cypern, dag sex,
Dubbla träningar på tisdagen, dagen innan vi skulle förpassa oss till fastlandet igen.
Alieu blev milt uttryckt morgonträningens huvudperson. Den snacket kretsade kring.
Anledningen? Jo, Sören förkunnade att klubben gjort klart med en ny anfallare - Saihou Jagne, lillebror till Alieu, från AIK på lån.
Cain och Peter Larsson, som under måndagen varit ute på en dagslång golfrunda i blåsten, måste ha ringt in djupledslöparen i golfbilen på väg till femtonde tee.
Det näst senaste nyförvärvet, Fredric Jonson, var dock inte på plats för att höra nyheten, då han åkt hem till Stockholm tidigt på tisdagsmorgonen för att ordna med flyttlass och dylikt.
Sören förklarade att Jagne nyligen hade rehabiliterat sig från en lårskada, och att det inte var säkert att den snabbe forwarden skulle kunna gå för fullt direkt på fredagens träning.
Pelle "Pim Pim" gjorde sig lustig direkt vid uppvärmningen, som den gamle boxaren hade ansvar för var dag:
"Vad var det för skada han hade brorsan din, Alieu? Det var något genetiskt, va?"
Det blev en morgonträning i lugnets tecken, medan det blev en match mellan chipsen och gubbarna på eftermiddagen. Chipsen vann, efter att Daniel Sliper stänkt dit matchens enda mål i vad Sören Åkeby valde att kalla "sudden death". Det ser med andra ord fortsatt bra ut för vår defensiv.
Jag själv fick träna bålstyrka med Pelle "Pim Pim". Detta efter att vi genomfört ett riktigt mördarpass för bålen under måndagens enda träning (ni minns bland annat Brinks uppvisning stående på händerna?).
Mycket jobbigt.
Efter det passet var det, efter lite konsulterande med ledningen, ledig kväll under devisen "frihet under ansvar". Vi beslutade oss för att i samlad trupp gå och se toppmötet Bayern München-Manchester United på någon sportsbar. Större delen av truppen samlades först i Sliper och Billys rum, där Billy letade fram en gammal Roma-tröja.
Den skulle det sten-sax-pås:as (ja, det är ett ord) om. Billy Berntsson sa direkt, inför klunsningen, skrattande på skånska: Jag hoppas Eirik feor den.
Och visst såg det ut som att den fröjdfulle ytterbacken skulle få rätt. Torsk i kvartsfinalen mot Ekbek och nämnde Billy som verkade ha gått ihop om att stena ut min juniorsax. Torsk även i semifinalen där min juniorsax åter igen fick smaka på sten.
"Va sjeukt att det bleir han just han jaug seuijer", skrattar och jublar Billy och de andra hakar på. Det verkar som förgjort att jag ska tvingas ta av mig min nyinhandlade tröja för att gå runt på Ayia Napas kroggator i en gammal fotbollströja.
Final. Jag mot Jacco. 3-0. Min mentala klass visar sig när det istället för slumpmässiga matcher till en vinst blir till en hjärnornas kamp i bäst av fem.
Jacco blir därmed den som får ikläda sig Romatröjan, och anletet ni skymtar i bakgrunden - det är ett anlete med ett helnöjt och mycket lättat uttryck.
Billy och Sliper kommer någon minut senare, när jag hunnit gå ner i varv efter finalens nervanspänning, med ytterligare tävlingsmaterial. Ett Chicago Bulls-linne, tillhörande Mirza Durakovic.
Men jag slipper vara inblandad i någon nervkittlande uppgörelse den här gången. Istället är det Ekbek och Brink som gör upp om det - vid utgång - föga smickrande plagget som fått en mittback att se ut som en basketintresserad liten skolpojke.
Det blev till slut den nyfriserade Brink - som inte var riktigt nöjd med det jobb Jess-damerna gjort med håret inför avresan ("betalar man fem hundra kronor räknar man med att få en riktigt bra klippning") och rakade av det till en riktig mittbacksfrilla - som fick bära linnet.
Hela spelartruppen styrde sedan kosan mot Tommys Bar, där det skulle ses fotboll under skoj och gamman. Men Tommy hade inte riktigt ordnat för en optimal CL-kväll, då han dubbelbokat kvällen med en kareokeafton av guds nåde. Vi dirigerades ut på terassen där det fanns en stor teveskärm - men inget ljud. Istället var det kareokebesjungna åttiotalsklassiker i högtalarna, och då fick det vara.
Brink skulle då styra oss mot ett nytt ställe där fotbollen skulle kunna avnjutas. Men jag vet inte om det var Brinks lokalsinne som sviktade eller om det var linnet, som hängde likt en kjol nedanför norrmannens skinnjacka, som distraherade honom - för det nya stället fann han aldrig, trots att han letade oss igenom halva centrum, bort från bargatorna och in i något gistet och nedlagt skumkvarter.
Till slut, när allt hopp syntes ute, fick vi syn på två grabbar i tjugoårsåldern. Vi, som hungrade efter en bättre fotbollsdrabbning på en storbildsskärm, följde dessa grabbar som om de vore bibliska fåraherdar.
Det var dom kanske inte. Den ena kom och mumlade något om "fuckin Millwall", var bevämpad med knogjärn och kniv och hade en sån där huvtröja som bara riktigt farliga och skumma typer kan dra på sig. Vi följde denne grabb, som visade sig vara någon form av West Ham-anhängare, till dennes engelska sylta till pub.
En sån där sylta där man inte ens blir förvånad över att finna en sjuttioårig gubbe liggandes på en av pubens två soffor med en hatt över huvudet, till synes sovandes.
Utöver en högklassig fotbollsmatch på teven och billiga snacks i baren bjöd syltan även på ett gratis fotbollsspel, som jag omgående utmanade Ekbek på.
Med en eminent slängteknik med spakarna manövrerade vi ut Ekbek, i sin färgglada jacka som mittbacken valde i tron på att vi skulle leka Under hökens vingar kom, relativt komfortabelt.
Ekbek: 2
Jag: 1
Sliper hittade, trots sin förkärlek till den italienska fotbollen, en kamrat i en synnerligen trevlig engelsman med Unitedsympatier.
Som tur var så hejade inte den farliga, knivbärande delen av engelsmännen på syltan på United, för då hade vi nog inte kommit ur puben i tjugotvå hela kroppsstycken. När Bayerns Ivica Olic kliniskt tröck dit 2-1 i sista sekunden efter slarv av Evra, Ferdinand och Vidic så jublade nämligen i stort sett alla Giffare högljutt. Allra mest kanske den till vardags tystlåtne Aziz jublade, då denne är Chelsea-anhängare.
Kvällen fortsatte ett tag efter matchen på diverse olika håll, under sobra förhållanden och med nästa morgons styrketräning i tankarna.
Det var väldigt roligt. Lite bounding med grabbarna, som jag hade sagt ifall jag var engelskspråkig.
Usel på sånt som människor gör bäst,
för dig vill jag lära mig vad som helst.
För dig vill jag bli vad som helst.
Hur vanlig som helst.
Alieu blev milt uttryckt morgonträningens huvudperson. Den snacket kretsade kring.
Anledningen? Jo, Sören förkunnade att klubben gjort klart med en ny anfallare - Saihou Jagne, lillebror till Alieu, från AIK på lån.
Cain och Peter Larsson, som under måndagen varit ute på en dagslång golfrunda i blåsten, måste ha ringt in djupledslöparen i golfbilen på väg till femtonde tee.
Det näst senaste nyförvärvet, Fredric Jonson, var dock inte på plats för att höra nyheten, då han åkt hem till Stockholm tidigt på tisdagsmorgonen för att ordna med flyttlass och dylikt.
Sören förklarade att Jagne nyligen hade rehabiliterat sig från en lårskada, och att det inte var säkert att den snabbe forwarden skulle kunna gå för fullt direkt på fredagens träning.
Pelle "Pim Pim" gjorde sig lustig direkt vid uppvärmningen, som den gamle boxaren hade ansvar för var dag:
"Vad var det för skada han hade brorsan din, Alieu? Det var något genetiskt, va?"
Det blev en morgonträning i lugnets tecken, medan det blev en match mellan chipsen och gubbarna på eftermiddagen. Chipsen vann, efter att Daniel Sliper stänkt dit matchens enda mål i vad Sören Åkeby valde att kalla "sudden death". Det ser med andra ord fortsatt bra ut för vår defensiv.
Jag själv fick träna bålstyrka med Pelle "Pim Pim". Detta efter att vi genomfört ett riktigt mördarpass för bålen under måndagens enda träning (ni minns bland annat Brinks uppvisning stående på händerna?).
Mycket jobbigt.
Efter det passet var det, efter lite konsulterande med ledningen, ledig kväll under devisen "frihet under ansvar". Vi beslutade oss för att i samlad trupp gå och se toppmötet Bayern München-Manchester United på någon sportsbar. Större delen av truppen samlades först i Sliper och Billys rum, där Billy letade fram en gammal Roma-tröja.
Den skulle det sten-sax-pås:as (ja, det är ett ord) om. Billy Berntsson sa direkt, inför klunsningen, skrattande på skånska: Jag hoppas Eirik feor den.
Och visst såg det ut som att den fröjdfulle ytterbacken skulle få rätt. Torsk i kvartsfinalen mot Ekbek och nämnde Billy som verkade ha gått ihop om att stena ut min juniorsax. Torsk även i semifinalen där min juniorsax åter igen fick smaka på sten.
"Va sjeukt att det bleir han just han jaug seuijer", skrattar och jublar Billy och de andra hakar på. Det verkar som förgjort att jag ska tvingas ta av mig min nyinhandlade tröja för att gå runt på Ayia Napas kroggator i en gammal fotbollströja.
Final. Jag mot Jacco. 3-0. Min mentala klass visar sig när det istället för slumpmässiga matcher till en vinst blir till en hjärnornas kamp i bäst av fem.
Jacco blir därmed den som får ikläda sig Romatröjan, och anletet ni skymtar i bakgrunden - det är ett anlete med ett helnöjt och mycket lättat uttryck.
Billy och Sliper kommer någon minut senare, när jag hunnit gå ner i varv efter finalens nervanspänning, med ytterligare tävlingsmaterial. Ett Chicago Bulls-linne, tillhörande Mirza Durakovic.
Men jag slipper vara inblandad i någon nervkittlande uppgörelse den här gången. Istället är det Ekbek och Brink som gör upp om det - vid utgång - föga smickrande plagget som fått en mittback att se ut som en basketintresserad liten skolpojke.
Det blev till slut den nyfriserade Brink - som inte var riktigt nöjd med det jobb Jess-damerna gjort med håret inför avresan ("betalar man fem hundra kronor räknar man med att få en riktigt bra klippning") och rakade av det till en riktig mittbacksfrilla - som fick bära linnet.
Hela spelartruppen styrde sedan kosan mot Tommys Bar, där det skulle ses fotboll under skoj och gamman. Men Tommy hade inte riktigt ordnat för en optimal CL-kväll, då han dubbelbokat kvällen med en kareokeafton av guds nåde. Vi dirigerades ut på terassen där det fanns en stor teveskärm - men inget ljud. Istället var det kareokebesjungna åttiotalsklassiker i högtalarna, och då fick det vara.
Brink skulle då styra oss mot ett nytt ställe där fotbollen skulle kunna avnjutas. Men jag vet inte om det var Brinks lokalsinne som sviktade eller om det var linnet, som hängde likt en kjol nedanför norrmannens skinnjacka, som distraherade honom - för det nya stället fann han aldrig, trots att han letade oss igenom halva centrum, bort från bargatorna och in i något gistet och nedlagt skumkvarter.
Till slut, när allt hopp syntes ute, fick vi syn på två grabbar i tjugoårsåldern. Vi, som hungrade efter en bättre fotbollsdrabbning på en storbildsskärm, följde dessa grabbar som om de vore bibliska fåraherdar.
Det var dom kanske inte. Den ena kom och mumlade något om "fuckin Millwall", var bevämpad med knogjärn och kniv och hade en sån där huvtröja som bara riktigt farliga och skumma typer kan dra på sig. Vi följde denne grabb, som visade sig vara någon form av West Ham-anhängare, till dennes engelska sylta till pub.
En sån där sylta där man inte ens blir förvånad över att finna en sjuttioårig gubbe liggandes på en av pubens två soffor med en hatt över huvudet, till synes sovandes.
Utöver en högklassig fotbollsmatch på teven och billiga snacks i baren bjöd syltan även på ett gratis fotbollsspel, som jag omgående utmanade Ekbek på.
Med en eminent slängteknik med spakarna manövrerade vi ut Ekbek, i sin färgglada jacka som mittbacken valde i tron på att vi skulle leka Under hökens vingar kom, relativt komfortabelt.
Ekbek: 2
Jag: 1
Sliper hittade, trots sin förkärlek till den italienska fotbollen, en kamrat i en synnerligen trevlig engelsman med Unitedsympatier.
Som tur var så hejade inte den farliga, knivbärande delen av engelsmännen på syltan på United, för då hade vi nog inte kommit ur puben i tjugotvå hela kroppsstycken. När Bayerns Ivica Olic kliniskt tröck dit 2-1 i sista sekunden efter slarv av Evra, Ferdinand och Vidic så jublade nämligen i stort sett alla Giffare högljutt. Allra mest kanske den till vardags tystlåtne Aziz jublade, då denne är Chelsea-anhängare.
Kvällen fortsatte ett tag efter matchen på diverse olika håll, under sobra förhållanden och med nästa morgons styrketräning i tankarna.
Det var väldigt roligt. Lite bounding med grabbarna, som jag hade sagt ifall jag var engelskspråkig.
Usel på sånt som människor gör bäst,
för dig vill jag lära mig vad som helst.
För dig vill jag bli vad som helst.
Hur vanlig som helst.
Kommentarer
Trackback