meddelande från blogg.se,
Blogg.se har i egenskap av domänägare tagit beslutet att stänga denna blogg i någon timme på grund av den uppenbara risken för att blogginnehavaren väljer att publicera ett självmordsbrev.
Jag har ingenting,
det är bara floskler och evig väntan.
Jag har ingenting,
det är bara floskler och evig väntan.
motriggen personifierad,
Då Bet365:s oddssättare satt i sig kebaber och därigenom hade koll på läget fick man söka sig slantar på annat håll.
På Expekt fann vi att ett Linus Hallenius-löst Bajen var stora favoriter hemma mot Pärra Cederqvists J-Södra.
Så vi tog det Linus Hallenius-lösa Bajen att inte göra mål i matchen till 5,40.
Sen tog vi också bortaseger till 3,90 gånger fläsket.
Men...
... nej, inte idag heller. I 94:e minuten - och 0-1-ledning för J-Södra - så bestämmer sig skogshuggaren från Örnsköldsvik, Tomas Backman, att dribbla med bollen. Det är i alla lägen ett dåligt beslut för Tomas Backman, men det är så klart än dummare när man har en uddamålsledning på övertid. Han dribblade inte mindre än två gånger då J-Södra rullade runt och andra gången resulterade det i en spelvändning som till slut utmynnade i en lång pastej mot straffområdet.
Den studsar, inte av en slump utan av det faktum att jag sitter med mina två kuponger, mitt emellan ett halvt dussin Jönköpingsben, den ständiga andremålvakten Alexander Nadj står på linjen, Filip Bergman av alla jävla människor störtar fram och får en tå på bollen som med en båge letar sig in i bortre gaveln.
Matchens sista bollberöring. Båda spelen spricker.
Hej, Erik Löfgren heter jag, trevligt att råkas.
På Expekt fann vi att ett Linus Hallenius-löst Bajen var stora favoriter hemma mot Pärra Cederqvists J-Södra.
Så vi tog det Linus Hallenius-lösa Bajen att inte göra mål i matchen till 5,40.
Sen tog vi också bortaseger till 3,90 gånger fläsket.
Men...
... nej, inte idag heller. I 94:e minuten - och 0-1-ledning för J-Södra - så bestämmer sig skogshuggaren från Örnsköldsvik, Tomas Backman, att dribbla med bollen. Det är i alla lägen ett dåligt beslut för Tomas Backman, men det är så klart än dummare när man har en uddamålsledning på övertid. Han dribblade inte mindre än två gånger då J-Södra rullade runt och andra gången resulterade det i en spelvändning som till slut utmynnade i en lång pastej mot straffområdet.
Den studsar, inte av en slump utan av det faktum att jag sitter med mina två kuponger, mitt emellan ett halvt dussin Jönköpingsben, den ständiga andremålvakten Alexander Nadj står på linjen, Filip Bergman av alla jävla människor störtar fram och får en tå på bollen som med en båge letar sig in i bortre gaveln.
Matchens sista bollberöring. Båda spelen spricker.
Hej, Erik Löfgren heter jag, trevligt att råkas.
Har du den där känslan? Vilken menar du? Jag menar den där känslan Av att någonting avgörande hände När jag var ouppmärksam Att någonting försvann
femton små pizzapojkar,
U21-serien har sina fördelar. Det har den.
Men den har, milt uttryckt, sina svagheter också.
I lördags spelade jag, förvisso uselt, i en stenhård milimeterkamp om tre livsviktiga poäng mot Carlstad United.
Ikväll styrde Ekbek sin backlinje med pondus i U21-matchen hemma mot Assyriska. Det var bara det att... det hade han inte behöva gjort.
Han hade kunnat ställa ut skorna, oknytna och ovårdade. Detta då Assyriska kom med ett lag som... tja, vad ska man säga?
Jag såg Söders BK möta Sund 2 uppe på Sidsjövallen igår. Söder var närmast segern under 2-2-matchens andra halvlek och Sundspelarna lallade mest runt och svor på utländska åt varandra mellan alla felpass och snedstudsar.
Det var lite Sund 2-känsla över det lag Assyriska skickade idag. Det måste ha suttit en lapp på "Roros Pizzeria Grill Kebab" i Tälje centrum i söndags där man fick anmäla sig frivilligt till att under Assyriska FF:s flagg åka och möta GIF Sundsvall i U21-serien.
Jag stod, efter vår träning, och såg på när Assyriskaspelarna anlände - och jag kände inte igen ett ansikte. Samtidigt visste jag att vi skulle ställa upp med Lagréll i målet, Robban, Ekbek, Dennis Brännlund och Nylund i backlinjen, Ari och Silfver som balansspelare, Alieu, Broman junior och Foppa i den offensiva trean och Fredrik Olofsson längst fram.
Ett riktigt bra lag - mot ett till synes okänt Assyriskagäng. Så jag gick hem, kikade in på Bet365 för att hitta mig ett saftigt hemmaodds (jag hade tänkt mig något i stil med 1,50-1,60 för ett hemmalag tillhörande det övre bottenskiktet hemma mot jumbon) och...
... hittade 1,0875 gånger pengarna. Hade någon läckt startelvorna eller satt Bet365:s U21-ansvarige oddssättare möjligtvis och slevade i sig en kebabtallrik på "Roros Pizzeria Grill Kebab" igår och fick syn på den frivilliga listan?
Nåväl, nu var ju det med facit i hand ett överodds - GIF vann med hela 9-1 mot Roros pizzagrabbar. Nu såg jag bara andra halvlek, där det kanske dribblades lite väl mycket allt eftersom siffrorna skenade iväg, men siffrorna kunde och borde ju ha varit än större. Något som är ganska genant för Folksam U21 Norra som serie.
Spelarbetyg?
Nja, va. Alla blåklädda var självklart kungar.
Så enkelt, så enkelt,
att bara ett barn klarar av det.
la liga-premiär på c+,
Jaha, Canal+. Ikväll var det så dags för La Liga-premiär.
... okej, de visade tydligen någon match igår också. Men det är ju som Sartre sa när han stod på ståplatssektionen på Parc des Prince och tuggade i sig en varmkorv:
"En ligapremiär som ingen kollar på är ingen ligapremiär".
Men ikväll smällde det. Barca och Real premiärspelar direkt efter varandra och Canal+ hade dukat upp med Lasse G, Fjellström och Nörd-Dahlqvist i studion - och ingen mer än min frisyr- och stilförebild Anders Fredriksson i en kommentatorshytt nere i Santander.
Det tog två minuter - sedan började den i England så skicklige Fredriksson yra om att Pique spelade från start för att den ordinarie mittbacken "Pojét" blev skadad på uppvärmningen.
Jag tror han sa namnet "Pojét" inte mindre än sju-åtta gånger innan han några minuter senare fick krypa till korset och förklara att det var Carles Puyol - och inte gamle Tottenham-profilen Gustavo Poyet, som man kunde tänka sig - som klivit av på uppvärmningen.
Inte ens Robert "Perlan" Perlskog hade hittat den felsägningen. På sin höjd hade "Perlan" kunnat kalla Puyol för Atlas på grund av hans storlek och likhet med "Perlans" gamle vän och kollega på Gladiatorerna-inspelningarna för några år sedan.
Jag bytte från Viasats PL-möte mellan Aston Villa-Everton (en intensiv, mycket trevlig historia till match även för en person som satt med spiktvåan på sin trassliga Europatipskupong) direkt till La Liga-sändningen från Santander och...
... det känns som att man går tillbaka tio-tjugo år i tiden. Från närgågna, färgsprakande proffssändningar som framhäver farten och intensiteten i spelet till - ja, något som ser ut att vara filmat på en kornig vevstartad gammal filmrulle av en praktikklass från Hedbergskas mediaettor.
Till Reals match (som man satt och väntade på hela transportsträckan som döpts till Racing Santander-Barcelona) hade Canal+ skickat... nej, inte skickat - man hade, på TV4 Sport-manér, placerat den totalt okände nissen som jag googlade upp förut men som jag nu fullkomligt glömt bort namnet på i en soffa framför en liten teve. På bordet framför honom hade han förutom de obligatoriska dillchipsen som det alltid snaskas på till matchen ett gäng papper med framwikipediad fakta om Spanien, spansk fotboll, Real Madrid och några utvalda Mallorcaspelare.
Det hela utmynnade i en episkt usel kommentatorsinsats. "Higgen" spelade på topp för Real första minuten. Andra minuten var han utbytt till förmån för "Higáin". Till sist toppade han sina första tio minuter med att säga att "Emilio Nsue, det är ju inget vanligt spanskt namn direkt. Han kommer från Sociedad".
Dessutom satt han allt för ofta och pratade ner i chipspåsens prassel och missade helt sonika vad som hände på skärmen. En gång började han rabbla om hur jämn den spanska ligan var - han rabblade upp Deportivo La Coruña som möjliga segrare - när ett i år förstärkt Real ifjol hade tjugofem poäng ner till trean Sevilla.
Men det blir ju vad man gör det till, Canal+. Skicka dit en kommentator som bevittnar matchen på plats. Det är ändå Real Madrid vi pratar om. Real Madrid i en ligapremiär.
Tror ni att någon suttit hemma vid teven och käkat dillchips om Canal+ haft kvar sina Premier League-rättigheter och sänt Manchester Uniteds premiär följt av Chelseas?
Nja.
Nu var ju dock Real Madrids premiärinsats än sämre än den stackars dillchipsknaprande tevetittaren till kommentator. Segt, segt och - segt. Okej, Dudu Aouate gör en jättematch i målet - men det måste kunna skapas fler chanser än så, fler bättre anfall än så, även om Mallorca är extremt svårspelade på bortaplan.
Blev lite fart i alla fall när Khedira och främst Özil letade sig in på plan, vilket visar att laget har något att bygga på inför den långa säsongen. Mourinho har mycket att jobba med.
... men portugisen kan ju åtminstone trösta sig med att han inte är chef för sporten på Canal+ i Sverige.
... okej, de visade tydligen någon match igår också. Men det är ju som Sartre sa när han stod på ståplatssektionen på Parc des Prince och tuggade i sig en varmkorv:
"En ligapremiär som ingen kollar på är ingen ligapremiär".
Men ikväll smällde det. Barca och Real premiärspelar direkt efter varandra och Canal+ hade dukat upp med Lasse G, Fjellström och Nörd-Dahlqvist i studion - och ingen mer än min frisyr- och stilförebild Anders Fredriksson i en kommentatorshytt nere i Santander.
Det tog två minuter - sedan började den i England så skicklige Fredriksson yra om att Pique spelade från start för att den ordinarie mittbacken "Pojét" blev skadad på uppvärmningen.
Jag tror han sa namnet "Pojét" inte mindre än sju-åtta gånger innan han några minuter senare fick krypa till korset och förklara att det var Carles Puyol - och inte gamle Tottenham-profilen Gustavo Poyet, som man kunde tänka sig - som klivit av på uppvärmningen.
Inte ens Robert "Perlan" Perlskog hade hittat den felsägningen. På sin höjd hade "Perlan" kunnat kalla Puyol för Atlas på grund av hans storlek och likhet med "Perlans" gamle vän och kollega på Gladiatorerna-inspelningarna för några år sedan.
Jag bytte från Viasats PL-möte mellan Aston Villa-Everton (en intensiv, mycket trevlig historia till match även för en person som satt med spiktvåan på sin trassliga Europatipskupong) direkt till La Liga-sändningen från Santander och...
... det känns som att man går tillbaka tio-tjugo år i tiden. Från närgågna, färgsprakande proffssändningar som framhäver farten och intensiteten i spelet till - ja, något som ser ut att vara filmat på en kornig vevstartad gammal filmrulle av en praktikklass från Hedbergskas mediaettor.
Till Reals match (som man satt och väntade på hela transportsträckan som döpts till Racing Santander-Barcelona) hade Canal+ skickat... nej, inte skickat - man hade, på TV4 Sport-manér, placerat den totalt okände nissen som jag googlade upp förut men som jag nu fullkomligt glömt bort namnet på i en soffa framför en liten teve. På bordet framför honom hade han förutom de obligatoriska dillchipsen som det alltid snaskas på till matchen ett gäng papper med framwikipediad fakta om Spanien, spansk fotboll, Real Madrid och några utvalda Mallorcaspelare.
Det hela utmynnade i en episkt usel kommentatorsinsats. "Higgen" spelade på topp för Real första minuten. Andra minuten var han utbytt till förmån för "Higáin". Till sist toppade han sina första tio minuter med att säga att "Emilio Nsue, det är ju inget vanligt spanskt namn direkt. Han kommer från Sociedad".
Dessutom satt han allt för ofta och pratade ner i chipspåsens prassel och missade helt sonika vad som hände på skärmen. En gång började han rabbla om hur jämn den spanska ligan var - han rabblade upp Deportivo La Coruña som möjliga segrare - när ett i år förstärkt Real ifjol hade tjugofem poäng ner till trean Sevilla.
Men det blir ju vad man gör det till, Canal+. Skicka dit en kommentator som bevittnar matchen på plats. Det är ändå Real Madrid vi pratar om. Real Madrid i en ligapremiär.
Tror ni att någon suttit hemma vid teven och käkat dillchips om Canal+ haft kvar sina Premier League-rättigheter och sänt Manchester Uniteds premiär följt av Chelseas?
Nja.
Nu var ju dock Real Madrids premiärinsats än sämre än den stackars dillchipsknaprande tevetittaren till kommentator. Segt, segt och - segt. Okej, Dudu Aouate gör en jättematch i målet - men det måste kunna skapas fler chanser än så, fler bättre anfall än så, även om Mallorca är extremt svårspelade på bortaplan.
Blev lite fart i alla fall när Khedira och främst Özil letade sig in på plan, vilket visar att laget har något att bygga på inför den långa säsongen. Mourinho har mycket att jobba med.
... men portugisen kan ju åtminstone trösta sig med att han inte är chef för sporten på Canal+ i Sverige.
Du blir så ensam när du drömmer grandiost Du blir så hånad, bränd och blåst
till bullen,
Hej, "Bullen".
Om man förlorar sex raka tennismatcher mot samma spelare men ändå innan, under och efter samtliga dessa matcher känner att man är den bättre tennisspelaren - vad lider man av då?
Skulle du, Martin Timell, kunna försöka diagnostisera den sjukdom jag lider av?
MVH
Erik Löfgren, 20 år, Sundsvall.
Jag har fel på hjärnan.
vändningen,
Två av huvudfigurerna i ÖFK:s fantastiska vändning. Och en för dagen medioker mittback med nummer 17 på ryggen.
Foto: Fotbollz.se... tror jag.
Eftersom det här är min blogg smäller jag in snor jag och klipper in en bild på mig också i kampsit... dragsituation med Carlstad Uniteds forward Jonas Gustavsson.
Foto: Fotbollz.se... tror jag.
Vi ligger under med 2-0 i paus. Carlstad United, som tack och lov kom till spel utan Tonton Zola Moukoko, gjorde två mål på två skott - men det var inte tal om någon klassisk gammal FM-bugg.
Icke. Det var tal om ett passivt, vekt och barnsligt försvarsspel från hemmalaget.
"It's a fuckin kindergarden back there. They're fockin playin' with us", skrek Lee och pekade på mig och mittbackskollega Fryklund i paussnacket.
Mycket riktigt. Vi var för mesiga, för veliga och smällde inte på.
Jag var lite besviken efter Sirius-matchen där det kändes som att vi med 1-0-underläge i paus mest gick ut och spelade av matchen utan riktig energi. Utan den där desperationen att verkligen vända matchen och bärga poäng.
Men besviken var det sista jag behövde bli i lördags. ÖFK hade redan vänt ett 0-2-underläge i paus till seger i år. Hemma mot Gröndal. Och det kändes verkligen så fort vi tågade ut på planen till den andra halvleken att exakt alla trodde på att vi kunde göra det igen. Det är inte det lättaste att tro, alltid. Speciellt inte när vi knappt skapade särskilt mycket alls offensivt i den första halvleken.
Vi får ett tidigt reduceringsmål - Bobo ångvältar in en Ante-nick-retur efter ett Beckham-inlägg från högerflanken av Olle Hallström - och det är förstås alltid viktigt. Men det kändes redan innan det som att vi hade bestämt oss. Vi pressade högt, vi spelade rakare, Bobo gick in och vann dueller på topp tillsammans med Ante. Laget blev kompaktare och Carlstadsspelarna verkade så fort de rullade igång den andra halvleken mot ett heltaggat rödsvart lag bara vilja åka hem och drömma sig tillbaka till bättre, roligare och finare stunder - som när de slår på sitt CM 01/02 och startar en save med ett lag med Tonton Zola Moukoko ensam på topp.
Vi vänder. Vi vinner. En oerhört viktig seger.
För mittbacksparet, då? Jo, jag visste med mig att jag varit fantastiskt passiv, vek och mesig i den första halvleken. Jag visste att jag skulle gå ut till den andra halvleken och smälla på. Sparka ner någon hellre än att låta honom passera. Det gjorde jag. Jag var fortfarande inte bra - jag kände mig seg, och Essien-sömnen har gjort sitt som matchuppladdning - men jag blev lite bättre.
Christoffer Fryklund? Jo, han tog Lees ord som en uppmaning att med ens förvandlas till en varelse klonad av Glenn Hysén i '88-form, Lucio i VM 10-form och Cannavaro i VM 06-form - med en liten klonsläng av Terry Butcher.
Han var så sinnessjukt bra i den andra halvleken att jag nog aldrig skådat maken till mittbacksinsats i min spelarkarriär. Inte bara det att han inte gjorde ett misstag - han gjorde exakt allt precis rätt. Drev upp boll, kastade sig in perfekt i brytningarna, vann allt på huvudet och följsam efter marken.
... och just det - karln bröt handen, Gunnar (den legitimerade häxdoktorn) sa att det bara var att byta, vi fick flytta ner Bobo ett tag. Sedan efter några minuter - då stod Fryklund intill en igen, med lindad högernäve. ÖFK:s Terry B.
Som Lee sa efter matchen, vänd till "Chris" Fryklund:
- Different class!
Sen vände han sig till mig och i the rule of the jantelag tänkte man kanske att han skulle säga samma sak, men istället pekade han på mig, tänkte efter länge och väl, väntade och sa, till slut:
- ... better!
I övrigt då?
Jag tror inte vi vänt matchen utan Bobos insats på topp.
Ante visade riktig klass - främst i andra halvlek då han flyttades upp på topp och fick nyttja både sitt huvudspel i skarvarna och sin teknik närmre målet.
Tom var den som skapade det lilla vi hade i den första halvleken längs sin vänsterkant där han ångade upp och ner och gjorde bort högerbacken på beställning. I andra kom han dock bort lite.
Till sist;
Fan, så viktigt.
Den vinner som är trägen,
den förlorar som ger upp.
Drömmarna och vindarna hjälps åt,
och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt.
fredagkväll på björnen,
Gympass, lunch, FIFA med Sundströms andre, träning, microvärmd matlåda till middag på arenan, hem till teven (vad hände med fredagsunderhållningen man alltid satt klistrad framför som ung?) och datorn där pokerspel och Stryktipskik stått på den tragikomiskt ensamma agendan.
... enda glädjeämnet, förutom några vunna slantar, var att man bor med gedigna, civiliserade människor här på Pensionat Björnen. Min smör- och messmörsbytta var båda kvar i kylen, och lingonlimpan låg kvar i skafferiet.
Lycka för hundar som mig.
Jag har liksom inte jättemycket att bygga blogginlägg på här, som ni märker. Jag kokar soppa på ett spikhuvud.
Nu ska jag sova. Imorgon är det match mot Carlstad United hemma. En mycket viktig match.
Michael Essien har sagt att han sover 14 timmar varje dag, för att kunna vara så energirik och aggressiv varje match.
Jag ska idag hedra ghananen genom att gå och lägga mig nu och tillskanska mig åtminstone tio timmars sömn för att kunna vara... stabil och bra imorgon.
Drar hem direkt efter segern och försöker hinna hem till åtminstone andra halvlek av Giffaranas viktiga toppmöte med Landskrona BOIS Henrik Larssons Landskrona.
Sen hoppas jag kunna hitta på något med mina vänner som till och med är roligare än att sitta vid datorn och äta messmörsmackor.
Du kan väl ringa mig ibland,
ja, jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter.
... enda glädjeämnet, förutom några vunna slantar, var att man bor med gedigna, civiliserade människor här på Pensionat Björnen. Min smör- och messmörsbytta var båda kvar i kylen, och lingonlimpan låg kvar i skafferiet.
Lycka för hundar som mig.
Jag har liksom inte jättemycket att bygga blogginlägg på här, som ni märker. Jag kokar soppa på ett spikhuvud.
Nu ska jag sova. Imorgon är det match mot Carlstad United hemma. En mycket viktig match.
Michael Essien har sagt att han sover 14 timmar varje dag, för att kunna vara så energirik och aggressiv varje match.
Jag ska idag hedra ghananen genom att gå och lägga mig nu och tillskanska mig åtminstone tio timmars sömn för att kunna vara... stabil och bra imorgon.
Drar hem direkt efter segern och försöker hinna hem till åtminstone andra halvlek av Giffaranas viktiga toppmöte med Landskrona BOIS Henrik Larssons Landskrona.
Sen hoppas jag kunna hitta på något med mina vänner som till och med är roligare än att sitta vid datorn och äta messmörsmackor.
Du kan väl ringa mig ibland,
ja, jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter.
tre mil på fyrtio minuter,
Kom iväg en aning sent från bensinpåfyllning, klädhämtning på IP och annat - det ska erkännas.
Men inte sent som i sent - utan sent som i lite senare än vanligt; och då brukar jag ändå åka så att jag är i Östersund en och en halv timme innan träningen.
När skylten visade "Östersund 3,2" så hade jag fyrtiofem minuter tillgodo till dess att träningen startade.
Tre minuter innan träningen startade var jag framme. Kokningen var total i de tre långsammaste milen i mitt liv.
Nåja. Träning blev det och jag tycker att det gick ganska bra med tanke på att jag hoppade ur bilen, sprang på mig en överdragströja och -byxa och sprang vidare ut på planen. Dessutom tränade jag en träning innehållande tempospel fyra-mot-fyra med GIF imorse. På Jämtkrafts stolta Arena var det spel elva mot elva och jag tycker vi fick till spelet helt okej stundtals.
På väg hem till Pensionat Björnen tänkte jag plocka upp lite kvällsfika då jag omöjligen kunde lita på att mitt smör, messmör och lingonbröd fanns kvar i det gemensamma köket.
"Det blir 72 kronor", sa expiditen.
Jo, jo. Det hade räckt till arton hektar potatisgrödor i Bolivia - på Hemköp i Östersund räckte det till en flaska vitaminvatten (jag vet, jag är en lättlurad sate), en liten snaskpåse med naturkarra och en bytta med physalis.
... nej, jag köpte mig ingen könssjukdom utan ett knippe gula bär omslutna i varsin kokong.
Det är tur att Svenska Spels allra lägsta av låga nivåer är så enkla att, om inte besegra, så i alla fall trassla och tura sig runt till en halvskaplig timlön.
Jag lyckades till och med hamna på slantplacering i en turnering, för första gången sedan jag senhösten 2006 slutade femma i en 20-kronors Selma-turnering.
"Nätpoker, fy fan så tråkigt", säger ni.
Ja, men vad fan ska jag göra? Inte ens Sundströms andres sällskap finns att tillgå den här gången, då denne förstärker Division II-laget Sollefteås innermittfält i helgen.
Nu ska jag lägga mig till något klassavsnitt (och här snackar vi klass) av den amerikanska versionen av The Office.
Dwight kan så klart inte konkurrera med George Costanza som världens roligaste teve-karaktär, men om en andraplats kan han nog ha ett finger med i spelet.
Men inte sent som i sent - utan sent som i lite senare än vanligt; och då brukar jag ändå åka så att jag är i Östersund en och en halv timme innan träningen.
När skylten visade "Östersund 3,2" så hade jag fyrtiofem minuter tillgodo till dess att träningen startade.
Tre minuter innan träningen startade var jag framme. Kokningen var total i de tre långsammaste milen i mitt liv.
Nåja. Träning blev det och jag tycker att det gick ganska bra med tanke på att jag hoppade ur bilen, sprang på mig en överdragströja och -byxa och sprang vidare ut på planen. Dessutom tränade jag en träning innehållande tempospel fyra-mot-fyra med GIF imorse. På Jämtkrafts stolta Arena var det spel elva mot elva och jag tycker vi fick till spelet helt okej stundtals.
På väg hem till Pensionat Björnen tänkte jag plocka upp lite kvällsfika då jag omöjligen kunde lita på att mitt smör, messmör och lingonbröd fanns kvar i det gemensamma köket.
"Det blir 72 kronor", sa expiditen.
Jo, jo. Det hade räckt till arton hektar potatisgrödor i Bolivia - på Hemköp i Östersund räckte det till en flaska vitaminvatten (jag vet, jag är en lättlurad sate), en liten snaskpåse med naturkarra och en bytta med physalis.
... nej, jag köpte mig ingen könssjukdom utan ett knippe gula bär omslutna i varsin kokong.
Det är tur att Svenska Spels allra lägsta av låga nivåer är så enkla att, om inte besegra, så i alla fall trassla och tura sig runt till en halvskaplig timlön.
Jag lyckades till och med hamna på slantplacering i en turnering, för första gången sedan jag senhösten 2006 slutade femma i en 20-kronors Selma-turnering.
"Nätpoker, fy fan så tråkigt", säger ni.
Ja, men vad fan ska jag göra? Inte ens Sundströms andres sällskap finns att tillgå den här gången, då denne förstärker Division II-laget Sollefteås innermittfält i helgen.
Nu ska jag lägga mig till något klassavsnitt (och här snackar vi klass) av den amerikanska versionen av The Office.
Dwight kan så klart inte konkurrera med George Costanza som världens roligaste teve-karaktär, men om en andraplats kan han nog ha ett finger med i spelet.
Där hade nån slagit i spaden och drömt en dröm Med det är ingenting som märks där idag Där gror nu bara drömmen om en väg därifrån Ett annat liv, ett annat jag Den stan hade inga visioner Inga öppna hav, ingen kust Inga salta historier i väggarna Inga svindlande höjder, ingen lust Känner du hur längtan tar Hur du sträcker dig och stretar Bakom varje hög av sand Finns guld för den som letar För den som letar
paintball,
Brinken åtog sig en stor ledarroll innan färgkulorna började vina runt Granloholmsgranarna och visade bland annat hur man applicerade gevärspipan på gevärskroppen (här känner jag att jag är ute på hal jägaris med mitt språk), hur man laddade puffran och, ifall en färgkula sprängs inne i geväret, hur man med hjälp av en piprensare kunde göra vapnet skjutdugligt igen.
Det här är ingen kille man vill möta i en mörk gränd... eller för den delen blöt skog. I mina bästa lönnmördarhandskar i skinn (hade jag fått slut på ammunition hade jag med enkelhet kunnat tassa upp bakom en motståndare och strypt honom långsamt mot en mossbädd) var jag riktigt laddad för att mäta krafter med stora Call of Duty-spelare såsom Sliper som enligt egen utsago tränat CoD fem-sex timmar dagen innan.
Just Daniel Sliper (jag är ganska säker på att det är han som kommer tassande från vänster) och Billy Berntsson - även han CoD-proffs - syns här i en liveupptagning från skjutningarna.
För kommentatorsrollen står Lars "Laslo Målvakt" Sjölund och skadade Fredrik Holster.
Det bara osar klass om Billys krälande rörelsemönster i slutet av filmen.
Billy i stillbildsaction.
Lagréll "vann" när vi spelade alla mot alla - vilket var allra roligast - på slutet för att få slut på våra fem tusen färgkulor. Han var nämligen den som fick slut på kulor sist. Jag skjöt slut på mina efter fem minuter - dryga tjugo minuter senare var Lagréll klar efter att Walle gått tom. Huruvida det är att vinna när man för det mesta står (eller ligger) och lurpassar bakom ett träd var dock uppe för diskussion. Lagréll ska dock ha beröm för sitt initiativ då han med en liten julgran som skjöld i ena handen gick till attack mot Ekbek vars kulor fastnade i granen medan Lagrélls bet bra på både lår och överkropp.
Jonson med hjälmen nerskjuten med grönfärg.
Och går det igenom masken och når näsan - då kan vi snacka vi gamla 1337-CS-spelare börja snacka om ett riktigt HS.
Många var de som ville posa framför Laslo Målvakts kamera för att ha en tuff, cool krigarbild på sig själv...
... Nuri (den gamla makedonska officeren) och Brink lyckades ganska bra.
Och så lagfotona, då. Det här var det näst bästa, men det kvalificerar ändå in på bloggen på grund av att man så tydligt ser hur Daniel Sliper står och poserar med hjälmen nere medan alla andra har den uppdragen över huvudet. Jag tycker det ser väldigt roligt ut.
Överst, från höger: Ari, Alieu, Nuri, Sliper, Jonson.
Mellersta raden, fr h: Brink, Billy, Walle.
Nedersta raden, fr h: Fjulle, Lagrélls ende, Foppa, jag, Ekbek.
En bättre lagbild, även om Sliper inte heller här vill identifiera sig. "Jag trodde alla andra också hade masken på sig", lät han idag meddela från omklädningsrummet.
Stort tack för bilderna till Lars "Laslo Målvakt" Sjölund, medieansvarig i GIF Sundsvall, som offrade både ögon och frisyr där han stor i regnet utan skyddsmask igår.
Nu drar jag till Östersund.
What if I die here? What if i remain?
Its not tasting like it used to do
its not feeling the same
I saw a crack in the concrete
I saw a new rose
I look fine, with the wind in my hair
Put the changes, put the changes, on me.
klippet,
Pizzor, lagkamrater, deras respektive - och Champions League-kval mellan Nordens två bästa lag på Gula villans teveduk...
... ja, till slut. Sexan fanns tydligen inte i basutbudet, så Brinken och Walle härjade på med några trassliga streamar innan kaptenen tog tag i saker och ting och fixade riktig bild på den vanliga teven bakom den stora projektorduken.
Vi kan väl konstatera att det var trevligt, att Biteline kan det här med att göra pizzor - och att svensk fotboll aldrig kommer att komma ikapp norsk och dansk. Satan, vilket tempo. Vilken klass.
Jeppe Grönkjaer, som varit synonym med Danmark lika länge som den röde pölsekorven och enligt all logik och sans borde ledas runt med droppställning för sin åldersdiabetes, hade lekstuga på sin kant matchen igenom och Lustig sålde väl inte direkt in några extra vidareklausulsmiljoner till GIF ikväll.
Det mest intressanta som hände under kvällen var dock när pizzorna dukats undan och chipsen och läskeblasken ställdes fram.
Vi har alla knyckt upp både en och hundra påsar chips med det välkända Estrellarycket.
Nu i kväll lanserade Christian Brink, med flerårig erfarenhet av norsk chipsätning, ett nytt sätt att servera räfflade smäckerheter i potatisform:
Genialt, om du frågar mig och alla andra som med himlande ögon hyllade serveringskonsten i Gula villan i afton.
Efter Estrellarycket...
... Estrellaklippet?
Du vaknar mitt i
en dröm om ett svin
Får jag gratulera,
du är livrädd med stil
... ja, till slut. Sexan fanns tydligen inte i basutbudet, så Brinken och Walle härjade på med några trassliga streamar innan kaptenen tog tag i saker och ting och fixade riktig bild på den vanliga teven bakom den stora projektorduken.
Vi kan väl konstatera att det var trevligt, att Biteline kan det här med att göra pizzor - och att svensk fotboll aldrig kommer att komma ikapp norsk och dansk. Satan, vilket tempo. Vilken klass.
Jeppe Grönkjaer, som varit synonym med Danmark lika länge som den röde pölsekorven och enligt all logik och sans borde ledas runt med droppställning för sin åldersdiabetes, hade lekstuga på sin kant matchen igenom och Lustig sålde väl inte direkt in några extra vidareklausulsmiljoner till GIF ikväll.
Det mest intressanta som hände under kvällen var dock när pizzorna dukats undan och chipsen och läskeblasken ställdes fram.
Vi har alla knyckt upp både en och hundra påsar chips med det välkända Estrellarycket.
Nu i kväll lanserade Christian Brink, med flerårig erfarenhet av norsk chipsätning, ett nytt sätt att servera räfflade smäckerheter i potatisform:
Genialt, om du frågar mig och alla andra som med himlande ögon hyllade serveringskonsten i Gula villan i afton.
Efter Estrellarycket...
... Estrellaklippet?
Du vaknar mitt i
en dröm om ett svin
Får jag gratulera,
du är livrädd med stil
försening,
Jag stannade.
Och jag tänkte att jag skulle ha kunnat fyllt den här bloggen med Lars "Laslo Målvakt" Sjölunds bilder från eftermiddagens färgkuleskjutningar i Granloholms urskogar vid det här laget.
Men det kan jag inte - så paintballutvärderingen får ligga och dra till imorgon då jag med hjälp av en USB-sticka och Laslos välvilja ska ha bilderna i min hand.
Nu bär det av mot Gula villan för Biteline-pizza, umgänge och FCK-Rosenborg.
... och inga Lingongrovsskivor med Messmör på Pensionat Björnen kan toppa det.
Men imorgon kommer jag, Östersund.
Jag trodde kärlek som din,
var lätt att fånga nu.
surrealism,
pirkt.blogg.se har hittills inte varit en blogg för konstintresserade.
Musik, visst. Men inte konst.
Fram tills nu. För när jag väntade på Mask på stan tog jag som brukligt en lov in på Åhléns bok- och skivavdelning (bara för att slippa stöta på någon människa - vem skulle någonsin ha ett ärende till Åhléns skivavdelning? - samtidigt som man kanske skulle kunna hitta något episkt uselt skivomslag att skratta åt) och, ja...
När jag såg Olsen Brothers nyutgivna skiva "Wings of Eurovision", där de - enligt tevereklamen - tolkar kända Eurovisionsschlagerklassiker så kläcktes dock en idé till stor, tidlös konst.
Resultatet, kära konstvänner, blev stor surrealism i Salvador Dalis anda:
Så här pass stor konst behöver inte förklaras.
(För er som inte är så bevandrade inom konsten så är pirkt.blogg.se inte en ambitiösare och svårare konstblogg än att den kan förklara ändå:
Det ni ser på bilden är ovan nämnda Olsen Brothers-skiva liggandes på en gräsmatta.
Jaha, säger ni som inte beärats ett öga för konst.
Det surrealistiska i min Paint-redigerade bild är det att en människa* tagit en Olsen Brothers-skiva från dess skivställ, betalat för den och fört av egen fri vilja fört den iväg från affären.
VEM FAN GÖR SÅNT?! Säljs den skivan ens i ett enda exemplar?! Vem fan ger ut en sån skiva, samtidigt som Peggy Lejonhjärtas nästa platta inte kan ges ut för att det inte finns något bolag som vill ge ut den?!
*= Det kan förstås - i surrealismens värld - lika gärna ha varit en rovfågel av något slag som tittat in i en öppen skåpbilsdörr till skivtransport och bitit tag i ett exemplar av Olsen Brothers "Wings of Eurovision" på grund av dess glansiga omslag. Rovfågeln kan sedan ha flygit med skivan i näbbgipan ett längre tag innan fågeln råkade få sig en skymt av baksidetexten och läsa sig till att "Olsen Brothers tolkar kända Eurovision Song Contest-bidrag" och därmed i ren panik släppt skivan över en gräsplätt).
Själv hittade jag att Ludwig Bells skiva, som vi förbeställt men inte fått, redan fanns tillgänglig på Spotify.
Jag har lyssnat igenom den en, två och tre gånger och... jag är lite besviken.
Jag hade förväntat mig något fantastiskt, något alldeles extra. Ett ett-på-fem-år-album, av någon anledning.
Jag blev lite besviken.
Snart kommer skivan på posten och då ska jag lyssna in mig än mer, men vem vet - hade jag köpt "Wings of Eurovision" kanske jag inte hade blivit besviken.
Då hade jag förväntat mig att få höra blaskiga, utnötta schlagerklassiker sjugna av samma röster som en gång -för länge, länge sedan - sjöng "Fly on the wings of love".
... och det hade väl varit precis vad jag hade fått.
Skriver vad jag tänker på.
Jag vet jag kommer ångra mig sen,
är ledsen och full,
så jag trycker på "send".
Musik, visst. Men inte konst.
Fram tills nu. För när jag väntade på Mask på stan tog jag som brukligt en lov in på Åhléns bok- och skivavdelning (bara för att slippa stöta på någon människa - vem skulle någonsin ha ett ärende till Åhléns skivavdelning? - samtidigt som man kanske skulle kunna hitta något episkt uselt skivomslag att skratta åt) och, ja...
När jag såg Olsen Brothers nyutgivna skiva "Wings of Eurovision", där de - enligt tevereklamen - tolkar kända Eurovisionsschlagerklassiker så kläcktes dock en idé till stor, tidlös konst.
Resultatet, kära konstvänner, blev stor surrealism i Salvador Dalis anda:
Så här pass stor konst behöver inte förklaras.
(För er som inte är så bevandrade inom konsten så är pirkt.blogg.se inte en ambitiösare och svårare konstblogg än att den kan förklara ändå:
Det ni ser på bilden är ovan nämnda Olsen Brothers-skiva liggandes på en gräsmatta.
Jaha, säger ni som inte beärats ett öga för konst.
Det surrealistiska i min Paint-redigerade bild är det att en människa* tagit en Olsen Brothers-skiva från dess skivställ, betalat för den och fört av egen fri vilja fört den iväg från affären.
VEM FAN GÖR SÅNT?! Säljs den skivan ens i ett enda exemplar?! Vem fan ger ut en sån skiva, samtidigt som Peggy Lejonhjärtas nästa platta inte kan ges ut för att det inte finns något bolag som vill ge ut den?!
*= Det kan förstås - i surrealismens värld - lika gärna ha varit en rovfågel av något slag som tittat in i en öppen skåpbilsdörr till skivtransport och bitit tag i ett exemplar av Olsen Brothers "Wings of Eurovision" på grund av dess glansiga omslag. Rovfågeln kan sedan ha flygit med skivan i näbbgipan ett längre tag innan fågeln råkade få sig en skymt av baksidetexten och läsa sig till att "Olsen Brothers tolkar kända Eurovision Song Contest-bidrag" och därmed i ren panik släppt skivan över en gräsplätt).
Själv hittade jag att Ludwig Bells skiva, som vi förbeställt men inte fått, redan fanns tillgänglig på Spotify.
Jag har lyssnat igenom den en, två och tre gånger och... jag är lite besviken.
Jag hade förväntat mig något fantastiskt, något alldeles extra. Ett ett-på-fem-år-album, av någon anledning.
Jag blev lite besviken.
Snart kommer skivan på posten och då ska jag lyssna in mig än mer, men vem vet - hade jag köpt "Wings of Eurovision" kanske jag inte hade blivit besviken.
Då hade jag förväntat mig att få höra blaskiga, utnötta schlagerklassiker sjugna av samma röster som en gång -för länge, länge sedan - sjöng "Fly on the wings of love".
... och det hade väl varit precis vad jag hade fått.
Skriver vad jag tänker på.
Jag vet jag kommer ångra mig sen,
är ledsen och full,
så jag trycker på "send".
formbottnad,
Tillbaka på Norrporten Arenas lika stolta som konstlade gräs idag. Kändes väldigt länge sedan.
Eftersom vi var en träningsgrupp som till antalet mer liknade en lördagsmorgonträning med ett avhängt Division IV-lag än eftermiddagsträning med Superettans serietvåa så blev det ganska lugnt och beskedligt.
Jogg, kvadraten, zonkvadraten (den gamla favoritövningen som lyst med sin frånvaro sedan Conny Sjödins dagar) och spel fyra mot fyra - med Aziz och Foppa i varsin pyts.
Fan, så kass jag var. Helt off. Jag vet inte om det var min förkylning, min onda svanskota, det faktum att jag gjorde min första riktiga (nåja) spelträning på tre-fyra veckor. Förmodligen en kombination.
Jag minns att Sundströms andre sa, när jag frågade honom för någon månad sedan, att temposkillnaden mellan träningarna med Östersund och GIF inte var så stor.
Det är den - och idag hängde jag inte alls med på noterna, trots att tempot var lägre än vanligt. Mitt sista inspel från högerkanten tog på försvarande Brinkens högra vrist, passerade Aziz i pytsen... och gled i stolpen innan Åkebys vissla ljöd och vi förlorat med 11-10.
Nåja.
Hannes kom fram innan träningen och frågade om en mittback skulle få springa runt i gula skor utan att någon påtalar det i en blogg?
Självklart inte. Fredrik Jonson torde tvingas springa gatlopp genom staden för vad han med sina gula teknikerskor försöker göra med den ädla mittbacksrollen, men det får räcka med ett blogginlägg för stunden.
"Jag gick in till Intersport och frågade om de hade några skor i fyrtioen och en tredjedel. Helst Adipure, sa jag. Men det enda par dom hade var dom här".
Jo, tjena.
Halva träningsgruppen skulle bege sig mot stan för att inmundiga kebab efter träningen och diskussion utbröt. Skåningarna ville gå till San Remo av alla ställen (inte ens när man gick på Hedbergska och hade lika långt till San Remo som till skolmatsalen ville man gå dit... särskilt ofta) medan Jonson förespråkade Kebab City.
Det hela utmynnade i en het ordväxling om vilken som egentligen är Sveriges bästa stad - Malmö eller Stockholm.
Det ena dumma argumentet ("Sjelvfölgelig kan jeg tale dansk, vi är internationella") efter det andra ("Tre timmar till Hamburg? Ta det bästa från Hamburg, ta bort det dåliga och ta bort två miljoner av de keffa människorna - och du har Stockholm") haglade.
Vinnare?
Billy Berntsson sa att han kom från "Kebabernas stad". Det är en dräpande vinnarmening i vilken kebabdiskussion som helst.
Imorgon har jag sagt att jag ska till Östersund och träna. Det sa jag innan jag for hem i söndagsnatten.
Men...
... imorgon är det "Roliga timmen" i den Superettanklass som är GIF Sundsvalls spelartrupp.
Klockan tolv spelas det paintball på Södra Berget. Call of Duty-nördarna ska visa klassen mot oss vanliga dödliga.
Sedan köps det hämtmat till Gula villan där vi tillsammans umgås och ser returmötet i CL-kvalet mellan FCK och Rosenborg.
... då vill ju jag inte sitta på Pensionat Björnen?
Tilläggas bör att pengarna som betalar paintball- och matkalaset kommer från truppens böteskassa. En böteskassa som jag under juni och juli bidrog till mer än någon annan i laget.
Så - hur göra, gott folk?
If I go there will be trouble.
And if I stay it will be double.
So come on and let me know,
should I stay or should I go?
Eftersom vi var en träningsgrupp som till antalet mer liknade en lördagsmorgonträning med ett avhängt Division IV-lag än eftermiddagsträning med Superettans serietvåa så blev det ganska lugnt och beskedligt.
Jogg, kvadraten, zonkvadraten (den gamla favoritövningen som lyst med sin frånvaro sedan Conny Sjödins dagar) och spel fyra mot fyra - med Aziz och Foppa i varsin pyts.
Fan, så kass jag var. Helt off. Jag vet inte om det var min förkylning, min onda svanskota, det faktum att jag gjorde min första riktiga (nåja) spelträning på tre-fyra veckor. Förmodligen en kombination.
Jag minns att Sundströms andre sa, när jag frågade honom för någon månad sedan, att temposkillnaden mellan träningarna med Östersund och GIF inte var så stor.
Det är den - och idag hängde jag inte alls med på noterna, trots att tempot var lägre än vanligt. Mitt sista inspel från högerkanten tog på försvarande Brinkens högra vrist, passerade Aziz i pytsen... och gled i stolpen innan Åkebys vissla ljöd och vi förlorat med 11-10.
Nåja.
Hannes kom fram innan träningen och frågade om en mittback skulle få springa runt i gula skor utan att någon påtalar det i en blogg?
Självklart inte. Fredrik Jonson torde tvingas springa gatlopp genom staden för vad han med sina gula teknikerskor försöker göra med den ädla mittbacksrollen, men det får räcka med ett blogginlägg för stunden.
"Jag gick in till Intersport och frågade om de hade några skor i fyrtioen och en tredjedel. Helst Adipure, sa jag. Men det enda par dom hade var dom här".
Jo, tjena.
Halva träningsgruppen skulle bege sig mot stan för att inmundiga kebab efter träningen och diskussion utbröt. Skåningarna ville gå till San Remo av alla ställen (inte ens när man gick på Hedbergska och hade lika långt till San Remo som till skolmatsalen ville man gå dit... särskilt ofta) medan Jonson förespråkade Kebab City.
Det hela utmynnade i en het ordväxling om vilken som egentligen är Sveriges bästa stad - Malmö eller Stockholm.
Det ena dumma argumentet ("Sjelvfölgelig kan jeg tale dansk, vi är internationella") efter det andra ("Tre timmar till Hamburg? Ta det bästa från Hamburg, ta bort det dåliga och ta bort två miljoner av de keffa människorna - och du har Stockholm") haglade.
Vinnare?
Billy Berntsson sa att han kom från "Kebabernas stad". Det är en dräpande vinnarmening i vilken kebabdiskussion som helst.
Imorgon har jag sagt att jag ska till Östersund och träna. Det sa jag innan jag for hem i söndagsnatten.
Men...
... imorgon är det "Roliga timmen" i den Superettanklass som är GIF Sundsvalls spelartrupp.
Klockan tolv spelas det paintball på Södra Berget. Call of Duty-nördarna ska visa klassen mot oss vanliga dödliga.
Sedan köps det hämtmat till Gula villan där vi tillsammans umgås och ser returmötet i CL-kvalet mellan FCK och Rosenborg.
... då vill ju jag inte sitta på Pensionat Björnen?
Tilläggas bör att pengarna som betalar paintball- och matkalaset kommer från truppens böteskassa. En böteskassa som jag under juni och juli bidrog till mer än någon annan i laget.
Så - hur göra, gott folk?
If I go there will be trouble.
And if I stay it will be double.
So come on and let me know,
should I stay or should I go?
en' grogg,
Fan, så kassa Liverpool var.
God natt.
Fyll min tid med någonting.
God natt.
Fyll min tid med någonting.
halv revansch,
Vilken fantastisk morgon vi fick, gott folk.
Solen sken, värmen låg i luften - och den steglöst ställbara var fantastisk i mitt mörklagda rum.
Det blev en lugnare dagen efter-träning för de som spelade 90 Superetta- eller Division I-minuter. Gång och jogg runt Ryggisspåret. De andra, som spelar mot Gefle imorgon i U21-serien, körde någon dan-innan-match-träning i lugnets tecken. De var inte så många - det är bara Lagréll, Ekbek, Fjulle, Ari och Alieu som åker med från a-truppen.
... en del sjukdomar härjade också. David, Tommy och Silfver var alla hemma med halsont.
Nu till något intressantare.
Jag och Ekbek kom överens om att mötas på Balders torra grus efter träningen. Jag - som kände att jag borde vunnit senast då jag onödigt gav bort mitt första servegame och förlorade med 6-4 - gick in i mötet med en uppriktig tro på att jag kunde och borde vinna matchen.
... för det är ju, innerst inne, så som Ekbeks flickvän sa till mig en gång efter en av Ekbeks första segrar över mig;
"Han kom hem och sa att han vann - trots att du egentligen är bättre än honom".
Och vafan - har man vunnit DM i såväl dubbel som singel som 14-årig medelpading så ska man vara favorit i alla tennismatcher.
Första setet blev en gastkramande uppgörelse. Det kan ha varit det bästa set som spelats mellan oss. Jag bröt Ekbeks första servegame, han bröt tillbaka. Ekbek bröt mig till 5-3, jag bröt tillbaka - bara för att bli bruten tillbaka igen när jag skulle serva mig ikapp till 5-5 och mentalt överläge.
Vi hann - trots att en liten tennisgrabb var där och frågade om betalning och trots att vi valt en bana som ett par gubbar bokat - med ett andra set också.
Och jojo. 4-1-ledning blev till 4-3 och var det nära att jag skickade in GIF:s mentala coach Stig Wiklund där och då så var det inget mot när jag lite senare hade 40-0 vid ställningen 5-3 och svarade med att tappa fem raka bollar och gamet.
När jag så vid 5-4 med darrande, segerovana gummiarmar skulle serva hem sista gamet lyckades knipa ett 40-0-överläge för att sedan tappa det till 40-30 så började Stig Wiklund i ren desperation klättra över stängslet till Baldershovs grusplan 4 för att hjälpa sin adept på planen.
Men den 23:e augusti var inte en av de dagar då Erik Löfgren vek ner sig. Nej, istället smackade han - på ett för kort uppkast, en trasslig hållning värdig en ostkrok och en snabb, skel sving med min fars lånade rack - med ett serveess hem första setsegern sedan Nils Dacke var i ropet.
Det var kanske ingen riktig revansch - vi avrundade matchen efter 1-1 i set på grund av trötthet och brist på slantar. Men att åter igen ta ett set av Ekbek får åtminstone ses som ett stort brysselsteg i rätt riktning.
Innan året är över ska vi nog ha vänt på den här 5-1-underlägessteken.
Den vinner som är trägen,
den förlorar som ger upp.
en natt på E14,
Stannade till på Östersunds enda nattöppna mack, Statoil på Krondikesvägen, och gick bestämt fram till han och kassan och sa: "ett köra-hem-efter-tuff-bortamatch-mål".
Nej, okej - men jag kunde kunnat gjort och han hade hukat sig under disken och slängt fram två femtiocentiliters Red Bull och en påse Indian Popcorn till de salta tonerna av 63 kronor.
Det var länge sedan jag såg Ben Stiller i någon ny, fräsch filmproduktion. Efter En natt på muséet och En natt på muséet 2 har jag ett förslag;
En natt på E14.
På baksidan kan det stå någonting i stil med "vad händer när mörkret faller över sträckan Östersund-Sundsvall? Se Ben Stiller på en resa genom den svenska landsbygden ensam i en liten svart Mazda med en popcornpåse emellan låren. Han råkar ut för både det ena och det andra, säger roliga saker och presterar som vanligt fantastiskt skådespel".
Spoiler-alert: Vad skulle man få se i en dylik film?
Jo, djur som skenar kors och tvärs över vägbanan medan Ben girar, svänger undan och bromsar samtidigt som han kläcker ur sig lustigheter.
Först stod en liten rävrackare mitt i vägbanan och vägrade flytta på sig, vilket medföljde att jag tvingades tvärbromsa och gira så hastigt att den nyöppnade burk med energijom jag placerat mellan mina trötta lår for ner på golvet och spilldes ut.
... jag tänker skicka en faktura till Svenska Rävvärnarförbundet på tjugonio kronor för min spillda energidryckesjom. En billig kostnad för ett ungt, förvisso dumt, rävliv.
Strax därpå skenlöpte ett gråvitt kreatur från kattfamiljen förbi precis framför mina framlyktor och undkom med en hårsmån. Nu är jag ingen Skansen-Jonas Wahlström, men nog känner jag igen en lokatt när jag ser den brunstigt skena förbi.
... kan ha vart en varg också. Eller vår gamla fyrtio kilo tunga vädurskanin som rymde en morgon för dryga tio år sedan.
Ett gäng småharar och rävyngel undveks också med minsta möjliga marginal.
Nu är jag ganska trött. Men hemma.
... för övrigt gnuggade jag mig både en och två gånger i ögonen när jag loggade in på Facebook i mobilen efter vår match. Då ser jag att GIF Sundsvalls sida har uppdaterat följande:
"I den 33:e matchminuten utökar GIF Sundsvall till 5-1 genom Sebastian Jaconelli".
Borta mot Syrianska?! Jaconelli?!
Nej, däremot mot Alnö (!) i Juniorallsvenskan i en match som till slut slutade 14-1 och som GIF basunerade ut till sina Facebook-anhängare som inte lyckats bege sig till Släda IP utan satt som på nålar framför datorn.
Själva Syrianska-matchen kunde jag bara se den andra halvleken av på Arlandas O'Learys - och det såg inte särskilt roligt ut. Vi välkomnar Nylund in i spelet, i alla fall.
Jesus gick på vattnet,
det är nåt visst med den idén.
Med två tomma händer byggde han sin månraket.
En enkel man som du och jag,
fast med något bättre manér.
Nej, okej - men jag kunde kunnat gjort och han hade hukat sig under disken och slängt fram två femtiocentiliters Red Bull och en påse Indian Popcorn till de salta tonerna av 63 kronor.
Det var länge sedan jag såg Ben Stiller i någon ny, fräsch filmproduktion. Efter En natt på muséet och En natt på muséet 2 har jag ett förslag;
En natt på E14.
På baksidan kan det stå någonting i stil med "vad händer när mörkret faller över sträckan Östersund-Sundsvall? Se Ben Stiller på en resa genom den svenska landsbygden ensam i en liten svart Mazda med en popcornpåse emellan låren. Han råkar ut för både det ena och det andra, säger roliga saker och presterar som vanligt fantastiskt skådespel".
Spoiler-alert: Vad skulle man få se i en dylik film?
Jo, djur som skenar kors och tvärs över vägbanan medan Ben girar, svänger undan och bromsar samtidigt som han kläcker ur sig lustigheter.
Först stod en liten rävrackare mitt i vägbanan och vägrade flytta på sig, vilket medföljde att jag tvingades tvärbromsa och gira så hastigt att den nyöppnade burk med energijom jag placerat mellan mina trötta lår for ner på golvet och spilldes ut.
... jag tänker skicka en faktura till Svenska Rävvärnarförbundet på tjugonio kronor för min spillda energidryckesjom. En billig kostnad för ett ungt, förvisso dumt, rävliv.
Strax därpå skenlöpte ett gråvitt kreatur från kattfamiljen förbi precis framför mina framlyktor och undkom med en hårsmån. Nu är jag ingen Skansen-Jonas Wahlström, men nog känner jag igen en lokatt när jag ser den brunstigt skena förbi.
... kan ha vart en varg också. Eller vår gamla fyrtio kilo tunga vädurskanin som rymde en morgon för dryga tio år sedan.
Ett gäng småharar och rävyngel undveks också med minsta möjliga marginal.
Nu är jag ganska trött. Men hemma.
... för övrigt gnuggade jag mig både en och två gånger i ögonen när jag loggade in på Facebook i mobilen efter vår match. Då ser jag att GIF Sundsvalls sida har uppdaterat följande:
"I den 33:e matchminuten utökar GIF Sundsvall till 5-1 genom Sebastian Jaconelli".
Borta mot Syrianska?! Jaconelli?!
Nej, däremot mot Alnö (!) i Juniorallsvenskan i en match som till slut slutade 14-1 och som GIF basunerade ut till sina Facebook-anhängare som inte lyckats bege sig till Släda IP utan satt som på nålar framför datorn.
Själva Syrianska-matchen kunde jag bara se den andra halvleken av på Arlandas O'Learys - och det såg inte särskilt roligt ut. Vi välkomnar Nylund in i spelet, i alla fall.
Jesus gick på vattnet,
det är nåt visst med den idén.
Med två tomma händer byggde han sin månraket.
En enkel man som du och jag,
fast med något bättre manér.
gröndal away,
I första halvlek är det vi som styr spelet. Gröndal bjuder oss på en halv planlängd då deras forwards står och väntar vid mittlinjen. Mycket tid för mig att stå och sikta – och nog hittade man fram med någon fin boll bakom backlinjen som resulterade i farlighet bland alla de bollar som jag skeppade till Solna Centrum.
1-0-målet skyfflar Ante Björkebaum, för dagen ytter, dit med en N’Grogg-träff med vänstern i det första krysset som målvakten bara var nära att lyckas tippa över. Och ingen kan påstå att ÖFK-ledningen inte var rättvis i paus. Gröndal har någon omställning som resulterar i nån halvfarlighet, men ofta står bara mittbackarna och måttar långpastejer mot sin centertank – en svart gammal man som på förhand hajpades som både superstark, superspelskicklig och superfarlig.
… någon sådan spelare hade dock inte Gröndal, om man bortser från tränarbänken där ingen mindre än Pascal Simpson stod och dirigerade.
Och Pascal kan inte bara göra mål mot Barcelona på Camp Nou – han kan även ändra en Division I-matchs matchbild.
Gröndal kom ut i den andra halvleken och satte press på oss i backlinjen. Att de inte gjorde det i den första halvleken är en gåta – då kunde jag, Fryklund, Lasse och Per lunka runt, få bollen, gäspa, lämna bollen på sitt ställe, springa ut från planen, in i omklädningsrummet, hämta en guldpeng i byxfickan, springa till kiosken, köpa en mazarin, springa ut igen till den fortfarande väntade bollen, tråckla med det trassliga mazarinpapperet och ta en tugga innan vi spelade vidare bollen. Gröndal satte ingen press. Alls.
I andra tog de, med sin högre press, istället över matchen totalt. Vi förlorar mittfältet helt och de får rulla runt och komma till överlägen på kanterna. Att rulla ut bollen från Hysén var en utopi – deras forwards stod nu på mig och Fryklund. Jag tror faktiskt inte att jag hade bollen vid fötterna en enda gång under den andra halvleken.
Deras 1-1-kvittering kommer efter ett inlägg från vänsterkanten. Såg ni Kalous mål igår när Drogba slår ett perfekt högerinlägg från vänstersidan som går över mittbackarna och perfekt på pannan på Kalou som kommer flygande bakom? Lite så var det – fast i Division I-tempo.
Vi går ordentligt på knäna även efter kvitteringen. Gröndal har vittring, backar inte hem utan fortsätter med sin höga press. Vi har knappt ett enda riktigt kontrollerat anfall på hela halvleken, vi slarvar bort bollarna gång på gång och till slut är det en enda stor kavalkad av rensningar samtidigt som de trillar runt och gång på gång kommer till en-mot-en-lägen mot våra ytterbackar.
Men…
Vi håller ut. Och vi gör – till slut – mer än så.
Hörna i den tredje övertidsminuten. Vi flyttar fram – som brukligt – och trots att förstainspelet nickas bort så lyckas Bobo med en över-huvudet-spark (Bobo?! över-huvudet-spark?! Ja) få in bollen rakt mot målet igen där ingen mindre än jag står och lurpassar. Bollen studsar, högt, och jag lyfter foten för att förpassa den mot mål. Då kommer någon med en uppoffrande skalle och hinner före och skjutsar bollen mot målet. Jag känner att min fot träffar huvudet innan jag uppfattar bollens bana mot målet och vispar till med en till, knyckigare, spark. Träffar bollen som ändrar lite riktning och går över den unga Gröndalmålvakten och ner i ribban. Målvakten flänger sig in i målet i ett tappert räddningsförsök men lyckas inte bättre än att han oundvikligt fläker bollen i nätmaskorna.
Jag tittar direkt på mannen i grönt. Jag tror a) att han blåst av för att jag utfört skolboksexemplet för ”farlig spark” och sparkat en motståndare i huvudet eller b) att jag stått offside. Han håller mycket riktigt upp sin hand och har blicken mot sin assisterande domare. Jaha, typiskt.
… sen blåser han i sin pipa och pekar mot mittcirkeln. Mål!
Och här kommer mitt stora misstag. I ren glädjeyra över målet – jag var nästintill hundraprocentigt säker på att det var bortdömt – springer jag full fart. Hemåt. Med ett leende på läpparna. That’s it.
Det är ingen motståndare jag har sparkat i huvudet. Det är mittbackskollegan Christoffer Fryklund som nu har Bobo – ja, över-huvudet-sparks-Bobo – över sig i ett måljubel.
Domartrion gav också – enligt SvenskFotboll.se som får anses vara att lita på i dessa sammanhang - Christoffer Fryklund målet.
Hade jag bara gjort min vanliga Julius Aghahowa-målgest så hade det garanterat inte varit något snack om vem som fått det.
Men jag hade inte kunnat bry mig mindre, egentligen (okej, det hade jag väl – annars hade jag inte påtalat hur jag var på och touchade vidare bollen).
... kanske var det ÖFK:s sportchef Daniel Kindberg som propsade för att Fryklund skulle få målet? För ett avgörande mål i den sexpoängsmatchen från min sida hade med största sannolikhet inneburit att jag blivit uppgraderad från Pensionat Björnen till Hotell Gamla Teatern...
Nåväl. Det viktiga var att vi vann. Att vi knyckte tre poäng i absolut sista sekunden och därmed klättrade ovanför nedflyttningsstrecket. Ett nittonfaldigt hurra – ett för varje poäng - i ett omklädningsrum har kanske aldrig känts så pass bra.
… och på min gravsten ska det stå: Här vilar Erik Löfgren – han som gjorde det avgörande målet borta mot Gröndal den 22:a augusti 2010.
Det ska inte stå som det står på Fotbollz.se, där Haldo Jonsson förstärker bilden av mig som världens otympligaste och klumpigaste människa genom alla tider:
Det var ett otroligt mål. Christoffer Fryklund skulle nicka bollen. Då kom Erik Löfgren och sparkade Fryklund i huvudet och bollen fick därigenom lite extra fart och gick via Fryklunds huvud i en båge in i mål.
- Jag fick riktigt ont i huvudet av sparken, men det gör inget när det blev mål, säger Fryklund till Radio Jämtland.
Men jag har ju sedan barnsben - i och med min ständiga frånvaro i målprotokollen - vetat om att jag inte är någon målskytt. Fan - inte ens när jag gör mål är jag en målskytt.
All I see is laughing.
When we were winning.
i klonk-basses kölvatten,
Det blev ingen klonk av Stryktipset. För många och fel favoriter klarade av att vinna.
Felet måste ha varit att vi lämnade in systemet på mitt Svenska Spel-konto. Det har man inte mycket för, har jag tvingats lära mig genom åren. Vi borde självklart ha lämnat in raden (och en och annan Kenobong) på Klonk-Basses gotländska medriggskonto.
Fyrtio lakan tilldelades de satar som prickade in alla rätt på "det nya" Stryktipset. Något jag tycker var väldigt generöst då de två största skrällarna var knappa trettioprocentiga Ipswich och ungefär likastreckade Bolton plus en knapp handfull kryss.
Nåväl. Nästa gång.
Och det man inte vinner på gungorna - det tar man igen på karusellerna. Eller tvärtom.
Yossi Benayoun med absolut sista sparken och jag, som redan räknat in både 1- och 2-målshandicapet, reste mig från mitt pubsäte för att knyta min näve över att jag för några sekunder fick känna mig som Klonk-Basse känner sig från morgon till kväll.
Strax innan Chelseas två övertidsmål hade en finsk gammal pensionerad tant - som ägnat den senaste timmen åt att försöka besegra en Jack Vegas-automat - drattat på ändan när hon skulle plocka upp en spelpolett från marken. Som den gentleman man är var man snabbt på plats och hjälpte tanten upp med en fast arm. Tant medgav att hon kanske "blivit lite för full".
Strax därefter smög hennes väninna i rullator, som ägnat den senaste timmen åt att försöka besegra Jack Vegas-automaten intill, fram till min bordsgranne Sundströms andre och bad honom, knappt hörbart och med släpande stämma, att dra av henne hennes högra stödstrumpa. Sagt och gjort. Långsamt och metodiskt, med handen mot den sjuttioåriga damens innanlår, drog Sundströms andre av strumpan.
Det var en fin stund.
Hade damen i fråga bara varit kvar när min nye favoritisrael (Ben Sahar var min favoritisrael tills han på FM07 vägrade att gå till mitt Premier League-topplag för att han, ungefärligt citat; "sedan barnsben hemma i pojkrummet i Tel Aviv drömt om att få spela för Plymouth Argyle") stänkte in 6-0 så hade Sundströms andre kunnat stråla sig i min framgångs- och pengaglans och kanske, kanske varit klarr.
Oh, ja,
jag var en vinnare längs vattnet.
Felet måste ha varit att vi lämnade in systemet på mitt Svenska Spel-konto. Det har man inte mycket för, har jag tvingats lära mig genom åren. Vi borde självklart ha lämnat in raden (och en och annan Kenobong) på Klonk-Basses gotländska medriggskonto.
Fyrtio lakan tilldelades de satar som prickade in alla rätt på "det nya" Stryktipset. Något jag tycker var väldigt generöst då de två största skrällarna var knappa trettioprocentiga Ipswich och ungefär likastreckade Bolton plus en knapp handfull kryss.
Nåväl. Nästa gång.
Och det man inte vinner på gungorna - det tar man igen på karusellerna. Eller tvärtom.
Yossi Benayoun med absolut sista sparken och jag, som redan räknat in både 1- och 2-målshandicapet, reste mig från mitt pubsäte för att knyta min näve över att jag för några sekunder fick känna mig som Klonk-Basse känner sig från morgon till kväll.
Strax innan Chelseas två övertidsmål hade en finsk gammal pensionerad tant - som ägnat den senaste timmen åt att försöka besegra en Jack Vegas-automat - drattat på ändan när hon skulle plocka upp en spelpolett från marken. Som den gentleman man är var man snabbt på plats och hjälpte tanten upp med en fast arm. Tant medgav att hon kanske "blivit lite för full".
Strax därefter smög hennes väninna i rullator, som ägnat den senaste timmen åt att försöka besegra Jack Vegas-automaten intill, fram till min bordsgranne Sundströms andre och bad honom, knappt hörbart och med släpande stämma, att dra av henne hennes högra stödstrumpa. Sagt och gjort. Långsamt och metodiskt, med handen mot den sjuttioåriga damens innanlår, drog Sundströms andre av strumpan.
Det var en fin stund.
Hade damen i fråga bara varit kvar när min nye favoritisrael (Ben Sahar var min favoritisrael tills han på FM07 vägrade att gå till mitt Premier League-topplag för att han, ungefärligt citat; "sedan barnsben hemma i pojkrummet i Tel Aviv drömt om att få spela för Plymouth Argyle") stänkte in 6-0 så hade Sundströms andre kunnat stråla sig i min framgångs- och pengaglans och kanske, kanske varit klarr.
Oh, ja,
jag var en vinnare längs vattnet.
ännu en sång för de svikna,
Stopp, hej, hallå.
Imorse vaknade jag upp på ett sätt jag aldrig vaknat upp på tidigare. Som en sån där cool kille vaknar upp dagen efter han åkt Fritt Fall.
Funderade på om jag skulle ägna dagen åt att hoppa bungy jump eller att skärmflyga.
Men när klockan slår tre på lördagseftermiddagen sitter jag som vanligt på mitt hotellrum i min ensamhet med en enda tanke; att försöka tjäna lite pengar framför teven.
En hästmule... nej, ett litet morrhår på en hästmule åt fel håll senare så sitter man här igen, lika fattig som alltid och utan ens en gnutta hopp om en lindring av mitt ekonomiska lidande...
... ja, åtminstone tills klockan slår 15.55 och jag har lämnat in min Stryktipskupong.
Jag hittade ingen spelkompanjon som hade koll på de trassligt utformade proffsprogrammen för egna rader till Stryktipset. Men jag hittade någon mycket bättre - jag hittade Klonk-Basse.
Vad är väl proffsiga program, procentbaserade streck och viktningar av raderna mot - ren och skär bondtur?
Nu ska vi väl inte snöa in på drömmar om slantar som med största sannolikhet kommer att släckas av någon gammal Scunthorpe-vänsterbacks snedspark i 89:e.
Istället kan vi väl konstatera att Pågen, den stora bagerijätten, förflyttat sin produktion av bakverk från Malmö till Erik Löfgrens högra lår.
... eller så var det så att Pierre Gallo som förde sitt knä mot mitt nämnda högerlår under torsdagsmatchen.
Hur som helst har jag en lårkaka som gjorde att jag (tillsammans med Lars Oscarsson, en gång i tiden Allsvenskans snabbaste... ja, åtminstone vänsterback) fick ägna gårdagen åt att simma i en simhall.
En simhall, med en tjugofemmetersbana och en tio meter lång rutschkana, dit inträdet gick på inte mindre än 95 kronor. Det sitter inte i degen i Upplands Väsby, det är tydligt.
Idag försökte jag träna för fullt - men det gick inte alls särskilt bra. Haltade bara runt.
Men med Gunnars, som kallar sig själv legitimerad häxdoktor, hjälp ska det nog vara bra tills imorgon eftermiddag.
Ingen Viasat-kanal att tillgå, då får man förlita sin Stryktipsbevakning till TV4. Olof Lundh har ett nytt helskägg men samma knivskarpa förmåga att sticka ut hakan med sin expertis.
Lundh: "Det lär bli en ren guldfinal den femtonde september".
Ekwall: "Du tror det står mellan Helsingborg och Malmö?"
Lundh: "Ja, jag tror det. Om nu inte Elfsborg kan blanda sig in om dom åker ur Europa League och får till en fin svit. Men annars så tror jag det står mellan de här två lagen".
Nu vet vi.
Och nu åker vi: 
Inga hästmulshårstrån kan stå ivägen för den här raden.
... men väl hundratals ostämda Championship-ben.
Denna dag börjar likna,
ännu en sång för de svikna.
strykanklonkpartner sökes,
Fan, så svårförstådda alla dessa Stryktipsprogram för egna rader skulle vara.
Någon som kan med ett dylikt program och som inte ännu är ekonomiskt oberoende som känner att han (jo, det känns som att det är en han) skulle vilja göra gemensam sak i jakten på miljonklonken vid chipsskålen i eftermiddag?
Hör av er via kommentarsfält eller pppirkt@gmail.com.
Nu ska jag iväg och träna. 09.30 på en lördagsmorgon.
Alla drömmer vi om lyckan,
som om livet blivit fel.
grönan,
Hade den här bloggen varit sponsrad av Mastercard hade det här inlägget kort och gott sett ut så här:
Inträde: 150 kronor.
Åkband: 210 kronor.
Att för en stund lura sig själv till att tro att man är en cool kille som klarar att åka Fritt Fall: Ovärdeligt.
Nu lyckades jag inte lura mig själv riktigt. Jag är inte tillräckligt smart för att kunna lura mig själv. Jag vet för väl - det är för väl inpräntat i mig - vilken tönt jag är.
Istället blev jag lite lurad av alla andra. Det var ju så att alla, halva laget, skulle åka - till och med Ante, Bobo, Dalle och Tom var ju på - men till slut stod alla vid sidan om och "bara skulle kolla på ett åk innan de bestämde sig", samtidigt som Jacke, Ludde och Pontus (alla rutinerade flergångsåkare) sprang iväg i kön.
Jag vet inte varför jag inte stod kvar bland de kloka åskådarna. Men jag tänkte väl passa på att ställa mig och se ett åk från köplats, precis underifrån - och sedan stå vela medan kön blev mindre och mindre och till slut smyga därifrån när jag kommit på vilken mes jag egentligen är.
Men det var bara det att det inte var någon kö. Innan det åk jag tänkte följa hade hunnit släppas för sitt fria fall så var jag tvungen att passera grindarna. Och att vända om efter det... nej, det hade inte sett bra ut.
Men det var bra nära. Speciellt som nån joker i Gröna Lund-piké (och någon sorts förtroendeposition i säkerheten själva åttiometersfallet) sprang runt och lattjade med någon polare och stängde in varandra i en kur samtidigt som rösten som hälsade en välkommen laggade betänkligt.
Lagg och lallare - inte vad du vill ha precis innan du sätter dig för att falla tyngdlös mot marken från fromma åttio meter.
"Titta inte ner", var tipset. Jo, jag tackar jag. "Tänk inte alls. Inte en tanke på vad du har gått med på att göra, för då lär hjärnan koppla bort och låta dig självdö som straff för din obota dumhet", var min tanke.
Så jag började sjunga på en sång. Nynnade texten för mig själv samtidigt som jag kollade rakt fram och inte tänkte en jävla tanke.
Det sjuka är att låtvalet helt utan tanke föll på "Jag har varit i alla städer" med Hellström, och att jag nynnade halva första versen samtidigt som Sundströms andre skrålade om att "vi är bara halvvägs än".
När jag kom upp till toppen slumpade det sig så att låttexten blev som följer:
"Dom sa till mig,
far inte till Stockholm.
För du blir aldrig mer densamma.
In my opinion;
om du gör det,
kom aldrig tillbaka".
Ganska passande. För jag trodde verkligen inte att jag skulle komma tillbaka. Fan, vad snuskigt äckligt kusligt det var.
Men jag kom ner och lämnade attraktionen. Lämnade attraktionen (och Stockholm så småningom) som en sån där cool kille som åker Fritt Fall.
Eller; åkte. För det var det. Nu har jag mitt bildbevis (jag var nästan nära att betala 69 kronor för det, men kom på att mobilkameran dög fint) och behöver inte utsätta mig för det där igen.
Alla barn där ute som gråtit floder vid Choko-Dutchs riggade hjul på Gatufesten - det finns hopp.
(Vi behöver inte berätta att Bobo Solander, 25, heltäckte chokladhjulsspelet till den fromma kostnaden av 400 kronor för att få sig knappa två kilo jordnötschoklad)
Jag är inte särskilt mycket för det här med att publicera "dagens outfit-bilder" på mig själv i spegeln... Men den här var ju... lustig?
Du blir aldrig mer densamma.
Inträde: 150 kronor.
Åkband: 210 kronor.
Att för en stund lura sig själv till att tro att man är en cool kille som klarar att åka Fritt Fall: Ovärdeligt.
Nu lyckades jag inte lura mig själv riktigt. Jag är inte tillräckligt smart för att kunna lura mig själv. Jag vet för väl - det är för väl inpräntat i mig - vilken tönt jag är.
Istället blev jag lite lurad av alla andra. Det var ju så att alla, halva laget, skulle åka - till och med Ante, Bobo, Dalle och Tom var ju på - men till slut stod alla vid sidan om och "bara skulle kolla på ett åk innan de bestämde sig", samtidigt som Jacke, Ludde och Pontus (alla rutinerade flergångsåkare) sprang iväg i kön.
Jag vet inte varför jag inte stod kvar bland de kloka åskådarna. Men jag tänkte väl passa på att ställa mig och se ett åk från köplats, precis underifrån - och sedan stå vela medan kön blev mindre och mindre och till slut smyga därifrån när jag kommit på vilken mes jag egentligen är.
Men det var bara det att det inte var någon kö. Innan det åk jag tänkte följa hade hunnit släppas för sitt fria fall så var jag tvungen att passera grindarna. Och att vända om efter det... nej, det hade inte sett bra ut.
Men det var bra nära. Speciellt som nån joker i Gröna Lund-piké (och någon sorts förtroendeposition i säkerheten själva åttiometersfallet) sprang runt och lattjade med någon polare och stängde in varandra i en kur samtidigt som rösten som hälsade en välkommen laggade betänkligt.
Lagg och lallare - inte vad du vill ha precis innan du sätter dig för att falla tyngdlös mot marken från fromma åttio meter.
"Titta inte ner", var tipset. Jo, jag tackar jag. "Tänk inte alls. Inte en tanke på vad du har gått med på att göra, för då lär hjärnan koppla bort och låta dig självdö som straff för din obota dumhet", var min tanke.
Så jag började sjunga på en sång. Nynnade texten för mig själv samtidigt som jag kollade rakt fram och inte tänkte en jävla tanke.
Det sjuka är att låtvalet helt utan tanke föll på "Jag har varit i alla städer" med Hellström, och att jag nynnade halva första versen samtidigt som Sundströms andre skrålade om att "vi är bara halvvägs än".
När jag kom upp till toppen slumpade det sig så att låttexten blev som följer:
"Dom sa till mig,
far inte till Stockholm.
För du blir aldrig mer densamma.
In my opinion;
om du gör det,
kom aldrig tillbaka".
Ganska passande. För jag trodde verkligen inte att jag skulle komma tillbaka. Fan, vad snuskigt äckligt kusligt det var.
Men jag kom ner och lämnade attraktionen. Lämnade attraktionen (och Stockholm så småningom) som en sån där cool kille som åker Fritt Fall.
Eller; åkte. För det var det. Nu har jag mitt bildbevis (jag var nästan nära att betala 69 kronor för det, men kom på att mobilkameran dög fint) och behöver inte utsätta mig för det där igen.
Alla barn där ute som gråtit floder vid Choko-Dutchs riggade hjul på Gatufesten - det finns hopp.
(Vi behöver inte berätta att Bobo Solander, 25, heltäckte chokladhjulsspelet till den fromma kostnaden av 400 kronor för att få sig knappa två kilo jordnötschoklad)
Jag är inte särskilt mycket för det här med att publicera "dagens outfit-bilder" på mig själv i spegeln... Men den här var ju... lustig?
Du blir aldrig mer densamma.
en dag på hotellet,
Träningen var lagd till 15.00 idag.
Med lunch 12.00 på hotellet i Upplands-Väsby är det svårt att hitta på något vettigt att göra.
Så det blev en dag på hotellet, tyvärr.
Fastnade framför Discovery på hotellteven och deras program Ultimate Survival där någon galning vid namn Bear Grylls springer runt i vildmarken och äter råa ormar, bryter nacken av alligatorer och fiskar tjugokilosfiskar med bara händerna.
Med honom i vildmarken springer... en kameraman och filmar hans varje steg.
Att ha varit fluffer är inte något man skriver överst på sitt CV, men jag undrar om vi nu under eftermiddagen inte hittat ett ännu mindre smickrande jobb.
Kameramannen springer runt i alligatortäta vatten med fullt fokus på att få bra bilder på Bear för att visa på hur skicklig han är på att överleva.
Bear framstår som världens modigaste, starkaste och coolaste man. Det kanske han också är. Bara att heta Bear i förnamn är ju snuskigt coolt.
Han får åtminstone ligga satan på sin programserie, det kan vi slå fast.
Men vad fan får kameramannen? Vem utöver hans mor vet att han tassar omkring i världens farligaste områden med ögona i en kameralins samtidigt som alligatorerna, ormarna och alla andra äckliga djur ligger och lurpassar på honom?
Kameramannen måste vara en av världens mest godhjärtade människor. En sån där som tvingar flygbolagen att ha varningar innan de lämnar marken:
"Vid andningssvårigheter, applicera först syrgasmasken på dig själv innan du börjar hjälpa andra".
Daaah, säger vi vanliga.
Åhfan, säger Bears fotograf.
Nu visar i och för sig Discovery en dokumentär om några grabbar som jobbat i flera år som hönsbajsskyfflare på en äggfarm. Så... det finns nog fler halvkassa jobb.
Att gå och spela fotboll vid tresnåret är nog inte så farligt ändå.
Men jag vet att du tänker likadant ibland,
och vill ha det som jag.
Med lunch 12.00 på hotellet i Upplands-Väsby är det svårt att hitta på något vettigt att göra.
Så det blev en dag på hotellet, tyvärr.
Fastnade framför Discovery på hotellteven och deras program Ultimate Survival där någon galning vid namn Bear Grylls springer runt i vildmarken och äter råa ormar, bryter nacken av alligatorer och fiskar tjugokilosfiskar med bara händerna.
Med honom i vildmarken springer... en kameraman och filmar hans varje steg.
Att ha varit fluffer är inte något man skriver överst på sitt CV, men jag undrar om vi nu under eftermiddagen inte hittat ett ännu mindre smickrande jobb.
Kameramannen springer runt i alligatortäta vatten med fullt fokus på att få bra bilder på Bear för att visa på hur skicklig han är på att överleva.
Bear framstår som världens modigaste, starkaste och coolaste man. Det kanske han också är. Bara att heta Bear i förnamn är ju snuskigt coolt.
Han får åtminstone ligga satan på sin programserie, det kan vi slå fast.
Men vad fan får kameramannen? Vem utöver hans mor vet att han tassar omkring i världens farligaste områden med ögona i en kameralins samtidigt som alligatorerna, ormarna och alla andra äckliga djur ligger och lurpassar på honom?
Kameramannen måste vara en av världens mest godhjärtade människor. En sån där som tvingar flygbolagen att ha varningar innan de lämnar marken:
"Vid andningssvårigheter, applicera först syrgasmasken på dig själv innan du börjar hjälpa andra".
Daaah, säger vi vanliga.
Åhfan, säger Bears fotograf.
Nu visar i och för sig Discovery en dokumentär om några grabbar som jobbat i flera år som hönsbajsskyfflare på en äggfarm. Så... det finns nog fler halvkassa jobb.
Att gå och spela fotboll vid tresnåret är nog inte så farligt ändå.
Men jag vet att du tänker likadant ibland,
och vill ha det som jag.
inte becksvart,
Allt är inte katastrof. I bilen på väg till hotellet surfade man in på sin favoritlivescore och såg att sitt favoritlag vunnit med 3-2 mot Ljungskiles stolta SK. Då sken jag upp.
Detta samtidigt som exakt alla andra Superettanresultat gick exakt rätt väg.
Tre bjudningar, enligt Sportbladet.
Ganska stabilt samtidigt som LSK var världens sämsta lag genom alla tider, enligt Martinsson.
Inget vidare spel men ändå tre ganska säkra poäng trots att LSK rullade ganska bra boll, enligt min far.
Aziz och Jonson bäst, enligt samtliga mina källor.
Jag skulle kunna ringa "Solariet Frisk och Fräsch" på Grev Turegatan i Stockholm och fråga efter Bosse Pettersson för hans expertanalys - men jag antar att vi har några självutnämnda experter i det undermåligt använda kommentarsfältet som kan 'fill me in'?
Streams let themselves loose
My feet won't touch the ground
The city's further away
And I love that I, I can say
The skies were bigger than I ever thought it could be
I really can't see were it ends
Detta samtidigt som exakt alla andra Superettanresultat gick exakt rätt väg.
Tre bjudningar, enligt Sportbladet.
Ganska stabilt samtidigt som LSK var världens sämsta lag genom alla tider, enligt Martinsson.
Inget vidare spel men ändå tre ganska säkra poäng trots att LSK rullade ganska bra boll, enligt min far.
Aziz och Jonson bäst, enligt samtliga mina källor.
Jag skulle kunna ringa "Solariet Frisk och Fräsch" på Grev Turegatan i Stockholm och fråga efter Bosse Pettersson för hans expertanalys - men jag antar att vi har några självutnämnda experter i det undermåligt använda kommentarsfältet som kan 'fill me in'?
Streams let themselves loose
My feet won't touch the ground
The city's further away
And I love that I, I can say
The skies were bigger than I ever thought it could be
I really can't see were it ends
totalt jävla mörker,
Jaha.
0-2 mot Sirlarna på Studenternas. Två fasta situationer. En frispark över muren och in vid stolpen och en drömvolley i efterdyningarna till en hörna.
Vi gör en helt okej defensiv insats. Sirius har ingen riktig fart i sitt spel - Pierre Gallo stod och svepte långsamma pastejer ut mot kanterna, Bale Sylvester blev för ensam centralt när portugisen klev av efter bara tjugofem spelade - och kom inte till särskilt många farliga lägen i själva spelet.
Vi ställde om snabbt ett antal gånger och var farliga främst när våra ytterbackar svepte in tidiga inlägg. Skapade några halvchanser innan deras 1-0-mål som lite tog udden ur oss. Vi hade ju varit så stabila fram tills dess. Men så föll Sylvester Bale när jag klev upp i ryggen på honom och Daniel Blomgren stegade överraskande fram och knorrade dit frisparken med högern från vänsterläge.
... nej, Pierre Gallo la inte frisparken.
... nej, jag säger ju det; han la inte frisparken.
... äsch, tro mig inte då.
I andra får Petter Österberg drömträff på volley efter en undannick på hörna efter bara några minuter.
Och, tja... vi sjunker ihop efter det, tycker jag. Vi borde ha öst på framåt, satsat allt - men det känns lite... håglöst. Vi tror inte riktigt på att vi skulle kunna hämta upp underläget.
Okej, vi möter topplaget Sirius på Studenternas med en formkurva som får Magnus Hedmans senaste år att framstå som en framgångssaga - men vi var inte mycket sämre än de blåsvarta idag. Elias Storm (som utan att överdriva var grym under sitt allsvenska halvår i GIF) var inte den jätte jag trodde han skulle vara. Vi hittade några instick bakom deras backlinje där bland annat Jacke var centimetrar från att hinna avsluta innan bollen gled in i Siriusmålvaktens (som av någon sjuk anledning inte heter Rickard Rickardsson) mage.
Hade vi fått in en 2-1-boll så tror jag de blåsvarta börjat darra.
Nu blev det bara ännu en av de där hedersamma jävla förlusterna som måste vara bland det värsta livet kan utsätta en för. Jag blir hellre utspelad av ett mycket bättre lag och torskar stort. Att känna att man är nära, och att man nästan lika gärna kunde stått som vinnare, och ändå förlora...
Hela mitt liv är en hedersam förlust.
Nåja. Vi har ändå en solid defensiv att bygga vidare på till söndagens match mot Gröndal.
Nu ska jag sova. Jag är den enda i ÖFK:s spelartrupp som blivit tilldelad ett eget tvåbäddarsrum. Alla andra bor tillsammans med någon. Ryktet om min sociala odräglighet har hunnit före mig till de jämtländska skogarna.
Samma nätter väntar alla.
Utan dig är alla kalla.
Långa mörka utan sömn,
du ligger med nån annan tönt.
0-2 mot Sirlarna på Studenternas. Två fasta situationer. En frispark över muren och in vid stolpen och en drömvolley i efterdyningarna till en hörna.
Vi gör en helt okej defensiv insats. Sirius har ingen riktig fart i sitt spel - Pierre Gallo stod och svepte långsamma pastejer ut mot kanterna, Bale Sylvester blev för ensam centralt när portugisen klev av efter bara tjugofem spelade - och kom inte till särskilt många farliga lägen i själva spelet.
Vi ställde om snabbt ett antal gånger och var farliga främst när våra ytterbackar svepte in tidiga inlägg. Skapade några halvchanser innan deras 1-0-mål som lite tog udden ur oss. Vi hade ju varit så stabila fram tills dess. Men så föll Sylvester Bale när jag klev upp i ryggen på honom och Daniel Blomgren stegade överraskande fram och knorrade dit frisparken med högern från vänsterläge.
... nej, Pierre Gallo la inte frisparken.
... nej, jag säger ju det; han la inte frisparken.
... äsch, tro mig inte då.
I andra får Petter Österberg drömträff på volley efter en undannick på hörna efter bara några minuter.
Och, tja... vi sjunker ihop efter det, tycker jag. Vi borde ha öst på framåt, satsat allt - men det känns lite... håglöst. Vi tror inte riktigt på att vi skulle kunna hämta upp underläget.
Okej, vi möter topplaget Sirius på Studenternas med en formkurva som får Magnus Hedmans senaste år att framstå som en framgångssaga - men vi var inte mycket sämre än de blåsvarta idag. Elias Storm (som utan att överdriva var grym under sitt allsvenska halvår i GIF) var inte den jätte jag trodde han skulle vara. Vi hittade några instick bakom deras backlinje där bland annat Jacke var centimetrar från att hinna avsluta innan bollen gled in i Siriusmålvaktens (som av någon sjuk anledning inte heter Rickard Rickardsson) mage.
Hade vi fått in en 2-1-boll så tror jag de blåsvarta börjat darra.
Nu blev det bara ännu en av de där hedersamma jävla förlusterna som måste vara bland det värsta livet kan utsätta en för. Jag blir hellre utspelad av ett mycket bättre lag och torskar stort. Att känna att man är nära, och att man nästan lika gärna kunde stått som vinnare, och ändå förlora...
Hela mitt liv är en hedersam förlust.
Nåja. Vi har ändå en solid defensiv att bygga vidare på till söndagens match mot Gröndal.
Nu ska jag sova. Jag är den enda i ÖFK:s spelartrupp som blivit tilldelad ett eget tvåbäddarsrum. Alla andra bor tillsammans med någon. Ryktet om min sociala odräglighet har hunnit före mig till de jämtländska skogarna.
Samma nätter väntar alla.
Utan dig är alla kalla.
Långa mörka utan sömn,
du ligger med nån annan tönt.
elvatimmarssömn,
Satt som bäst och filade på ett nytt avsnitt av pirkt.blogg.se:s mest framgångsrika programserie genom tiderna.
Men det får bli en annan dag.
Ikväll ska jag försöka sova i elva timmar - det har jag hört att riktiga fotbollsspelare gör inför en match - för att vakna upp pigg, alert och förhoppningsvis mindre snorig till morgondagens batalj mot Sirius på bortaplan.
Hur vi tar oss till Uppsala, hörde jag någon lagkamrat från GIF undra?
Jo, tackar som frågar; vi flyger.
På träningen idag var det spel elva mot elva i knappa halvtimmen, "shapes" som Lee kallar det, och det kändes - trots att huvudet tycktes innehålla lika delar hjärna som snor - väldigt bra för egen del.
Efteråt hade vi ett snack vi sju backlinjespelare med den nye assisterande tränaren och... ja, jag hoppas att vi lyckas tighta till det imorgon. Att vi är så pass kompakta som vi borde vara när vi tar oss an ett topplag på bortaplan. Att vi får till den där känslan som jag kände när jag gjorde min första match borta mot Arameiska Syrianska.
Tänkte sätta "Miljonregn över Pensionat Björnen" som rubrik ikväll. Men det blev inte riktigt så. Alldeles för favoritbetonat och ynka femtusen korvören kan jag klara mig utan i väntan på min innestående storklonk.
Varför köpte man en steglöst ställbar säng när man ändå några månader senare skulle ligga i en simpel jämtländsk pensionatssäng och jämföra med det man har hemmavid. Det är inte för inte som pensionatets säng känns lite... platt.
Jag blir så dum av dig.
Säg bara till när, var, hur.
Men det får bli en annan dag.
Ikväll ska jag försöka sova i elva timmar - det har jag hört att riktiga fotbollsspelare gör inför en match - för att vakna upp pigg, alert och förhoppningsvis mindre snorig till morgondagens batalj mot Sirius på bortaplan.
Hur vi tar oss till Uppsala, hörde jag någon lagkamrat från GIF undra?
Jo, tackar som frågar; vi flyger.
På träningen idag var det spel elva mot elva i knappa halvtimmen, "shapes" som Lee kallar det, och det kändes - trots att huvudet tycktes innehålla lika delar hjärna som snor - väldigt bra för egen del.
Efteråt hade vi ett snack vi sju backlinjespelare med den nye assisterande tränaren och... ja, jag hoppas att vi lyckas tighta till det imorgon. Att vi är så pass kompakta som vi borde vara när vi tar oss an ett topplag på bortaplan. Att vi får till den där känslan som jag kände när jag gjorde min första match borta mot Arameiska Syrianska.
Tänkte sätta "Miljonregn över Pensionat Björnen" som rubrik ikväll. Men det blev inte riktigt så. Alldeles för favoritbetonat och ynka femtusen korvören kan jag klara mig utan i väntan på min innestående storklonk.
Varför köpte man en steglöst ställbar säng när man ändå några månader senare skulle ligga i en simpel jämtländsk pensionatssäng och jämföra med det man har hemmavid. Det är inte för inte som pensionatets säng känns lite... platt.
Jag blir så dum av dig.
Säg bara till när, var, hur.
varför jag hatar manchester united,
Det finns många anledningar.
Men en rörlig bild säger mer än tiotusen ord, i det här fallet:
Mannen som karatesparkar sönder stackars Alf-Inge Haalands (numera ansikte utåt för Permobil i Norge) knä var lagkapten och nyckelspelare i Manchester United under i stort sett hela min fotbollsmässiga uppväxt.
Två år efter sparken erkände Roy Keane i sin självbiografi att han bestämt sig innan att skada Haaland. Detta då Manchester Citys lagkapten anklagat stackars Roy för att ha filmat och fejkat skada i en match lagen emellan för fyra år sedan.
Han blev avstängd i tre matcher. Han borde aldrig någonsin ha fått satt sin fot på en fotbollsplan igen.
"I'd waited long enough. I fucking hit him hard. The ball was there (I think). Take that you cunt. And don't ever stand over me sneering about fake injuries".
"My attitude was, fuck him. What goes around comes around. He got his just rewards. He fucked me over and my attitude is an eye for an eye".
Glory, glory.
Dom jävlarna ska skjutas.
Men en rörlig bild säger mer än tiotusen ord, i det här fallet:
Mannen som karatesparkar sönder stackars Alf-Inge Haalands (numera ansikte utåt för Permobil i Norge) knä var lagkapten och nyckelspelare i Manchester United under i stort sett hela min fotbollsmässiga uppväxt.
Två år efter sparken erkände Roy Keane i sin självbiografi att han bestämt sig innan att skada Haaland. Detta då Manchester Citys lagkapten anklagat stackars Roy för att ha filmat och fejkat skada i en match lagen emellan för fyra år sedan.
Han blev avstängd i tre matcher. Han borde aldrig någonsin ha fått satt sin fot på en fotbollsplan igen.
"I'd waited long enough. I fucking hit him hard. The ball was there (I think). Take that you cunt. And don't ever stand over me sneering about fake injuries".
"My attitude was, fuck him. What goes around comes around. He got his just rewards. He fucked me over and my attitude is an eye for an eye".
Glory, glory.
Dom jävlarna ska skjutas.
totalkokning,
Ingenting framkallar kokning som när du sitter i en bil, får stanna vid rött vid trafikljusen - och sen blir stående där i evigheter trots att det inte kommer några bilar från något annat håll.
Så är det i Östersund. Vid varje jävla trafikljus. Åtminstone trettio sekunder får du stå och vänta i onödan - det kommer inga andra bilar från något annat håll - vid varje rödljus. Det måste vara Samhall som ansvarar för trafikljusen i staden. Alternativt är det någon illbatting som nästlat sig in i trafikljussystemet och själv sitter och växlar alla trafikljus mellan grönt och rött och fullt medvetet låter folk stå och vänta i onödan vid rödljus, bara för att frambringa kokning.
Precis efter trettio sekunder, när gemene bilist sitter och kokar till bristningsgränsen och just sträcker handen för att knäppa upp bilbältet och löpa ut med köttyxan (som alltid finns tillgänglig i förarsätet ifall man under färden skulle få chansen att skända fallvilt) för att hugga vilt mot trafikljusstolpen, släpper han på grönljuset och kokningen släpper en aning.
... fram till nästa trafikljus trettio meter fram.
I övrigt sitter jag på mitt pensionatsrum och snorar. Trots att pirkt.blogg.se som portal förhandlar med en medicinsk stab inför framtiden kunde de igår inte ge något svar på hur man lindrar snuvan.
Kan ni?
Jag blir glad om ni kan, men ännu gladare blir jag om ni ger mig nyckeln på kvällens lika extrainsatta som jackpottförstärkta V75-tävling som ska inbringa guldmynt till min ständigt sinande kassakista tiggpåse.
Och allt har sin säsong och varje tid har sin finess
Men vad har hänt, egentligen, i dej och mej sen dess
Så är det i Östersund. Vid varje jävla trafikljus. Åtminstone trettio sekunder får du stå och vänta i onödan - det kommer inga andra bilar från något annat håll - vid varje rödljus. Det måste vara Samhall som ansvarar för trafikljusen i staden. Alternativt är det någon illbatting som nästlat sig in i trafikljussystemet och själv sitter och växlar alla trafikljus mellan grönt och rött och fullt medvetet låter folk stå och vänta i onödan vid rödljus, bara för att frambringa kokning.
Precis efter trettio sekunder, när gemene bilist sitter och kokar till bristningsgränsen och just sträcker handen för att knäppa upp bilbältet och löpa ut med köttyxan (som alltid finns tillgänglig i förarsätet ifall man under färden skulle få chansen att skända fallvilt) för att hugga vilt mot trafikljusstolpen, släpper han på grönljuset och kokningen släpper en aning.
... fram till nästa trafikljus trettio meter fram.
I övrigt sitter jag på mitt pensionatsrum och snorar. Trots att pirkt.blogg.se som portal förhandlar med en medicinsk stab inför framtiden kunde de igår inte ge något svar på hur man lindrar snuvan.
Kan ni?
Jag blir glad om ni kan, men ännu gladare blir jag om ni ger mig nyckeln på kvällens lika extrainsatta som jackpottförstärkta V75-tävling som ska inbringa guldmynt till min ständigt sinande kassakista tiggpåse.
Och allt har sin säsong och varje tid har sin finess
Men vad har hänt, egentligen, i dej och mej sen dess
pensionatsnöten,
En liter lättmjölk, den minsta byttan Messmör, den minsta byttan extrasaltat Bregott, en påse LingonGrova och två påsar nudlar inköpt nu på kvällskvisten till mitt pensionatsrum. Två upphittade smörknivar i det gemensamma köket.
Rock n' roll.
Pratade med en journalist på Zport.se idag. Fan, jag kom på efter att jag pratat med honom att man är väldigt utlämnad som intervjuoffer. Han frågade om allt mellan himmel och jord och när allt ska huggas ner till tre citat kan ju vinkeln bli exakt hur som helst.
Nu ska jag ställa in mina nyköpta godsaker i det gemensamma kylskåpet, gå och lägga mig, vakna upp - och se ifall man bor bland ärliga pensionatsvänner.
Allt jag vill ha.
Allt jag vill ha.
Allt jag vill ha.
disco-kjell och horningar,
Det blev en ganska späckad dag, det här.
Vid tiosnåret skenade jag iväg på ett gympass på Gold's (som enligt mig är bättre i Östersund än i Sundsvall då man i Norrlands Huvudstad har så pass trassliga lokaler) med Sundströms andre med fokus på bålstyrka och sedan dess har jag inte hunnit hem till mitt pensionat förrän nu.
Direkt efter passet begav man sig för mat på Mr Husman där jag förmånligt inmundigar mina luncher. Den ugnsbakade korven smakade lika bra som ugnsbakad korv har kapacitet att göra.
Därefter lade man sig på Sundströms andres bakgård där solen sken och - hör och häpna - vinden stod stilla och läste ytterligare en klassupplaga av fotbollsmagasinet Offside.
Jag prenumererade länge på Sportmagasinet, ända tills det att de lade ner magasinet. Jag fattar, så här i efterhand, inte varför jag inte lade de kronorna på Offside istället.
Två och en halv timme innan träningen var man på plats på stolta Jämtkraft Arena. Bollade gris med Hysén, Olle och Sundströms andre där utfallet var givet på förhand. Sundströms andrefödde blev gris, och nu är jag snäll med siffrorna, tre av fyra gånger innan han besviket lommade därifrån.
Träningen blev lugn, extremt lugn. En ny hjälptränare introducerades innan träningen och jag hade en pratstund med honom efter träningen. Jag fick ett mycket gott intryck och jag tror att han kan bli viktig under höstsäsongen för lagets del. Kändes som att han hade ett gäng idéer som jag höll med om behövde förändras.
Efter träningen blev det en bättre fiskmatlåda från Mr Husman och några FIFA 10-matcher på Xbox i Sundströms andres parad... nåja... våning* där jag lyckades knipa min första seger trots Sundströms andres horningar**.
När Hysén och Sundströms andre skulle avrunda kvällen med att se Team America valde jag att tacka för mig.
Anledningen? Snor, snor och åter jävla snor. Medan jag låg ute och läste Offside på eftermiddagen snorade jag upp en full toalettrulle på en knapp timme. Det är få saker som är lika jobbigt som att vara snorig och på pensionatet har man inte tillgång till en toalettrulle. Inte heller i något av förråden eller på toaletten fanns en extrarulle att tillskanska sig.
Okej, jag kräver ingen Disco-Kjelle-rulle (2.36 in) vid sängkanten (som kan vara bra ifall man, som Disco-Kjelle, vill äta något . . .) men en liten toalettrulle eller annat snytmaterial tycker jag att man som pensionatsgäst ska kunna ha tillgång till.
*= Ludvig kallas hjärtligt för "Tjockis Pojke" av Damon Gray i laget, och hans lägenhet gör det milt sagt inte lätt för honom. Han bor alldeles ovanför pizzerian Spader Kung och så sent som igår lutade han sig ut ur sitt vardagsrumsfönster och ropade in en kebabrulle med vitlökssås. Förvisso inte till sig själv, men likafullt.
**= Jag litar på att jag i min läsarkrets har en och annan FIFA-spelare. Jag är uppväxt med att man i ett FIFA-parti inte passar med passningsknappen när man kommer i närheten av offensivt straffområde. Detta eftersom det blir väldigt overkligt och enkelt - det är helt sonika omöjligt för ens motståndare att försvara sig mot. Dessa passningsknapps-passningar är helt enkelt att betrakta som "horningar". Och att hora - det var det Sundströms andres spelidé var uppbygd kring.
Så, gott folk; visst känner ni till begreppet "horning" i FIFA-kretsar? Och visst gör man inte så?
Du tar ju bara små, små steg,
det händer ingenting det där.
Du måste våga chansa mer,
våga se var det bär.
Vid tiosnåret skenade jag iväg på ett gympass på Gold's (som enligt mig är bättre i Östersund än i Sundsvall då man i Norrlands Huvudstad har så pass trassliga lokaler) med Sundströms andre med fokus på bålstyrka och sedan dess har jag inte hunnit hem till mitt pensionat förrän nu.
Direkt efter passet begav man sig för mat på Mr Husman där jag förmånligt inmundigar mina luncher. Den ugnsbakade korven smakade lika bra som ugnsbakad korv har kapacitet att göra.
Därefter lade man sig på Sundströms andres bakgård där solen sken och - hör och häpna - vinden stod stilla och läste ytterligare en klassupplaga av fotbollsmagasinet Offside.
Jag prenumererade länge på Sportmagasinet, ända tills det att de lade ner magasinet. Jag fattar, så här i efterhand, inte varför jag inte lade de kronorna på Offside istället.
Två och en halv timme innan träningen var man på plats på stolta Jämtkraft Arena. Bollade gris med Hysén, Olle och Sundströms andre där utfallet var givet på förhand. Sundströms andrefödde blev gris, och nu är jag snäll med siffrorna, tre av fyra gånger innan han besviket lommade därifrån.
Träningen blev lugn, extremt lugn. En ny hjälptränare introducerades innan träningen och jag hade en pratstund med honom efter träningen. Jag fick ett mycket gott intryck och jag tror att han kan bli viktig under höstsäsongen för lagets del. Kändes som att han hade ett gäng idéer som jag höll med om behövde förändras.
Efter träningen blev det en bättre fiskmatlåda från Mr Husman och några FIFA 10-matcher på Xbox i Sundströms andres parad... nåja... våning* där jag lyckades knipa min första seger trots Sundströms andres horningar**.
När Hysén och Sundströms andre skulle avrunda kvällen med att se Team America valde jag att tacka för mig.
Anledningen? Snor, snor och åter jävla snor. Medan jag låg ute och läste Offside på eftermiddagen snorade jag upp en full toalettrulle på en knapp timme. Det är få saker som är lika jobbigt som att vara snorig och på pensionatet har man inte tillgång till en toalettrulle. Inte heller i något av förråden eller på toaletten fanns en extrarulle att tillskanska sig.
Okej, jag kräver ingen Disco-Kjelle-rulle (2.36 in) vid sängkanten (som kan vara bra ifall man, som Disco-Kjelle, vill äta något . . .) men en liten toalettrulle eller annat snytmaterial tycker jag att man som pensionatsgäst ska kunna ha tillgång till.
*= Ludvig kallas hjärtligt för "Tjockis Pojke" av Damon Gray i laget, och hans lägenhet gör det milt sagt inte lätt för honom. Han bor alldeles ovanför pizzerian Spader Kung och så sent som igår lutade han sig ut ur sitt vardagsrumsfönster och ropade in en kebabrulle med vitlökssås. Förvisso inte till sig själv, men likafullt.
**= Jag litar på att jag i min läsarkrets har en och annan FIFA-spelare. Jag är uppväxt med att man i ett FIFA-parti inte passar med passningsknappen när man kommer i närheten av offensivt straffområde. Detta eftersom det blir väldigt overkligt och enkelt - det är helt sonika omöjligt för ens motståndare att försvara sig mot. Dessa passningsknapps-passningar är helt enkelt att betrakta som "horningar". Och att hora - det var det Sundströms andres spelidé var uppbygd kring.
Så, gott folk; visst känner ni till begreppet "horning" i FIFA-kretsar? Och visst gör man inte så?
Du tar ju bara små, små steg,
det händer ingenting det där.
Du måste våga chansa mer,
våga se var det bär.
gymstund har gold i mun,
Äh, jag orkar verkligen inte skriva något.
Det är så fullkomligt ointressant alltihop.
Jag går iväg till gymmet och grunnar på hur en spelare som blev överkörd av Fjulle i nittio minuter i somras helt plötsligt kan sticka iväg till tyska Bundesliga.
I hela mitt liv har jag väntat på livet,
jag har drömt om att ha en riktig dröm.
östersund callin' again,
Då satt man här igen.
Pensionat Björnens yngsta och trognaste gäst.
Man hann få sig lite solljus - inte tillräckligt mycket för att klassas som en daglig Viasat-studio-dos, men nog för mig - sittandes ute på gården i Sundsvall och solen sken fortsatt när man klev ut i det fortsatta solskenet i Östersund.
... det var bara det att det blåste iskallt där jag gick i mitt brandgula linne, som bars a) för att det var varmt och b) för att jag skulle kunna iscensätta en comeback mot spaghetti-killen.
... och ja, I'm going with jerkstore.
Det blev en riktig träning, lite löpningar med fystränaren, lite spel 3 mot 2 följt av stort spel elva mot elva. Jag behöver riktiga träningar, känner jag. På sistone i GIF har a-lags- och U21-matcherna avlöst varandra och det har varit dagen-innan- och dagen-efter-träningar av lugnaste märke i flera veckor. Jag kom fram till att jag inte tränat riktigt och hårt sedan förr-förr-förra torsdagen. Tre veckor sedan.
Så man känner sig lite... ur form. Tempot i kroppen, som brukar upprätthållas med mindre spel på träning, är inte på topp.
Efter träningen satte jag i mig en matlåda som Sundströms andre varit vänlig att hämta åt mig på Mr Husmans stolta lunchrestaurang. Det får vara slut på hundraåttiokronorsmiddagarna för ett tag nu, åtminstone tills Stryktipset ökat sin återbetalning från sina ynka 45 till rigorösa 65 procent och jag klonkat åt mig tiomiljonerspotten som ensam vinnare efter något sent Plymouth-självmål.
Manchester Uniteds - världens äckligaste klubbs - ligapremiär sågs hemma hos lagkamraten Tom Perman tillsammans med en brokig skara lagkamrater. Det var väl... som vilket annat möte som helst mellan Chelsea eller United och valfritt lag på den tilltänkta nedre halvan.
Giggs gjorde ett snyggt mål, men mest häpnadsväckande från de nittio minuterna var att mitt naturgodis bara räckte i knappa trettio. Jag brukar inte skryta, men att portionera naturkarra har jag alltid brukat vara bra på.
Frågan i paus (ja, inte från Viasat-studion eftersom de inte hade någon, men väl från den engelska sammanfattningen av fjolårssäsongen);
Vilka tre spelare har vunnit Premier League med två olika klubbar?
Man fick de två givna - världens två girigaste människor; Cashley Cole och Nicolas Anelka.
Men tar ni den sista utan att googla (hur nu jag skulle kunna kika upp det) så har ni min respekt. Jag satt länge och grunnade på om någon kunde vara på samma girighetsnivå som dessa två sedelpressare, men gick bet.
Nu ska jag lägga mig i min dubbelsäng och vakna till en dag med självgymning, träning... och... och... näe, mycket mer blir det nog inte.
Pensionat Björnens yngsta och trognaste gäst.
Man hann få sig lite solljus - inte tillräckligt mycket för att klassas som en daglig Viasat-studio-dos, men nog för mig - sittandes ute på gården i Sundsvall och solen sken fortsatt när man klev ut i det fortsatta solskenet i Östersund.
... det var bara det att det blåste iskallt där jag gick i mitt brandgula linne, som bars a) för att det var varmt och b) för att jag skulle kunna iscensätta en comeback mot spaghetti-killen.
... och ja, I'm going with jerkstore.
Det blev en riktig träning, lite löpningar med fystränaren, lite spel 3 mot 2 följt av stort spel elva mot elva. Jag behöver riktiga träningar, känner jag. På sistone i GIF har a-lags- och U21-matcherna avlöst varandra och det har varit dagen-innan- och dagen-efter-träningar av lugnaste märke i flera veckor. Jag kom fram till att jag inte tränat riktigt och hårt sedan förr-förr-förra torsdagen. Tre veckor sedan.
Så man känner sig lite... ur form. Tempot i kroppen, som brukar upprätthållas med mindre spel på träning, är inte på topp.
Efter träningen satte jag i mig en matlåda som Sundströms andre varit vänlig att hämta åt mig på Mr Husmans stolta lunchrestaurang. Det får vara slut på hundraåttiokronorsmiddagarna för ett tag nu, åtminstone tills Stryktipset ökat sin återbetalning från sina ynka 45 till rigorösa 65 procent och jag klonkat åt mig tiomiljonerspotten som ensam vinnare efter något sent Plymouth-självmål.
Manchester Uniteds - världens äckligaste klubbs - ligapremiär sågs hemma hos lagkamraten Tom Perman tillsammans med en brokig skara lagkamrater. Det var väl... som vilket annat möte som helst mellan Chelsea eller United och valfritt lag på den tilltänkta nedre halvan.
Giggs gjorde ett snyggt mål, men mest häpnadsväckande från de nittio minuterna var att mitt naturgodis bara räckte i knappa trettio. Jag brukar inte skryta, men att portionera naturkarra har jag alltid brukat vara bra på.
Frågan i paus (ja, inte från Viasat-studion eftersom de inte hade någon, men väl från den engelska sammanfattningen av fjolårssäsongen);
Vilka tre spelare har vunnit Premier League med två olika klubbar?
Man fick de två givna - världens två girigaste människor; Cashley Cole och Nicolas Anelka.
Men tar ni den sista utan att googla (hur nu jag skulle kunna kika upp det) så har ni min respekt. Jag satt länge och grunnade på om någon kunde vara på samma girighetsnivå som dessa två sedelpressare, men gick bet.
Nu ska jag lägga mig i min dubbelsäng och vakna till en dag med självgymning, träning... och... och... näe, mycket mer blir det nog inte.
VM i att hålla färgen tyck synd om mig jag är ensammast i Sverige...
ett tidsfördriv att dö för,
Idag passade vår gamle vän sommarsolen på att besöka oss igen efter vad som känts som en månads totalfrånvaro. Det nyttjade jag till fullo genom att lägga mig i solbädden på baksidan tillsammans med en av de bättre böcker jag bläddrat igenom i mina dar:
Lasermannen av Gellert Tamas. Fy satan vilken bra dokumentärskildring. Även vid andra och tredje genomläsningen.
Träningen bestod söndagen, mer känd som sabbatsdagen, till ära av lätt gång och jogg runt ryggisspåret med Pelle "Pim-Pim". Följdes upp av lite lättare styrka i Grå villan.
Varför det var så lugnt för alla - även de som inte spelade något igår? Ja, de kanske tänker att bussresorna sliter på kropparna.
... eller så tänkte man att man ville hålla träningen kort för att alla skulle hinna hem och se PL-drabbningen mellan Liverpool och Arsenal.
Jag hade tänkt se matchen med Martinsson och Klonk-Basse, men hade även trådar hängande i vinden med Sven. Det artade sig så att jag och den sistnämnde lommade iväg till Allstars för att slå oss ner vid Martinsson och Klonk-Basse, som på sina syndikatmanér redan satt vid ett bokat bord.
Problemet var dock att bordet de satt vid var fullt, något man i och för sig alltid får räkna med då man försöker röra sig i dessa syndikatkretsar. Jag och Sven satt oss istället vid det enda bord som var ledigt, ett tvåstolars träbord mitt i lokalen med långt till varje teve.
Jag tror att preskriptionstiden på popcornstöld inte är längre än fem timmar, så jag litar på att jag kan skriva dessa rader utan att frukta för min egen säkerhet:
Efter att vi suttit oss ner och molat i oss en korg med gratispopcorn på våra trassliga platser kom jag på att "fan, nu när vi ändå inte sitter med några vänner så sitter vi ju bättre hemma i min soffa". Sagt och gjort. Vi smet ut innan vi fått vår betjäning.
Själva matchen, då?
Ganska tråkig, kan jag tycka. Arsenal plåttrigare och mer sidledstråcklande än någonsin tidigare - trots Chamakh som hot inne i boxen. Pools offensiva dag förstördes ju när Joe Cole ville säga "Heja på mig, The Cop, för trots att jag inte lyckats offensivt idag så kämpar jag som en dåre" till sin nya hemmapublik men lyckades dra på sig ett rött kort.
Var det rött? Ja, det var väl inga fel i att visa rött där. Själva träffen på Arsenals nye back är ju inte något man tittar bort åt, men det är ju ren tur att den inte är det. Och från domarens synvinkel, ser träffen ut att sitta fulare än den sitter.
Vi slapp Bosse Pettersson i kommentatorshytten, men istället satt han i studion och talade om att Wilsheres tackling i första halvlek (som borde resulterat i ett brandgult kort) var kontrollerad och fin "för att han viker in sulan och glider med utsidan av foten". Jojo, Bosse. Torka bort brunkrämen ur ögonen.
Överraskad över att vi fick se så pass mycket studio och så pass lite reklam i pausen. Det var nästan tio minuter studio och fem reklam, och det tackar vi för.
Dagens viktigaste information: 67 procent av de som röstat på www.facebook.com/ViasatFotboll tyckte att Arsenal varit för lite aktiva på transfermarknaden i år.
Dagens viktigaste information 2: 52 procent av de som röstat på samma sida tyckte att Roy Hodgson var rätt man att leda Liverpool.
Vi tackar därmed Sladjan för hans fantastiska dagsverke i studion.
Något mer att nämna om dagen?
Ja, det skulle väl vara att jag förlorade mot Ekbek på tennisen igen ikväll. 6-4 efter att jag, på lånat rack då en av mina trötta gamla strängar gått av under inbollningen, givit bort mitt första servegame och sedan inte lyckats bryta tillbaka Ekbek trots mängder av lägen. Jag tyckte inte jag förtjänade att förlora idag, utan kände för första gånger på några matcher att jag var den bättre spelaren i de längre duellerna. Men har man ett attackspel värdigt en steril åldersdiabetiker så vinner man inga matcher.
Äh, tror jag väl inte.
Om du vill visa dig igen
Om du vill komma hit igen
Om du vill röra mig igen
Så måste jag vara i färg
dags att gå på,
Jag tänkte lägga upp en video från "Bröllopsdag", men när jag överförde filen till datorn uppfattade man inte tillstymmelse till musik utan bara ett enda olidligt fyllebräl.
Musikanläggningen var värdig en gratisspelning. Inte ens under "Tusen dagar härifrån" hörde man något tryck från högtalarna.
Men det var ju skapligt. Roligare än att sitta hemma.
För det här är det enda jag äger;
en gitarr och en mikrofon.
Men jag känner mig rikast i världen,
när nån säger
"Persson, det är dags att gå på".
Ja, och jag får skrika orden jag skrev ner.
Genom hundra tusen watt.
Så att alla kan höra i mörkret.
Just det här som jag ville få sagt.
Och ikväll tar vi över stan.
jubel,
Trots totaldeppen i bilen på väg hem kunde jag unna mig att le när P4:s kvinnliga resultatuppläsare läste upp följande:
"Degerfors - GIF Sundsvall; noll..."
Ingen förlust i alla fall. Det var det viktiga. Även om jag fortfarande inte kände mig helt säker då hon - med tanke på min form under eftermiddagen - kunde ha fyllt i med "... minus ett".
Men det gjorde hon inte.
"... två", sa hon och det blev ett högt "yes" och den knutna näven i bilsätet.
Fan vad viktigt. Nu är väl ändå Degarna avhängda från direktplatserna, och närmast jagande lag är Landskrona, Ängelholm och Örgryte som alla som värst kan ligga fem pinnar bakom oss. Assyriska och Syrianska kan dock nosa sig upp på fyrapoängsavstånd om de båda vinner sina två hängmatcher.
Men som sagt; det ser jävligt bra ut, och enligt mina halvpålitliga källor på plats var det ganska välförtjänt sett över nittio minuter.
Fy fan vad skönt.
"Degerfors - GIF Sundsvall; noll..."
Ingen förlust i alla fall. Det var det viktiga. Även om jag fortfarande inte kände mig helt säker då hon - med tanke på min form under eftermiddagen - kunde ha fyllt i med "... minus ett".
Men det gjorde hon inte.
"... två", sa hon och det blev ett högt "yes" och den knutna näven i bilsätet.
Fan vad viktigt. Nu är väl ändå Degarna avhängda från direktplatserna, och närmast jagande lag är Landskrona, Ängelholm och Örgryte som alla som värst kan ligga fem pinnar bakom oss. Assyriska och Syrianska kan dock nosa sig upp på fyrapoängsavstånd om de båda vinner sina två hängmatcher.
Men som sagt; det ser jävligt bra ut, och enligt mina halvpålitliga källor på plats var det ganska välförtjänt sett över nittio minuter.
Fy fan vad skönt.
stenad i östersund,
Jaha.
Det finns väl olika sorters människor, antar jag.
Det finns säkert typen som efter dagens förlustmatch mot Västerås SK gått ut på krogen, lutat sig bakåt, dragit upp skjortkragen och sagt att "fan, du vet, jag gjorde ju min första hemmamatch från start i ÖFK idag. Tog tio minuter, sen gjorde man mål då".
Och så finns det typen som istället går hem och grämer sig över att han varit sämst på plan i nittio minuter.
Den typen är jag.
Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Två timmar i bil gör sig inte som bäst efter förlust och episkt usel personlig insats.
Ikväll ska jag bryta ihop tittandes på Perssons Pack nere vid Fisktorget. Har alltid velat se dem live, men aldrig kommit mig för.
Imorgon ska jag komma igen. Tror jag.
Sångare utan orsak,
borde inte sjunga alls.
Det finns väl olika sorters människor, antar jag.
Det finns säkert typen som efter dagens förlustmatch mot Västerås SK gått ut på krogen, lutat sig bakåt, dragit upp skjortkragen och sagt att "fan, du vet, jag gjorde ju min första hemmamatch från start i ÖFK idag. Tog tio minuter, sen gjorde man mål då".
Och så finns det typen som istället går hem och grämer sig över att han varit sämst på plan i nittio minuter.
Den typen är jag.
Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Två timmar i bil gör sig inte som bäst efter förlust och episkt usel personlig insats.
Ikväll ska jag bryta ihop tittandes på Perssons Pack nere vid Fisktorget. Har alltid velat se dem live, men aldrig kommit mig för.
Imorgon ska jag komma igen. Tror jag.
Sångare utan orsak,
borde inte sjunga alls.
skynda fantisera,
Tre timmar kvar till Premier League drar igång.
Gört ert lag, helt gratis, här: http://fantasy.premierleague.com. Gå med i ligan med ligakoden 1253329-258702 och försök krossa mitt oslagbara gäng.
Två timmar till den viktiga hemmamatchen mot Västerås, och nu ska jag dra iväg på samling.
Ses på Jämtkrafts stolta Arena vid tresnåret.
Är du klar att gå ner på stan?
Är du klar att gå ner på stan?
Är du klar att möta sanningsdan?
Som har byggts upp under så lång tid.
Gört ert lag, helt gratis, här: http://fantasy.premierleague.com. Gå med i ligan med ligakoden 1253329-258702 och försök krossa mitt oslagbara gäng.
Två timmar till den viktiga hemmamatchen mot Västerås, och nu ska jag dra iväg på samling.
Ses på Jämtkrafts stolta Arena vid tresnåret.
Är du klar att gå ner på stan?
Är du klar att gå ner på stan?
Är du klar att möta sanningsdan?
Som har byggts upp under så lång tid.
sicket uppsving,
Jag blev för någon dag sedan uppringd av någon som presenterade sig som Haldo på fotbollz.se som ville att jag skulle börja skriva på deras sida.
Vi kom till slut överens om - då jag redan skriver mer än nog här - att han helt sonika skulle nöja sig med att lägga in en länk till min blogg på fotbollz.se.
Sagt och gjort, idag på träningen fick jag höra att länken var där av någon lagkamrat. Det verkar nämligen givet för en fotbollsintresserad jämte att uppdatera denna sida en gång om dagen.
Haldo (som jag givetvis trodde var ett efternamn som i "Janne Haldo" eller "Peter Haldo", men som visade sig vara ett förnamn) Jonsson pratade om att sidan hade upp mot 12 000 unika träffar i veckan.
Mina pupiller förvandlades till dollartecken när en pirkt.blogg.se-länkar nämndes i samband med dylika besökssiffror. Så nu, 23:58, kikar man hur pass mycket besökssiffrorna har exploderat.
Jo, så här mycket:
Kan det vara så att eftersom man inte hoppar helt till min blogg via Haldos länk - eftersom min sida dyker upp inom fotbollz:as ramar - som träffarna inte registreras?
Haldo - have you fooled me again?
I'm not the boy I used to be,
this town has got the youth of me.
Vi kom till slut överens om - då jag redan skriver mer än nog här - att han helt sonika skulle nöja sig med att lägga in en länk till min blogg på fotbollz.se.
Sagt och gjort, idag på träningen fick jag höra att länken var där av någon lagkamrat. Det verkar nämligen givet för en fotbollsintresserad jämte att uppdatera denna sida en gång om dagen.
Haldo (som jag givetvis trodde var ett efternamn som i "Janne Haldo" eller "Peter Haldo", men som visade sig vara ett förnamn) Jonsson pratade om att sidan hade upp mot 12 000 unika träffar i veckan.
Mina pupiller förvandlades till dollartecken när en pirkt.blogg.se-länkar nämndes i samband med dylika besökssiffror. Så nu, 23:58, kikar man hur pass mycket besökssiffrorna har exploderat.
Jo, så här mycket:
Kan det vara så att eftersom man inte hoppar helt till min blogg via Haldos länk - eftersom min sida dyker upp inom fotbollz:as ramar - som träffarna inte registreras?
Haldo - have you fooled me again?
I'm not the boy I used to be,
this town has got the youth of me.
bil, träning och sweet chili,
Bilfärden gick bra. Jag börjar kunna vägen nu, börjar lära mig vart fartkamerorna sitter, och med mina vänner Joel Alme, Anna Ternheim och Lars Winnerbäck går det ganska snabbt ändå.
På träningen var det stort spel - elva mot elva - och den här gången var jag som tur var i startelvan. Tur för ÖFK vetefan, men för mig åtminstone. Jag är ju här för att spela.
Jag tror det slutade 3-3 mellan startelvan och resten. Sundströms andre agerade högerback för andraelvan och gjorde det med den äran då han gång på gång skeppade iväg långbollsmissiler bakom vår backlinje. Sundströms andre har ju faktiskt gjort pojklandskamper som just högerback och trots att han är kvick som en genomsnittlig lampfot känns det inte som en omöjlighet att han får stå och måtta därifrån i ÖFK-tröjan i ettan någon gång.
Kom ihåg vart ni läste det först.
Efter träningen leddes man till Hotell Älgen, där jag inte skulle bo men väl checka in. Istället fick jag lomma vidare till intill-liggande Pensionat Björnen.
Och det är väldigt tydligt - hoppar du in som inlånad GIF-spelare utan att lyckas vända ett 3-2-läge, då bor du inte lika ståndsmässigt nästa gång du kallas upp.
Borta är Best Westerns hotellrum. Istället:
Men internetuppkopplingen är perfekt och trots att teven inte är platt och har en fjärrkontroll med totalt sex knappar så visar den ju samma halvtrassliga komediserier på kvällarna.
Så jag är nöjd.
Aftonen spenderades med Sundströms andre. Jag var, efter en längre resa och en åtminstone halvtuff träning, hungrig som Nemanja Vidic efter att denne gått ett dygn utan att äta ett spädbarn och tänkte styra kosan till första bästa uteservering.
Det gick ju... sådär. Alla uteserveringar i hela Östersund hade stängt på en av sensommarens finare kvällar. Istället satte vi oss inne på O'Learys.
Det är synd att Sundsvall är så litet.
Det är synd att hamnen är så dåligt utnyttjad.
Det är synd att det inte finns så många uteserveringar.
Men det som är allra mest synd med Sundsvall ur en gourmands synvikel är att när O'Learys av någon idiotisk anledning blev till Allstar - The Fabulous Sportsbar så försvann - av någon ännu mer idiotisk anledning - Sweet Chili Pastan ur vår kostcirkel.
Idag var det dags att återse det kulinariska mästerverket. Det var lika trevligt som vanligt.
... ja, fram till betalningen. Sobra 188 kronor för en middag plus en Coca Cola - jo, jag tackar jag.
På väg hem plockade jag på mig en 28-kronors flaska med Brämhults färskpressade apelsinjuice.
Och när jag väl i mitt rum stod och putade med läpparna framför spegeln, som jag alltid gör, med min ljusblåa stekarskjorta så kollade jag på flaskan på tevebänken och tänkte att "fan, jag är stekigare än så här" och vaskade Brämhultsflaskan framför Scrubs på Pensionat Björnen.
Schtek.
Dom kunde säga vad som helst till mig,
dom kunde dra åt helvete.
På träningen var det stort spel - elva mot elva - och den här gången var jag som tur var i startelvan. Tur för ÖFK vetefan, men för mig åtminstone. Jag är ju här för att spela.
Jag tror det slutade 3-3 mellan startelvan och resten. Sundströms andre agerade högerback för andraelvan och gjorde det med den äran då han gång på gång skeppade iväg långbollsmissiler bakom vår backlinje. Sundströms andre har ju faktiskt gjort pojklandskamper som just högerback och trots att han är kvick som en genomsnittlig lampfot känns det inte som en omöjlighet att han får stå och måtta därifrån i ÖFK-tröjan i ettan någon gång.
Kom ihåg vart ni läste det först.
Efter träningen leddes man till Hotell Älgen, där jag inte skulle bo men väl checka in. Istället fick jag lomma vidare till intill-liggande Pensionat Björnen.
Och det är väldigt tydligt - hoppar du in som inlånad GIF-spelare utan att lyckas vända ett 3-2-läge, då bor du inte lika ståndsmässigt nästa gång du kallas upp.
Borta är Best Westerns hotellrum. Istället:
Men internetuppkopplingen är perfekt och trots att teven inte är platt och har en fjärrkontroll med totalt sex knappar så visar den ju samma halvtrassliga komediserier på kvällarna.
Så jag är nöjd.
Aftonen spenderades med Sundströms andre. Jag var, efter en längre resa och en åtminstone halvtuff träning, hungrig som Nemanja Vidic efter att denne gått ett dygn utan att äta ett spädbarn och tänkte styra kosan till första bästa uteservering.
Det gick ju... sådär. Alla uteserveringar i hela Östersund hade stängt på en av sensommarens finare kvällar. Istället satte vi oss inne på O'Learys.
Det är synd att Sundsvall är så litet.
Det är synd att hamnen är så dåligt utnyttjad.
Det är synd att det inte finns så många uteserveringar.
Men det som är allra mest synd med Sundsvall ur en gourmands synvikel är att när O'Learys av någon idiotisk anledning blev till Allstar - The Fabulous Sportsbar så försvann - av någon ännu mer idiotisk anledning - Sweet Chili Pastan ur vår kostcirkel.
Idag var det dags att återse det kulinariska mästerverket. Det var lika trevligt som vanligt.
... ja, fram till betalningen. Sobra 188 kronor för en middag plus en Coca Cola - jo, jag tackar jag.
På väg hem plockade jag på mig en 28-kronors flaska med Brämhults färskpressade apelsinjuice.
Och när jag väl i mitt rum stod och putade med läpparna framför spegeln, som jag alltid gör, med min ljusblåa stekarskjorta så kollade jag på flaskan på tevebänken och tänkte att "fan, jag är stekigare än så här" och vaskade Brämhultsflaskan framför Scrubs på Pensionat Björnen.
Schtek.
Dom kunde säga vad som helst till mig,
dom kunde dra åt helvete.
det är visst nån som är tillbaka,
Ny skiva bokad. "Två steg från paradise" hette den och det var nån vid namn Håkan Hellström som skulle släppa den i mitten av oktober.
Säkert, Håkan, och Ludwig Bell släpper alla skivor i höst. Jag har extremt, överdrivet höga förväntningar på alla tre. Det sjuka är att trots att jag vet att mina förhoppningar är orealistiskt högt ställda så vet jag att de kommer uppfylla dem.
Har jag glömt någon eller några?
När hösten kommer och tiden går för fort,
när allt känns på rutin och redan gjort.
Då ska jag samla mina krafter och göra nånting stort,
för dig, för dig, för dig.
morgonfrisering har trötthet i mungipan,
Vaknade vid niosnåret denna dag då min enda riktiga hållpunkt är att ta mig till Östersund till 17.30-träningen.
De senaste veckorna har folk kommit fram till mig bakifrån när jag gått runt på staden. De har knackat mig i ryggen, jag har vänt mig om och deras glada, välkomnande smil har förvandlats till ett ursäktande uttryck.
"Oj, förlåt - jag trodde det var Anders Fredriksson. Det var nåt med håret...", säger de innan de lämnar mig ifred.
Så kan vi inte ha det längre. Därför ringde jag från sängkanten till Perssons stolta frisörers reception för att se ifall det finns nån tid senare på dagen, när jag vaknat till. Det gjorde det inte. Däremot fanns det en tid precis där och då.
Visst, sa jag och skyndade så snabbt duschen, tandborsten, benen och bilen bar ner på stan. Det var ju liksom sista chansen att inte lansera sig som Anders Fredrikssons ende son i Östersund.
För inte fan ska jag låta någon jämte sätta sin sax i mitt hår.
Nåväl. Någon gång i framtiden önskar jag att jag blir en människa som kan känna sig avslappnad och tillfreds i en frisörstol.
Det blev bra. Lika bra som sist. Det var bara det att frisör Ullrika gått och blivit heltidsanställd - något som så klart gjorde sig påmint i min plånbok.
Från 200 kronor till 300 kronor, en prisökning på 50% rätt upp i ansiktet. Jag kände på mig att det var för bra för att vara sant. 200 kronor var ju till och med billigare än drop-in-frisören mitt emot Systemet som jag var till några gånger för en handfull år sedan - han som i stort sett satte en pappmall på ens huvud med formen av David Beckhams VM 2002-frilla och klippte. För att man velat ha det så? Nja, mer för att han inte hade andra pappmallar, tror jag.
Snackade med en ÖFK-spelare på Facebook om när träningen var - och han svarade med att det var Coopertest, trekilometers, klockan halv sex.
Snälla medmänniskor - skämta aldrig med mig om sånt. Jag skulle just gå efter cyanidkanylerna när han sa att han drev med mig. Tack för det.
Mer om ÖFK-lånet?
Jag säger till er som jag sa till min mor igår:
Hur länge ska du vara där?
Vet inte.
Hur och vart ska du bo?
Vet inte.
Min tuffaste fråga är dock inte hur jag ska packa, utan vilka nya skivor jag ska packa med till bilresan.
Jag är rädd,
för du ser för bra ut.
Matchen med stort M,
När Söders BK-Kuben II inte blev den rafflande tillställning man hoppats på lommade man istället hem till en framskjuten (tack, du inspelningsbara box) träningslandskamp i fotboll.
En träningslandskamp som kändes väldigt ljummen på förhand, trots Zlatans "ja". Stod och diskuterade i duschen med Jonson om varför ens intresse var så lågt.
Kom fram till följande:
"För vi har inget bra landslag längre. Förut hade vi Zlatan, Henke och Ljungberg på den absoluta toppnivån - och en stabil åtta bakom dessa som gjorde sitt jobb och aldrig gjorde bort sig", sa jag.
Nu har vi Zlatan - ett gäng oprövade U21-spelare som lallar runt i holländska ligan (en liga där Sharbel Touma gjorde femton mål en säsong, mind you), en Johan Elmander som är ungefär lika het som Choko-Dutch är pålitlig, två totalt orutinerade ytterbackar, ett föråldrat mittlås och Krakel Spektakel Kusin Vitamin i målet.
Tyckte jag.
Efter nittio minuter anser jag - på goda grunder - att Sören Ericsons gamla Ljusdalskompis har något förbannat spännande på g av det här på förhand så trassliga kollektivet.
Zlatan inte bara hopp-klackade, bredsiderullade in bollar och höll i spelet - han slet i defensiven, i presspelet och slängde sig för att täcka ett ofarligt uppspel från någon skotsk minkfarmare till mittback. I en träningslandskamp.
Anders Svensson framstod som Xavi i kvadrat när han fick stå rättvänd och måtta rättvänd på skottarnas planhalva. Han skickade smörpass efter smörpass med samma precision som han på fredagkvällarna väljer grönsaker till sina tacotubs.
Bajrami har jag alltid sett som väldigt överskattad. Tyckt han varit alldeles för fipplig med bollen, för dålig på att verkligen ta sig förbi sin spelare en mot en och för mycket av en "åh, han är ung, utländsk och skapligt snabb och teknisk"-kelgris som media plockat fram.
Men idag motbevisade han mig.
Toivonen som komplement bakom Zlatan. Ojvoj, vilket samarbete.
Och GIF Sundsvall-profilen Mikael Lustig visade under sin halvlek att det är han som ska husera på Sveriges högerbacksplats i framtiden. Riktigt hög klass på dennes fyrtiofem och han mötte ju trots allt James McFadden på sin flank. Sebastian Larsson är klok, vis och passningssäker - men han är tydligt för osnabb för att spela ytterback. Det är ingen sprutt i hans överlapp och snabbare yttrar kommer ha peta-stick-stuga med honom längsmed flankerna.
Fan, till och med Wern-bang-boom-tjoff-spark-aj-bloom var bra idag, även om Kim Källström självklart ska starta på ett svenskt balansmittfält 2010.
Bara Krakel Spektakel Kusin Vitamin, den spellevinken, i målet jag är riktigt orolig för. Kom alla Nordfeldtar, Noringar och Oscar Janssoningar och ta över landslagsburen snarast.
Nåja, vi har något på g här, gott folk.
Tio stycken fingrar,
efter så många år,
tio stycken fingrar,
jag som längtat så.
matchen med litet m,
Jaha. Det blev ju inte mycket till batalj på Sidsjövallen i afton.
Vädret var vackert, sällskapet trevligt, kameran okej - men på planen var det inte mycket som gladde.
Kubens reservlag körde över Söders BK med klara 4-1, och det var väl i ärlighetens namn närmare att målskillnaden var den dubbla än att hemmalaget skulle peta in en andra balja. För det ven tätt kring Södersmålvakten Martins stolpar matchen igenom.
Och det var väl inget konstigt med överkörningen egentligen. Kuben hade plockat ner Wedmark, Putte Bolin, Gådin och nån tung svart pjäs vid namn Maurice från sitt stolta Division III-gäng, samtidigt som Söder saknade inte bara vänsterflankens Tobbe och målskytt... f'låt, måltjyven Martinsson - utan även David Batra som kom till matchsamlingen helt ovetandes om att han dragit på sig sin tredje varning senast mot Hassel och därmed var avstängd.
Nu hade inte Söder haft någon chans oavsett. Kuben skickade ner ett för bra lag och det är ju lite av smolket i Division V-bägaren kan jag tycka. Det blir ingen riktig glöd i dessa matcher, det var inte som när jag såg ett vilt kämpande Hassel - med Olle Sarri som kapten och pådrivare - kämpa ner Söder i premiären, utan det här var mer som en reservlagsmatch.
Istället för en lång harang - det är långt nog nu, känner jag - om matchen passar vi istället på att publicera de bilder som pirkt.blogg.se:s utsända fotograf knäppte.
Söders rivige och slitstarke innermittfältare (som av någon outgrundlig anledning placeras på kanten då och då) Sven ligger steget efter Kubenspelaren.
Multisportaren Edelsvärd slet ont på mittfältet med sin något entaktade löpstil mot de unga, kvickare Kubenjuniorerna.
Sven (t.v.) lurpassar på Kubens eminente högerback Putte Bolin. Märk väl den säregna fotograferingskonsten där en mittplansflagga hamnar i fokus i förgrunden.
Det var en vacker afton uppe vid Sidsjövallen. En sån där "äh, nu sitter jag kvar här och framskjuter Sverigematchen en timme via den inspelningsbara boxen"-kväll.
Sven leder ut sina Södersstyrkor till den andra halvleken. Inte för att han är kapten och ledare - utan för att han vill synas på bild. Antar jag.
Dagbladet-kollegan Lukas Sahlin, åter i Kubentröjan efter en sejour i Sidsjö-Böle, mopsade upp sig efter paus och undrade varför jag gick runt med en kamera i näven. "Jo, för att jag måste börja konkurrera med fotograferna på tidningen", svarade jag och syftade på att senast jag skulle skriva för Dagbladet var det på grund av en schemamiss överbokat på redaktionen. Vem tror ni fick lämna skutan? Jo, i brist på dressyrtävlingar just den dagen; jag.
Södertränaren Tommie Larsson går den så kallade "walk of shame" mot omklädningsrummen efter 1-4 i baken. Det som inte syns på bilden är alla de arga farbröder som står längsmed tomterna på Ekorrstigen och buar, fräser och tjoar om avgång.
Fan, så svårt det är att ta bra sportbilder. Åtminstone utan teleobjektiv.
... har man lyckats skaffa sig ett sånt - då kan det ju inte vara någon match. Om man bara hade orken och ambitionen att kanske flytta sig från sin plats vid mittplansflaggan och ställa sig där saker händer.
Men men.
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om det där.
Bara sånt som man kan mäta,
kan jag förstå.
Vädret var vackert, sällskapet trevligt, kameran okej - men på planen var det inte mycket som gladde.
Kubens reservlag körde över Söders BK med klara 4-1, och det var väl i ärlighetens namn närmare att målskillnaden var den dubbla än att hemmalaget skulle peta in en andra balja. För det ven tätt kring Södersmålvakten Martins stolpar matchen igenom.
Och det var väl inget konstigt med överkörningen egentligen. Kuben hade plockat ner Wedmark, Putte Bolin, Gådin och nån tung svart pjäs vid namn Maurice från sitt stolta Division III-gäng, samtidigt som Söder saknade inte bara vänsterflankens Tobbe och målskytt... f'låt, måltjyven Martinsson - utan även David Batra som kom till matchsamlingen helt ovetandes om att han dragit på sig sin tredje varning senast mot Hassel och därmed var avstängd.
Nu hade inte Söder haft någon chans oavsett. Kuben skickade ner ett för bra lag och det är ju lite av smolket i Division V-bägaren kan jag tycka. Det blir ingen riktig glöd i dessa matcher, det var inte som när jag såg ett vilt kämpande Hassel - med Olle Sarri som kapten och pådrivare - kämpa ner Söder i premiären, utan det här var mer som en reservlagsmatch.
Istället för en lång harang - det är långt nog nu, känner jag - om matchen passar vi istället på att publicera de bilder som pirkt.blogg.se:s utsända fotograf knäppte.
Söders rivige och slitstarke innermittfältare (som av någon outgrundlig anledning placeras på kanten då och då) Sven ligger steget efter Kubenspelaren.
Multisportaren Edelsvärd slet ont på mittfältet med sin något entaktade löpstil mot de unga, kvickare Kubenjuniorerna.
Sven (t.v.) lurpassar på Kubens eminente högerback Putte Bolin. Märk väl den säregna fotograferingskonsten där en mittplansflagga hamnar i fokus i förgrunden.
Det var en vacker afton uppe vid Sidsjövallen. En sån där "äh, nu sitter jag kvar här och framskjuter Sverigematchen en timme via den inspelningsbara boxen"-kväll.
Sven leder ut sina Södersstyrkor till den andra halvleken. Inte för att han är kapten och ledare - utan för att han vill synas på bild. Antar jag.
Dagbladet-kollegan Lukas Sahlin, åter i Kubentröjan efter en sejour i Sidsjö-Böle, mopsade upp sig efter paus och undrade varför jag gick runt med en kamera i näven. "Jo, för att jag måste börja konkurrera med fotograferna på tidningen", svarade jag och syftade på att senast jag skulle skriva för Dagbladet var det på grund av en schemamiss överbokat på redaktionen. Vem tror ni fick lämna skutan? Jo, i brist på dressyrtävlingar just den dagen; jag.
Södertränaren Tommie Larsson går den så kallade "walk of shame" mot omklädningsrummen efter 1-4 i baken. Det som inte syns på bilden är alla de arga farbröder som står längsmed tomterna på Ekorrstigen och buar, fräser och tjoar om avgång.
Fan, så svårt det är att ta bra sportbilder. Åtminstone utan teleobjektiv.
... har man lyckats skaffa sig ett sånt - då kan det ju inte vara någon match. Om man bara hade orken och ambitionen att kanske flytta sig från sin plats vid mittplansflaggan och ställa sig där saker händer.
Men men.
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om det där.
Bara sånt som man kan mäta,
kan jag förstå.
matchrapportör på plats,
Ikväll smäller det. Jag vet att ni sitter och laddar hemmavid för en trevlig fotbollsafton.
pirkt.blogg.se kommer som en av få svenska medier vara på plats med såväl fotograf som skribent och rapportera hem om varenda steg som tas på gräsplanen.
Lite av en milstolpe.
pirkt.blogg.se kommer som en av få svenska medier vara på plats med såväl fotograf som skribent och rapportera hem om varenda steg som tas på gräsplanen.
Lite av en milstolpe.
Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting
Och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser
Och hundratusen röster skriker efter något mer
för sent,
Fan.
Nu kom jag på vad jag skulle ha sagt till fyllot på Östersunds bussterminal när han hånade mina spaghettiarmar.
"Idiotaffären ringde, de började sälja slut på dig".
Fattar ni?
Om jag ändå kunde iscensätta samma situation men med en ny publik. En sak är säker, det brandgula linnet åker med mig till Östersund imorgon eftermiddag.
It happens every now and then
that I dream of when we'll have som time
just you and I.
But I know we never will.
But I will keep hoping,
oh, yes I will.
Nu kom jag på vad jag skulle ha sagt till fyllot på Östersunds bussterminal när han hånade mina spaghettiarmar.
"Idiotaffären ringde, de började sälja slut på dig".
Fattar ni?
Om jag ändå kunde iscensätta samma situation men med en ny publik. En sak är säker, det brandgula linnet åker med mig till Östersund imorgon eftermiddag.
It happens every now and then
that I dream of when we'll have som time
just you and I.
But I know we never will.
But I will keep hoping,
oh, yes I will.
hemma,
Jag hade glömt hur enormt segt det är att åka buss hem från en match då jag för första gången på länge valde att inte lägga mig på liggunderlaget i mittgången och sova.
Att det är 2010 och att man fortfarande inte kan uppnå en någorlunda stabil internetlina på en buss - jag fattar inte riktigt det. Är det månne kartellbildning bland alla Sveriges bussföretag?
"Ska vi låta resenärerna använda vårt riktiga nätverk?"
"Nej, vi låter dem försöka koppla upp sig på den där gamla trassliga tändspolen vi har på taket. Om några år, kära bussägarkollegor, då lanserar vi vårt redan befintliga nätverk och kan då ta ut lite extra betalt".
"Men jag har ingen tändspole på taket".
"Det gör inget. Sätt upp vad som helst på taket, grejen är inte att resenärerna ska kunna koppla upp sig, utan att de ska tro att de ska kunna koppla upp sig. Då sitter de och kokar hela bussresan över att det inte funkar, och nör vi sedan lanserar vårt redan befintliga, perfekt fungerande nätverk kommer de att betala multum".
Det är tur att man har Stånk-Tommy att ta till.
Jag har sett best-of-klippet alldeles för många gånger, men riktigt bra humor blir man aldrig riktigt trött på - och när Tommy börjar snacka lurvpösar...
Sen amerikanska The Office på det. Något av det bästa i humorväg.
Imorgon förmiddag skulle sportchefen ringa och imorgon eftermiddag vet jag inte riktigt var i vårt avlånga land jag befinner mig. Endera i nån liten övernattningslägenhet i Östersund eller i Gula villan där det är matchgenomgång efter Väsbysegern.
Fan, vilket spännande liv jag lever.
Om det inte finns himmel, Fredrik,
varför föddes man snäll?
Det här är mina armbågar, Fredrik,
jag ska vässa dom ikväll.
årets bottennapp,
1-4 mot Sirius.
Fy fan vad dåligt.
Vi brukar spela bra fotboll i U21. Riktigt bra. Vi brukar trilla boll fint, styra spelet, diktera tempot och när läge finns sticka snabbt i djupled.
Av det syntes ingenting idag. Vi gör förvisso 1-0-målet då Aziz viker in från högerflanken och slår ett perfekt vänsterinlägg till Alieu på bortre som dunkar in bollen med vänstern - men ska man se halvnyktert på det hela kommer vi inte upp i ens närheten av normal standard i en enda minut under matchen.
1-1 i paus (en hörna på bortre) har vi i alla fall och vi snackar om att vi ska höja oss och att de kommer tröttna.
Det blir tvärtom. Sirius gör 2-1 knappa minuten in på den andra halvleken då Bale Sylvester Sunday (ni som satt på IP ifjol med mig förstår hur mycket jag skäms när jag skriver dessa rader) löper i djupet, får en chippassning och lobbar bollen vidare i nät. Vi sjunker ihop som lurvpösar efter att Stånk-Tommy gått lös med sitt spett.
Vi blir ännu sämre i andra halvlek. I första har vi ett visst hot i djupled - något vi tröck på inför matchen med speedkulor som Nerkman, Aziz, Alieu och Granit som spjutspetsar - men i andra har vi absolut ingenting.
Vi blir totalt överspelade på mitten, av någon anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på, och deras tre nigerianer får gång på gång komma rättvända mot backlinjen.
Offensivt håller vi varken i bollen eller hotar bakom backlinjen. Defensivt ligger vi varken lågt, pressar högt eller är aggressiva. Sirius har inga problem med att rulla runt bollen och hitta ytor, främst på kanterna.
Det här var säsongens absoluta bottennapp i U21-Allsvenskan för GIF Sundsvalls del. Vi har aldrig varit i närheten av så här dåliga.
Fan.
Äcklig match i övrigt. De sällsynt sega bollarna i kombination med Västhagen-gräset utanför Anders Diös-hallen gjorde det svårt. Och Sirius U21 var inget gäng man bjuder hem på grillkväll efter säsongen. Att nigerianen i gula skor fick vara kvar på planen i 90 minuter kan diskuteras.
Men jag ska inte skylla på något. Vi ska inte skylla på något. Vi var kass.
Bussarna här utanför går ingenstans.
Det är ingen som vill någon vart.
Jag har åkt så många varv,
och det är alltid lika svart.
Fy fan vad dåligt.
Vi brukar spela bra fotboll i U21. Riktigt bra. Vi brukar trilla boll fint, styra spelet, diktera tempot och när läge finns sticka snabbt i djupled.
Av det syntes ingenting idag. Vi gör förvisso 1-0-målet då Aziz viker in från högerflanken och slår ett perfekt vänsterinlägg till Alieu på bortre som dunkar in bollen med vänstern - men ska man se halvnyktert på det hela kommer vi inte upp i ens närheten av normal standard i en enda minut under matchen.
1-1 i paus (en hörna på bortre) har vi i alla fall och vi snackar om att vi ska höja oss och att de kommer tröttna.
Det blir tvärtom. Sirius gör 2-1 knappa minuten in på den andra halvleken då Bale Sylvester Sunday (ni som satt på IP ifjol med mig förstår hur mycket jag skäms när jag skriver dessa rader) löper i djupet, får en chippassning och lobbar bollen vidare i nät. Vi sjunker ihop som lurvpösar efter att Stånk-Tommy gått lös med sitt spett.
Vi blir ännu sämre i andra halvlek. I första har vi ett visst hot i djupled - något vi tröck på inför matchen med speedkulor som Nerkman, Aziz, Alieu och Granit som spjutspetsar - men i andra har vi absolut ingenting.
Vi blir totalt överspelade på mitten, av någon anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på, och deras tre nigerianer får gång på gång komma rättvända mot backlinjen.
Offensivt håller vi varken i bollen eller hotar bakom backlinjen. Defensivt ligger vi varken lågt, pressar högt eller är aggressiva. Sirius har inga problem med att rulla runt bollen och hitta ytor, främst på kanterna.
Det här var säsongens absoluta bottennapp i U21-Allsvenskan för GIF Sundsvalls del. Vi har aldrig varit i närheten av så här dåliga.
Fan.
Äcklig match i övrigt. De sällsynt sega bollarna i kombination med Västhagen-gräset utanför Anders Diös-hallen gjorde det svårt. Och Sirius U21 var inget gäng man bjuder hem på grillkväll efter säsongen. Att nigerianen i gula skor fick vara kvar på planen i 90 minuter kan diskuteras.
Men jag ska inte skylla på något. Vi ska inte skylla på något. Vi var kass.
Bussarna här utanför går ingenstans.
Det är ingen som vill någon vart.
Jag har åkt så många varv,
och det är alltid lika svart.
i vårt glada lag,
Då satt man på en buss igen.
Vi sitter ett gäng grabbar och gör det man brukar göra på en bortaresa med U21-laget. Vi sjunger:
"Åh, Nylund är här, och Fjulle är här, tänk vad roligt att Erik är här. Och i vårt glada lag har vi Alieu här idag, och tänk vad roligt att Aziz är här".
Vi ska möta Sirius borta i U21-serien och ovanstående a-lagsspelare är med. På matchgenomgången snackade vi för första gången i U21-sammanhang om att verkligen göra allt för att vinna matchen. Vi har häng på en slutspelsplats (fem poäng bakom BP med två matcher mindre spelade) och ska försöka knipa den.
... och Nylund, som är lika gammal och vis som resten av laget tillsammans, är kapten.
Återkommer ikväll med en bättre segeranalys och förhoppningsvis en längre text - om jag kan överföra en MMS-bild jag fått till datorn.
Kan man göra det?
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst,
jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
Vi sitter ett gäng grabbar och gör det man brukar göra på en bortaresa med U21-laget. Vi sjunger:
"Åh, Nylund är här, och Fjulle är här, tänk vad roligt att Erik är här. Och i vårt glada lag har vi Alieu här idag, och tänk vad roligt att Aziz är här".
Vi ska möta Sirius borta i U21-serien och ovanstående a-lagsspelare är med. På matchgenomgången snackade vi för första gången i U21-sammanhang om att verkligen göra allt för att vinna matchen. Vi har häng på en slutspelsplats (fem poäng bakom BP med två matcher mindre spelade) och ska försöka knipa den.
... och Nylund, som är lika gammal och vis som resten av laget tillsammans, är kapten.
Återkommer ikväll med en bättre segeranalys och förhoppningsvis en längre text - om jag kan överföra en MMS-bild jag fått till datorn.
Kan man göra det?
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst,
jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
tre poäng är tre poäng är tre poäng,
Foto: Anders Thorsell.
Tre poäng hemma mot Väsby. Vi och Norrköping rycker. Sex poäng ner till Degarna på kvalplats.
Allting är perfekt.
Ja.
Och nej.
För vi spelade inte riktigt fotboll som ett riktigt topplag idag. Inte alls, faktiskt. Att vi leder efter fyrtiofem bedrövliga minuter har vi Emil Forsbergs nyvunna självförtroende och bara Emil Forsbergs nyvunna självförtroende att tacka för. Jag har sett Foppa ta många skott mot målen på IP i Superettan - men knappt ett enda som han vågat trott på på samma sätt som när han står och skickar iväg projektiler före och efter träningarna.
Idag trodde han på det, la fram bollen perfekt till sin häxpipa till högerfot och drog till. Det såg ut som en halvträff, det blev inget riktigt dykskott, men det var ingen av de dryga 3100 personerna på IP som klagade på utfallet då bollen seglade upp i Poppen Björklunds högra kryss.
Annars var det inte mycket att glädjas över för de betalande åskådarna när de gick för att handla pausmazarinen. Väsby har sitt kortpassningsspel, sitt överdrivna lirkande, sina duktiga kantlöpare (Daniel Gustavsson, AIK-lånet, var bäst på planen på sin högerkant i första) - och vi hade inte mycket alls. Inget tydligt spel. Det blev många bollar på halvchans mot de två tornen på topp, det blev småduttande på mitten i fel lägen och det var bara genom Foppa på vänsterkanten som vi kom till lägen.
Foppa kom till många skott, mycket på grund av att han är en väldigt lurig spelare - men också mycket på grund av att Väsbys högerback i en-mot-en-lägena skenade ut mot sidlinjen och lät Foppa vandra inåt och skjuta ostört. Mycket märkligt.
Defensivt kommer Väsby till en handfull instick som nog resulterat i något baklängesmål om vi haft, låt säga, Poppen i målet och inte en vaken och alert Tommy Naurin som snabbt var ute och avvärjde allt som stacks in bakom backlinjen.
Sen att Tommy tappar en boll som leder till bortaledningen i den andra halvleken... Jag ska inte skriva att det är sånt som händer.
För det är ju sånt som inte händer. Upp på ett inlägg, ohotad, hinner tänka på hur han ska sätta igång bollen - hur snabbt det ska gå och vart han ska kasta bollen, bollen är blöt, handskarna hala - och 1-2 är ett faktum.
Men Tommy räddar oss i den första halvleken. Utan hans utrusningar och spelförståelse på insticken hade vi legat under i paus. Det är jag övertygad om. Och som min far - som får symbolisera gemene man på läktaren - sa; "Han får ta på sig 2-1-målet, så klart. Men han räddade ju oss i första halvleken". Så jag tror inte många av de dryga 3100 på läktarna kommer haka upp sig på det tappade inlägget.
Jag hoppas Tommy inte grämer sig alltför mycket. Vi vann ju. Vi ligger på uppflyttningsplats. Och vi hade inte gjort det utan Göteborgarens storspel.
Robin Malmqvist - där har vi en målvakt som kan gräma sig.
Nyckeln till vändningen stavades idag Aziz Corr Nyang. Gambiern har kanske inte på egen hand gett upphov till ramsan "Stor och stark Giffare", men när han är i det slag han var i idag är han en av seriens absolut giftigaste spelare. Fart på benen, ofta rättvänd mot backlinjen, avig som ingen annan med bollen - och idag släppte han bollen i exakt rätt tillfällen.
... som till Walle på dennes 2-2-mål från nära håll efter att Aziz inväntat överlappet och släppt bollen precis - varpå Walle dundrat in bollen via lite Väsbyback och lite Popp.
... och som till Foppas 3-2-mål med fem kvar då Walle serverade en djupledsboll på Aziz som drev ner mot kortlinjen och spelade (med Poppen Björklunds GIF-hjälpsamma nävars hjälp) Foppa vid straffpunkten. Foppa sparkade hål i luften och slog knut på sig själv när han skulle volleyskjuta in segermålet, men när han fläkte iväg ett andra försök i all hast så gick det - om än marginellt - bättre. Bollen träffades med en underlig yttersida och seglade sakta snett utåt åt höger och träffade målramen i närheten av ribbkrysset - och seglade in.
Jag och Lagréll satt, när chansen-att-få-hoppa-in-nerven dog tidigt i andra halvlek, och diskuterade. Vår stolta andramålvakt jämförde oss då med Real Madrid.
Nej, jag vet. Absolut ingenting i vårt spel skvallrade om La Liga igår. Men den där känslan man har när man ser Real Madrid ligga under mot Santander hemma, att man vet att hur knackigt de än spelar så kommer de att vända och vinna - lite av den känslan har vi också just nu. Det är ju omöjligt slumpen som fixat de 12 extrapinnar vi säkrat under matchernas sista tio minuter.
Fan, utan våra sista-tio-mål hade vi legat alldeles ovanför nedflyttningskvalplatserna.
Övrigt då?
Silfver kom in tidigt (Holster vred till knät och stukade foten och skulle upp och kika upp det på sjukhuset) som balansspelare - för första gången i Superettan. Ni som sett U21-matcherna under året (ni är alldeles för få) har sett hur Silfver totaldominerat i den rollen mot allsvenska spelare. Han fick tyvärr inte ut så mycket idag. Det svåra som brukar fungera prickfritt i U21 misslyckades, passningarna satt inte på foten som de brukar och han hamnade lite för ofta i rent fysiska dueller mot de grövre grönklädda.
Men så i slutet fick han tag på spelet och vi kände igen vår U21-dirigent. Han vann bollen och serverade Aziz gata innan 2-2-målet och i slutet hade han flera fina en-touch-kombinationer när vi ville hålla i bollen.
Jag tror mycket, mycket på Silfver som balansspelare - ni såg väl GAIS-matchen i cupen? - och han växte allt eftersom.
Foppa kom, precis som i Hammarbymatchen, bort i den andra halvleken. Rörde inte bollen mer än en handfull gånger, och jag kan inte sätta fingret på vad det beror på. Han som styr hela vår offensiv i första får helt sonika bara inga bollar att jobba med.
Vi gör tre mål, Väsby två. Vi vinner. Vi fixar sex poäng ner till kvalplatsen. Det jublas i omklädningsrummet.
Ibland är fotboll ett väldigt enkelt och konkret spel.
Mot Bajen i senaste hemmamatchen spelade vi långa stunder fantastiskt men fick en poäng. Idag spelar vi mer eller mindre skit i 90 minuter men får tre pinnar.
Då är det svårare att förstå.
Vad som är väldigt enkelt att förstå är dock följande:
Bra lag, riktiga topplag med vinnarattityden utanpå kläderna, vinner även när de spelar riktigt dåligt - långt under deras förmåga.
Och vi vann idag.
Dom sista drömmarna sträcker sig mot himlen.
gudmunder mete och jag,
Uppe i ottan idag. Inget konstigt med det. Däremot att även Klonk-Basse, vars gryning sträcker sig till fyra-fem på eftermiddagen, var uppe i samma tidszon var något av en skräll.
Och nog märktes det att Klonk-Basse inte var på hemmavatten i Långsjön. Medan jag och min farfar lurade abborrar i parti och minut satt Klonk-Basse, trots sin medrigg, helt torrlagd och min farfar började kalla honom för "rudis".
Rudis är tydligen gammelsvenska för vad en 12-åring av idag skulle kalla "n00b". En rudis är en person utan talang som är djupt okunnig inom något ämne, enligt mitt nätuppslagsverk.
Klonk-Basse framstod som en tvättäkta rudis, tills hans medrigg spelade abborrarna ett spratt och plötsligt satt en grönrandig krake på kroken.
Klonk-Basses största krake överst, min största nedanför. Klonk-Basse började ropa om "dött lopp" och att det var omöjligt att skilja fiskarna åt.
Tävlingsmänniskan i mig, som vänt hem med största fisken vid varje fisketur så här långt, ville annat.
Fram med hushållsvågen.
Klonk-Basses lille utmanarfirre vägde in på 230 ynka gram.
Min koloss till abborre vägde däremot in på tunga, mäktiga 246 gram.
Och, som storfiskare världen över brukar säga: Sexton gram är sexton gram är sexton gram.
Största fisken igen och fortfarande obesegrad med metspöt i år i Svea Rikes insjöar.
Ett svårslaget rekord och det är bara gamle IFK Norrköping- och Malmöbacken Gudmunder Mete som har kunnat rada upp likadana sviter med metspöt i modern tid.
Segerbild i farfars bästa galonbyxor och min bästa Patronerna-kepa.
Ikväll syns vi - men säkert alldeles för få av er - på Idrottsparken då vi rycker i toppstriden.
Faller jag nu går jag sönder,
dom kommer peka för alla har hört det.
Och nog märktes det att Klonk-Basse inte var på hemmavatten i Långsjön. Medan jag och min farfar lurade abborrar i parti och minut satt Klonk-Basse, trots sin medrigg, helt torrlagd och min farfar började kalla honom för "rudis".
Rudis är tydligen gammelsvenska för vad en 12-åring av idag skulle kalla "n00b". En rudis är en person utan talang som är djupt okunnig inom något ämne, enligt mitt nätuppslagsverk.
Klonk-Basse framstod som en tvättäkta rudis, tills hans medrigg spelade abborrarna ett spratt och plötsligt satt en grönrandig krake på kroken.
Klonk-Basses största krake överst, min största nedanför. Klonk-Basse började ropa om "dött lopp" och att det var omöjligt att skilja fiskarna åt.
Tävlingsmänniskan i mig, som vänt hem med största fisken vid varje fisketur så här långt, ville annat.
Fram med hushållsvågen.
Klonk-Basses lille utmanarfirre vägde in på 230 ynka gram.
Min koloss till abborre vägde däremot in på tunga, mäktiga 246 gram.
Och, som storfiskare världen över brukar säga: Sexton gram är sexton gram är sexton gram.
Största fisken igen och fortfarande obesegrad med metspöt i år i Svea Rikes insjöar.
Ett svårslaget rekord och det är bara gamle IFK Norrköping- och Malmöbacken Gudmunder Mete som har kunnat rada upp likadana sviter med metspöt i modern tid.
Segerbild i farfars bästa galonbyxor och min bästa Patronerna-kepa.
Ikväll syns vi - men säkert alldeles för få av er - på Idrottsparken då vi rycker i toppstriden.
Faller jag nu går jag sönder,
dom kommer peka för alla har hört det.
den jagar mig, men jag är inte där,
Beger mig nog till farmor och farfars stuga i Långsjön imorgon och fiskar och umgås.
Eftersom nyckeln till en välbesökt blogg är att ha bilder på sig själv i tid och otid syns vi i nämnda stuga på bilden ovan.
Fars trettio år gamla Fjällräven-jacka har matchats med ett par kortbyxor från Humör som jag alltid tyckt sett ganska bra ut. Men man behöver inte titta särskilt noga på den här bilden för att konstatera att det ser ut som att jag har gjort i byxan på ett sätt som inte ens den mest rutinerade av äldreomsorgens alla vårdbiträden sett maken till.
Varför skriver jag det här då? Jo, lite för att håna mig själv. Jo, för att jag vill sno några läsare från Kenzas blogg - men främst för att jag vill berätta att Söndermarken är en av de absolut bästa skivor som någonsin släppts.
Jo.
Han öppnar med Faller. Följer upp med Åt samma håll. Fortsätter med Min älskling har ett hjärta av snö, Över gränsen och Dunkla rum.
Smaka på den där femlingen i munhålan ett tag. Tänk igenom om ni någonsin hört en starkare inledningsfemma.
Och inse sedan att skivan i det närmaste blir bättre andra halvan.
Timglas är en av de absolut finaste låtar som någonsin gjorts och avslutande Söndermarken... Hade jag fått beskriva min uppväxt på trehundra A4-sidor hade jag inte kunnat få in så många målande berättelser som Lasse får på en handfull verser i Söndermarken.
2003 var jag en lallare som skulle svarat "jag vet inte. Allt?" när någon frågade vilken musik jag lyssnade på.
De skivor jag betalade pengar för innan 2003 är så genanta att jag aldrig - inte ens under ed eller pistolhot - skulle avslöja dem.
Men sen kom Lasses Söndermarken som min far eller mor köpte och applicerade i spelaren. Och där är vi nu.
Hade den inte kommit hade jag kanske suttit och lyssnat på Black Eyed Peas nya i detta nu och sagt till folk att den "är den tyngsta låten".
Tack för att jag inte säger sånt, Lasse.
det är ett timglas som bara rinner det finns inget att förstå När himlen är blodröd och brinner är det natten som tränger sig på
vad ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här?
Jahaja, gott folk.
Vad ska man ta sig till?
För det här klarar vi väl inte en hel höst av?
Jag har under min uppväxt haft väldigt få givna veckovisa höjdpunkter i min miserabla vardag - men en är Premier League-lördagarna på Canal+.
Lasse Granqvists och Jens Fjellströms vana och kunniga studiosnack, Jonas Dahlqvists nördighet, Anders Fredrikssons kommentatorsröst och tunna, fladdrande hår på plats i England - ja, till och med Stefan Thylins stundtals sega nostalgiberättelser har förgyllt mina lördagar.
Premier League-lördag var det enda jag trodde var heligt. Det spelade liksom ingen roll om vi fick nya regeringar, om ekonomin sjönk i botten, om ministrar blev knivhuggna till döds - vi kunde ändå sätta oss tillrätta i soffan och njuta av fantastiska fotbollssändningar från England på lördagseftermiddagarna.
Det har stått klart ett tag att Viasat köpt upp Premier League-rättigheterna, men när vi vid fyrasnåret idag vaknade upp på riktigt till vår nya omritade tevevärld gjorde vi det med ett ryck. Ett smärtsamt jävla ryck.
För där stod alla världsstjärnor uppradade. Rooney, Vidic. Lampard, Terry. Manchester United mot Chelsea. Okej, att det inte var Premier League men det kunde lika gärna ha varit.
Och i kommentatorsbåset - där satt Bosse Pettersson.
Ska man kanske göra som United-förvärvet Chicarito (vilket fult smeknamn, är han 12 år gammal?) och skjuta sig själv i huvudet?
Jag ska inte försöka vara nyanserad när jag skriver om Bosse Pettersson. Jag ska inte försöka vara lustig. Jag ska bara konstatera fakta:
Bosse Pettersson är nog Sveriges absolut sämsta fotbollsexpert. Han kan verkligen ingenting. Han är dålig på att prata och han ser ut att vara en sliskig säljchef för ett nystartat märke vid namn Malignt Melanom.
Jag vet inte om jag kommer att klara en sån här höst. Någonting dog i mig när jag hörde Bosse Pettersson börja spekulera (bland annat om att Mesut Özil inte behövdes i United "då han och Berbatov är alldeles för lika som spelartyper") och jag insåg att det inte bara var för den här plojmatchen - där Chelsea för övrigt var osannolikt bleka - utan för hela den långa fotbollssäsongen.
Eftersom det här var något av kick-offen för "världens bästa sändningar" från de brittiska öarna trodde jag Viasat skulle satsa stenhårt på den här plojcupen. Speciellt då matchen visades på TV6. Men jag klockade, på ett ungefär, hålltiderna i halvtidsvilan och detta bjöds tittarna på:
Sju minuters reklamavbrott där de visade "världens bästa Premier League-sändningar"-reklamen inte mindre än tre gånger.
En skylt med kommande helgs Premier League-sändningar samt ett tre minuter långt ihopklipp från tidigare Community Shield-finaler lagen emellan.
Fyra minuters reklam.
Jag säger inte att det kommer vara så här varje lördag - det här var trots allt inte Premier League - men det lär ju ge en liten försmak.
Frågan är - vart ska vi vända oss? Vad ska vi ta oss till?
Vart ska jag mejla? Vart ska jag ringa? Vart ska jag se min Premier League-fotboll?
Hur tänkte ni ta er igenom hösten?
I en fotölj på TV3,
sitter en självgod konfrencier,
och indoktrinerar våran smak.
Med ett hjärta av sten,
och en hjärnklo ger han sken,
av att va' en herre som kan ta sig där bak.
Han vill så gärna styra vårt beteende,
med sin höga position och höga anseende.
Han vill döda våra kval, med fräna ord och skitmoral.
Ja, Riddar Kato suddar ut varenda spår av vilsenhet,
tills vi bor i varsitt tvättmedelspaket.
Vad ska man ta sig till?
För det här klarar vi väl inte en hel höst av?
Jag har under min uppväxt haft väldigt få givna veckovisa höjdpunkter i min miserabla vardag - men en är Premier League-lördagarna på Canal+.
Lasse Granqvists och Jens Fjellströms vana och kunniga studiosnack, Jonas Dahlqvists nördighet, Anders Fredrikssons kommentatorsröst och tunna, fladdrande hår på plats i England - ja, till och med Stefan Thylins stundtals sega nostalgiberättelser har förgyllt mina lördagar.
Premier League-lördag var det enda jag trodde var heligt. Det spelade liksom ingen roll om vi fick nya regeringar, om ekonomin sjönk i botten, om ministrar blev knivhuggna till döds - vi kunde ändå sätta oss tillrätta i soffan och njuta av fantastiska fotbollssändningar från England på lördagseftermiddagarna.
Det har stått klart ett tag att Viasat köpt upp Premier League-rättigheterna, men när vi vid fyrasnåret idag vaknade upp på riktigt till vår nya omritade tevevärld gjorde vi det med ett ryck. Ett smärtsamt jävla ryck.
För där stod alla världsstjärnor uppradade. Rooney, Vidic. Lampard, Terry. Manchester United mot Chelsea. Okej, att det inte var Premier League men det kunde lika gärna ha varit.
Och i kommentatorsbåset - där satt Bosse Pettersson.
Ska man kanske göra som United-förvärvet Chicarito (vilket fult smeknamn, är han 12 år gammal?) och skjuta sig själv i huvudet?
Jag ska inte försöka vara nyanserad när jag skriver om Bosse Pettersson. Jag ska inte försöka vara lustig. Jag ska bara konstatera fakta:
Bosse Pettersson är nog Sveriges absolut sämsta fotbollsexpert. Han kan verkligen ingenting. Han är dålig på att prata och han ser ut att vara en sliskig säljchef för ett nystartat märke vid namn Malignt Melanom.
Jag vet inte om jag kommer att klara en sån här höst. Någonting dog i mig när jag hörde Bosse Pettersson börja spekulera (bland annat om att Mesut Özil inte behövdes i United "då han och Berbatov är alldeles för lika som spelartyper") och jag insåg att det inte bara var för den här plojmatchen - där Chelsea för övrigt var osannolikt bleka - utan för hela den långa fotbollssäsongen.
Eftersom det här var något av kick-offen för "världens bästa sändningar" från de brittiska öarna trodde jag Viasat skulle satsa stenhårt på den här plojcupen. Speciellt då matchen visades på TV6. Men jag klockade, på ett ungefär, hålltiderna i halvtidsvilan och detta bjöds tittarna på:
Sju minuters reklamavbrott där de visade "världens bästa Premier League-sändningar"-reklamen inte mindre än tre gånger.
En skylt med kommande helgs Premier League-sändningar samt ett tre minuter långt ihopklipp från tidigare Community Shield-finaler lagen emellan.
Fyra minuters reklam.
Jag säger inte att det kommer vara så här varje lördag - det här var trots allt inte Premier League - men det lär ju ge en liten försmak.
Frågan är - vart ska vi vända oss? Vad ska vi ta oss till?
Vart ska jag mejla? Vart ska jag ringa? Vart ska jag se min Premier League-fotboll?
Hur tänkte ni ta er igenom hösten?
I en fotölj på TV3,
sitter en självgod konfrencier,
och indoktrinerar våran smak.
Med ett hjärta av sten,
och en hjärnklo ger han sken,
av att va' en herre som kan ta sig där bak.
Han vill så gärna styra vårt beteende,
med sin höga position och höga anseende.
Han vill döda våra kval, med fräna ord och skitmoral.
Ja, Riddar Kato suddar ut varenda spår av vilsenhet,
tills vi bor i varsitt tvättmedelspaket.
hej, jag ska till fyran, ah, jag ska högst upp, hejdå,
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva.
En och en halvtimme innan matchen mot Dalkurd kallade ÖFK:s spelande tränare in mig till sitt rum.
Jag var riktigt nervös. Jag visste ju inte hur startelvan skulle se ut men jag visste att jag inte lämnat GIF Sundsvalls första riktiga träningsperiod på tre veckor för att åka bil i två timmar, sitta på ett hotellrum och ha tråkigt i fyra dagar - och sen bara sitta på bänken i ettan innan jag åkte tillbaka.
Men det hade jag tydligen. Han ville se mig i en hel träningsvecka först innan han satte in mig direkt i laget, sa han.
Jag ska inte hålla på och ljuga, jag blev väldigt tom inombords. Less och tom. Visade inget till tränartrojkan eller medspelarna som snart skulle ut och spela, så klart, men det kändes ju självklart kasst.
Jag satt och undrade om det var inofficiella SM i Självförtroendesänkning. Man har åkt land och rike runt med GIF utan en enda spelminut i Superettan. Då beger man sig till Östersund, uthärdar några trista dygn på hotell av den enda anledningen att man äntigen ska få känna på riktig matchning.
Då blir man petad igen - i en nu lägre serie.
En av nackdelarna med att levererar startelvan en och en halv timme innan match är ju att det totalt sänker den som tror sig spela men blir petad. Något som jag ändå trott, även om fredagsträningen gav indikationer på att det kunde bli petning låg jag på hotellrummet med tanken på att "jag skulle inte vara här om jag inte skulle spela".
Jag blev helt ställd. Tom inombords. Inte för att jag tycker att jag är bättre än Olle och Christoffer som fick starta på mittbacken (de är prickfria i första halvlek), utan för att jag alltid sett det som självklart att om man blir utlånad från ett lag till ett annat med kort varsel för att få matchträning - då spelar man.
Men men. Jag satt på min bänk och såg ett Dalkurd som låg lågt medan ÖFK fick sköta spelet, även fast man inte behövde vara Jens Fjellström för att - genom att titta på laguppställningen - konstatera att det borde ha varit tvärt om.
Dalkurd ligger extremt lågt, våra backar får rulla bollen mellan sig men vi hittar inte framåt. Istället vinner Dalkurd boll och ställer om snabbt, och första, andra, tredje och även sjuttonde alternativet för dalakurderna är att söka sig ut mot Brwa Nouri på vänsterkanten. Och det fungerade ju hyfsat då både 2-1-målet och 3-2-målet kom på upprullningar på vänstersidan följt av inspel.
Vi gör båda våra mål på fasta situationer, båda som ett resultat av att Dalkurds målvakt inte direkt var hemtam som en blåmes i luftrummet.
2-2-målet kommer i fyrtiofemte och folket på läktaren jublar och vädrar morgonluft. När Dalkurd rullar igång avsparken är vi inne i den 46:e. De får enkelt rulla ut bollen till Brwa Nouri på vänsterkanten och, tja, ett vänsteranfall och ett instick senare är det 3-2 och det kan vara det mest "opsykologiska" mål jag någonsin sett live.
Och ett av de absolut sämst insläppta.
Precis när jag ska ut och bolla gris med Ludde och Jacke kommer en i tränartrojkan och säger till mig att jag ska in. Högerbacken Per skulle ut, mittbacken Olle skulle flyttas ut på kanten.
Mina fyrtiofem minuter ska jag väl inte säga så mycket om. Jag fick mycket boll, fick stå och dirigera lite och man är väl ingen Pirlo men jag gjorde mitt yttersta för att hitta vändningar på spelet.
Det blev hur som helst inga mål framåt, men heller inga bakåt i en andra halvlek som kan liknas vid den U21-laget hade mot Trelleborg i tisdags. Fast nu var det vi som tröck fram allt folk och de som kontrade. Och precis som då borde väl det kontrande laget ha lyckats punktera matchen.
Men vi borde ju också ha gjort 3-3 när Ante Björkebaum har öppet mål från två meter, men en flaxande Dalkurdmålvakt hinner tillbaka och rädda mirakulöst.
Jaja. Noll poäng, Dalkurd passerade - och jag fick börja på bänken. Det var inte direkt vad jag ville ha ut av mitt Östersundsäventyr innan jag igår kväll satte mig i bilen i två timmar hemöver.
Jag säger vi är vilsna unga män på jakt efter lust,
på flykt från tiden.
En och en halvtimme innan matchen mot Dalkurd kallade ÖFK:s spelande tränare in mig till sitt rum.
Jag var riktigt nervös. Jag visste ju inte hur startelvan skulle se ut men jag visste att jag inte lämnat GIF Sundsvalls första riktiga träningsperiod på tre veckor för att åka bil i två timmar, sitta på ett hotellrum och ha tråkigt i fyra dagar - och sen bara sitta på bänken i ettan innan jag åkte tillbaka.
Men det hade jag tydligen. Han ville se mig i en hel träningsvecka först innan han satte in mig direkt i laget, sa han.
Jag ska inte hålla på och ljuga, jag blev väldigt tom inombords. Less och tom. Visade inget till tränartrojkan eller medspelarna som snart skulle ut och spela, så klart, men det kändes ju självklart kasst.
Jag satt och undrade om det var inofficiella SM i Självförtroendesänkning. Man har åkt land och rike runt med GIF utan en enda spelminut i Superettan. Då beger man sig till Östersund, uthärdar några trista dygn på hotell av den enda anledningen att man äntigen ska få känna på riktig matchning.
Då blir man petad igen - i en nu lägre serie.
En av nackdelarna med att levererar startelvan en och en halv timme innan match är ju att det totalt sänker den som tror sig spela men blir petad. Något som jag ändå trott, även om fredagsträningen gav indikationer på att det kunde bli petning låg jag på hotellrummet med tanken på att "jag skulle inte vara här om jag inte skulle spela".
Jag blev helt ställd. Tom inombords. Inte för att jag tycker att jag är bättre än Olle och Christoffer som fick starta på mittbacken (de är prickfria i första halvlek), utan för att jag alltid sett det som självklart att om man blir utlånad från ett lag till ett annat med kort varsel för att få matchträning - då spelar man.
Men men. Jag satt på min bänk och såg ett Dalkurd som låg lågt medan ÖFK fick sköta spelet, även fast man inte behövde vara Jens Fjellström för att - genom att titta på laguppställningen - konstatera att det borde ha varit tvärt om.
Dalkurd ligger extremt lågt, våra backar får rulla bollen mellan sig men vi hittar inte framåt. Istället vinner Dalkurd boll och ställer om snabbt, och första, andra, tredje och även sjuttonde alternativet för dalakurderna är att söka sig ut mot Brwa Nouri på vänsterkanten. Och det fungerade ju hyfsat då både 2-1-målet och 3-2-målet kom på upprullningar på vänstersidan följt av inspel.
Vi gör båda våra mål på fasta situationer, båda som ett resultat av att Dalkurds målvakt inte direkt var hemtam som en blåmes i luftrummet.
2-2-målet kommer i fyrtiofemte och folket på läktaren jublar och vädrar morgonluft. När Dalkurd rullar igång avsparken är vi inne i den 46:e. De får enkelt rulla ut bollen till Brwa Nouri på vänsterkanten och, tja, ett vänsteranfall och ett instick senare är det 3-2 och det kan vara det mest "opsykologiska" mål jag någonsin sett live.
Och ett av de absolut sämst insläppta.
Precis när jag ska ut och bolla gris med Ludde och Jacke kommer en i tränartrojkan och säger till mig att jag ska in. Högerbacken Per skulle ut, mittbacken Olle skulle flyttas ut på kanten.
Mina fyrtiofem minuter ska jag väl inte säga så mycket om. Jag fick mycket boll, fick stå och dirigera lite och man är väl ingen Pirlo men jag gjorde mitt yttersta för att hitta vändningar på spelet.
Det blev hur som helst inga mål framåt, men heller inga bakåt i en andra halvlek som kan liknas vid den U21-laget hade mot Trelleborg i tisdags. Fast nu var det vi som tröck fram allt folk och de som kontrade. Och precis som då borde väl det kontrande laget ha lyckats punktera matchen.
Men vi borde ju också ha gjort 3-3 när Ante Björkebaum har öppet mål från två meter, men en flaxande Dalkurdmålvakt hinner tillbaka och rädda mirakulöst.
Jaja. Noll poäng, Dalkurd passerade - och jag fick börja på bänken. Det var inte direkt vad jag ville ha ut av mitt Östersundsäventyr innan jag igår kväll satte mig i bilen i två timmar hemöver.
Jag säger vi är vilsna unga män på jakt efter lust,
på flykt från tiden.
ska vi byta, ska vi byta grejer,
God natt.
Jag skulle byta plats med vem som helst,
på sekunden,
om jag kunde.
Jag skulle byta plats med vem som helst,
på sekunden,
om jag kunde.
osäkert,
När vi ställde upp för spel igår - 11 mot 9 - så var jag bland de nio. Ludvig berättade att de första elva ofta var startelvan dagen efter.
Jag bytte dock efter halva spelet och blev mittback bland de elva. Försökte verkligen mitt yppersta - drev upp boll, sprang ikapp folk, täckte ut bollar, vände på spel - för att visa att jag skulle stanna där tills imorn.
Vi har inte fått laget, det får vi på matchsamlingen - men det kändes ju inte jättebra att vara bland de nio. Det är ju inte för att sitta inne på ett hotell och ha tråkigt jag är här, det är ju för att spela.
Inte heller tidningarna som jag läste till min hotellfrukost (där jag förövrigt kan ha sett en av västvärldens vackraste damer) trodde att jag skulle starta.
Vi får helt enkelt se om någon timme.
Fan, jag tycker det borde vara lag på att man får startelvan dagen innan.
Nedre botten, beautyshopen,
funderar på att gå dit, varje gång jag hatar mitt liv.
"Hej, snälla, kan ni ändra exakt allting?
Jag bytte dock efter halva spelet och blev mittback bland de elva. Försökte verkligen mitt yppersta - drev upp boll, sprang ikapp folk, täckte ut bollar, vände på spel - för att visa att jag skulle stanna där tills imorn.
Vi har inte fått laget, det får vi på matchsamlingen - men det kändes ju inte jättebra att vara bland de nio. Det är ju inte för att sitta inne på ett hotell och ha tråkigt jag är här, det är ju för att spela.
Inte heller tidningarna som jag läste till min hotellfrukost (där jag förövrigt kan ha sett en av västvärldens vackraste damer) trodde att jag skulle starta.
Vi får helt enkelt se om någon timme.
Fan, jag tycker det borde vara lag på att man får startelvan dagen innan.
Nedre botten, beautyshopen,
funderar på att gå dit, varje gång jag hatar mitt liv.
"Hej, snälla, kan ni ändra exakt allting?
dum av dig,
Lite gym, lunch samt fika på stan med Ludde, Olle och Hysén (i Östersund verkar det inte sitta i degen, så jag spelar med och låtsas att jag har råd), en åter igen lugnare träning och sen - en så kallad fläskfilé-med-pommes-följt-av-ett-parti-TP med samma trio som ovan.
Ett problem tillkom dock under middagstillagningen i Ludvigs lya - samma lägenhet som nye skotten Joe Hamill tyckte var så liten att han inte kunde förstå att en människa kunde bo där. Jag behöver väl egentligen inte säga så mycket, bara visa bilden:
Ett solklart brott mot patentlagen. Klonk-Basse och dennes familj patentsökte ju för några år sedan rätten till att servera tre såser till middag. Detta då Klonk-Basses familj och släkt i generationer samlats varje sommarlördag för att grilla. På dessa grillkvällar serverades såväl kyckling som kött i en salig blandning, och till det - alltid - tre olika skålar med såser kallade "Pappas Tre".
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt å mina obildade Östersundskamraters vägnar och hoppas slippa repressalier från det holländska Patent-, hasch- och registreringsverket där "Pappas Tre" är patenterad.
Alex hämtade sitt (märk väl; sitt) TP-spel. Det snackades först om att ta bort de "omöjliga" bruna tårtbitarna om litteratur. Men efter två snabba uppvärmningssvar från undertecknad och lika många rätt så stod ÖFK:arna med tappade hakor och uppspärrade ögon och konstaterade att de där bruna väl fick vara kvar.
När väl spelet var igång var det inte lika roligt för egen del. En nyfriserad Alexander Hysén gick segrande på sitt hemmabräde, väldigt mycket beroende på att fem av sex gånger han slog med sin viktade tärning så hamnade han på tårtbitschans - på göteborgska tydligen "böpachans". Han skramlade ihop fyra böpor och var med det bäst när vi tvingades bryta av vid midnatt.
Vem som kom sist? Hur kan det vara intressant? Vad är ni för människor? Ska vi frossa oss i andras olyckor? Ska vi bli en sån blogg?
Skärp er.
Jag tog i alla fall en brun. Det var jag ensam om.
För jag blir så Dum av dig
Säg bara till när var hur
Visst det är väl dumt av mig
Men jag blir som blind, jag blir som stum
Jag borde nog lugna mig
Dom kommer döma mig
Du lär väl lämna snart och här står jag kvar
För jag blir så dum av dig
Ett problem tillkom dock under middagstillagningen i Ludvigs lya - samma lägenhet som nye skotten Joe Hamill tyckte var så liten att han inte kunde förstå att en människa kunde bo där. Jag behöver väl egentligen inte säga så mycket, bara visa bilden:
Ett solklart brott mot patentlagen. Klonk-Basse och dennes familj patentsökte ju för några år sedan rätten till att servera tre såser till middag. Detta då Klonk-Basses familj och släkt i generationer samlats varje sommarlördag för att grilla. På dessa grillkvällar serverades såväl kyckling som kött i en salig blandning, och till det - alltid - tre olika skålar med såser kallade "Pappas Tre".
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt å mina obildade Östersundskamraters vägnar och hoppas slippa repressalier från det holländska Patent-, hasch- och registreringsverket där "Pappas Tre" är patenterad.
Alex hämtade sitt (märk väl; sitt) TP-spel. Det snackades först om att ta bort de "omöjliga" bruna tårtbitarna om litteratur. Men efter två snabba uppvärmningssvar från undertecknad och lika många rätt så stod ÖFK:arna med tappade hakor och uppspärrade ögon och konstaterade att de där bruna väl fick vara kvar.
När väl spelet var igång var det inte lika roligt för egen del. En nyfriserad Alexander Hysén gick segrande på sitt hemmabräde, väldigt mycket beroende på att fem av sex gånger han slog med sin viktade tärning så hamnade han på tårtbitschans - på göteborgska tydligen "böpachans". Han skramlade ihop fyra böpor och var med det bäst när vi tvingades bryta av vid midnatt.
Vem som kom sist? Hur kan det vara intressant? Vad är ni för människor? Ska vi frossa oss i andras olyckor? Ska vi bli en sån blogg?
Skärp er.
Jag tog i alla fall en brun. Det var jag ensam om.
För jag blir så Dum av dig
Säg bara till när var hur
Visst det är väl dumt av mig
Men jag blir som blind, jag blir som stum
Jag borde nog lugna mig
Dom kommer döma mig
Du lär väl lämna snart och här står jag kvar
För jag blir så dum av dig
helt knäckt,
Jag gled runt på stan ett längre tag efter träningen. Glad och nöjd i mitt allra finaste brandgula linne.
Jag genade, glad i hågen, uppför trappan vid Östersunds bussterminal för att så snabbt som möjligt nå mitt hotellrum och uträtta alla mina ärenden (...).
Precis när jag tagit mig upp för trappen ser jag ett gäng ungdomar i min ålder stå samlad i flock vid ett buskage.
Det är aldrig bra att möta jämnåriga ungdomar i flock och tack vare min mångåriga erfarenhet som tönt kunde jag genast slå fast att det rörde sig om en flock av coolingar.
En av ungdomarna, som när han vänder sig om avslöjar sig själv som den mest onyktra människa jag någonsin sett stå upp, tittar på mig med snea ögon och öppen, nästan dregglande mun.
"Hörru", sluddrar han.
Jag tittar dit.
"Hörru", säger han igen och pekar på mig. Jag tittar fortfarande på honom.
"Har du köpt det där linnet i italien?"
"Det här? Nej, tyvärr", svarar jag - nöjd över att linnet ser italienskt ut.
"Nähä? Men varför hänger det spaghetti längs sidorna då?", frågar han och drar samtidigt sin hand längsmed sin arm för att förtydliga.
Jag skrattar lite påklistrat och går därifrån och in på mitt hotellrum.
Nu, en och en halv timme senare, har jag gråtit färdigt - kudden är genomblöt - och smält det han sa.
Och imorgon, direkt efter frukosten, är det jag som går på Gold's Gym här i stan.
Jag är brunbränd och stark,
som ett A4-ark.
Jag har muskler av marmelad.
Jag genade, glad i hågen, uppför trappan vid Östersunds bussterminal för att så snabbt som möjligt nå mitt hotellrum och uträtta alla mina ärenden (...).
Precis när jag tagit mig upp för trappen ser jag ett gäng ungdomar i min ålder stå samlad i flock vid ett buskage.
Det är aldrig bra att möta jämnåriga ungdomar i flock och tack vare min mångåriga erfarenhet som tönt kunde jag genast slå fast att det rörde sig om en flock av coolingar.
En av ungdomarna, som när han vänder sig om avslöjar sig själv som den mest onyktra människa jag någonsin sett stå upp, tittar på mig med snea ögon och öppen, nästan dregglande mun.
"Hörru", sluddrar han.
Jag tittar dit.
"Hörru", säger han igen och pekar på mig. Jag tittar fortfarande på honom.
"Har du köpt det där linnet i italien?"
"Det här? Nej, tyvärr", svarar jag - nöjd över att linnet ser italienskt ut.
"Nähä? Men varför hänger det spaghetti längs sidorna då?", frågar han och drar samtidigt sin hand längsmed sin arm för att förtydliga.
Jag skrattar lite påklistrat och går därifrån och in på mitt hotellrum.
Nu, en och en halv timme senare, har jag gråtit färdigt - kudden är genomblöt - och smält det han sa.
Och imorgon, direkt efter frukosten, är det jag som går på Gold's Gym här i stan.
Jag är brunbränd och stark,
som ett A4-ark.
Jag har muskler av marmelad.
jag är rätt mycket med mig själv,
Ja, då sitter man här igen. På hotellrummet. Allena.
Det är väldigt svårt att skriva så mycket roligt om det faktumet, det ska ni veta.
Nästan lika svårt är det att skriva något roligt om dagen, som tillbringades genom att spatsera genom Östersunds lika stolta som avlånga centrum. Jag letade och letade efter en affär att gå in i och låtsas titta på kläder för att dölja min ensamhet - men jag hittade ingenting. Bara ett litet köpcentrum som jag av ren slump snubblade in i via någon bakdörr på Stadium.
"Åh, fan så flott", tänkte jag då det var affärer överallt och rulltrappor både upp och ner. "Som NK typ", fortsatte jag tänka.
Så åkte jag ner - Clas Ohlson. Så åkte jag upp - Hemköp. Så åkte jag upp ytterligare en våning - damfrisör.
Den enda affär jag kände igen som något att ha var skoaffären D.N.A. Jag tänkte för en stund att jag skulle gå in och kika - "de kanske har några skor som D.N.A. i resten av Sverige inte har, så blir jag ensam med dem".
Men Östersund är inte London, direkt.
... och det måste ändå vara något av det finaste någonsin sagt om staden.
Jag gick istället - helt själv, påminner jag er om - och satte mig på en parkbänk intill badhusparken och solade mitt asbestgråa anlete.
Jag fick några fina minuter av strålande sol innan himlen på ett ögonblick täcktes av gråa, nästan svarta moln och regnet började falla.
Där och då fick jag det bekräftat att jämtarna är ett negativt och pessimistiskt folkslag. För helt plötsligt stod varenda jämte omkring mig med ett höjt paraply.
Vem tar med sig ett paraply på stan en molnfri, solig dag med över tjugofem grader i luften? Jo, riktiga surjämtar som går efter devisen "efter sol kommer spöregn" och muttrar över att inte Jamtland är en självständig, erkänd republik.
Träningen idag var nästan lika lugn som igår. Bara jogg, lite rörlighet och kvadrat. Jag tror dock att Sundströms andre - trots detta lugna upplägg - lyckades dra på sig en könsordsböter.
Här är böterna beskedligare. 20 kronor för sen ankomst till exempel. Inte dumt för en som i GIF blir lurad till att bota bort hela sin lilla löningspung.
Sundströms förste åkte vidare i sin bil idag. Mot nya destinationer med sitt "företag" Bredbandsgänget. Jag vet inte vad de vill påstå att de sysslar med, men vi får väl helt enkelt anta att de åker runt i Sverige och kickar fönsterrutor och slåss mot Black Army.
Nej, solen skiner. Nu ska jag ut och göra någonting. Frågan är bara vad - jag har ju redan gått runt själv nog för en dag, kan en social människa tycka.
Ett sista sms,
det liknar mest ett SOS,
och allt jag vill.
Ingen himmel räcker till.
Det är väldigt svårt att skriva så mycket roligt om det faktumet, det ska ni veta.
Nästan lika svårt är det att skriva något roligt om dagen, som tillbringades genom att spatsera genom Östersunds lika stolta som avlånga centrum. Jag letade och letade efter en affär att gå in i och låtsas titta på kläder för att dölja min ensamhet - men jag hittade ingenting. Bara ett litet köpcentrum som jag av ren slump snubblade in i via någon bakdörr på Stadium.
"Åh, fan så flott", tänkte jag då det var affärer överallt och rulltrappor både upp och ner. "Som NK typ", fortsatte jag tänka.
Så åkte jag ner - Clas Ohlson. Så åkte jag upp - Hemköp. Så åkte jag upp ytterligare en våning - damfrisör.
Den enda affär jag kände igen som något att ha var skoaffären D.N.A. Jag tänkte för en stund att jag skulle gå in och kika - "de kanske har några skor som D.N.A. i resten av Sverige inte har, så blir jag ensam med dem".
Men Östersund är inte London, direkt.
... och det måste ändå vara något av det finaste någonsin sagt om staden.
Jag gick istället - helt själv, påminner jag er om - och satte mig på en parkbänk intill badhusparken och solade mitt asbestgråa anlete.
Jag fick några fina minuter av strålande sol innan himlen på ett ögonblick täcktes av gråa, nästan svarta moln och regnet började falla.
Där och då fick jag det bekräftat att jämtarna är ett negativt och pessimistiskt folkslag. För helt plötsligt stod varenda jämte omkring mig med ett höjt paraply.
Vem tar med sig ett paraply på stan en molnfri, solig dag med över tjugofem grader i luften? Jo, riktiga surjämtar som går efter devisen "efter sol kommer spöregn" och muttrar över att inte Jamtland är en självständig, erkänd republik.
Träningen idag var nästan lika lugn som igår. Bara jogg, lite rörlighet och kvadrat. Jag tror dock att Sundströms andre - trots detta lugna upplägg - lyckades dra på sig en könsordsböter.
Här är böterna beskedligare. 20 kronor för sen ankomst till exempel. Inte dumt för en som i GIF blir lurad till att bota bort hela sin lilla löningspung.
Sundströms förste åkte vidare i sin bil idag. Mot nya destinationer med sitt "företag" Bredbandsgänget. Jag vet inte vad de vill påstå att de sysslar med, men vi får väl helt enkelt anta att de åker runt i Sverige och kickar fönsterrutor och slåss mot Black Army.
Nej, solen skiner. Nu ska jag ut och göra någonting. Frågan är bara vad - jag har ju redan gått runt själv nog för en dag, kan en social människa tycka.
Ett sista sms,
det liknar mest ett SOS,
och allt jag vill.
Ingen himmel räcker till.
entimmesfrukost,
Vaknade strax före nio då jag placerat familjens Mazda på en parkeringsplats som inte var gratis längre än fram till just nio. Just som jag skulle till att pynta i mina surt förvärvade mynt i automaten kom jag mig för att kika om det fanns plats på hotellets igår helt fulla parkering.
Det fanns det. Medrigg. Gratis är gott, nynnade jag och fortsatte nynna på den inslagna melodin då vi satte i oss en frukostbuffé med allsköns smäckerheter. Träffade nye skotten Joe Hamill nere vid frukosten och vi satt väl över en timme och pratade enge... han pratade skotska och jag försökte prata engelska.
Jag tycker att jag pratar skaplig engelska, kanske till och med mer skaplig än gemene man, men hatar förstås när man sitter och chippar efter ett ord som man någonstans långt innanför pannloben kan.
Men allra mest icke-brittisk känner man sig när man säger "mmhm" när det blir tyst. Som i svenskens "mmhm, så är det" för att släta över alla pinsamma tystnader.
Det kan bara vara i Sverige man lägger sig till med såna för att det inte ska bli tyst. Jag ska sluta med det. Jag har "mmhm så är det":at för sista gången.
Joe, 26, kommer närmast från Livingstone i skotska andraligan, men har spelat över femtio matcher för det skotska topplaget Hearts och 12 matcher för Leicester (uttalas precis som det låter) i Championship. Och tydligen hade han spelat med både Darren Fletcher och Craig Gordon samt nya stjärnskottet Graham Dorrans.
Jag fick inget superintryck av skotten Richie Hart som spelade innermittfältare när jag var med mot Dalkurd. Nu har 32-årige Hart lämnat Östersund för spel i maltesiska ligan och Hamill borde med sina 26 år - och ett utgående kontrakt med Livingstone - vara mindre mätt och mer sugen på att prestera riktigt bra fotboll.
Nu, gott folk - får ni gärna fylla kommentarsfältet till bredden med tips på vad en 20-årig mittbacksrese kan aktivera sig med en torsdagseftermiddag i Östersund.
Finns det några bra parkbänk där man kan mata änder, exempelvis?
They say in this place,
you can,
re-invent yourself.
Det fanns det. Medrigg. Gratis är gott, nynnade jag och fortsatte nynna på den inslagna melodin då vi satte i oss en frukostbuffé med allsköns smäckerheter. Träffade nye skotten Joe Hamill nere vid frukosten och vi satt väl över en timme och pratade enge... han pratade skotska och jag försökte prata engelska.
Jag tycker att jag pratar skaplig engelska, kanske till och med mer skaplig än gemene man, men hatar förstås när man sitter och chippar efter ett ord som man någonstans långt innanför pannloben kan.
Men allra mest icke-brittisk känner man sig när man säger "mmhm" när det blir tyst. Som i svenskens "mmhm, så är det" för att släta över alla pinsamma tystnader.
Det kan bara vara i Sverige man lägger sig till med såna för att det inte ska bli tyst. Jag ska sluta med det. Jag har "mmhm så är det":at för sista gången.
Joe, 26, kommer närmast från Livingstone i skotska andraligan, men har spelat över femtio matcher för det skotska topplaget Hearts och 12 matcher för Leicester (uttalas precis som det låter) i Championship. Och tydligen hade han spelat med både Darren Fletcher och Craig Gordon samt nya stjärnskottet Graham Dorrans.
Jag fick inget superintryck av skotten Richie Hart som spelade innermittfältare när jag var med mot Dalkurd. Nu har 32-årige Hart lämnat Östersund för spel i maltesiska ligan och Hamill borde med sina 26 år - och ett utgående kontrakt med Livingstone - vara mindre mätt och mer sugen på att prestera riktigt bra fotboll.
Nu, gott folk - får ni gärna fylla kommentarsfältet till bredden med tips på vad en 20-årig mittbacksrese kan aktivera sig med en torsdagseftermiddag i Östersund.
Finns det några bra parkbänk där man kan mata änder, exempelvis?
They say in this place,
you can,
re-invent yourself.
östersund calling,
Två timmar i bil är inte så farligt när man kör med sina vänner Winnerbäck och Hellström i öronen - och deras lyrik misshandlad i ens falska strupe.
Lugn träning med ÖFK. Fick övertyga tränaren om att jag också skulle köra lugn träning tillsammans med de ÖFK-spelare som besegrade Alsens stolta IF i gårdagens jämtländska DM-final.
Efter träningen begav man sig till Sundströms andres residens, dit även Sundströms förstfödde samt en dam vid smeknamnet Limpan begav sig.
Det lagades spaghetti och köttfärssås - och när man kommer från en bakgrund som programledare för ett framgångsrikt matlagningsprogram så förväntar man sig att man får en relativt framskjuten roll i tillagningsprocessen. Men icke. Sundströms förstfödde kom in och styrde och ställde - allt på diffusa meriter om att "han gjort spaghetti och köttfärssås tidigare".
Jag började veva med stekspaden i köttfärsen, men sjönk snabbt i graderna och innan jag visste ordet av var jag degraderad till morotsskalare. När jag så skalat och räfflat morötterna - efter mycket leda och tristess - så ville jag åtminstone på egen hand applicera dessa i själva såsen. Men då var Sundströms förstfödde snabbt där och röck i skålen med sina köttfärssåsrutinerade nävar.
"Nej, jag ska applicera morrötterna", sa jag bestämt - ivrig att få bidra.
"Nej, det är jag som basar här", sa Sundströms förstfödde bestämt innan han började gnöla om att jag skulle släppa burken med morotsräffel.
Sagt och gjort. Jag släppte. Problemet var bara att Sundströms förste gjorde samma sak och mitt kära morotsräffel föll på golvet.
Ska det vara så? Att verklig rutin ska gå före stjärnglans från bejublade matlagningsprogram?
Sundströms förste blev i våras utsedd till Årets Patron, och hans yngre bror berättade, gråtandes av skratt, hur han håller igång formen;
Genom att sjunga i duschen.
Ja, det gör väl alla, tänker ni?
Ja, men alla står inte och sjunger "... och han har kort hår och han gör ju mål, Jonas Wallerstedt".
Tror jag.
Hotellrummet är fullt godkänt. Lite litet men ganska fint. Morden i Midsomer och Scrubs på teven och fyra pokerbord av lägsta klass på datorn utmynnade i en ensam, men fullt godkänd kväll samtidigt som pengarna trillade in i strid ström.
Imorgon serveras frukostbuffén mellan halv åtta och elva. Träningen är som vanligt vid halv sex.
Däremellan borde man ju göra... nåt.
Folk jag kände när jag var Sundsvallsbo, var inte rädda att höra av er. Jag må ha några av ensamvargens drag, men total och fullkomlig ensamhet är inget jag eftersträvar.
God natt.
For once in my life,
let me, let me, let me,
let me get what I want this time.
Lugn träning med ÖFK. Fick övertyga tränaren om att jag också skulle köra lugn träning tillsammans med de ÖFK-spelare som besegrade Alsens stolta IF i gårdagens jämtländska DM-final.
Efter träningen begav man sig till Sundströms andres residens, dit även Sundströms förstfödde samt en dam vid smeknamnet Limpan begav sig.
Det lagades spaghetti och köttfärssås - och när man kommer från en bakgrund som programledare för ett framgångsrikt matlagningsprogram så förväntar man sig att man får en relativt framskjuten roll i tillagningsprocessen. Men icke. Sundströms förstfödde kom in och styrde och ställde - allt på diffusa meriter om att "han gjort spaghetti och köttfärssås tidigare".
Jag började veva med stekspaden i köttfärsen, men sjönk snabbt i graderna och innan jag visste ordet av var jag degraderad till morotsskalare. När jag så skalat och räfflat morötterna - efter mycket leda och tristess - så ville jag åtminstone på egen hand applicera dessa i själva såsen. Men då var Sundströms förstfödde snabbt där och röck i skålen med sina köttfärssåsrutinerade nävar.
"Nej, jag ska applicera morrötterna", sa jag bestämt - ivrig att få bidra.
"Nej, det är jag som basar här", sa Sundströms förstfödde bestämt innan han började gnöla om att jag skulle släppa burken med morotsräffel.
Sagt och gjort. Jag släppte. Problemet var bara att Sundströms förste gjorde samma sak och mitt kära morotsräffel föll på golvet.
Ska det vara så? Att verklig rutin ska gå före stjärnglans från bejublade matlagningsprogram?
Sundströms förste blev i våras utsedd till Årets Patron, och hans yngre bror berättade, gråtandes av skratt, hur han håller igång formen;
Genom att sjunga i duschen.
Ja, det gör väl alla, tänker ni?
Ja, men alla står inte och sjunger "... och han har kort hår och han gör ju mål, Jonas Wallerstedt".
Tror jag.
Hotellrummet är fullt godkänt. Lite litet men ganska fint. Morden i Midsomer och Scrubs på teven och fyra pokerbord av lägsta klass på datorn utmynnade i en ensam, men fullt godkänd kväll samtidigt som pengarna trillade in i strid ström.
Imorgon serveras frukostbuffén mellan halv åtta och elva. Träningen är som vanligt vid halv sex.
Däremellan borde man ju göra... nåt.
Folk jag kände när jag var Sundsvallsbo, var inte rädda att höra av er. Jag må ha några av ensamvargens drag, men total och fullkomlig ensamhet är inget jag eftersträvar.
God natt.
For once in my life,
let me, let me, let me,
let me get what I want this time.
swap-swap och flipp-flopp,
Jaha. Vi slog alltså Åtvidaberg igen.
Ett inte fullt lika tungt Åtvidaberg som vi mötte sist på bortaplan - även om någon mittfältare såg väldigt mätt ut.
Vi gjorde det genom att Silfver - som snurrade och vred lite som han ville de minuter han hann vara med - slog en perfekt genomskärare på Aziz som enkelt rundade målvakten och rullade in matchens enda mål tidigt i första halvlek.
Just ytan bakom backlinjen var melodin för oss igår. Jag förstår inte varför - men nästan oavsett vilka lag vi möter i U21-serien så finns det enorma ytor bakom backlinjen. De står liksom för högt när vi - vi mittbackar eller, mycket hellre, våra innermittfältare - har bollen rättvända och vi kan bara singla in bollen på (som igår) Aziz, Alieu eller Nerkman.
Åtvid, med snabbe Oskar Möller på topp hittade inte en gång in med en längre boll bakom vår backlinje. Och överlag kändes det ganska stabilt bakåt, Lagréll i målet (hemvändaren som dagen till ära klippt sig korthårig så att hans gamla hemmapublik skulle känna igen honom från tidigt 00-tal) hade inte så mycket att slänga sig efter.
Efter att Silfver fått utstå en av 2010 års mest misstajmade tacklingar och klev av axelskadad efter halva första tappar vi lite av vår kreativitet. Emil Larsson gör ett väldigt bra inhopp, men han är - precis som Broman - inte spelartypen som vänder på en femöring mitt i banan och hittar en perfekt djupledsboll.
Men det är ändå vi som har den första halvleken och nog borde vi ha gjort ett eller två mål ytterligare. Aziz snurrade friskt med motståndet, han dribblade sig såväl framåt som bakåt i planen, men trasslade in sig själv många gånger när det var dags att avsluta. Han hittade dock Alieu en gång, fri på den bortre stoplen. Men bollen hamnade bakom Alieu som med en klack mot bortre stolpen bara var centimetrar från 2-0. Målvakten hann upp bollen i gräsklippet och tippade den liggande till hörna, något han aldrig hunnit med på IP:s konstlade matta.
I andra halvlek blir det lite som det blir. Åtvid har till slut flyttat upp med en handfull spelare i kedjan plus några till alldeles bakom och nog blir det lite press.
"Det blir lite flipp-flopp-fotboll. Kan man säga så?", frågade Sören Ericson efter matchen.
Jag vet inte jag, men jag vet att vi hade tillräckligt många swap-swap-spelare för att kunna kontra in punkteringen både en, två och fem gånger.
Nu blir det istället 1-0, Åtvid har några farliga svepande inlägg som alla nickas över - och vi håller nollan i U21-serien för första gången sedan Sirius skickade Uppsalas gosskör för att möta oss på IP för någon månad sedan.
Det är fortfarande lite för orutinerat. Vi har inte riktigt den där känslan för när det verkligen är läge att springa oss harmynt i en kontring och när vi istället bör hålla i bollen och vila med den i våra ägor. Sen dessa korta hörnor som utmynnar i bolltapp när vi tryckt upp hela det defensiva gardet i straffområdet - de tycker jag vi skulle kunna sluta med.
Jag tyckte Nerkman var jävligt bra igår. Han besitter en oerhörd snabbhet och igår utnyttjade han den på bästa sätt genom att ta löpningar bakom backlinjen så pass vältajmat att det svårt till och med för undertecknad att inte lyckas servera honom någorlunda bollar.
Om någon var där - säg gärna vad ni tyckte.
Nu plockar jag med mig några CD-skivor och drar iväg med familjens Mazda till Östersund.
Wake up
It's a beautiful morning
Honey, while the sun is still shining
Wake up
Would you like to go with me?
Honey, take a run down to the beach
Ett inte fullt lika tungt Åtvidaberg som vi mötte sist på bortaplan - även om någon mittfältare såg väldigt mätt ut.
Vi gjorde det genom att Silfver - som snurrade och vred lite som han ville de minuter han hann vara med - slog en perfekt genomskärare på Aziz som enkelt rundade målvakten och rullade in matchens enda mål tidigt i första halvlek.
Just ytan bakom backlinjen var melodin för oss igår. Jag förstår inte varför - men nästan oavsett vilka lag vi möter i U21-serien så finns det enorma ytor bakom backlinjen. De står liksom för högt när vi - vi mittbackar eller, mycket hellre, våra innermittfältare - har bollen rättvända och vi kan bara singla in bollen på (som igår) Aziz, Alieu eller Nerkman.
Åtvid, med snabbe Oskar Möller på topp hittade inte en gång in med en längre boll bakom vår backlinje. Och överlag kändes det ganska stabilt bakåt, Lagréll i målet (hemvändaren som dagen till ära klippt sig korthårig så att hans gamla hemmapublik skulle känna igen honom från tidigt 00-tal) hade inte så mycket att slänga sig efter.
Efter att Silfver fått utstå en av 2010 års mest misstajmade tacklingar och klev av axelskadad efter halva första tappar vi lite av vår kreativitet. Emil Larsson gör ett väldigt bra inhopp, men han är - precis som Broman - inte spelartypen som vänder på en femöring mitt i banan och hittar en perfekt djupledsboll.
Men det är ändå vi som har den första halvleken och nog borde vi ha gjort ett eller två mål ytterligare. Aziz snurrade friskt med motståndet, han dribblade sig såväl framåt som bakåt i planen, men trasslade in sig själv många gånger när det var dags att avsluta. Han hittade dock Alieu en gång, fri på den bortre stoplen. Men bollen hamnade bakom Alieu som med en klack mot bortre stolpen bara var centimetrar från 2-0. Målvakten hann upp bollen i gräsklippet och tippade den liggande till hörna, något han aldrig hunnit med på IP:s konstlade matta.
I andra halvlek blir det lite som det blir. Åtvid har till slut flyttat upp med en handfull spelare i kedjan plus några till alldeles bakom och nog blir det lite press.
"Det blir lite flipp-flopp-fotboll. Kan man säga så?", frågade Sören Ericson efter matchen.
Jag vet inte jag, men jag vet att vi hade tillräckligt många swap-swap-spelare för att kunna kontra in punkteringen både en, två och fem gånger.
Nu blir det istället 1-0, Åtvid har några farliga svepande inlägg som alla nickas över - och vi håller nollan i U21-serien för första gången sedan Sirius skickade Uppsalas gosskör för att möta oss på IP för någon månad sedan.
Det är fortfarande lite för orutinerat. Vi har inte riktigt den där känslan för när det verkligen är läge att springa oss harmynt i en kontring och när vi istället bör hålla i bollen och vila med den i våra ägor. Sen dessa korta hörnor som utmynnar i bolltapp när vi tryckt upp hela det defensiva gardet i straffområdet - de tycker jag vi skulle kunna sluta med.
Jag tyckte Nerkman var jävligt bra igår. Han besitter en oerhörd snabbhet och igår utnyttjade han den på bästa sätt genom att ta löpningar bakom backlinjen så pass vältajmat att det svårt till och med för undertecknad att inte lyckas servera honom någorlunda bollar.
Om någon var där - säg gärna vad ni tyckte.
Nu plockar jag med mig några CD-skivor och drar iväg med familjens Mazda till Östersund.
Wake up
It's a beautiful morning
Honey, while the sun is still shining
Wake up
Would you like to go with me?
Honey, take a run down to the beach
allsångstrassel,
Jag tänkte bege mig ut för en niohålig golfrunda med Mask och Martinsson så här morgonen innan man susar iväg till Jämtland.
Men vädergudarna, främst Kung Bores regnvän som gjort molnen så regntunga att de är nere och snuddar vid taknockarna, ville annat. Istället drog jag på gårdagens SVT-kavalkad som min mor och far spelat in.
Allsång på Skansen... Jag tror det är första avsnittet jag ser i år, och det är jag djupt tacksam för om det alltid sett ut som igår.
Först kliver The Baseballs ut, och det ser jag inga större fel i. Det är okej Allsångs-klass.
Men de efterföljs av en triad av uselhet som får en att undra om projektledaren spelat bort artistbudgeten på tärning.
Gösta Linderholm får stå på scenen och sjunga sin "Rulla in en boll och låt den rulla". Varför? Ingen vet. Gösta var i alla fall så pass exalterad över att få vara med - SVT har haft honom i ett vitrinskåp på redaktionen i några år nu - att han hann säga en halv mening innan hans mick slagits på. Roligt för honom.
Därefter tror jag Joe Labero varit framme med sina vita jeans och sin trollkarlshatt och skickat mig tillbaka tjugofem år i tiden. För ut på scenen kliver en blond, jättesmal tjej i ett par leopardmönstrade byxor - och svart bh, samt en liten läderjacka som hon hängt bakom sig, över armarna. Intill sig har hon en likadan tjej i samma exakt samma utstyrsel bortsett från att hon glömt läderjackan hemma.
De inleder med att jucka taktfast till nån eurotrashmusik - och inte förrän där och då, när musiken drog igång, förstår jag att det inte är något skämt. Något jag faktiskt var helt övertygad om.
När man tror att den absoluta botten är nådd - då kliver Mange Schmidt in och hoppar och studsar. Och låten han spelar, tillsammans med någon som kallar sig Vanessa Falk, är fan den absolut sämsta jag någonsin hört.
Jo, allvarligt talat. Ingen har mot betalning någonsin släppt en lika usel singel som "Allvarligt talat". Och det äckliga är att när jag kollar upp låten på Spotify (den är nästan ännu sämre i radioversion än live, något jag inte trodde var möjligt) så ser jag att den har sju "pluppar" i popularitet på Spotify.
Fy fan vad folk är dumma.
Allvarligt talat, jag är trött på det här.
Kommer hem och du är aldrig där.
Allvarligt talat, du beter dig som ett barn,
är ute varje kväll på stan.
Allvarligt talat, problemet med dig - du vet inte vad du har.
Allvarligt talat, är det så här det ska va, kan vi lika gärna låta det va'.
Sen kommer refrängen, och försök att inte bli alldeles för känslosamma nu gott folk:
"Ooh-ooh-ooh-aah-aah-aah. Allvarligt talat.
Är det så-så-så-så-så så här det ska vara?
A-a-a-o-o-o-o om du förklarar?
Vad kan jag säga? Hur ska jag göra? Jag har försökt men du vill inte höra".
Ni förstår att jag tvingats lyssna igenom de här partierna ett antal gånger för att kunna citera korrekt (en felcitering kan ju ta udden av Manges djup) och ni förstår därför hur dåligt jag mår. Jag måste vila upp mig lite, ursäkta.
...
...
...
Så.
Direkt efter Allsång på Skansens billigaste stund på år och dar beslutar Anders Lundin, som måste stått för en av de sämsta programledarinsatserna sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente ledde fredsgalan i Porto Piluse -97, att det är läge för honom att sätta sig på en pinnstol och spela sin egen låt, aukustiskt på en gura.
ANDERS LUNDIN?! EGNA LÅTAR?! Om jag inte fått det med Gösta, bh-damen och Mange "Kom igen Skansen" Schmidt så fick jag det bekräftat nu: projektslantarna är borta.
Just det, ja - hyperaktuella "Pillan" Wiberg var uppe och sjöng den en sång om den hyperaktuella sporten utförsåkning.
Är det alltid så här uselt?
Jag föddes i en snöstorm,
jag antar det var kallt.
Men vädergudarna, främst Kung Bores regnvän som gjort molnen så regntunga att de är nere och snuddar vid taknockarna, ville annat. Istället drog jag på gårdagens SVT-kavalkad som min mor och far spelat in.
Allsång på Skansen... Jag tror det är första avsnittet jag ser i år, och det är jag djupt tacksam för om det alltid sett ut som igår.
Först kliver The Baseballs ut, och det ser jag inga större fel i. Det är okej Allsångs-klass.
Men de efterföljs av en triad av uselhet som får en att undra om projektledaren spelat bort artistbudgeten på tärning.
Gösta Linderholm får stå på scenen och sjunga sin "Rulla in en boll och låt den rulla". Varför? Ingen vet. Gösta var i alla fall så pass exalterad över att få vara med - SVT har haft honom i ett vitrinskåp på redaktionen i några år nu - att han hann säga en halv mening innan hans mick slagits på. Roligt för honom.
Därefter tror jag Joe Labero varit framme med sina vita jeans och sin trollkarlshatt och skickat mig tillbaka tjugofem år i tiden. För ut på scenen kliver en blond, jättesmal tjej i ett par leopardmönstrade byxor - och svart bh, samt en liten läderjacka som hon hängt bakom sig, över armarna. Intill sig har hon en likadan tjej i samma exakt samma utstyrsel bortsett från att hon glömt läderjackan hemma.
De inleder med att jucka taktfast till nån eurotrashmusik - och inte förrän där och då, när musiken drog igång, förstår jag att det inte är något skämt. Något jag faktiskt var helt övertygad om.
När man tror att den absoluta botten är nådd - då kliver Mange Schmidt in och hoppar och studsar. Och låten han spelar, tillsammans med någon som kallar sig Vanessa Falk, är fan den absolut sämsta jag någonsin hört.
Jo, allvarligt talat. Ingen har mot betalning någonsin släppt en lika usel singel som "Allvarligt talat". Och det äckliga är att när jag kollar upp låten på Spotify (den är nästan ännu sämre i radioversion än live, något jag inte trodde var möjligt) så ser jag att den har sju "pluppar" i popularitet på Spotify.
Fy fan vad folk är dumma.
Allvarligt talat, jag är trött på det här.
Kommer hem och du är aldrig där.
Allvarligt talat, du beter dig som ett barn,
är ute varje kväll på stan.
Allvarligt talat, problemet med dig - du vet inte vad du har.
Allvarligt talat, är det så här det ska va, kan vi lika gärna låta det va'.
Sen kommer refrängen, och försök att inte bli alldeles för känslosamma nu gott folk:
"Ooh-ooh-ooh-aah-aah-aah. Allvarligt talat.
Är det så-så-så-så-så så här det ska vara?
A-a-a-o-o-o-o om du förklarar?
Vad kan jag säga? Hur ska jag göra? Jag har försökt men du vill inte höra".
Ni förstår att jag tvingats lyssna igenom de här partierna ett antal gånger för att kunna citera korrekt (en felcitering kan ju ta udden av Manges djup) och ni förstår därför hur dåligt jag mår. Jag måste vila upp mig lite, ursäkta.
...
...
...
Så.
Direkt efter Allsång på Skansens billigaste stund på år och dar beslutar Anders Lundin, som måste stått för en av de sämsta programledarinsatserna sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente ledde fredsgalan i Porto Piluse -97, att det är läge för honom att sätta sig på en pinnstol och spela sin egen låt, aukustiskt på en gura.
ANDERS LUNDIN?! EGNA LÅTAR?! Om jag inte fått det med Gösta, bh-damen och Mange "Kom igen Skansen" Schmidt så fick jag det bekräftat nu: projektslantarna är borta.
Just det, ja - hyperaktuella "Pillan" Wiberg var uppe och sjöng den en sång om den hyperaktuella sporten utförsåkning.
Är det alltid så här uselt?
Jag föddes i en snöstorm,
jag antar det var kallt.
300,
Mitt herrskap. Jag är glad att kunna meddela att vi har nått en milstolpe i den framgångshistoria som är pirkt.blogg.se:s.
Idag nådde vi nämligen över 300 läsare för första gången.
Redan vid tiosnåret på morgonen hade vi passerat gårdagens besökssiffror.
Jag själv, snubben som redigerar bilderna i Paint, filmexperten "Iidel" och vår nyanställda spelexpert "Lotto-Åke" vill tacka ödmjukast för förtroendet.
En seger för oss. En seger för bloggkategorin "Fotbollsblogg som bara till viss del handlar om fotboll och istället alldeles för mycket om att dess ägare försöker vara lustig" som stått lite still på sistone.
Dessutom besegrade vi med mycket nöd och en hel del näppe till slut Åtvidaberg på Kubenplan. Aziz mål, efter att ha rundat målvakten i mitten av den första halvleken, blev matchens enda.
Med dessa två segrar i ryggen valde vi bort alternativet att sätta oss vid datorn och skriva en matchutvärdering.
Istället svängde jag förbi Videoteket vid fem i tio - precis innan de stänger och kartellbildningen bland länets mackar gör att du inte kan få tag i en hyrfilm - och fick slänga mig över första bästa film.
Jag stod och fingrade på "From Paris with Love", nån pang-pang-rulle med John Travolta som jag visste skulle falla mitt sällskap i smaken.
Men så såg jag ett fodral med så pass många stjärnor på att de knappt fick plats. Jag förstod inte riktigt vad filmen hette, det stod med liten text för att de skulle få med alla betygsstjärnor från de stora amerikanska tidningarna.
Det var idel fyror och femmor och på baksidan stod det att den fått något sånt där fint, erkänt filmpris från någon gala som jag inte kan återge namnet på - men som jag där och då, stressad i videobutiken, kände igen som den största och bästa gala som aldrig hållts i av Adam Alsing.
Dessutom kunde jag urskilja både Hitchkocks och Tarantinos namn på baksidan.
Fyfan vilken kalasrulle, tänkte jag när jag slog mig ner i Masks divansoffa.
Men nej. 13 Tzameti var inte särskilt bra. Inte särskilt tankeväckande. Inte särskilt svårläst. Inte särskilt spännande.
Enligt mig i alla fall.
... men det beror ju allra troligast på att jag saknar det djup som riktiga filmkritiker, såsom vår egen "Iidel", besitter.
Från 2005 var filmjäveln som stod bland nyheterna, ser jag nu i efterhand. Regisserade gjorde tydligen någon georgier. Tarantino hade inte ett endaste finger med i den trassliga syltburken. Så klart. Är det inte kartellbildningar bland länets mackar så är det bluff och båg från Videoteket. Det är ett jävla krångel att hyra en film nu för tiden.
Matchutvärderingen? Den tar vi imorgon.
Säg att du förstår mig,
nej, vad menar du?
Jag vill att du förstår mig.
Idag nådde vi nämligen över 300 läsare för första gången.
Redan vid tiosnåret på morgonen hade vi passerat gårdagens besökssiffror.
Jag själv, snubben som redigerar bilderna i Paint, filmexperten "Iidel" och vår nyanställda spelexpert "Lotto-Åke" vill tacka ödmjukast för förtroendet.
En seger för oss. En seger för bloggkategorin "Fotbollsblogg som bara till viss del handlar om fotboll och istället alldeles för mycket om att dess ägare försöker vara lustig" som stått lite still på sistone.
Dessutom besegrade vi med mycket nöd och en hel del näppe till slut Åtvidaberg på Kubenplan. Aziz mål, efter att ha rundat målvakten i mitten av den första halvleken, blev matchens enda.
Med dessa två segrar i ryggen valde vi bort alternativet att sätta oss vid datorn och skriva en matchutvärdering.
Istället svängde jag förbi Videoteket vid fem i tio - precis innan de stänger och kartellbildningen bland länets mackar gör att du inte kan få tag i en hyrfilm - och fick slänga mig över första bästa film.
Jag stod och fingrade på "From Paris with Love", nån pang-pang-rulle med John Travolta som jag visste skulle falla mitt sällskap i smaken.
Men så såg jag ett fodral med så pass många stjärnor på att de knappt fick plats. Jag förstod inte riktigt vad filmen hette, det stod med liten text för att de skulle få med alla betygsstjärnor från de stora amerikanska tidningarna.
Det var idel fyror och femmor och på baksidan stod det att den fått något sånt där fint, erkänt filmpris från någon gala som jag inte kan återge namnet på - men som jag där och då, stressad i videobutiken, kände igen som den största och bästa gala som aldrig hållts i av Adam Alsing.
Dessutom kunde jag urskilja både Hitchkocks och Tarantinos namn på baksidan.
Fyfan vilken kalasrulle, tänkte jag när jag slog mig ner i Masks divansoffa.
Men nej. 13 Tzameti var inte särskilt bra. Inte särskilt tankeväckande. Inte särskilt svårläst. Inte särskilt spännande.
Enligt mig i alla fall.
... men det beror ju allra troligast på att jag saknar det djup som riktiga filmkritiker, såsom vår egen "Iidel", besitter.
Från 2005 var filmjäveln som stod bland nyheterna, ser jag nu i efterhand. Regisserade gjorde tydligen någon georgier. Tarantino hade inte ett endaste finger med i den trassliga syltburken. Så klart. Är det inte kartellbildningar bland länets mackar så är det bluff och båg från Videoteket. Det är ett jävla krångel att hyra en film nu för tiden.
Matchutvärderingen? Den tar vi imorgon.
Säg att du förstår mig,
nej, vad menar du?
Jag vill att du förstår mig.
stannar åtvidbjässarna hemma?
Ikväll är det match i U21-allsvenskan. Åtvid hemma.
Men inte hemma hemma. Nej.
Jag var inne på IP igår ett kort tag och möttes av Tjacka i dörren. Jag hade glömt mitt nyckelkort så Tjacka släppte in mig.
Det intressanta är att Tjacka gick och bar på en hink fylld till bredden med tusenkronorssedlar. Jag frågade självklart försynt varför han bar runt på hinken.
"Jo, Per Gessle har just anlänt till arenan. Och han ska ju alltid ta ett bad det första han gör. Simma runt lite", sa Tjacka.
GIF Sundsvall får snällt flytta på sig.
Ikväll flyttar vi till Kubens - enligt uppgift - fina naturgräsplan. Klockan 18.00 är det avspark och frågan är om Åtvis ställer upp med samma gäng som de gjorde när vi mötte dem på bortaplan. Då när de hade en enda spelare som var kortare än mig på banan. Medan det skiljde två äpplen i höjd mellan mig och vår näst längsta spelare.
Prince Eboagwu, var med på innermittfältet, till exempel - och det kan ha varit något av det största jag sett på en fotbollsplan.
... ja, efter Syrianskas provspelande Newton Sterling, då. Jamaicanen som enligt uppgift vägde in på dryga 140 trassligt fördelade kilogram.
I U21-serien får man möta många tunga pjäser, det ska ni veta gott folk.
Nu är frågan bara om Åtvid skickar ett stort, vuxet och bra lag ända till Sundsvall för en U21-match. Prinsen är inte med, kan vi skriva upp. Detta då han spelade 90 minuter i gårdagens förlustmatch hemma mot ÖSK.
Dock kan halvkända namn som Oskar Möller och Bruno Marinho skänka viss stjärnglans till Kubikenborgs naturgräs. Vi får se.
Jag minns dock att Norrköping, som kommer från samma breddgrader, kom hit med ett gäng knattar där medianåldern måste varit 14.
Vi ställer oavsett motstånd upp så här:
Lagréll - Fjulle, Ekbek, jag, Nylund - Broman, Silfver - Christoffer Nerkman, Jaconelli, Alieu - Aziz.
Nu ska jag bege mig ut på ett lugnare varv runt Sidsjön. Mina baksidor är fortfarande spända som Janne Schaffers gitarrsträngar efter söndagens löpningar uppför en backe, och jag skulle behöva tänja ut dem några meter.
18.00, Kuben gräs, hur som helst.
But yesterday when i saw your eyes in a black haze
You didn't even know my name
So I walked on pretending that you still belong
but it will never be the same no more
But we're all happy cause the streets they're always there for us
and it's quite scary when you wake up in the same old clubs
It's getting darker and I know this time wasn't meant for us
So won't you please please please come back to me
Men inte hemma hemma. Nej.
Jag var inne på IP igår ett kort tag och möttes av Tjacka i dörren. Jag hade glömt mitt nyckelkort så Tjacka släppte in mig.
Det intressanta är att Tjacka gick och bar på en hink fylld till bredden med tusenkronorssedlar. Jag frågade självklart försynt varför han bar runt på hinken.
"Jo, Per Gessle har just anlänt till arenan. Och han ska ju alltid ta ett bad det första han gör. Simma runt lite", sa Tjacka.
GIF Sundsvall får snällt flytta på sig.
Ikväll flyttar vi till Kubens - enligt uppgift - fina naturgräsplan. Klockan 18.00 är det avspark och frågan är om Åtvis ställer upp med samma gäng som de gjorde när vi mötte dem på bortaplan. Då när de hade en enda spelare som var kortare än mig på banan. Medan det skiljde två äpplen i höjd mellan mig och vår näst längsta spelare.
Prince Eboagwu, var med på innermittfältet, till exempel - och det kan ha varit något av det största jag sett på en fotbollsplan.
... ja, efter Syrianskas provspelande Newton Sterling, då. Jamaicanen som enligt uppgift vägde in på dryga 140 trassligt fördelade kilogram.
I U21-serien får man möta många tunga pjäser, det ska ni veta gott folk.
Nu är frågan bara om Åtvid skickar ett stort, vuxet och bra lag ända till Sundsvall för en U21-match. Prinsen är inte med, kan vi skriva upp. Detta då han spelade 90 minuter i gårdagens förlustmatch hemma mot ÖSK.
Dock kan halvkända namn som Oskar Möller och Bruno Marinho skänka viss stjärnglans till Kubikenborgs naturgräs. Vi får se.
Jag minns dock att Norrköping, som kommer från samma breddgrader, kom hit med ett gäng knattar där medianåldern måste varit 14.
Vi ställer oavsett motstånd upp så här:
Lagréll - Fjulle, Ekbek, jag, Nylund - Broman, Silfver - Christoffer Nerkman, Jaconelli, Alieu - Aziz.
Nu ska jag bege mig ut på ett lugnare varv runt Sidsjön. Mina baksidor är fortfarande spända som Janne Schaffers gitarrsträngar efter söndagens löpningar uppför en backe, och jag skulle behöva tänja ut dem några meter.
18.00, Kuben gräs, hur som helst.
But yesterday when i saw your eyes in a black haze
You didn't even know my name
So I walked on pretending that you still belong
but it will never be the same no more
But we're all happy cause the streets they're always there for us
and it's quite scary when you wake up in the same old clubs
It's getting darker and I know this time wasn't meant for us
So won't you please please please come back to me
ludde,
stoppa pressarna,
Nu var det ju inte Timrå IK:s ispremiär som var det mest intressanta i idrotts-Medelpad idag.
Det vet även Patrik Näsberg och hade han bara fått nys om nyheten lite tidigare hade han sprungit ut till nattredaktionen.
- Stoppa pressarna och ta ett uppslag från allmänna och ge till sporten, hade han skrikit för full hals.
Varför?
För att Erik Löfgren, GIF:s fjärdemittback, är på glid till Östersund på en mer permanent utlåning.
Nu fick han inte nys om det i tid, så de jämtländska sajterna fotbollz.se och zport.se fick istället vara först med nyheten.
Och jag måste säga att jag gillar den jämtländska fotbollspressen.
Saxat från fotbollz.se:
"Erik Löfgren är enklare att bedöma, eftersom han tidigare spelat i ÖFK. Han har gjort några superettamatcher för Giffarna och han är en ung lovande spelare som gjort bra insatser när han deltagit i ÖFK. Erik är 20 år, 186 lång och väger 81 kg"
Gillar? Älskar, menar jag förstås.
Äh, några matcher har man väl gjort ändå.
81 kilo var smickrande lågt också. De har glömt att inräkna några grillbufféer.
Men har de rätt i sak, dessa Östersundsnätblaskor?
Jorå. Även om de är bra tidiga på gröten.
Sportchefen kom in i omklädningsrummet innan träningen i eftermiddags och ville "ha fem minuter".
Jag följde med, efter honom mot kansliet och hade tankarna på samma saker som vanligt ("nej, nej, nej, vad har jag gjort? Vad har jag skrivit?"). Halvvägs till kansliet piper jag iväg ett "Handlar det om Östersund?".
Sportchefen säger att det gör det.
"Nej, nej, nej, varför skulle jag åka på Yran för?", tänker jag.
Men det var alltså ÖFK det handlade om. Ett förslag om permanentare utlåning. Sportchefen undrade vad jag tyckte om en sån lösning.
Eftersom jag sedan någon vecka har sagt - till folk jag diskuterar min fotboll med - att jag skulle vilja bli utlånad till ÖFK för matchning och riktiga träningar så berättade jag att jag var väldigt positivt till en sån lösning.
Jag berättade att jag kände att jag stod still eller till och med gick bakåt just nu. Detta då vi haft en massa matcher i Superettan, vilket innebär dag-innan-match- och dag-efter-match-träningar, lediga dagar och allmänt lugna "nu måste vi spara på kropparna, för nu är det mycket matcher"-träningar.
Jag tror inte jag tränat på riktigt sedan förrförra torsdagen.
Och spelar du inte matcherna då (ja, förutom "några" då) så utvecklas du inte särskilt mycket. Alls.
Som idag. Då stod jag och Ekbek och startade anfall i en inläggs- och avslutningsövning. Vi rullade ut bollen till varsin ytterback, och det var det.
Jag tror inte jag tog så många fotbollsmässiga steg framåt idag, och har inte gjort det på en tid. Ekbek ska ju åtminstone spela på måndag.
Nu ska jag prata med Kindberg, ÖFK:s fotbollsansvarige, imorgon och räta ut frågetecken om boende och annat.
Han ringde mig idag och jag hann berätta att jag var positiv innan jag, som mumsade på en smäckrare välj-själv-plocksallad från ICA Esplanad (skicka gärna ett meddelande, ansvariga på ICA Esplanad, till pppirkt@gmail.com så kan vi ordna betalningsform för denna ovärdeliga produktplacering från min sida), berättade att han gott fick ringa upp imorgon förmiddag.
För då har jag gott om tid att skriva i ordning min raider, listan över allt som jag kräver att det ska finnas i min konungasvit när jag anländer i min tjugofyrakaratiga guldstol framburen av ett koppel ghananska bärare.
... nej, okej. Men det ska bli skönt att få komma till ett lag där man känner sig någorlunda värdefull för ett tag i alla fall.
Och Division I är en bra nivå att ta ansvar och utvecklas på. Mycket bra, speciellt för en mittbacksrese utan självförtroende som tidigare mest spelat på Division III-nivå.
... ja, förutom "några" Superettamatcher då.
Jag ser en framtid där
Jag kunde bli något stort
Så blås en kyss och fyll min kvot
Det vet även Patrik Näsberg och hade han bara fått nys om nyheten lite tidigare hade han sprungit ut till nattredaktionen.
- Stoppa pressarna och ta ett uppslag från allmänna och ge till sporten, hade han skrikit för full hals.
Varför?
För att Erik Löfgren, GIF:s fjärdemittback, är på glid till Östersund på en mer permanent utlåning.
Nu fick han inte nys om det i tid, så de jämtländska sajterna fotbollz.se och zport.se fick istället vara först med nyheten.
Och jag måste säga att jag gillar den jämtländska fotbollspressen.
Saxat från fotbollz.se:
"Erik Löfgren är enklare att bedöma, eftersom han tidigare spelat i ÖFK. Han har gjort några superettamatcher för Giffarna och han är en ung lovande spelare som gjort bra insatser när han deltagit i ÖFK. Erik är 20 år, 186 lång och väger 81 kg"
Gillar? Älskar, menar jag förstås.
Äh, några matcher har man väl gjort ändå.
81 kilo var smickrande lågt också. De har glömt att inräkna några grillbufféer.
Men har de rätt i sak, dessa Östersundsnätblaskor?
Jorå. Även om de är bra tidiga på gröten.
Sportchefen kom in i omklädningsrummet innan träningen i eftermiddags och ville "ha fem minuter".
Jag följde med, efter honom mot kansliet och hade tankarna på samma saker som vanligt ("nej, nej, nej, vad har jag gjort? Vad har jag skrivit?"). Halvvägs till kansliet piper jag iväg ett "Handlar det om Östersund?".
Sportchefen säger att det gör det.
"Nej, nej, nej, varför skulle jag åka på Yran för?", tänker jag.
Men det var alltså ÖFK det handlade om. Ett förslag om permanentare utlåning. Sportchefen undrade vad jag tyckte om en sån lösning.
Eftersom jag sedan någon vecka har sagt - till folk jag diskuterar min fotboll med - att jag skulle vilja bli utlånad till ÖFK för matchning och riktiga träningar så berättade jag att jag var väldigt positivt till en sån lösning.
Jag berättade att jag kände att jag stod still eller till och med gick bakåt just nu. Detta då vi haft en massa matcher i Superettan, vilket innebär dag-innan-match- och dag-efter-match-träningar, lediga dagar och allmänt lugna "nu måste vi spara på kropparna, för nu är det mycket matcher"-träningar.
Jag tror inte jag tränat på riktigt sedan förrförra torsdagen.
Och spelar du inte matcherna då (ja, förutom "några" då) så utvecklas du inte särskilt mycket. Alls.
Som idag. Då stod jag och Ekbek och startade anfall i en inläggs- och avslutningsövning. Vi rullade ut bollen till varsin ytterback, och det var det.
Jag tror inte jag tog så många fotbollsmässiga steg framåt idag, och har inte gjort det på en tid. Ekbek ska ju åtminstone spela på måndag.
Nu ska jag prata med Kindberg, ÖFK:s fotbollsansvarige, imorgon och räta ut frågetecken om boende och annat.
Han ringde mig idag och jag hann berätta att jag var positiv innan jag, som mumsade på en smäckrare välj-själv-plocksallad från ICA Esplanad (skicka gärna ett meddelande, ansvariga på ICA Esplanad, till pppirkt@gmail.com så kan vi ordna betalningsform för denna ovärdeliga produktplacering från min sida), berättade att han gott fick ringa upp imorgon förmiddag.
För då har jag gott om tid att skriva i ordning min raider, listan över allt som jag kräver att det ska finnas i min konungasvit när jag anländer i min tjugofyrakaratiga guldstol framburen av ett koppel ghananska bärare.
... nej, okej. Men det ska bli skönt att få komma till ett lag där man känner sig någorlunda värdefull för ett tag i alla fall.
Och Division I är en bra nivå att ta ansvar och utvecklas på. Mycket bra, speciellt för en mittbacksrese utan självförtroende som tidigare mest spelat på Division III-nivå.
... ja, förutom "några" Superettamatcher då.
Jag ser en framtid där
Jag kunde bli något stort
Så blås en kyss och fyll min kvot
timrå ik:s ispremiär 2010,
Jaha, då har man varit på E.ON Arena i egenskap av annat än popcornslukande TIK-anhängare också.
Jag var inte ensam om att se Timrå IK:s ispremiär i afton.
Intill mig på läktaren satt 2166 stycken andra människor som valt att viga sin måndagskväll åt...
... ett gäng lirare som lojt gled runt på isen och passade runt pucken.
Jag har aldrig varit på ispremiären förut - men jag trodde i alla fall att de tränade någorlunda. Att det inte bara var nå ploj för fansen.
Men det var det.
De anordnade Skills Competition - ni vet såna där de har i NHL när Al MacInnis skjuter sönder målställningar - med såväl teknikbana som hastighetstävling.
Timo Pärssinen ramlade när han skulle dribbla förbi en kona - föll pladask på mage - och Elias Granath slängde sig raklång för att vinna hastighetsduellen mot Sebastian Erixon. Noterbart var även att Tomas Skogs överraskande nog bara var milimetrarna snabbare än Mattias Karlsson på två varv runt isen.
Det var väl det som hände.
Sen gled de runt med långa skär och lattjade hockey. Försökte med lite publikfrieri då och då men misslyckades ofta.
Men de 2166 personerna intill mig tjöt av glädje och beundran för varje bakomryggenpassning som någon ny finländare satte mitt i gapet på en motspelare.
Jag förstår inte.
Om GIF Sundsvall gått ut i media och bjudit in till en gräspremiär i början av januari - låt oss säga i NCC-hallen; tror ni att tio personer dykt upp? Royale, Pappa Klack, Putte Patron, ett koppel till jag inte kan namnet på och så någon utländsk arbetare i gul väst som går runt och erbjuder handtryckt kaffe för blott 20 kronor?
Nåväl.
Det var ju trots allt inte för underhållningens skull jag var där. Det var ju för att ge er, den stora pöbeln, underhållning vid morgondagens frukostbord i form av högintressant lektyr.
Jag lyckades väl... inte.
Jag hade fått order om att vinkla på Kim Hirschovits. Smidigt, tänkte jag, då jag redan träffat Hirschen - som han ska kallas - en gång tidigare för en intervju. Även om jag innerst inne inte ville släppa min "solen sken utanför när Timrå IK hade ispremiär inne i E.ON Arena".
Men men, när Näsberg - redigeringsgurun från Apberget som var tillbaka efter en längre tids semester - pekar med hela handen, då är det så och jag vågade inte ens nämna min sol-vinkel.
Snackade långt och utförligt med Hirschen utanför omklädningsrummet, men mitt i intervjun behövde han rusa till autografskrivningen.
Och sen... sen stod jag och väntade i uppskattningsvis en dryg timme. Kön ringlade till Domus och där stod jag och väntade och väntade och väntade.
Jag tyckte det vore oförskämt att klämma mig in bland spelarna medan de stod och pratade med barn, utvecklingsstörda och hockeytokiga pappor eller trånande mammor. Så jag väntade.
Där står Timråspelarna uppradade, där bakom dem står det autografsuktande folket, och närmast här ser vi säkerhetspersonalen. Och där bakom, backstage, stod jag.
Häftigt, va? Visst?
Vakterna var inte där för att skydda spelarna. Nej. Som ni ser står de framför mig. Det var nämligen så att då och då så såg någon i autografkön att jag stod med ett block och en penna. Då tog de sats, sprang mellan Timråspelarna och kastade sig över vakterna, som fick hålla tillbaka människan, samtidigt som han stirrade ner mig med maniska, blodröda ögon:
- Skriver du inte högintressant och kunnigt om den här ispremiären din jävla jävel så ska jag lyncha dig offentligt och slänga upp kvarlevorna på Domus tak.
Jag tror jag med nöd och näppe undkommer den värsta lynchningen. Kanske blir av med några fingrar eller så.
Jag gjorde huvudtexten på Hirschen (vilka tråkiga smeknamn - kom tillbaka Kamelen Pirogen) och en bottentext på Perra och själva träningen. Sen försökte jag få med så många roliga - och några nyttiga - citat jag kunde.
Men jag pratade med för få spelare, kände jag. Detta då jag stod och väntade, väntade och väntade tills någon iförd kavaj med Timrå-emblem på sa att det var okej om jag ställde mig och pratade med spelarna samtidigt som de skrev autografer.
Baah.
Kön ebbade ut när jag pratade med Hirschen och alla flydde snabbt som ögat till omklädningsrummet. Jag väntade utanför och fick ut "Perra" som önskvärt, men Pelle Hallin hann smyga ut i någon bakdörr som jag, i min roll som Henrik Sjöberg-vikarie, inte kände till.
Ja, ja. Fotografen kom ut sent och missade nästan hela träningen, så bilderna blev nog lika lidande som min text.
Men känner jag redigeringsgurun från Apberget rätt så kokar han soppa av ett avslaget spikhuvud. Ni kommer inte komma ihåg den tråkiga, ointressanta texten - inte de halvdana - bara lämna sidan 26 och 27 med en känsla av att det var ett jävligt bra uppslag.
Jag var inte ensam om att se Timrå IK:s ispremiär i afton.
Intill mig på läktaren satt 2166 stycken andra människor som valt att viga sin måndagskväll åt...
... ett gäng lirare som lojt gled runt på isen och passade runt pucken.
Jag har aldrig varit på ispremiären förut - men jag trodde i alla fall att de tränade någorlunda. Att det inte bara var nå ploj för fansen.
Men det var det.
De anordnade Skills Competition - ni vet såna där de har i NHL när Al MacInnis skjuter sönder målställningar - med såväl teknikbana som hastighetstävling.
Timo Pärssinen ramlade när han skulle dribbla förbi en kona - föll pladask på mage - och Elias Granath slängde sig raklång för att vinna hastighetsduellen mot Sebastian Erixon. Noterbart var även att Tomas Skogs överraskande nog bara var milimetrarna snabbare än Mattias Karlsson på två varv runt isen.
Det var väl det som hände.
Sen gled de runt med långa skär och lattjade hockey. Försökte med lite publikfrieri då och då men misslyckades ofta.
Men de 2166 personerna intill mig tjöt av glädje och beundran för varje bakomryggenpassning som någon ny finländare satte mitt i gapet på en motspelare.
Jag förstår inte.
Om GIF Sundsvall gått ut i media och bjudit in till en gräspremiär i början av januari - låt oss säga i NCC-hallen; tror ni att tio personer dykt upp? Royale, Pappa Klack, Putte Patron, ett koppel till jag inte kan namnet på och så någon utländsk arbetare i gul väst som går runt och erbjuder handtryckt kaffe för blott 20 kronor?
Nåväl.
Det var ju trots allt inte för underhållningens skull jag var där. Det var ju för att ge er, den stora pöbeln, underhållning vid morgondagens frukostbord i form av högintressant lektyr.
Jag lyckades väl... inte.
Jag hade fått order om att vinkla på Kim Hirschovits. Smidigt, tänkte jag, då jag redan träffat Hirschen - som han ska kallas - en gång tidigare för en intervju. Även om jag innerst inne inte ville släppa min "solen sken utanför när Timrå IK hade ispremiär inne i E.ON Arena".
Men men, när Näsberg - redigeringsgurun från Apberget som var tillbaka efter en längre tids semester - pekar med hela handen, då är det så och jag vågade inte ens nämna min sol-vinkel.
Snackade långt och utförligt med Hirschen utanför omklädningsrummet, men mitt i intervjun behövde han rusa till autografskrivningen.
Och sen... sen stod jag och väntade i uppskattningsvis en dryg timme. Kön ringlade till Domus och där stod jag och väntade och väntade och väntade.
Jag tyckte det vore oförskämt att klämma mig in bland spelarna medan de stod och pratade med barn, utvecklingsstörda och hockeytokiga pappor eller trånande mammor. Så jag väntade.
Där står Timråspelarna uppradade, där bakom dem står det autografsuktande folket, och närmast här ser vi säkerhetspersonalen. Och där bakom, backstage, stod jag.
Häftigt, va? Visst?
Vakterna var inte där för att skydda spelarna. Nej. Som ni ser står de framför mig. Det var nämligen så att då och då så såg någon i autografkön att jag stod med ett block och en penna. Då tog de sats, sprang mellan Timråspelarna och kastade sig över vakterna, som fick hålla tillbaka människan, samtidigt som han stirrade ner mig med maniska, blodröda ögon:
- Skriver du inte högintressant och kunnigt om den här ispremiären din jävla jävel så ska jag lyncha dig offentligt och slänga upp kvarlevorna på Domus tak.
Jag tror jag med nöd och näppe undkommer den värsta lynchningen. Kanske blir av med några fingrar eller så.
Jag gjorde huvudtexten på Hirschen (vilka tråkiga smeknamn - kom tillbaka Kamelen Pirogen) och en bottentext på Perra och själva träningen. Sen försökte jag få med så många roliga - och några nyttiga - citat jag kunde.
Men jag pratade med för få spelare, kände jag. Detta då jag stod och väntade, väntade och väntade tills någon iförd kavaj med Timrå-emblem på sa att det var okej om jag ställde mig och pratade med spelarna samtidigt som de skrev autografer.
Baah.
Kön ebbade ut när jag pratade med Hirschen och alla flydde snabbt som ögat till omklädningsrummet. Jag väntade utanför och fick ut "Perra" som önskvärt, men Pelle Hallin hann smyga ut i någon bakdörr som jag, i min roll som Henrik Sjöberg-vikarie, inte kände till.
Ja, ja. Fotografen kom ut sent och missade nästan hela träningen, så bilderna blev nog lika lidande som min text.
Men känner jag redigeringsgurun från Apberget rätt så kokar han soppa av ett avslaget spikhuvud. Ni kommer inte komma ihåg den tråkiga, ointressanta texten - inte de halvdana - bara lämna sidan 26 och 27 med en känsla av att det var ett jävligt bra uppslag.
Hisnande tankar som vi båda tänkte Jag tänker dom nu, men vad tycker du? Vad hoppas du? Vad önskar du vad vill du? Är du rädd? Är det så? Du är rädd? Du är rädd? Om du är rädd, sluta med det Om du är bränd och rädd lägg av med det Lita på mig börja med det Lita på mig sen får vi se
hedersamt uppdrag,
Jag kliver efter dagens träning på ett pass på Dagbladets stolta sportredaktion.
Och nu är det slut på leken.
Ikväll ska jag inte ringa och fråga Maja-Lisa om hur det ska bli att åka på Veteran-VM i orientering.
Ikväll har jag fått äran att skriva hem om Timrå IK:s ispremiär. Ett spektakel som kommer locka tusentals till E.ON Arena i afton.
Och ett spektakel som folk verkligen vill läsa om i tidningen. Ett spektakel som folk kommer lusläsa varje centimeter om.
Skriver jag för dåligt, för kort, för ointressant, för okunnigt eller om fel saker - då kommer jag, Erik Löfgren, att lynchas utanför Domus i Timrå där mina kvarlevor kommer att läggas på taket ovanför ingången för att påminna alla Timråbor vad vi gör med reportrar som inte levererar intressant om vårt favoritlag.
Jag har aldrig fått skriva något ifrån E.ON Arena (jag har intervjuat Kim Hirschovits när han kom till stan, det är det närmaste jag kommit) och sitter nu på förmiddagen och bildsöker på de nya spelarna för att inte se ut som ett komplett fån i omklädningsrummet.
Jag skulle gärna, väldigt gärna motta tips i kommentarsfältet på vad en genomsnittlig tidningsläsare vill läsa om från Timrå IK:s ispremiär.
För det är, som ni vet, väldigt svårt för mig att vinkla inomhussporter i olika hallar. "Solen sken när Timrå IK hade ispremiär" fungerar ju inte klockrent.
Snälla säg det igen.
Och säg det igen.
Och nu är det slut på leken.
Ikväll ska jag inte ringa och fråga Maja-Lisa om hur det ska bli att åka på Veteran-VM i orientering.
Ikväll har jag fått äran att skriva hem om Timrå IK:s ispremiär. Ett spektakel som kommer locka tusentals till E.ON Arena i afton.
Och ett spektakel som folk verkligen vill läsa om i tidningen. Ett spektakel som folk kommer lusläsa varje centimeter om.
Skriver jag för dåligt, för kort, för ointressant, för okunnigt eller om fel saker - då kommer jag, Erik Löfgren, att lynchas utanför Domus i Timrå där mina kvarlevor kommer att läggas på taket ovanför ingången för att påminna alla Timråbor vad vi gör med reportrar som inte levererar intressant om vårt favoritlag.
Jag har aldrig fått skriva något ifrån E.ON Arena (jag har intervjuat Kim Hirschovits när han kom till stan, det är det närmaste jag kommit) och sitter nu på förmiddagen och bildsöker på de nya spelarna för att inte se ut som ett komplett fån i omklädningsrummet.
Jag skulle gärna, väldigt gärna motta tips i kommentarsfältet på vad en genomsnittlig tidningsläsare vill läsa om från Timrå IK:s ispremiär.
För det är, som ni vet, väldigt svårt för mig att vinkla inomhussporter i olika hallar. "Solen sken när Timrå IK hade ispremiär" fungerar ju inte klockrent.
Snälla säg det igen.
Och säg det igen.
tänkte man kunde... grilla,
Ett litet tips gott folk;
Att först sätta i sig en grillbuffé på O'Learys-tältet i Östersund (köttutdelarna arbetade under parollen "allt ska bort") och sedan, väl hemma igen några timmar senare, bjudas på grillat kött och pommes...
... är inte optimalt när du sedan ska springa runt Sidsjön.
Jag tror dock att mitt förstavarv kan ha varit nytt varvsrekord.
Nej, inte rekord för vanligt folk.
Men för tunga mittbackspjäser på 83 felfördelade kilon utan tillstymmelse till löparsinne, -lungor och -ben; i den klassen måste jag varit och nosat på alla tiders rekord.
Men så dog jag också när jag kom i mål.
Någonting i magpartiet - kan det ha varit de åtta grillspätten? Kilot krämig potatisgratäng? Fars grillbiffar i en redan mättad buk? - sa ifrån och istället för att fortsätta löpa runt (vilket man fick utstå smädelser som "bara ett varv?!" för från de förbipasserande när man stod och vilade upp sig och smulade i sig brödskorpor från lådorna vid ankmatarbron) och invänta garantispyan så beslutade jag mig för att...
... köra backruscher. För er som letar en bra backe att löpa i full fart uppför (vilken människa skulle leta efter en sån frivilligt?) kan jag kallt rekommendera backen från Sidsjöspåret till LV5. Den som går upp mot studentbostäderna och det där hemmet där folk går ut och går i morgonrocken klockan sju på kvällskvisten.
Tio ruscher upp - och svim- och spyfärdig stödde man sig på skakiga ben hemöver.
Inte förrän halvvägs in i Beck - Annonsmannen hemma hos Martinsson kom jag tillbaka till jordelivet och vi hade, som vanligt, väldigt roligt åt allt möjligt.
Jag och Martinsson kunde också avslöja en kartellbildning bland landets - eller åtminstone länets - bensinmackar. De har samtidigt, i ett unisont kartellbeslut, valt att ta bort hyrfilmerna ur sitt sortiment.
Eftersom Per Gessle köpt en ny pengabinge hemma i Halmstad som måste fyllas till bredden får GIF Sundsvalls stolta a-lag snällt flytta sig från sin hemmaplan och istället bege sig till Baldershovs IP för träning.
Jag hoppas att det blir en lugnare träning. Dels för att jag har för mig att det är U21-match imorgon mot Åtvid hemma, men också för att mina baksidor är spända som någon av Orsa spelemäns fiolsträngar.
So tired of being tired
Well I wanna face another day in the city on my own
Although I'm in a safe place I can't remove this stone
It owns the weight of the world, but still it can't be found
Believe me I have tried
I'm sick of these words and all the consequences
Their always creeping up on me
första gången, ja, du sa hej,
Dåså. Då ska vi se om gud, Tengil, blogg.se:s driftchef eller annan ansvarig låter mig skriva ett inlägg om helgen.
Jag var som sagt inte med i matchtruppen mot J-Södra. När alla andra - utom sjuke Aziz och ej spelklara Nylund - åkte iväg med en Cerisbuss i lördags morse blev jag kvar hemmavid.
Efter fredagsjobbet, lite träning, lite spelknåp och en lång jävla ironisk speltext om Lottodragningen som inte en jävel hade spelförstördhet nog att uppskatta och tycka var roligt så insåg jag att jag inte hade någonting att göra.
Och inga vänner att ringa. Jag har för det första väldigt få vänner, och de få jag har endera helgjobbade eller befann sig på en yra i Jämtland.
Så halv två beslutade jag mig för att ta och söka upp mina vänner. Tankarna gick först till att dra på mig ett blodigare förkläde och ställa mig intill Mask i Coop Birstas charkuteridisk.
Men så kom jag på att den där yran kanske inte vore helt fel att besöka, heller. Yran-lördagen är ju trots allt den första och sista festivalkväll jag har möjlighet att besöka 2010.
Och... och... Lars Winnerbäck spelade klockan kvart i tio.
Jag ringde Sven och ordnade boende i en liten uthyrningslägenhet, kollade upp när första bästa - och billigaste - tåg gick, såg att det gick om trettio minuter och började packa.
Fick väl med mig en tredjedel av de kanske sex grejer jag kommit på att jag behövde, men tåget hann jag med.
Det gick inte så segt ändå, trots glömda böcker, tidningar eller korsord... nej, inte korsord, jag vill inte känna mig än dummare än jag är i onödan. Med Kents nya - den bara växer och växer - i lurarna och en gratisutdelad Aftonbladet i på bordet (bordsplats, jojo, fint ska det va') flög de två timmarna förbi.
Det blev en mycket bra kväll. Winnerbäck, som jag sett en handfull gånger, gjorde en väldigt bra spelning - och vad sägs om detta pärlband av extranummer; Kom ihåg mig, Elegi, Du hade Tid och Jag får liksom ingen ordning?
Jag, Sjödins förstfödde dank och den gamle Medskogslegendaren Jonssa skrålade för falska halsar och gjorde väl spelningen till en plåga för de närstående, men jag kan inte stå tyst. Inte en sekund.
Sven och Tobbe lämnade Lasse tidigt och drog och såg Hoffmaestro. All heder åt Hoffmaestros galna liveakt, men jag tycker det var ett stort felbeslut.
Winnerbäcks konsert får en starkare fyra. P P P P.
För egen del sågs sedan inte så mycket mer än presidenttalet. Evert Ljusberg på en hög tron (som vajade lite småtrassligt i vinden och saknade armerat skyddsglas vilket med andra ord inte var mycket till presidenttron) lockade mer publik än världens bästa Lars Winnerbäck.
Och inte bara "asså-vad-är-det-här"-skrattande människor som jag. Nej, nej. Till största delen bestod torget av frihetskämpande jämtar som med beslutsamhet i blicken skrek med i slagorden "Jamtland, Jamtland, jamt och ständut".
Det var väldigt sjukt... men ändå skönt på ett sätt. Att de i Östersund med omnejd har nån slags halvironisk lokalpatriotism är ju roligt - vi Sundsvallare (jag mycket inräknad) ogillar istället bara vår stad i smyg och smutskastar den så fort vi får chansen - men jag skulle behöva bevis för att det inte finns fler än stadens byfåne som är ens lite seriös i tankarna om att Jamtland ska bli en egen republik.
Jag tror det här var en viktig liten tripp för mig. För att få tillbaka glädjen igen.
Glädjen fick jag tillbaka på skrålandet till Winnerbäck.
Glädjen fick jag tillbaka i och med allt trevligt folk jag träffade.
Men glädjen kanske jag trots allt mest fick tillbaka på grund av att jag nu har vissa förhoppningar på att den stora glädjen är bara ett koppel siffror och en grön lur bort.
Det är nåt med dig.
Som att komma hem,
första gången, ja, du sa hej.
Jag var som sagt inte med i matchtruppen mot J-Södra. När alla andra - utom sjuke Aziz och ej spelklara Nylund - åkte iväg med en Cerisbuss i lördags morse blev jag kvar hemmavid.
Efter fredagsjobbet, lite träning, lite spelknåp och en lång jävla ironisk speltext om Lottodragningen som inte en jävel hade spelförstördhet nog att uppskatta och tycka var roligt så insåg jag att jag inte hade någonting att göra.
Och inga vänner att ringa. Jag har för det första väldigt få vänner, och de få jag har endera helgjobbade eller befann sig på en yra i Jämtland.
Så halv två beslutade jag mig för att ta och söka upp mina vänner. Tankarna gick först till att dra på mig ett blodigare förkläde och ställa mig intill Mask i Coop Birstas charkuteridisk.
Men så kom jag på att den där yran kanske inte vore helt fel att besöka, heller. Yran-lördagen är ju trots allt den första och sista festivalkväll jag har möjlighet att besöka 2010.
Och... och... Lars Winnerbäck spelade klockan kvart i tio.
Jag ringde Sven och ordnade boende i en liten uthyrningslägenhet, kollade upp när första bästa - och billigaste - tåg gick, såg att det gick om trettio minuter och började packa.
Fick väl med mig en tredjedel av de kanske sex grejer jag kommit på att jag behövde, men tåget hann jag med.
Det gick inte så segt ändå, trots glömda böcker, tidningar eller korsord... nej, inte korsord, jag vill inte känna mig än dummare än jag är i onödan. Med Kents nya - den bara växer och växer - i lurarna och en gratisutdelad Aftonbladet i på bordet (bordsplats, jojo, fint ska det va') flög de två timmarna förbi.
Det blev en mycket bra kväll. Winnerbäck, som jag sett en handfull gånger, gjorde en väldigt bra spelning - och vad sägs om detta pärlband av extranummer; Kom ihåg mig, Elegi, Du hade Tid och Jag får liksom ingen ordning?
Jag, Sjödins förstfödde dank och den gamle Medskogslegendaren Jonssa skrålade för falska halsar och gjorde väl spelningen till en plåga för de närstående, men jag kan inte stå tyst. Inte en sekund.
Sven och Tobbe lämnade Lasse tidigt och drog och såg Hoffmaestro. All heder åt Hoffmaestros galna liveakt, men jag tycker det var ett stort felbeslut.
Winnerbäcks konsert får en starkare fyra. P P P P.
För egen del sågs sedan inte så mycket mer än presidenttalet. Evert Ljusberg på en hög tron (som vajade lite småtrassligt i vinden och saknade armerat skyddsglas vilket med andra ord inte var mycket till presidenttron) lockade mer publik än världens bästa Lars Winnerbäck.
Och inte bara "asså-vad-är-det-här"-skrattande människor som jag. Nej, nej. Till största delen bestod torget av frihetskämpande jämtar som med beslutsamhet i blicken skrek med i slagorden "Jamtland, Jamtland, jamt och ständut".
Det var väldigt sjukt... men ändå skönt på ett sätt. Att de i Östersund med omnejd har nån slags halvironisk lokalpatriotism är ju roligt - vi Sundsvallare (jag mycket inräknad) ogillar istället bara vår stad i smyg och smutskastar den så fort vi får chansen - men jag skulle behöva bevis för att det inte finns fler än stadens byfåne som är ens lite seriös i tankarna om att Jamtland ska bli en egen republik.
Jag tror det här var en viktig liten tripp för mig. För att få tillbaka glädjen igen.
Glädjen fick jag tillbaka på skrålandet till Winnerbäck.
Glädjen fick jag tillbaka i och med allt trevligt folk jag träffade.
Men glädjen kanske jag trots allt mest fick tillbaka på grund av att jag nu har vissa förhoppningar på att den stora glädjen är bara ett koppel siffror och en grön lur bort.
Det är nåt med dig.
Som att komma hem,
första gången, ja, du sa hej.
äehduflipparmedmej,
Nu hade jag skrivit en ganska lång harang, men då passar blogg.se på att logga ut mig.
Hade gärna gett läsarkretsen, som är förvånansvärt diger för att vara söndag, något att småsnaska på - men det får vänta till efter att spåret runt Sidsjön fått smaka på ett par blytunga 83-kilos 43:or klampandes mot dess grus.
Vi lämnar er med en liten korsords-cliffhanger, som det heter på bloggspråk:
Alla med god musiksmaks husgud, fyra plus tio bokstäver.
Hade gärna gett läsarkretsen, som är förvånansvärt diger för att vara söndag, något att småsnaska på - men det får vänta till efter att spåret runt Sidsjön fått smaka på ett par blytunga 83-kilos 43:or klampandes mot dess grus.
Vi lämnar er med en liten korsords-cliffhanger, som det heter på bloggspråk:
Alla med god musiksmaks husgud, fyra plus tio bokstäver.
Och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser Och hundratusen röster skriker efter något mer Snälla säg det igen, och säg det igen