långträning och väderbluff,
Som brukligt dagen efter match så blev det nerjoggning och styrka för startelvan. För oss andra blev det en tuffare träning. CH var med och, om jag inte missminner mig helt, körde fullt ut för första gången i GIF-overallen.
Efter stegen och passningsövning var det spel. Tre mot tre, en avbytare - tre tiominutersmatcher. Fantastiskt jobbigt.
Mitt lag, innehållande Mirza, Silfver och Alieu, torskade stort mot laget med Hannes, Ek, Fjulle och CH. 21-8 tror jag de pinsamma slutsiffrorna skrevs till, efter att vi gått som ett blysänke i den andra matchen som avgjorde allt. Vårt lag spelade lite för mycket en mot en, stod för högt på deras libero och förlorade allt vad understöd hette.
Men mycket berodde det också på att det andra lagets spelare var bättre än oss idag. CH Jagne gjorde som sagt sitt första matchintryck på undertecknad idag. Jag ska först och främst erkänna att jag trodde att CH skulle vara väldigt snabb, stark - men samtidigt väldigt begränsad med bollen.
Det var han inte. Inte alls. Han hade en ganska avig och knepig stil när han drev bollen, men gjorde det alltid väldigt bra. Felvänd var han omutlig, den yngre Jagnebrorsan är som karvad ur ett bergsmassiv. Det går inte att trycka honom uppåt i planen, och man får inte komma upp för tätt i ryggen - för då använder han en som ett gångjärn med sin styrka och snabbhet.
Avsluten satt där de skulle också. Vid ett mål tunnlade han Silfver, löpte runt och chippade bollen över Lagréll och ner under ribban. Hög klass.
Nej, summa summarum blev jag väldigt imponerad av Jagne den yngre som jag tror kommer vara väldigt svår att hålla utanför startelvan framöver, när nu Strumpan tycker han är hundraprocentigt tillbaka från sin tidigare skada och i matchform.
Ekbek hade en tacklingssatsning i ren kokning över ett domarbeslut av Sören och Hannes avslutade spelet med att sätta in en tackling på Silfver som på match hade resulterat i ett direktrött. Det är klart att det ska vara tufft och tätt på träningarna, mycket kamp, hårda närkamper och så - men det får ju inte övergå till att bli fult. Nu ledde även det västprydda laget med ett dussin bollar, så att någon ska behöva riskera att bli skadad i slutskedet känns väl lite onödigt. Men det är ju en balansgång - för fart, fläkt och hårt spel på träningarna vill ju alla ha.
Det måste vi ju ha.
Det var vi, som torskade med tio mål i den andra perioden, som borde ha kokat. Och vi spelade också upp oss i den sista som blev jämn och tät.
För egen del kändes det bättre konditionsmässigt än det gjort under tidigare tempospel, men det är fortfarande en lång väg att vandra till formtoppen. Imorgon tänkte jag be om att få löpa stjärnan, mjölksyrebanan, efter träningen.
Styrketräningen i Gråa villan direkt efter spelet blev långdragen. För mycket snack med Ekbek och Lagréll gjorde att man inte var hemma förrän strax före två.
Och lika bra var väl det. Jag hade ställt in mig på en eftermiddag i solstolen på baksidan där man kunde försöka jobba bort matchprogrambildens likblekhet en gång för alla. Det skulle vara sol, enligt den prognos jag valde att lyssna på i början av veckan.
Men icke. Moln och mulet.
Istället sitter man här med ledighet från tvåsnåret utan någonting vettigt att göra, förutom att inmundiga en bit matpaj - den allra mesigaste sortens föda som någonsin uppfunnits. Men jag är inte Ekbek, jag kan inte ställa mig vid spisen och sockersteka cocktailtomater till en kastrull tortellini.
Då får det bli en mesig bit matpaj från frysen.
No one wins.
It's a war of man.
Efter stegen och passningsövning var det spel. Tre mot tre, en avbytare - tre tiominutersmatcher. Fantastiskt jobbigt.
Mitt lag, innehållande Mirza, Silfver och Alieu, torskade stort mot laget med Hannes, Ek, Fjulle och CH. 21-8 tror jag de pinsamma slutsiffrorna skrevs till, efter att vi gått som ett blysänke i den andra matchen som avgjorde allt. Vårt lag spelade lite för mycket en mot en, stod för högt på deras libero och förlorade allt vad understöd hette.
Men mycket berodde det också på att det andra lagets spelare var bättre än oss idag. CH Jagne gjorde som sagt sitt första matchintryck på undertecknad idag. Jag ska först och främst erkänna att jag trodde att CH skulle vara väldigt snabb, stark - men samtidigt väldigt begränsad med bollen.
Det var han inte. Inte alls. Han hade en ganska avig och knepig stil när han drev bollen, men gjorde det alltid väldigt bra. Felvänd var han omutlig, den yngre Jagnebrorsan är som karvad ur ett bergsmassiv. Det går inte att trycka honom uppåt i planen, och man får inte komma upp för tätt i ryggen - för då använder han en som ett gångjärn med sin styrka och snabbhet.
Avsluten satt där de skulle också. Vid ett mål tunnlade han Silfver, löpte runt och chippade bollen över Lagréll och ner under ribban. Hög klass.
Nej, summa summarum blev jag väldigt imponerad av Jagne den yngre som jag tror kommer vara väldigt svår att hålla utanför startelvan framöver, när nu Strumpan tycker han är hundraprocentigt tillbaka från sin tidigare skada och i matchform.
Ekbek hade en tacklingssatsning i ren kokning över ett domarbeslut av Sören och Hannes avslutade spelet med att sätta in en tackling på Silfver som på match hade resulterat i ett direktrött. Det är klart att det ska vara tufft och tätt på träningarna, mycket kamp, hårda närkamper och så - men det får ju inte övergå till att bli fult. Nu ledde även det västprydda laget med ett dussin bollar, så att någon ska behöva riskera att bli skadad i slutskedet känns väl lite onödigt. Men det är ju en balansgång - för fart, fläkt och hårt spel på träningarna vill ju alla ha.
Det måste vi ju ha.
Det var vi, som torskade med tio mål i den andra perioden, som borde ha kokat. Och vi spelade också upp oss i den sista som blev jämn och tät.
För egen del kändes det bättre konditionsmässigt än det gjort under tidigare tempospel, men det är fortfarande en lång väg att vandra till formtoppen. Imorgon tänkte jag be om att få löpa stjärnan, mjölksyrebanan, efter träningen.
Styrketräningen i Gråa villan direkt efter spelet blev långdragen. För mycket snack med Ekbek och Lagréll gjorde att man inte var hemma förrän strax före två.
Och lika bra var väl det. Jag hade ställt in mig på en eftermiddag i solstolen på baksidan där man kunde försöka jobba bort matchprogrambildens likblekhet en gång för alla. Det skulle vara sol, enligt den prognos jag valde att lyssna på i början av veckan.
Men icke. Moln och mulet.
Istället sitter man här med ledighet från tvåsnåret utan någonting vettigt att göra, förutom att inmundiga en bit matpaj - den allra mesigaste sortens föda som någonsin uppfunnits. Men jag är inte Ekbek, jag kan inte ställa mig vid spisen och sockersteka cocktailtomater till en kastrull tortellini.
Då får det bli en mesig bit matpaj från frysen.
No one wins.
It's a war of man.
Kommentarer
Trackback