1 efter första sjuminutersmatchen vändes togs nästan igen i den andra och ställningen var 6-5 inför den avgörande perioden där jag bytte lag efter halva sjuminutersperioden. Ledning med 10-6 efter tre och en halv minut blev till 10-10 efter full tid - efter att ingen mindre än Erik Löfgren visat upp varför han på FM11 inte bara kommer vara med för första gången utan även ha 20 i avslut och kyla då jag efter ett väggspel med Aziz tofflade in kvitteringen med knappa minuten kvar.

10-10 efter en episk kamp i tre delar - och Sören Ericson - som tillsammans basade på träningen då Åkeby var i Stockholm och minglade, norpade salta pinnar ur ett glas och snackade om den hetaste Superettan någonsin - ville avrunda träningen.

Det gick ingen med på. Det skulle avgöras - via straffar. Jag, som tillhört båda lagen och var för psykiskt kluven för att lägga, satt och såg straff dunkas in. Till slut var det bara jag kvar. Jag lurade Lagréll åt fel håll och rullade bollen i det vänstra hörnet på det där nesliga sätt man bara ser stora straffskyttar göra. Det är Riquelme, det är Pirlo, det är Mendieta och det är jag, vars seriösa straffkarriär tog slut på Gothia Cup 2006 då jag lyckades missa två straffar på samma dag - i såväl kvartsfinalen och semifinalen.

Den efterföljande straffen slog Ari med fel fot, och då var Naurin direkt där och nöp den.

Först kvitteringsskytt och sedan matchhjälte, alltså. Ifall inte det borgar för en plats i startelvan i premiären mot Brage på tisdag, då vet inte jag vad den här Sören Ericson är för en filur...

Nej, skämt å sido - jag är inte ens i form att ingå i truppen till fredagens cupmatch borta mot Sirius. Jag har en del att jobba med för att få upp formen framöver. Imorgon är det schemalagd ledighet för truppen, men jag har för avsikt att med Sheriffen köra ett specialpass imorgon bitti. Även på fredag, när i stort sett alla åker till Uppsala för match, har jag att pussla ihop något bra träningsmässigt. Ett Sheriff-pass på morgonen och träning med U21-laget på eftermiddagen låter vettigt.

Jag läste på Markus Leifbys eminenta liverapport från Superettans upptaktsträff att någon länkade till denna blogg och refererade till den som Superettans bästa. Eftersom vi inte ens lyckats lobba in en puff för bloggen i Dagbladets införbilaga så är all reklam väldigt uppskattad.

När vi skriver flera pergamentsrullar om en ganska vanlig och köldbiten träning i början av april - då vill vi, på pirkt.blogg.se, att så mycket folk som möjligt slösar sin tid på att läsa det.

---

You got to spend some time, love.
You got to spend some time with me.
And I know that you'll find love.
I will possess your heart.

Klockan 07.30 ringde min klockan imorse. Jag och Silfver hade nämligen - då klubben ännu inte funnit någon gammal dam som mot betalning kan göra det - ansvaret för frukosten imorse. Då bör man vara där minst en halvtimme innan den ordinarie frukosttiden 08:30.

Då hade alltså bussen från Södertälje inte nått Sundsvall förrän 01.30 igår natt, varpå man skulle ta sig hem från IP också.

Jag var, med andra ord, väldigt, väldigt, väldigt trött imorse.

Oerhört trött. Det kändes som att jag klev upp i en tidszon som egentligen inte fanns. Trots att jag ändå fick fem och en halv timmes ryggliggande, vilket säkert räcker gott och väl för Carl Bildt och andra övermänniskor.

Men inte för mig.

Det är svårt att ranka trötthet. Men vi ska göra ett försök att placera mig på en trötthetsskala i tre steg.

Trötthet; steg 1: Tom Prahl-stadiet.



År av för lite nattsömn har framkallat en kronisk kisning av ögonen vilket får dig att se ut som en trött mårdhund dygnet runt, oavsett om du nyss hällt i dig tre burkar av Hemköps billigaste Red Bull-substitut. Tunga säckar under ögonen kan skönjas, trots att en person i Tom Prahl-stadiet drar ut ögonpåsarna genom sin kroniska kisning.

Trötthet, steg 2: Nick Nolte-stadiet.



I Nick Nolte-stadiet befinner man sig då man de senaste dygnen intagit för lite sömn, i Nicks fall inte en blund. Denna trötthet är inte naturlig då det ofta finns rusframkallande substanser med i bilden, något som gör att tröttheten kan förskjutas ända tills kroppen säger ifrån en gång för alla och tvångsförsätter alla lemmar i sömntillstånd. Nick Nolte befinner sig på bilden bara minuter ifrån den tvångssömnen efter ett koppel, vad vi får anta, hårda nätter.

Trötthet, steg 2,5: Erik Löfgren-efter-fem-timmars-sömn-stadiet.



Detta stadie nås då man suttit i ett oskönare bussäte i fem timmar kvällen innan och inte kunnat lagt dig på rygg i din steglöst ställbara förrän strax före klockan 02.00. Därpå är du tvungen att kliva upp i ottan för att bereda frukost till sina lagkamrater. Ögonlocken är så tunga att det är en kraftansträngning att trycka upp den, vilket framkallar en kisning som orsakar spänningsvärk i hela ansiktet. Tröttheten kan, härom tvistar de lärda inom fysiologin, förstärkas av de inre tankarna på "hur i hela helvete ska jag kunna träna när jag är så här utomjordiskt trött?".

Trötthet, steg 3: Per Mårts-stadiet.



Påsar, säckar och allmän förslappning är ledorden för en människa som nått Per Mårts-stadiet. Här har man utseendemässigt passerat mårdhundsstadiet och gått in i en sköldpaddeskepnad där groparna, påsarna och säckarna är inte längre är tillfälliga utan ditetsade likt ristningar på ett grafitblock. Ojämnheterna - som på grund av tröttheten har spridit sig från ögonen till pannan, näsan och munnen - är ofta tillkomna av en mat-och-sov-klocka som fått gå felkalibrerad ett längre tag. En dylik trötthet går inte att komma ur. Per Mårts på bilden, som fått ge namn till trötthetsstadiet, har ungefär artonhundra extra sömntimmar att ta igen innan han åter kan bli människa och slippa se ut som ett bältdjur.

---

Kom, kom.
Armageddon.
Om vi nån gång,
nånsin,
blir som dom.

Det blev förlust i U21-premiären mot Assyriska. 0-1 efter ett tidigt mål där de kom runt på kanten, spelade snett inåt bakåt och stötte in bollen intill den första stolpen.

Man klev väl av planen med känslan av att vi borde ha fått in en kvittering, att vi var värda en.

Det var väl främst på grund av att vi tröck på bra mot hemmamålet under de sista minuterna. Jacco hade ett fritt läge efter ett inspel, sköt över, Nerkman hade ett placerat avslut från straffpunkten, smekte stolpens utsida, och Mirza hade ett lågt pressat skott som målvakten såg ut att ha svårt att hinna ner på, men han hann dit och limmade.

Men sett över hela matchen var det väl ändå Assyriska som hade flest bra anfall. Det kändes som att Södertäljegänget hade flera individuellt bra spelare, tekniska och kvicka, men att man tillsammans inte var något helgjutet, eller ens särskilt bra, lag. Något vi borde ha utnyttjat bättre. Nu blev vi lite väl passiva i försvarsspelet i första halvlek. Just det blev bättre i andra, men då föll offensiven ihop en aning, mycket beroende på att vi tappade Nerkmans djupledsspel då han utgick med fotskada.

De långa svepande bollarna bakom backlinjen var vårt främsta hot mot en relativt osäker hemmabacklinje, och Nerkman sprang gång på gång förbi mittbackarna och vi kunde flytta efter med laget och skapa tryck.

För egen del blev det som överenskommet tjugo minuter på planen. Jag hoppade in och bjöd direkt på två plaskträffar när jag skulle lyfta den trötta, hårda bollen samtidigt som jag hamnade felvänd medan de trädde in en boll på insidan - alla indikationer på att den här resen har varit borta från matchandet ett tag.

Men det blev bättre. Vi hittade Nerkman i djupet med en boll och bröt ett farligt kontringsläge genom att nicka hem till Lagréll - det var väl det jag hann med.

Bäst på plan var utan tvekan Ekbek som visade en enorm pondus i försvarslinjen. Vann dueller, bjöd på smäckra djupledsbollar, styrde snacket och visade verkligen den klass han borde göra med sin relativt digra Superetta-rutin.

Även Mirza, för dagen kapten, skötte sig bra på innermittfältet och försökte ofta hitta de där långa vändningarna på bortre yttern som är så viktiga för ett lag som inte är Barcelona.

Mest av allt var väl matchen ett besked på att den här U21-serien kommer bjuda på bra matchning, för jag tror att det kommer att finnas långt mycket bättre lag än dagens Assyriska i den här serien.

Nu dör batteriet. Det är full låda här framme i bussen så jag ska nog kunna hålla mig sysselsatt på annat vis. Lionel Messi har tydligen gjort fyra mål på Barcelona, och likt första mötet på Emirates får man inte se en sekund av matchen.

---

Sommaren är framför.
Kvarteret nästan tömt.
På människor och känslor.
Ingen rörelse nånstans.

Energisparläge på den bättre bärbara, Spotify som enda program igång, ett par ikopplade Koss-hörlurar av det snitt som gemene femtonåring gick runt med ungefär då jag senast satt upp på en mopedrygg - och så den här låten på behaglig volym:

Deportees - Turn back time.

Bättre än så blir det inte när busschauffören basunerat ut att blott en datamaskin åt gången får lapa elström.

Nu ska vi snart stanna till i Södertälje för att käka assyriskt.

---

If I could turn back time,
I wouldn't keep a thing.
I would ride my life,
like a horse with no name.
Be on top of things,
I'd be on top of the world.
One thing's for sure -
I would love you some more.

Samling 09:20 idag på IP för avresa mot Södertälje och U21-mötet med Assyriska.

Men redan igår hörde Sundsvalls Nyheter av sig till mig och frågade ifall de hann komma förbi och knäppa en bild på oss fyra nyuppflyttade ynglingar. "Jag tänkte att vi skulle kunna knäppa ett kort där ni sitter på bänken", sa han som ringde...

I och med fotograferingen blev vi tvungen att kliva upp i ottan. Det är ju så mycket som ska hinnas med. Ansiktsmask, kemisk ansiktspeeling, hårtvätt, balsamering och hårinpackning med lavendel och gröna örter.

Nu är bilderna knäppta och vi kan åter fokusera på livet - vilket just nu kretsar kring en FM07-save med Lagréll.

Varför FM07 istället för FM08? Jo, för att det förstnämnda spelet har mycket mer känsla. Jag tycker någonting dog när man omvandlade FM så totalt vid skapandet av FM08. Det var mycket lättare att få känsla för ett lag på de tidigare spelen. På det senaste - FM10 - har jag försökt med säkert tjugo olika saves utan att orka masa mig igenom mer än en halv säsong av någon. Känslan är utraderad.

Ceris bjuder på nätverket, och det tackar vi gladlynt för.

Nu bjuds det på klasslunch på Gävlebro.

---

Där bodde du jämt, men det vet jag först nu.
Var runt hela världen och sökte det som är du.

Varför satt vi inne och spelade fotbollstränarspel hela eftermiddagen, undrar ni kanske?

Varför var vi inte ute och idkade extra fotbollsträning för att bli bättre på vårt yrke?

Jo. För att det var iskallt ute idag. Det var nollgradigt, grådiset låg likt ett täcke över staden och då och då föll stora, stora snöflingor.

Och samtidigt påstår varenda kalander och urverk jag tittat i att vi är framme i april.

Det är vi ju uppenbarligen inte. Någon av alla de jokrar i Svea Rikes grundskoleklasser - de som växer upp till att bli de allraste mest diffusa av diversearbetare - har uppenbarligen skruvat fram tiden för att minska avståndet till det stundande sommarlovet. Det måste vara så. Jag vägrar acceptera något annat.

Det är så tragiskt att för en vecka sedan kunde man dra på sig t-shirt, kortbyxor och strumpor, ta fotbollsskorna i näven och gå på träning på en grön gräsmatta. Nu drar man på sig underställ, t-shirt, värmebyxor, långkalsonger, överdragströja, överdragsbyxor, strumpor, vindjacka innan man får snöra på sig fotbollsskorna som blir genomblöta av isande kallt vatten redan efter någon minut på planen.

Väl på den snöblöta planen, där bollarna vid en vanlig bredsidepassning glider som om Jalle Jugnell curlat iväg dem över en nyspolad is, är de nya VM-bollarna i stort sett obrukbara. Stenhårda och förfrusna, då de är gjorda för sydafrikanskt klimat snarare än sibiriskt. De går inte att lyfta, de går inte att skjuta, de går inte att driva.

Alla som någon gång lett i mjugg bakom ryggen på Björn Enqvist, som lämnade den svenska fotbollen för att bli proffs i den cypriotiska ligaklubben Nea Salamina - tänk om och ägna Björnte en tanke av respekt och förståelse.

Längtar man lite till sommaren?

Men fram tills dess är det väl, som jag fått tänka så ofta genom åren med det här anletet och min ofta trassliga ekonomi, bara att göra det bästa av situationen. Se till att ha en ordinarie GIF-tröja att skyla sig med när solen gassar som värst i juli.

Nu ska här intas ryggliggande, efter att ha sett ett riktigt bra avsnitt av Boston (program som innehåller formuleringar som "Om nu vår blivande thaikung..." har en tendens att bli bra) samt ett Solsidan-avsnitt där man bara behöver lägga ögonen på Henrik Dorsins karaktär Ove för att skratta.

---

Har du valt en väg att gå,
ett mål att sikta på,
är det verkligen du?

Klockan kvart över åtta imorse slog man upp portarna till Gula villan för att inmundiga den sedvanliga frukosten.

Idag var det norrmannen Christian Brink och makedoniern Nuri Mustafi som stod vid spisen för att tillaga gröten, koka äggen och ställa fram brödskivor med diverse pålägg.

Jag kom tidigt. Brink hälsade lika trevligt som alltid med ett smil bredare än Sognefjorden och bjöd mig på att väl smaka av dennes fortfarande puttrande grötkok. Den såg fantastiskt lös och ofärdig ut, som en nyttig groddsoppa, men som den lille fjunige junior på 83 kilo man är så tog jag två skopor och log.

"Den är kanske lite lös", sa Brink.
"Ja, men den tjocknar ju säkert till när den får stå ett tag", sa jag.

Tommy Naurin, frispråkig göteborgare, var inte lika snäll i sitt omdöme:

"Åh, fan; mannagrynsgröt!", var den första reaktionen när han kom in i köket.

"Är det inte mannagynsgröt?", var den andra.

"Är det här samma gröt som vi äter varje dag?", var den tredje.

"Nej, men seriöst? Är det här samma gröt som vanligt?", var den fjärde.

"Ja, men ge mig ett glas då så kanske jag kan dricka upp den", var slutligen den femte.

Edit: Äggen blev dock, enligt uppgift, bra. De ska Nuri och Brinken ha en eloge för.

Hade jag varit Glenn Hysén hade jag kanske ställt mig upp på en stol, kastat mig mot fönsterbrädet, klängt mig fast i en gardinstång och ropat "CH är här" under frukosttimmen, men nu nöjde vi oss med ett stilla konstaterande. 

Vi som inte spelade mer än halva matchen igår hade en lugnare träning passnings- och avslutsträning med Sören Ericson, medan startelvan fick jogga ner och köra styrka. Den lugna träningen för oss berodde självklart på att vi imorgon möter Assyriska borta i U21-serien, där alla gårdagens bänkspelare ska vara med.

Jag, som inte tränat fotboll sedan förra fredagen, gjorde nog en av mina svagare träningar sedan åttaårsåldern då det finns dokumenterat på video att jag just då kanske inte alls var den vassaste kniven i Medskogslådan. Ingen timing, ingen bollträff, ingen ork.

Just beroende på detta sa jag åt Sören Ericson att jag inte var riktigt redo för en startplats imorgon. Så imorgon blir det till att sitta i åtta timmar bussledes för att nöta bänk större delen av matchen. Jag fick dock bestämma själv hur många minuter jag ville ha, och i nuläget låter 15-20 som en bra siffra för att få igång matchflåset.

Efter träningen bjöds jag och Lagréll hem till Ekbeks flotta paradvåning i stenstaden, där han nu bor som ungkarl medan flickvännen solar, badar och har kul på andra sidan jordklotet.

Ekbek är mittback i laget, bör påpekas. De flesta känner nog honom främst från succéprogrammet "Sockerstek med Ek" här på pirkt.blogg.se.

Något sockerstekt blev det inte, enligt vad mina vana smaklökar kunde utröna. Men väl en synnerligen smäcker korvstroganoff med ris, efter att Ekbek varit på Hemköp och inhandlat grädde och potatis. Vid kassan noterade jag och Lagréll att den Hagafostrade mittbacken gick och bar på ett grönt betalkort.

Jag vet inte säkert varför Ekbek har ett grönt betalkort - till skillnad från oss vanliga ungdomars röd-vit-gula - men jag antar att kassörskan tar ifrån en ung man dess kort och byter det till det moget gröna kortet när han handlar sin första lösviktspotatis.

Ekbek flinade gott när han fick betala dryga elva kronor för sina nästan två kilo handplockade potatisar, medan jag fick pynta ut sexton kronor i surt förvärvade mynt för arton gram tuggummi.

Efter den delikata lunchen - vi får nog, i brist på kunnande, bjuda Ek på någon köpelunch framöver i gengäld - och lite spel på hushållets Playstation 3 så begav vi oss till IP där IFK Sundsvall tog emot Älgarna i en träningsmatch. Matchen var väl dock inte något som platsat som underhållningsnummer i Cirque de Soleils uppsättning, direkt.

Roligast var anfallaren i Älgarna, som måste vägt in på 120 kilo. Han såg ut lite som Super-Mac i Buster. En Super-Mac som blivit hungrig och svalt sin anfallskollega Bullen.

Därefter begav vi oss till Gula villan där jag och Lagréll tänkte sitta och se AIK-Örebro med ett halvt getöga samtidigt som den rafflande FM 07-duellen skulle fortgå på varsin sammankopplad dator. Men AIK-matchen, som Örebro vann med 1-0 till slut till glädje av vår X2-gardering på vårt tiorättiga Europatips, blev det inte mycket av med för vår del, då Gula villan har betalat för i stort sett alla kanaler i hela vida världen förutom Com Hems PPV-rackare.

Men FM 07-lir blev det. En rafflande försäsong där Lagréll måste utnyttjat både en och två admin-kontakter för att roffa åt sig alla sina dyra nyförvärv.

Klockan åtta packade vi ihop och åkte hem, efter tolv timmar kring IP.

Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan. Mask är här och vi ska se Boston Tea Party och ett inspelat avsnitt av Solsidan som jag missat.

Jag tror bestämt, även om fotbollsformen just för stunden är ganska kass, att jag mår ganska bra.

---

Har du kommit nånstans,
har du sumpat din sista chans,
är du framme nu?

Cypernresan som sådan är ju egentligen helt avhandlad. Men det finns ytterligare en känga att dela ut, och som så många gånger förr var det den cypriotiska gerillan som var i farten.

När en cypriot vill vara rolig så drar han oftast följande vits:

"Hur många flygplatsanställda krävs det för att kunna checka in sakerna på en cypriotisk flygplats?"
"Vet inte"
"Fjorton"
"Hahaha"

Det roliga här är ju uppenbarligen det faktum att det är så osannolikt.

Det krävs inte fjorton cypriotiska flygplatsanställda för att smärtfritt få checka in sitt bagage. Det krävs uppenbarligen många, många fler. För det blev ett väldigt trassel när GIF:s stolta spelar- och ledarstab skulle checka in sina grejer, trots att ett drygt dussin solbrända flygplatsnissar skyndade till.

Den cypriotiska gerillan vill inte att man ska få ta hem de föremål man har fört med sig in i landet. Detta för att gerillaledarna vill försnilla golfklubbor, fotbollar och annat de kan fördriva tiden med när de inte ligger i skyttegravar och kastar granater mot grekiska officerare. Klubbchefen höll på att bli av med sitt golfset och Vartan höll på att bli av med i stort sett allt det material som möjliggör dennes materialartjänst.

Nåväl, via en lista som någon solbrun flygplansanställd kom löpande med så fick bara vissa av oss - några spelare och någon ledare - ta med tre väskor. Så det blev ett väldans flyttande hit och dit i det medelhavsreglerade kösystemet innan vi slutligen tråcklade igenom tjugotvå spelare och en handfull ledare.



Mirza "Darko Kovacevic" Durakovic var så här sprattlande nöjd över att slutligen, efter timmar i den icke-ventilerade incheckningszonen, ha fått lämna av sin sista väska i någon form av specialbagare-lucka.

Det enda den cypriotiska flygplatsen höll godkänd nivå på var dess tax-free-shop. Jag och Jacconelli inhandlade varsin flaska årgångsdryck via vår välbärgade vän Lagréll. Detta då mitt kort var spärrat (jag återkommer om det) och Jacconelli av någon anledning jag inte minns inte kunde punga ut själv - kanske på grund av att hans digra U21-lön inte nått Jaccos konto.



Lika nöjd var Lagréll för det, kanske på grund av att han gång på gång gick på verbalt om någon sorts ockerränta.

När man var nöjd med sina inköp, det blev även en flaska doftvatten för undertecknad, så satte vi oss i gaten. Eftersom vi var på en flygplats så tänkte väl gemene man att man skulle kunna sätta sig och avnjuta lite trådlöst nätverk med sin bättre bärbara.

Men då hade vi underskattat gerillans gästvänlighet igen. Ingen nätverksuppkoppling - och inte heller någon ström bjöds det på. Ett av de frågor som gerillan driver allra hårdast i sitt diktaturförtryck är att man ska bibehålla den trehålskontakt som filosofen Sokrates lanserade till länderna kring medelhavet år 408 f.Kr. för all framtid. Detta gör att inga andra europeer ska kunna ha tillträde till dess elkällor.

Aziz gjorde dock, likt han gjorde flertalet gånger med blixtrar till följd på hotellet - trots att vi tilldelades adaptrar av någon gerillamotståndare i hotellreceptionen, ett tappert försök till att framkalla eld.

Han använde, likt de flesta stora elektriker världen över, en tandpetare.



Lyckades han framkalla el skulle Darko ge honom fyra euro att använda på flygplatsens karrakiosk.

Men det lyckades inte. Gerillan hade varit där och tandpetarspärrat kontakten.

Försenat blev planet så klart. Gerillan höll väl på att kontrollera salthalten i var och en av alla jordnötter i bistrovagnen, allt för att hålla ön i ett fortsatt järngrepp.



Billy Berntsson passade på att ta sig en lur. Han kanske var "ööveurtröutt" som han hade uttryckt det själv.

Men hem kom vi till slut, även om vi fick småspringa till anslutningsflyget till Stockholm från mellanlandadets Prag. "Raggarn", mindre känd som busschauffören Ronny, verkade ha snålat med värmen på bussen mot Sundsvall, för sedan hemkomsten har jag snuvat genom näsan likt Sven Nylander under ett hemma-VM i friidrott.

Ett inlägg tror jag jag ska kunna klämma fram ur intet. Det finns ett antal saker jag inte lyckats klämma in. Ett antal frågor i kommentarsfältet som borde besvaras.

Kommentarsfältet? Jo, under Cypernveckan så fanns det faktiskt en levande kommentatorsflora för en stund. Kors i taket.

Nu är det dött som en oinglasad svensk tomatodling i februari. Trist, kan jag tycka.

---

Du tittar i din atlas,
bläddrar och gråter,
vad är det med dig?
Säg det.

Gör vi ett mål i alla matcher i årets serie, samtidigt som vi släpper inte släpper in något mål i någon av dessa matcher - då vinner vi nog med stor säkerhet Superettan.

Men trots dagens 1-0-seger mot seriekollegan Väsby så tror jag inte att gemene man hade några väldiga problem att torka bort smilet från sina anleten när de ställde sig framför badrumsspegeln efter matchen.

För det var ju inte direkt någon klang- och jubelföreställning det bjöds på.

Jag satt intill Martinsson, Klonk-Basse samt Sundströms såväl förste som andre, så snacket och skratten gick varma och störde då och då den absoluta fokusen på matchen.

Men i matchens början känns det som att vi hamnar lite fel i positionerna på de offensiva spelarna. Vi pressar en och en med spelarna i den offensiva trean, och blir enkelt omkringspelade av tekniska och talangfulla Väsbylirare. Scenariot kändes igen från höstens möte i Superettan, då ett uppflyttningsjagande GIF blev totalt avklätt på IP av ett Väsby som slet med näbbar och klor för att klara sig kvar i serien. Då löpte man en och en hela matchen, samtidigt som Väsby lirade runt, runt och höll i boll.

Jag tyckte dock att det blev bättre efter en stund, vi slutar "ragga" som "Snuffe Sjukhusgrisen" hade sagt. Väsby skapade inte mer än ett antal farliga hörnor där någon flipperstudsade mellan spelare i målområdet under sin fina period i början.

Vi tar över lite, men skapar väl inte så där jättemycket. Lite folk i boxen men många inläggslägen. Det krävs att en av seriens finaste vänsterfötter - Väsbys Elvis måste vara där och konkurrera - knorrar in en frispark som kanske, kanske skulle ha kunnat tippas till hörna av Väsbypytsvaktaren. Istället ser det ut som att han försöker greppa bollen, och det gick inget vidare.

Det blir segermålet. I andra halvlek öppnar spelet upp sig i takt med att Väsby tar över bollinnehavet och taktpinnen. Det öppnar sig väldiga ytor offensivt och det är väl åtminstone en två-tre gånger som vi är en passning ifrån ett rent fyrtiometersfriläge, men skärpan finns inte riktigt där...

... förutom när Foppa hittar Wallerstedt, på insidan om den bortre mittbacken, i det minimala djup som fanns bakom Väsbys försvarslinje - det kan redan ha varit säsongens djupledspassning på IP.

Väsby är närmare 1-1 än vi 2-0 då deras anfallare får ett helt friläge sedan mittbackspar Brink och Jonson valt att ställa samtidigt som nämnde anfallare tog löpningen i djupet och mötte linjen exakt då bollen slogs.

I övrigt gör mittbacksparet, och även Ek när han ersatte Brink i mitten av andra, ett utmärkt arbete och jag skulle nog vilja säga att mittbackarna var den lagdel som skötte sig allra bäst i vårt lag. Där såg det lika stabilt ut som tidigare matcher, medan det på de flesta andra positioner inte var riktigt samma klass som tidigare.

Det var väl min sammanfattning.

Till sist vill jag tycka väldigt synd om Robban Lundström som tydligen brutit ett fot i benen och tvingas gå med gips i fyra veckor... Nu när serien drar igång och han fick visa upp sin fantastiska snabbhet (snabbast i laget, enligt mitt bedömaröga, med reservation för att jag inte har sett CH på nära håll) från start i genrepet.

Väldigt, väldigt synd.

Nå - nu när min rapport bara var halvdan och visade på saker ni redan sett; vad tyckte ni själva?

---

Men så kommer en säsong igen,
och strömmen går igång igen.
Och nätterna blir ljusa,
och jag känner, och jag lever,
och jag minns.

Jaha. Då sitter jag här igen. Snopen som en plufsig liten pojke som blivit snuvad på lördagskonfekten och sitter framför den tallrik med morötter och lättdipp som hans ömma moder ställt fram i all välmening.

Jag har nämligen, tillsammans med min nyblivne bolagskamrat Erik Karlsson, spruckit på Europatipset. Igen.

Och på de försmädligaste av sätt.

Jag kom hem från Idrottsparkens soldränkta norra läktare, efter en 1-0-viktoria som det kommer rapporteras om senare, och såg andra halvleken av Liverpools bortamöte med Birmingham. Noterar direkt att de leder. Perfekt - vi som spikat tvåan till magra 50%.

Men så kommer Liam Ridgewell, som smart utnyttjar att Glen Johnsson flyttat in så pass att han måste ha känt doften av ostdränkta korvar från den motsatta läktarsidans kiosker, och springer in 1-1 på den bortre stolpen.

1-1 mot ett medellöst mittenlag för Liverpool som behöver gå fram som en ångvält nu under våren för att lyckas knipa den Champions League-plats som är livsviktig för klubbens överlevnad som ett engelskt topplag.

Tappade poäng borta mot Birmingham finns liksom inte i den framgångskalkylen.

Alltså satt man och väntade på att Rafa Benitez skulle forcera sina styrkor framåt mot en seger. Flytta fram allt och satsa på att ta tre de tre viktiga.

Gjorde han det? Nej. Inte så länge jag sitter med singeltvåan, tänkte Benitez.

Istället väljer den spanske tränaren att sätta in sin personliga favorit David N'Gog - anfallaren som Benitez handplockade från ett slott på det franska höglandet där den gänglige fransmannen arbetade som hovnarr iklädd en dräkt med bjällror.

Vem han byter ut? Fernando Torres.

Jo. Fernando Torres.

Jo. De behövde vinna.

Jo, men jag säger ju det; han bytte ut Fernando Torres.

Nähä. Tro mig inte. Men jag lovar. Jag såg det med andra ögon.



Så där då? Nu har ni det grått på vitt - han bytte ut Fernando Torres, en av världens absolut bästa anfallare, mot en gammal hovnarr från det franska höglandet.

Det blev förstås fiasko. N'Gog fick sina lägen. Tre högkvalifitativa chanser serverades han och lyckades missa en nick mot öppet mål, förpassa ett ypperligt skottläge till burgaveln och bjuda på en hemåtpass till Joe Hart vid sitt friläge i slutet.

Skapligt ändå för en hovnarr, och han fick - när han duschat och bytt om till sin gröna bjällerdräkt - nog ett och annat berömmande ord från Benitez efteråt.

Inte ens ett litet mongolidbarn, som just lärt sig att applicera två Duplo-bitar på varandra, skulle när han sätts framför datorn och Football Manager 2010 ta beslutet att plocka ut Torres när man behöver ett segermål.

Nåväl. Jag hoppas att vi spricker mer längs vägen, för att sitta och försöka jobba in tolv rätt är ju som att sitta och lättdippa morötter för en plufsig liten pojke.

Martinsson, som i detta nu sitter och inmundigar ett flamberat ankbröst med sin vän Klonk-Basse. De två medriggarna har tillsammans lämnat in ett Europatips - och vi kan väl räkna med att de sitter och slänger ett halvt öga mot text-teven under kvällen för att räkna in de givna miljonerna.

Klonk-Basse ondgjorde sig dock över att han var tvungen att sitta och äta flamberat ankbröst och dricka årgångsviner i Martinssons paradvåning. Gotlänningen ville mycket hellre, när han nu är på besök i sin hemstad, passa på att hälsa på sina asiatiska vänner i den insvettade vagnen på Fisktorget, där han ville smälla i sig en mediumstark Szechuan-kyckling med stekt ris och dricka en burkcola.

Hade Klonk-Basse varit ett land så hade det inte bara varit världens rikaste land - nyss nämnda måltid hade dessutom varit nationalrätt.

---

Det är ju bara misär,
och vem tjänar på det här,
säger jag, och ser hur Mammon står och nickar.

Jag och Akdags ende, som inte kan gå ut i den här staden utan att minst en gång under kvällen få höra att han är lik Adrian Grenier i Entourage, tog igårnatt i hand på att aldrig mer beträda Allstar (varför heter det inte Allstars, det hade ju varit så mycket enklare att säga?) nattetid.

Stället besitter ju det allra bedrövligaste av klientel. Stället har ingen profil. Det finns ingen typisk Allstar-människa. På Stadshuset hade jag med enkelhet kunna ge konkreta exempel på urtypen ur dess klientel.

Igår befann sig där ett gäng hårgeléknarkande turkar på Allstar - personer som uppenbarligen tidigare varit stamgäster på BK och som när det slog igen bestämde sig för att frekvent söka sig till andra sidan gatan. Där fanns också Stödegrabbarna, som förfestat på flaket till sin EPA-traktor på vägen in till stan, parkerat traktorerna vid Aveny, sett att Klubb Lyset bommat igen på grund av för lite folk, och då sökt sig till Allstar. Sedan fanns där också något sorts gammalt garde som inte gjorde många glada.

Det här stod jag på fullaste allvar och köade till. Länge och väl.

Jag hade nämligen fått höra att "allt folk kommer att vara på Allstar". Jag blev med andra ord relativt felunderrättad, för enligt Lagrélls ende var det relativt skapligt på dennes hemvist på Stadshuset. Och relativt skapligt, det är milsväga bättre än vad den fabulösa sportsbaren bjöd på igår.

Idag sov jag väldigt länge. Ovanligt länge för att vara mig. Jag vaknade inte långt innan Premier League 2010 skulle till att avgöras på Old Trafford. Jag såg första halvleken hemmavid, innan jag i samråd med Lagréll styrde kosan mot Gula villan inför den andra halvleken - där en beskärd del spelare i laget befann sig.

Det blev en trevlig vistelse i villan. De flesta avlägsnade sig efter toppmötet, men jag, Lagréll, Aziz, Mirza och Jagne den äldre stannade kvar och såg först Schalke-Bayern och sen Arsenal-Wolves.

Apropå den sistnämnda matchen; det ser ju på riktigt ut som att Theo Walcott slutade med friidrotten och började spela fotboll ifjol, typ. Det lilla kvicka rådjurskidet har ju speluppfattning som en inavlad tamiller och tar gång på gång större felbeslut än en investerare i den isländska räktrålarindustrin.

Lagréll och jag passade på att ta med oss varsin dator, koppla ihop med nån sladd och avsluta vår säsong med  mitt Atletico och hans Valencia. Jag är stolt att kunna berätta att de rödvita knep en fjärdeplats och att man nästa säsong kommer att få spela i Champions League. Detta trots att laget parkerade på en sextondeplats när nästan halva serien var spelad. En fantastisk upphämtning med andra ord, och en mycket rolig save som jag hoppas kan få leva och frodas under x antal bortaresor under året.

Jag lyckades, med hjälp av "Laslo Målvakt" på telefon från urskogen, få igång Gula villans trådlösa nätverk klockan 15:51. Tre minuter senare, 15:54, slevade jag iväg den sista helgarderingen på det svårlösta mötet mellan Preston och Watford. Totalt hann jag gardera upp min utgångsrad till ett värde av torftiga 24 kronor innan jag skeppade in raden till inlämning, allt för att inte torska på spelstoppet som jag lyckats gjort med försmädligt liten marginal vid ett antal tidigare tillfällen.

När klockan närmade sig sex så satt vi ändå där och var tre ynka mål ifrån tretton rätt. Jag fick dock bara ett av målen - Bendtners förlösande 94:e-minuten-panna till 1-0 för Arsenal som hela Gula villan-trojkan hoppade, skrek och jublade åt. Detta trots att Mirza i och med målet förlorade åtskilliga tusen kronor på sitt inlämnade Topptips med 8 rätt, då storfavoriterna Arsenals vinst drog ner utdelningen på åtta rätt. Jag vet inte varför vi jublade. Men det är ju roligt.

Jag fick elva rätt och belönades med 1050 kronor totalt. Hade jag bara hunnit kosta på oss två halvgarderingar i matcherna Bristol City-Nottingham (där hade vi en spikad 2:a) och Middlesbrough-Crystal Palace (även där en spikad 2:a) så hade jag istället kammat hem dryga 500 000 kronor.

Det hade suttit fint.

Efter en smäckrare påskmiddag hos farmor och farfar så bar det av till en som aldrig behöver yppa termen "det hade suttit fint". Allt sitter nämligen fint för denne medrigg. Jag pratar självklart om Klonk-Basse som återvänt från sitt arbete med att tilldelas pengar från Svenska Spel på Gotland för en vecka i Norrlands Huvudstad.



Klonk-Basse, som här använder en speciell medriggslutning på armbågen för att tillbe sina gudar Mammon och Fru Fortuna inför en pott, och jag spelade ett spel som kallas "SS". Det är ett spel man spelar över internet. Man har virtuella kortlekar och lika virtuella marker. Det går ut på att ta den andres marker. Spelet är över när alla markerna är på Klonk-Basses sida av det virtuella spelbordet.

Först satte sig Klonk-Basse vänd mot teven, med sin lika bärbara som medriggade dator i knät riktad mot mig, vilket möjliggjorde för mig att se alla de kort som gotlänningen blev tilldelad. Jag påtalade i all min dumhet detta för Klonk-Basse som då förstås vände sig bort.

Vilket misstag. Att se Klonk-Basses kort är nämligen, och det här har Gotlands Universitet gjort studier på, det enda sättet för en icke-gotlänning att lyckas gå åtminstone plus-minus-noll mot den osannolika medriggen.

Nu blev det förlust, ett koppel av hundralappar skeppades iväg och vår tidigare vinst är näst intill bortblåst.

Det är ju väldigt enkelt att spela poker när man i andra handen av en turnering tilldelas 84ruter på big blind och floppar tre ruter mot en spelare som sitter med J5ruter.

Äh. Imorgon tänker jag satsa på Europatipset, som ser väldigt skevt ut sett till streckprocenten. Mer tid ska jag lägga ner, och ett dyrare system ska det bli. Jag tänker mig någonstans att öka dagens 24 satsade kronor till åtminstone en 32, 36 kronor. Eventuella intressenter som kanske skulle vilja dela på ett större system kan gärna höra av sig.

Imorgon syns vi på IP:s läktare. Jag kommer inte ingå i matchtruppen utan kommer att få löpa kondition samt styrketräna med halvskadade Jagne innan matchen.

---

Varför nöjer inte också du dig,
varför söker inte du dig,
till nånting med säker vinst?

Frukost 08:30, styrketräning 10:00 - och vi var nog ett antal som kände av en viss trötthet när mobilalarmet ringde i den arla morgontimman efter tisdagens kvällsaktiviteter.

Men upp gick kom alla, prickfritt i tid, precis som på konfirmations- eller flicklägret.

Om Pelle "Pim Pim":s styrketräning, som gick av stapeln i ett av övärldens kvalmigaste gymlokaler, fanns inte mycket att skriva hem om. Det var samma stuk som hemmavid. Det märkligaste som hände var den här kommentaren från "Pim Pim":

"Den där rörligheten och styrkan är det inte ofta man ser", om någon som stod och gjorde övningen Draken med viktskiva.

Det sjuka är att den någon var jag, västvärldens stelaste och otympligaste man.

Uppvärmningen leddes av Billy. Han joggade med oss längsmed stranden, upp mot ett berg beklätt i lavasten, där två tyska gamla turisttanter stod vid klippavsatsen som rände mot havet och fotade semesterkort. Där beslutade Billy att vi skulle bilda en halvmåne runt turisttyskorna, stänga in den mot ruinkanten, och göra uppvärmningsövningar.

Tyskorna höll dock ut - hoppade aldrig över kanten utan väntade ut vårt spex.

Därefter letade man sig ut i solen i någon halvtimme, dränkt i Fjulles sololja, för att pressa ut det sista av den cypriotiska solen.

Sen... sen var det dags för packning och avfärd hemöver. Det krävs en lång utläggning för att reda ut alla den cypriotiska gerillans flygtransportsbrister, så det tar vi i nästa inlägg - för nu ska jag ut på äventyr.

---

Var är du ikväll?

Hur vet man att man varit borta från Sverige och befunnit sig i mediaskuggans Cypern ett bra jävla tag?

Jo, man slår upp tidningen på morgonen och får läsa namnet Gustaf Wesslau i samma ingress som termen "NHL-spel".

Hur dum är man ifall man går ut ikväll?

Klockan 00:00 så börjar nämligen Långfredagen, och då torde det vara allmänt känt att allt roligt upphör. Då slutar houseskivorna att snurra och in på klubben kliver istället Kjell Lönnå klädd i vit sidenskrud, följd av ett koppel kristna tärnor, sjungande på en maffigare variant av psalmen "Nu kommen är vår påskafröjd". Kjell har en mahognykäpp som han vid behov slår med full kraft mot kyssande och kramande par på dansgolvet, samtidigt som han tar ifrån grabbarna vid bardisken deras nyköpta ölglas ger dem varsin psalmbok.

Men visst. Det var säkert roligt så länge det varade.

Eftersom det är Långfredagen imorgon så lär träningen, som går av stapeln 10:00, innehålla enbart Bolton, stjärnan och bålstyrka med Pelle "Pim Pim".

Men jag vet inte hur pass renlärigt kristen den gode Åkeby är. Jag hoppas på inte alls, för vi känner oss relativt trött och sliten. Jetlaggad på grund av timmens tidsskillnad.



Under kvällen har jag sett ett gammalt inspelat "Mauros och Pluras kök"-avsnitt från förra veckan, med inga mindre än Markus Krunegård och Rachel Molin som gäster. Fantastiskt bra avsnitt. Kanske det absolut bästa hittills, i mina ögon - trots att Winnerbäck och Hellström redan gästat.

Mauro Scocco är ju en fantastiskt skön lirare. Oerhört rolig, något jag minns redan från hans insats i en något flummig bisittarroll i Sen kväll med Luuk för ett herrans antal år sedan.

Krunegårds och Mauros varianter av Hela livet var ett disco samt Sarah fick en återigen på lära-oss-att-spela-gitarr-tankar. Det är ju ett måste. Faktiskt. Köper bara familjens överhuvud in en gitarr lovar jag att - under all ledig tid jag kommer att ha i sommar - jag kommer att göra allt för att lära mig.

God natt. Släpp in påskafröjden.

---

De säger att hon lever ensam
och kanske vill hon ha det så
Men om hon lärde känna mig,
skulle det ändra nåt då?

Det finns inget jag inte skulle göra
för att ha henne här
Jag tar emot då månen faller
Jag lovar och svär

Dubbla träningar på tisdagen, dagen innan vi skulle förpassa oss till fastlandet igen.

Alieu blev milt uttryckt morgonträningens huvudperson. Den snacket kretsade kring.

Anledningen? Jo, Sören förkunnade att klubben gjort klart med en ny anfallare - Saihou Jagne, lillebror till Alieu, från AIK på lån.

Cain och Peter Larsson, som under måndagen varit ute på en dagslång golfrunda i blåsten, måste ha ringt in djupledslöparen i golfbilen på väg till femtonde tee.

Det näst senaste nyförvärvet, Fredric Jonson, var dock inte på plats för att höra nyheten, då han åkt hem till Stockholm tidigt på tisdagsmorgonen för att ordna med flyttlass och dylikt.

Sören förklarade att Jagne nyligen hade rehabiliterat sig från en lårskada, och att det inte var säkert att den snabbe forwarden skulle kunna gå för fullt direkt på fredagens träning.

Pelle "Pim Pim" gjorde sig lustig direkt vid uppvärmningen, som den gamle boxaren hade ansvar för var dag:

"Vad var det för skada han hade brorsan din, Alieu? Det var något genetiskt, va?"

Det blev en morgonträning i lugnets tecken, medan det blev en match mellan chipsen och gubbarna på eftermiddagen. Chipsen vann, efter att Daniel Sliper stänkt dit matchens enda mål i vad Sören Åkeby valde att kalla "sudden death". Det ser med andra ord fortsatt bra ut för vår defensiv.

Jag själv fick träna bålstyrka med Pelle "Pim Pim". Detta efter att vi genomfört ett riktigt mördarpass för bålen under måndagens enda träning (ni minns bland annat Brinks uppvisning stående på händerna?).

Mycket jobbigt.

Efter det passet var det, efter lite konsulterande med ledningen, ledig kväll under devisen "frihet under ansvar". Vi beslutade oss för att i samlad trupp gå och se toppmötet Bayern München-Manchester United på någon sportsbar. Större delen av truppen samlades först i Sliper och Billys rum, där Billy letade fram en gammal Roma-tröja.

Den skulle det sten-sax-pås:as (ja, det är ett ord) om. Billy Berntsson sa direkt, inför klunsningen, skrattande på skånska: Jag hoppas Eirik feor den.

Och visst såg det ut som att den fröjdfulle ytterbacken skulle få rätt. Torsk i kvartsfinalen mot Ekbek och nämnde Billy som verkade ha gått ihop om att stena ut min juniorsax. Torsk även i semifinalen där min juniorsax åter igen fick smaka på sten.

"Va sjeukt att det bleir han just han jaug seuijer", skrattar och jublar Billy och de andra hakar på. Det verkar som förgjort att jag ska tvingas ta av mig min nyinhandlade tröja för att gå runt på Ayia Napas kroggator i en gammal fotbollströja.



Final. Jag mot Jacco. 3-0. Min mentala klass visar sig när det istället för slumpmässiga matcher till en vinst blir till en hjärnornas kamp i bäst av fem.



Jacco blir därmed den som får ikläda sig Romatröjan, och anletet ni skymtar i bakgrunden - det är ett anlete med ett helnöjt och mycket lättat uttryck.

Billy och Sliper kommer någon minut senare, när jag hunnit gå ner i varv efter finalens nervanspänning, med ytterligare tävlingsmaterial. Ett Chicago Bulls-linne, tillhörande Mirza Durakovic.

Men jag slipper vara inblandad i någon nervkittlande uppgörelse den här gången. Istället är det Ekbek och Brink som gör upp om det - vid utgång - föga smickrande plagget som fått en mittback att se ut som en basketintresserad liten skolpojke.



Det blev till slut den nyfriserade Brink - som inte var riktigt nöjd med det jobb Jess-damerna gjort med håret inför avresan ("betalar man fem hundra kronor räknar man med att få en riktigt bra klippning") och rakade av det till en riktig mittbacksfrilla - som fick bära linnet. 

Hela spelartruppen styrde sedan kosan mot Tommys Bar, där det skulle ses fotboll under skoj och gamman. Men Tommy hade inte riktigt ordnat för en optimal CL-kväll, då han dubbelbokat kvällen med en kareokeafton av guds nåde. Vi dirigerades ut på terassen där det fanns en stor teveskärm - men inget ljud. Istället var det kareokebesjungna åttiotalsklassiker i högtalarna, och då fick det vara.

Brink skulle då styra oss mot ett nytt ställe där fotbollen skulle kunna avnjutas. Men jag vet inte om det var Brinks lokalsinne som sviktade eller om det var linnet, som hängde likt en kjol nedanför norrmannens skinnjacka, som distraherade honom - för det nya stället fann han aldrig, trots att han letade oss igenom halva centrum, bort från bargatorna och in i något gistet och nedlagt skumkvarter.

Till slut, när allt hopp syntes ute, fick vi syn på två grabbar i tjugoårsåldern. Vi, som hungrade efter en bättre fotbollsdrabbning på en storbildsskärm, följde dessa grabbar som om de vore bibliska fåraherdar.

Det var dom kanske inte. Den ena kom och mumlade något om "fuckin Millwall", var bevämpad med knogjärn och kniv och hade en sån där huvtröja som bara riktigt farliga och skumma typer kan dra på sig. Vi följde denne grabb, som visade sig vara någon form av West Ham-anhängare, till dennes engelska sylta till pub.

En sån där sylta där man inte ens blir förvånad över att finna en sjuttioårig gubbe liggandes på en av pubens två soffor med en hatt över huvudet, till synes sovandes.

Utöver en högklassig fotbollsmatch på teven och billiga snacks i baren bjöd syltan även på ett gratis fotbollsspel, som jag omgående utmanade Ekbek på.



Med en eminent slängteknik med spakarna manövrerade vi ut Ekbek, i sin färgglada jacka som mittbacken valde i tron på att vi skulle leka Under hökens vingar kom, relativt komfortabelt.

Ekbek: 2
Jag: 1



Sliper hittade, trots sin förkärlek till den italienska fotbollen, en kamrat i en synnerligen trevlig engelsman med Unitedsympatier.

Som tur var så hejade inte den farliga, knivbärande delen av engelsmännen på syltan på United, för då hade vi nog inte kommit ur puben i tjugotvå hela kroppsstycken. När Bayerns Ivica Olic kliniskt tröck dit 2-1 i sista sekunden efter slarv av Evra, Ferdinand och Vidic så jublade nämligen i stort sett alla Giffare högljutt. Allra mest kanske den till vardags tystlåtne Aziz jublade, då denne är Chelsea-anhängare.

Kvällen fortsatte ett tag efter matchen på diverse olika håll, under sobra förhållanden och med nästa morgons styrketräning i tankarna.

Det var väldigt roligt. Lite bounding med grabbarna, som jag hade sagt ifall jag var engelskspråkig.

---

Usel på sånt som människor gör bäst,
för dig vill jag lära mig vad som helst.
För dig vill jag bli vad som helst.
Hur vanlig som helst.

Ledig eftermiddag var det ja, efter rehabträningen dagen efter ÖIS-matchen.

Hänger ni med nu? Bra jobbat i så fall.

Hur som helst. Utrikesdepartementet har en folder som man bör läsa i innan man åker utomlands.

Så här lyder den för de fall då man ska åka till Cypern:

- Använd solskyddsfaktor.

- Försök att undvika solen mellan klockan 11 och 14, då den är som allra starkast.

- Det bör uppmärksammas att det inte finns några direkta telefonförbindelser mellan den norra och södra delen av ön. Det finns inga mobilnätverk som täcker hela ön.

- Ifall du hyr en bil bör du noga se över ifall hyrbilens försäkring gäller även på den andra, norra eller södra, delen av ön.

- Försök att inte bara ligga vid poolen. Det är trevligt att även ha en bild på eder vid havet som du kan dela med vänner när du kommer hem.

Punkt fem - den försökte vi uppfylla på vår lediga eftermiddag. Jag, Jacco, Lagrélls ende, Ekbek och Robban.



Vårt hotell låg bara en sjuminuterspromenad ifrån Ayia Napas största och mest kända strand - Nissi Beach. Notera att vågorna ser digra och vita ut. Det fanns en anledning till det.



Det blåste nämligen ungefär sjuttio sekundmeter längsmed strandpromenaden, något som kan skönjas i Ekbeks hår. Jacco, till höger i ett par sjuttiotalsfotbollsshorts, har alltid den där solida Adrian Mutu-frillan, så hans hår fungerar inte som någon vidare vindbarometer.

Nåväl. Våra bilder skulle vi hur som helst ha. Tyvärr togs bilderna på oss fem, där vi stod i vattenbrynet och skakade av köld, med Lagrélls och Ekbeks kameror.

De kanske kommer upp senare. "Ner med axlarna allihopa, det får inte se kallt ut på Facebook", löd i alla fall Lagrélls direktiv.



Lagréll, Jacco och Robban på väg mot solstolarna - som i snålblåsten, lågsäsongen och kylan inte ens Choko-Dutch skulle ha kunnat ta betalt för. Där låg vi i en tio minuter efter ett snabbare havsdopp och blåsttorkade.



Poolkanten var desto behagligare, som jag hoppas ni kan utröna av bilderna.





"Låt den rätte komma in" i bokform gjorde att det var fullt uthärdligt att ligga tillbakalutad i en solstol intill en poolkant i tjugofemgradig värme.



Lagréll, med sin sololja, satsade så hårt på en bränna som skulle räcka ända tills den svenska sommaren tog vid att hans ögon började reagera på solljuset och svälla upp en aning.

Kanske var det därför följande bild ser ut så här:



Robban, jag, Lagréll och Jacco poserar på kvällspromenaden efter middagen längsmed de tömda, stängda shoppinggatorna. Som ni ser är det relativt kolsvart ute, ändå finner ni ett par solglasögon på såväl Robban som Lagréll, vilket får kategoriseras in under devisen "ta det säkra före det osäkra" - alternativt "konsten att försöka se ruskigt cool ut".



Ekbek flinar upp sig med två Kinderägg i nävarna, ett till honom själv samt ett till mig. Döm av vår besvikelse när det visade sig att det innanför det oslagbara mjölkchokladtäcket dolde sig en färdigskruvad leksak. Varsin ful liten apa med armarna fäst i ett utdragbart snöre.

Lite gladare blev vi när vi fann en instruktionsmanual och fann att apan var ett samlingsobjekt i en apfamilj av åtta primater, och att vår specifika apa med sina utdragbara snörarmar gick att hänga på bland annat en pinne.



Promenaden avslutades på ett internationellt relativt välkänt ställe. Jag har alltid svårt att veta vad jag ska göra med händerna när det tas kort. Här väljer jag att peka på ett strimlat stycke cypriotiskt nötkött. Jag har fortfarande att lära.



Lagréll, som skyddar ögonen även mot resturangens lysrör, Robban och Jacco tog varsin McFlurry med KitKat-smak. Den var enligt utsago lika god som hemmavid.

Mellan poolstekandet och kvällspromenaden spelades det en beskärd del pingis, på det fullstora pingisbord som gick att återfinna intill hotellets health club.

Här skrevs också ett nytt framgångskapitel i sagan om Kristian Ture Ek, denne medrigg som får Klonk-Basse att känna ett medriggat flås i nacken.

Kristian Ture, heter han så? Ja, det måste han göra. Det vore direkt felaktigt att döpa honom utan detta mellannamn.

Det var kantbollar, nätrullare och turningar matcherna igenom - och hade jag besegrat en dylik medrigg lär ja ha belönats med både ett och två bragdguld.

Jag hade dock haft chansen om mitt attackspel varit sig likt. Jag missade kanske tjugotalet öppna smash-lägen - satte en enda, som jag lugnt och försiktigt stötte dit med en glasskulptörs känsliga näve. Ekbek tyckte att mina attackbrister var så roliga att han flera gånger vek sig av skratt - redan innan jag träffat bollen till slut. Något som gäckade mig alldeles oerhört och satte väldiga griller i huvudet, och till slut var det ju omöjligt när Ekbek började skratta redan när han såg att han bjudit på ett upplägg.



Här räddar Ekbek ett bättre Lagréllslag genom att snubbla på en hal fläck, råka svinga pingisracket i balanssyfte, träffa bollen som går i en båge och landar på kanten av Lagrélls halva av bordet. Så såg spelet ut, och då är det inte lätt att stoppa någon från att vinna totalsegern.

Vi tvingas med andra ord konstatera att efter två sporter så är ställningen följande:

Kristian Ture: 2
Jag: 0.

---

Tought I had everything a man could need
I try to sort things out, read numbers in lines
But when I try to explain, it all sounds insane
Never thought that I would be struck by jealosy
But no I am, and it's black and it's killing me

Utkast skrivet dagen efter ÖIS-matchen:

Solen skiner ute. Det är sista chansen på ett antal månader att få riktigt stark sol riktad mot ens kroppshydda, ifall man nu inte vill stoppa ner några guldslantar i myntautomaten på något sjabbigt drop-in-hak.

Vi har egentligen inte tid att sitta här och krångla. Så det blir kort om gårdagen som innehöll en enda träning.

Jag hoppade in på matchen. Sören Ericson sa att det var femton minuter kvar, men det var nog inte mer än sju-åtta. Men det räckte - för att sträcka sig. Jag gjorde det dock redan på uppvärmningen. Ett ryck efter en relativt diger uppvärmning - och vi kände direkt att något hugg till.

Jag har aldrig sträckt mig tidigare i någon muskel, på något sjukt sätt under mina femton år som fotbollsspelare, och kände väl att det inte var så farligt. Det stramade i vissa rörelser, men inte mycket mer än så. Jag hoppade in ändå.

Det gick ganska bra, jag spelade med Fredric och hade väl inte farligt mycket att göra. Men det sista som händer är att vi sylar iväg en lång pastej i djupet mot Hannes. Vänsterlåret bara viker sig.

Så här såg det ut efter natten - efter en diffus och otydlig behandling av massör Erika.

 

Jag frågade Erika ifall lindan skulle sitta kvar över natten. Hon svarade "ja" och jag gick därifrån. Därefter uppger hon sig ha ropat efter mig att jag skulle linda om. Det hörde inte jag, och när jag vaknade hade jag en inbuktnad på låret. Det var som en centimeters djup köttvall mellan där lindan suttit och det vanliga, nu extra tjocka, låret.

Min sträckning gjorde att jag fick delta i startelvans kombinerade rehab- och styrkepass med Pelle "Pim Pim".


Pelle "Pim Pim" visar upp sin smidighet.


Walle grinar illa över en hårdare övning, där undertecknad agerar sadist - en roll som vanligtvis är vigd åt Pelle "Pim Pim".

Skrivet hemifrån:

Christian Brink, mer känd som Stordfjordarnas Maradona, visar upp en fantastisk kombination av styrka, vighet och koordination i denna tre bilder långa instruktionsbildserie:







Fantastiskt.

På den officiella hemsidan hade Lars "Laslo Målvakt" Sjölund lagt upp en bild på mig och Walle, samtidigt som han skrivit en bildtext om att Walle stod och skrattade medan jag försökte brotta ner honom med full kraft.

Det var, så klart och som så många gånger förr, en ren fabrikation från den lille jokern. Övningen har inte börjat när bilden tas. Här ges en mer rättvis bild av övningens utfall.



Jag som den attackerade parten, medan Walle får parera med full kraft. Pelle "Pim Pim" står bara och väntar på att lagkaptenen ska ligga med ryggen mot det gröna gräset.



Lars "Laslo Målvakt" Sjölund fångar en riktig klassruta. Walle - detta fysfenomen - ångar på i sitt envetna tempo med sit-ups, samtidigt som jag ligger och vrider mig i smärta bakom. Utslagen av trötthet? Nej, en ilande smärta i ländryggen omöjliggjorde fortsatta sit-ups.  

De andra, som inte spelade mer än fyrtiofem minuter eller var skadade, spelade tre-mot-tre-spel i solskenet. Mycket jobbigt, men är man i en vinnande omgivning också mycket roligt.



Silfver sprintar in bakom Qviberg och placerar dit en balja med sitt igelkottsfrilleprydda (slå upp det i Svenska Adademins ordlista) huvud bakom ingen mindre än "Kallis", som här inte tjatar på mig om att få spela på Lången, utan står i mål på spelet.

Vilka bär materialet här i övärlden?



Jo, han här; materialaren Vartan. Han utför alltid massa diffusa, säkerligen iranska styrke- och smidighetsövningar vid sidan av planen, men den här gången vet jag inte hur han lyckas. Eftersom iraniern mäter ungefär en meter i strumplästen är det för geometriker runt om i världen fortfarande ett under hur Vartan nått upp till ribban för att utöva sina styrkeövningar. En teori är att han likt en koala sugit sig fast i stolproten och därifrån snabbt dragit sig uppåt längsmed stolpen. 



Vartan är dock flitigt understödd av det unga gardet. Jag är inte yngre än femte yngst på detta läger, så huvudansvaret är Joel Qvibergs, Sebastian Jacconellis (bilden), Pontus Silfvers och Emil Forsbergs. 



Silfver kånkar, något ansträngd, in en väska till hotellet. 

Efter morgonträningen var det ledigt, en ledighet vars aktiviteter beskrivs i nästa inlägg.

---

Och allt jag borde ha gjort,
men moln kom i vägen.

Då var vi hemma igen. Besviken på min egen sollinje samt på Kung Bores fortsatt påstridiga närvaro och påverkan här i Sverige.

Jag har ett antal texter att bjuda den mycket förstående och överseende läsarkretsen på, från och med dagen efter ÖIS-matchen.

Mycket nöje.

---

Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där.