mycket snack, men även lite verkstad,
Bragematchen utvärderades med hjälp av Lars "Laslo Målvakt" Sjölunds fantastiska rörliga bilder som han via datorn kopplat till Gula villans projektor.
Finns mycket att ta med oss. Några riktigt bra anfall, dessutom låg laget - från backlinje till Aziz - i den andra halvleken precis så som vi vill att det ska ligga defensivt. I första bjöd vi, som jag sa i min matchanalys, på för mycket omställningsytor.
Efter matchgenomgången var det dags för den mentala coachen att skutta fram på scen i sin hyperenergiska stil. Han höll låda i två timmar, vi fick svara på allsköns olika enkäter och applådera varandra. En sak som fastnade var de två vargarna, som den mentala coachen även drog upp på upptaktsträffen i vintras:
En gammal vis Cherokeeindian berättade för sitt gladlynta barnbarn om kampen som pågår inom varje människa. En god och en ond varg kamperar om att få styra var och en av alla människokroppar.
Den onda vargen består av rädsla, vrede, avund, girighet, arrogans, självömkan och bedrägeri. Den goda vargen består av glädje, ro, ödmjukhet, självförtroende, givmildhet, sanning, ömhet och medkänsla.
"Vem vinner då?", frågar den gladlynte, kanske klipske, kanske dumme - det förtäljer inte historien - pojken.
"Den du matar", svarar Cherokeeindianen och tar ett bloss på sin fredspipa smidd i ädlaste mahogny.
Tänkvärt, för er som - olikt mig - ondgör er på livets små missöden som torskade spel och utebliven sol.
Efter tre timmar i den efter ett tag lika svettiga som Gula villan var det dags för träning.
En sån där träning man drömmer vått om under natten. Uppvärmning, kvadrat, uppvärmningsspel, spel på halvplan.
Mitt lag (Naurin - Fjulle, jag, David - Nuri - Emil, Aziz, Silfver - CH) vann efter mycket möda och stort besvär över det andra laget (Lagréll - Billy, Jonson, Brink - Mirza - Sliper, Ari, Alieu Jagne - Hannes) med 5-4 efter ett sent avgörande. Ekbek gick emellan lagen som en balansspelare. Han var med det andra laget två femtonminutersmatcher och med oss en. Det lag som var en man mer hade dock restriktioner på maximalt två tillslag per spelare.
Foppa, som inte riktigt kom igång i premiären mot Brage, var åter sitt sjuka jag och man kan som försvarare bara dra en lättnadens suck att man då och då slipper att ställas en-mot-en med honom längsmed kortlinjerna. Eller Aziz för den delen. Man får dra sig till minnes Bengt "Fölet" Berndtssons insatser längsmed Blåvitts flank på det glada femtiotalet för att hitta en lika avig spelare.
En mycket rolig träning allt som allt, och det gick skapligt för undertecknad. Den goda vargen hade övertaget efter träningen, som en mental coach kanske uttryckt det.
Och jag önskar att jag inte blev kär i dig.
Och jag önskar att jag blev mer kär i dig.
Finns mycket att ta med oss. Några riktigt bra anfall, dessutom låg laget - från backlinje till Aziz - i den andra halvleken precis så som vi vill att det ska ligga defensivt. I första bjöd vi, som jag sa i min matchanalys, på för mycket omställningsytor.
Efter matchgenomgången var det dags för den mentala coachen att skutta fram på scen i sin hyperenergiska stil. Han höll låda i två timmar, vi fick svara på allsköns olika enkäter och applådera varandra. En sak som fastnade var de två vargarna, som den mentala coachen även drog upp på upptaktsträffen i vintras:
En gammal vis Cherokeeindian berättade för sitt gladlynta barnbarn om kampen som pågår inom varje människa. En god och en ond varg kamperar om att få styra var och en av alla människokroppar.
Den onda vargen består av rädsla, vrede, avund, girighet, arrogans, självömkan och bedrägeri. Den goda vargen består av glädje, ro, ödmjukhet, självförtroende, givmildhet, sanning, ömhet och medkänsla.
"Vem vinner då?", frågar den gladlynte, kanske klipske, kanske dumme - det förtäljer inte historien - pojken.
"Den du matar", svarar Cherokeeindianen och tar ett bloss på sin fredspipa smidd i ädlaste mahogny.
Tänkvärt, för er som - olikt mig - ondgör er på livets små missöden som torskade spel och utebliven sol.
Efter tre timmar i den efter ett tag lika svettiga som Gula villan var det dags för träning.
En sån där träning man drömmer vått om under natten. Uppvärmning, kvadrat, uppvärmningsspel, spel på halvplan.
Mitt lag (Naurin - Fjulle, jag, David - Nuri - Emil, Aziz, Silfver - CH) vann efter mycket möda och stort besvär över det andra laget (Lagréll - Billy, Jonson, Brink - Mirza - Sliper, Ari, Alieu Jagne - Hannes) med 5-4 efter ett sent avgörande. Ekbek gick emellan lagen som en balansspelare. Han var med det andra laget två femtonminutersmatcher och med oss en. Det lag som var en man mer hade dock restriktioner på maximalt två tillslag per spelare.
Foppa, som inte riktigt kom igång i premiären mot Brage, var åter sitt sjuka jag och man kan som försvarare bara dra en lättnadens suck att man då och då slipper att ställas en-mot-en med honom längsmed kortlinjerna. Eller Aziz för den delen. Man får dra sig till minnes Bengt "Fölet" Berndtssons insatser längsmed Blåvitts flank på det glada femtiotalet för att hitta en lika avig spelare.
En mycket rolig träning allt som allt, och det gick skapligt för undertecknad. Den goda vargen hade övertaget efter träningen, som en mental coach kanske uttryckt det.
Och jag önskar att jag inte blev kär i dig.
Och jag önskar att jag blev mer kär i dig.
Kommentarer
Postat av: Emil
Läser bloggen med nöje. Pringle tror inte på Öis i år. Mittenlag. Varför jag nu säger det.
Trackback