cypern, dag fem,
Utkast skrivet dagen efter ÖIS-matchen:
Solen skiner ute. Det är sista chansen på ett antal månader att få riktigt stark sol riktad mot ens kroppshydda, ifall man nu inte vill stoppa ner några guldslantar i myntautomaten på något sjabbigt drop-in-hak.
Vi har egentligen inte tid att sitta här och krångla. Så det blir kort om gårdagen som innehöll en enda träning.
Jag hoppade in på matchen. Sören Ericson sa att det var femton minuter kvar, men det var nog inte mer än sju-åtta. Men det räckte - för att sträcka sig. Jag gjorde det dock redan på uppvärmningen. Ett ryck efter en relativt diger uppvärmning - och vi kände direkt att något hugg till.
Jag har aldrig sträckt mig tidigare i någon muskel, på något sjukt sätt under mina femton år som fotbollsspelare, och kände väl att det inte var så farligt. Det stramade i vissa rörelser, men inte mycket mer än så. Jag hoppade in ändå.
Det gick ganska bra, jag spelade med Fredric och hade väl inte farligt mycket att göra. Men det sista som händer är att vi sylar iväg en lång pastej i djupet mot Hannes. Vänsterlåret bara viker sig.
Så här såg det ut efter natten - efter en diffus och otydlig behandling av massör Erika.
Jag frågade Erika ifall lindan skulle sitta kvar över natten. Hon svarade "ja" och jag gick därifrån. Därefter uppger hon sig ha ropat efter mig att jag skulle linda om. Det hörde inte jag, och när jag vaknade hade jag en inbuktnad på låret. Det var som en centimeters djup köttvall mellan där lindan suttit och det vanliga, nu extra tjocka, låret.
Min sträckning gjorde att jag fick delta i startelvans kombinerade rehab- och styrkepass med Pelle "Pim Pim".
Pelle "Pim Pim" visar upp sin smidighet.
Walle grinar illa över en hårdare övning, där undertecknad agerar sadist - en roll som vanligtvis är vigd åt Pelle "Pim Pim".
Skrivet hemifrån:
Christian Brink, mer känd som Stordfjordarnas Maradona, visar upp en fantastisk kombination av styrka, vighet och koordination i denna tre bilder långa instruktionsbildserie:
Fantastiskt.
På den officiella hemsidan hade Lars "Laslo Målvakt" Sjölund lagt upp en bild på mig och Walle, samtidigt som han skrivit en bildtext om att Walle stod och skrattade medan jag försökte brotta ner honom med full kraft.
Det var, så klart och som så många gånger förr, en ren fabrikation från den lille jokern. Övningen har inte börjat när bilden tas. Här ges en mer rättvis bild av övningens utfall.
Jag som den attackerade parten, medan Walle får parera med full kraft. Pelle "Pim Pim" står bara och väntar på att lagkaptenen ska ligga med ryggen mot det gröna gräset.
Lars "Laslo Målvakt" Sjölund fångar en riktig klassruta. Walle - detta fysfenomen - ångar på i sitt envetna tempo med sit-ups, samtidigt som jag ligger och vrider mig i smärta bakom. Utslagen av trötthet? Nej, en ilande smärta i ländryggen omöjliggjorde fortsatta sit-ups.
De andra, som inte spelade mer än fyrtiofem minuter eller var skadade, spelade tre-mot-tre-spel i solskenet. Mycket jobbigt, men är man i en vinnande omgivning också mycket roligt.
Silfver sprintar in bakom Qviberg och placerar dit en balja med sitt igelkottsfrilleprydda (slå upp det i Svenska Adademins ordlista) huvud bakom ingen mindre än "Kallis", som här inte tjatar på mig om att få spela på Lången, utan står i mål på spelet.
Vilka bär materialet här i övärlden?
Jo, han här; materialaren Vartan. Han utför alltid massa diffusa, säkerligen iranska styrke- och smidighetsövningar vid sidan av planen, men den här gången vet jag inte hur han lyckas. Eftersom iraniern mäter ungefär en meter i strumplästen är det för geometriker runt om i världen fortfarande ett under hur Vartan nått upp till ribban för att utöva sina styrkeövningar. En teori är att han likt en koala sugit sig fast i stolproten och därifrån snabbt dragit sig uppåt längsmed stolpen.
Vartan är dock flitigt understödd av det unga gardet. Jag är inte yngre än femte yngst på detta läger, så huvudansvaret är Joel Qvibergs, Sebastian Jacconellis (bilden), Pontus Silfvers och Emil Forsbergs.
Silfver kånkar, något ansträngd, in en väska till hotellet.
Efter morgonträningen var det ledigt, en ledighet vars aktiviteter beskrivs i nästa inlägg.
Och allt jag borde ha gjort,
men moln kom i vägen.
Solen skiner ute. Det är sista chansen på ett antal månader att få riktigt stark sol riktad mot ens kroppshydda, ifall man nu inte vill stoppa ner några guldslantar i myntautomaten på något sjabbigt drop-in-hak.
Vi har egentligen inte tid att sitta här och krångla. Så det blir kort om gårdagen som innehöll en enda träning.
Jag hoppade in på matchen. Sören Ericson sa att det var femton minuter kvar, men det var nog inte mer än sju-åtta. Men det räckte - för att sträcka sig. Jag gjorde det dock redan på uppvärmningen. Ett ryck efter en relativt diger uppvärmning - och vi kände direkt att något hugg till.
Jag har aldrig sträckt mig tidigare i någon muskel, på något sjukt sätt under mina femton år som fotbollsspelare, och kände väl att det inte var så farligt. Det stramade i vissa rörelser, men inte mycket mer än så. Jag hoppade in ändå.
Det gick ganska bra, jag spelade med Fredric och hade väl inte farligt mycket att göra. Men det sista som händer är att vi sylar iväg en lång pastej i djupet mot Hannes. Vänsterlåret bara viker sig.
Så här såg det ut efter natten - efter en diffus och otydlig behandling av massör Erika.
Jag frågade Erika ifall lindan skulle sitta kvar över natten. Hon svarade "ja" och jag gick därifrån. Därefter uppger hon sig ha ropat efter mig att jag skulle linda om. Det hörde inte jag, och när jag vaknade hade jag en inbuktnad på låret. Det var som en centimeters djup köttvall mellan där lindan suttit och det vanliga, nu extra tjocka, låret.
Min sträckning gjorde att jag fick delta i startelvans kombinerade rehab- och styrkepass med Pelle "Pim Pim".
Pelle "Pim Pim" visar upp sin smidighet.
Walle grinar illa över en hårdare övning, där undertecknad agerar sadist - en roll som vanligtvis är vigd åt Pelle "Pim Pim".
Skrivet hemifrån:
Christian Brink, mer känd som Stordfjordarnas Maradona, visar upp en fantastisk kombination av styrka, vighet och koordination i denna tre bilder långa instruktionsbildserie:
Fantastiskt.
På den officiella hemsidan hade Lars "Laslo Målvakt" Sjölund lagt upp en bild på mig och Walle, samtidigt som han skrivit en bildtext om att Walle stod och skrattade medan jag försökte brotta ner honom med full kraft.
Det var, så klart och som så många gånger förr, en ren fabrikation från den lille jokern. Övningen har inte börjat när bilden tas. Här ges en mer rättvis bild av övningens utfall.
Jag som den attackerade parten, medan Walle får parera med full kraft. Pelle "Pim Pim" står bara och väntar på att lagkaptenen ska ligga med ryggen mot det gröna gräset.
Lars "Laslo Målvakt" Sjölund fångar en riktig klassruta. Walle - detta fysfenomen - ångar på i sitt envetna tempo med sit-ups, samtidigt som jag ligger och vrider mig i smärta bakom. Utslagen av trötthet? Nej, en ilande smärta i ländryggen omöjliggjorde fortsatta sit-ups.
De andra, som inte spelade mer än fyrtiofem minuter eller var skadade, spelade tre-mot-tre-spel i solskenet. Mycket jobbigt, men är man i en vinnande omgivning också mycket roligt.
Silfver sprintar in bakom Qviberg och placerar dit en balja med sitt igelkottsfrilleprydda (slå upp det i Svenska Adademins ordlista) huvud bakom ingen mindre än "Kallis", som här inte tjatar på mig om att få spela på Lången, utan står i mål på spelet.
Vilka bär materialet här i övärlden?
Jo, han här; materialaren Vartan. Han utför alltid massa diffusa, säkerligen iranska styrke- och smidighetsövningar vid sidan av planen, men den här gången vet jag inte hur han lyckas. Eftersom iraniern mäter ungefär en meter i strumplästen är det för geometriker runt om i världen fortfarande ett under hur Vartan nått upp till ribban för att utöva sina styrkeövningar. En teori är att han likt en koala sugit sig fast i stolproten och därifrån snabbt dragit sig uppåt längsmed stolpen.
Vartan är dock flitigt understödd av det unga gardet. Jag är inte yngre än femte yngst på detta läger, så huvudansvaret är Joel Qvibergs, Sebastian Jacconellis (bilden), Pontus Silfvers och Emil Forsbergs.
Silfver kånkar, något ansträngd, in en väska till hotellet.
Efter morgonträningen var det ledigt, en ledighet vars aktiviteter beskrivs i nästa inlägg.
Och allt jag borde ha gjort,
men moln kom i vägen.
Kommentarer
Trackback