pirkt,

En riktig tennisplan. Riktiga förutsättningar.

Ingen Duplo-plast i underlaget. Inga trasiga racketar. Inga trötta, mjuka bollar.

En riktig match.





En riktig vinnare.

Inget snack.

Ekbek var tydligt tagen av stundens allvar, trots att det väntade publiktrycket uteblev, och skänkte i stort sett bort de tre första gamen.

3-0 samt 40-15 i egen serve blev till...

3-3.

Ett servefel samt en man som då och då i något sorts underhållssyfte gick och tände och släckte ljuset på banan intill gjorde att vi höll på att tappa allt.

Men Stig Wiklund har på blott en gruppsession tydligen gjort underverk med ens psyke. För jag fortsatte trots det utsatta läget att mata den goda vargen inom mig, intalade mig att Ekbek inte hade något svar mot min backhandkross.

Mycket riktigt.

6-3 skrevs siffrorna till efter en fantastisk avslutning. Sista gamet kom vi dessutom på att Ekbek hade en otrolig ackilleshäl i sitt forehandspel. Något som lär nyttjas ännu mer febrilt i ett eventuellt returmöte.

- Jag ringde hem till Fredrika och sa att nästa gång hon är hemma måste vi stå och nöta på min forehand, sa Ekbek själv efter matchen och syftade på sin syster som går tennisgymnasium på annan ort.

Klockan stod på 10.54 när första setet var spelat och vår bokade timme var i stort sett till ända. Ekbek ville förstås fortsätta spela i förlustdesperationens anda...



... men det blev bara fyra bollar på det andra setet innan Ekbek slog av en sena på sitt glänsande och förmodat svindyra Babolatrack.

Lika bra att avsluta där och då, tyckte jag.

Jag är nämligen en vinnare igen. Min heder, min självbild, min stolthet är upprättad.

Erik Löfgren-Kristian Ek 1-0 (6-3)
Domare: -
Åskådare: 3 (Ralf Mikael Carlsson, Ricky på Sundsvalls Tennisklubb samt en underhållsarbetare. Manuel, Richie, Peter samt Marie Beckman saknades ur den förväntade publikskaran).

Fotnot: Ekbek vägrade att ställa upp på en förlorarbild där han satt med huvudet i händerna och deppade.

---

When we were winning.