pirkt,

Jaha. Då sitter jag här igen. Snopen som en plufsig liten pojke som blivit snuvad på lördagskonfekten och sitter framför den tallrik med morötter och lättdipp som hans ömma moder ställt fram i all välmening.

Jag har nämligen, tillsammans med min nyblivne bolagskamrat Erik Karlsson, spruckit på Europatipset. Igen.

Och på de försmädligaste av sätt.

Jag kom hem från Idrottsparkens soldränkta norra läktare, efter en 1-0-viktoria som det kommer rapporteras om senare, och såg andra halvleken av Liverpools bortamöte med Birmingham. Noterar direkt att de leder. Perfekt - vi som spikat tvåan till magra 50%.

Men så kommer Liam Ridgewell, som smart utnyttjar att Glen Johnsson flyttat in så pass att han måste ha känt doften av ostdränkta korvar från den motsatta läktarsidans kiosker, och springer in 1-1 på den bortre stolpen.

1-1 mot ett medellöst mittenlag för Liverpool som behöver gå fram som en ångvält nu under våren för att lyckas knipa den Champions League-plats som är livsviktig för klubbens överlevnad som ett engelskt topplag.

Tappade poäng borta mot Birmingham finns liksom inte i den framgångskalkylen.

Alltså satt man och väntade på att Rafa Benitez skulle forcera sina styrkor framåt mot en seger. Flytta fram allt och satsa på att ta tre de tre viktiga.

Gjorde han det? Nej. Inte så länge jag sitter med singeltvåan, tänkte Benitez.

Istället väljer den spanske tränaren att sätta in sin personliga favorit David N'Gog - anfallaren som Benitez handplockade från ett slott på det franska höglandet där den gänglige fransmannen arbetade som hovnarr iklädd en dräkt med bjällror.

Vem han byter ut? Fernando Torres.

Jo. Fernando Torres.

Jo. De behövde vinna.

Jo, men jag säger ju det; han bytte ut Fernando Torres.

Nähä. Tro mig inte. Men jag lovar. Jag såg det med andra ögon.



Så där då? Nu har ni det grått på vitt - han bytte ut Fernando Torres, en av världens absolut bästa anfallare, mot en gammal hovnarr från det franska höglandet.

Det blev förstås fiasko. N'Gog fick sina lägen. Tre högkvalifitativa chanser serverades han och lyckades missa en nick mot öppet mål, förpassa ett ypperligt skottläge till burgaveln och bjuda på en hemåtpass till Joe Hart vid sitt friläge i slutet.

Skapligt ändå för en hovnarr, och han fick - när han duschat och bytt om till sin gröna bjällerdräkt - nog ett och annat berömmande ord från Benitez efteråt.

Inte ens ett litet mongolidbarn, som just lärt sig att applicera två Duplo-bitar på varandra, skulle när han sätts framför datorn och Football Manager 2010 ta beslutet att plocka ut Torres när man behöver ett segermål.

Nåväl. Jag hoppas att vi spricker mer längs vägen, för att sitta och försöka jobba in tolv rätt är ju som att sitta och lättdippa morötter för en plufsig liten pojke.

Martinsson, som i detta nu sitter och inmundigar ett flamberat ankbröst med sin vän Klonk-Basse. De två medriggarna har tillsammans lämnat in ett Europatips - och vi kan väl räkna med att de sitter och slänger ett halvt öga mot text-teven under kvällen för att räkna in de givna miljonerna.

Klonk-Basse ondgjorde sig dock över att han var tvungen att sitta och äta flamberat ankbröst och dricka årgångsviner i Martinssons paradvåning. Gotlänningen ville mycket hellre, när han nu är på besök i sin hemstad, passa på att hälsa på sina asiatiska vänner i den insvettade vagnen på Fisktorget, där han ville smälla i sig en mediumstark Szechuan-kyckling med stekt ris och dricka en burkcola.

Hade Klonk-Basse varit ett land så hade det inte bara varit världens rikaste land - nyss nämnda måltid hade dessutom varit nationalrätt.

---

Det är ju bara misär,
och vem tjänar på det här,
säger jag, och ser hur Mammon står och nickar.