pirkt,

Bayern-Lyon blev en ganska trist historia. Det roligaste som hände var att det bjöds på våfflor i pausen i det Löfgrenska hemmet.

Den italienske domaren Roberto Rosetti valde att tränga sig framför alla fotbollsstjärnor på planen och ikläda sig allt strålkastarljus. Kanske för att världen skulle slippa se Franck Riberys ärr i det högupplösta skenet från strålkastarna, men förmodligen för att han är solbrun och italiensk samt att han hyser ett stort ego.

Raka ben, dobbarna upp. Där kan ben brytas. Röda kort ska utdelas.

Men Riberys tackling... I mina ögon tror "hormannen", som han något förvånande aldrig refererades till som under kvällens match, att Lisandro ska rensa bollen - och höjer därför foten ovanför bollen för att vinna motlägget. Foten missar, fullföljer med något böjt ben över Lyonanfallarens fot.

Det är klart att det är fult. Men i en Champions League-semifinal - där ska det krävas en riktigt farlig tackling för att det ska rendera i ett direktrött kort...

... inte en "det-gör-ont-i-fem-minuter-och-lämnar-några-dobbmärken-stämpling".

Jag vet att hela Gänget Brunkräm, som de i Viasatstudion hade kallats om de skapat ett bolag tillsammans, har sagt att det är rätt, att det är den fulaste tacklingen genom alla tider och att det röda var i underkant - men jag håller faktiskt inte med.

Det kändes som att den självgode Rosetti ville lite för mycket, som att han redan innan matchen bestämt sig för att hamna i centrum. Lite som den roll Rosettis domarkollega Yngve iklädde sig i ens ungdomsdagar då han mitt under brinnande Lilla VM-drabbning kunde stoppa spelet för att visa de unga bollsparkarna hur ett korrekt inkast skulle utföras. Båda fötterna i backen, båda händerna över huvudet - och så drar vi igång spelet igen.

Skillnaden var att Yngve bidrog med något. Han utbildade spelare till skickliga inkastare (några av de unga spelarna kanske idag spelar i Stoke City), medan Rosetti bara står där i rampljuset för sin egen vinnings skull.

Lyon, som vi nöp till dryga sex gånger innan Francks utvisning, var ju fantastiskt bleka. Alla Milanfans kan tacka sin lyckliga, och förmodligen väldigt gamla, stjärna över att man slapp ha Aly Cissokho i truppen. Den fransk-senegalesiske vänsterbacken har inte bara en fantastiskt trasslig tandrad utan även en vänsterfot av ädlaste bly samt ett spelsinne som måste vara lånat av Jan Rippe.

Man fyllde, trots en man mer, inte på med en spelare i onödan.

Äh. Tråkig match. Fördel... Bayern inför returen, säger vi.

---

Jag har ingenting.
Det är bara floskler och evig väntan.
Då hör jag dig säga:
Du har visst nånting.
Du har din frihet,
du har din längtan.