yaro hey,
De avslutade med Timbuktus "The Botten is Nådd" på dansgolvet igår, och det sammanfattade väl kvällen ganska bra.
Som den gode Justin själv skulle ha sjungit i mitt ställe:
"Jag ska aldrig mer få mig själv att gå på sånt där. Det kvittar vilken fest det är och vilken maskin som är där."
Hur fan kunde jag inte gå på Joel Alme igår? En av Sveriges bästa artister just nu i mina ögon spelar i staden, men vi väljer att besöka ett ställe där ett gäng skojare med totalt fyra låtar på meritlistan spelar. Fyra skojare som vi inte ens fick se spela, då vi (så klart) inte hade förköpt oss en biljett. På stället i fråga, vi kan kalla det Stadshuset, var det tänkt att exakt alla man känner till här i staden skulle ha samlat sig - men så var det inte. Istället måste Stadshuset ha hyrt in medellösa och okända människor från någon närliggande håla för att fylla ut stället.
Bra arrangemang i övrigt. Man fick gå upp i Spegelsalen, men sedan inte gå ner igen. Då fick man gå ut och runt till nattklubbsentrén igen - utan jacka. Väl där fick man stå och vänta i sisådär tio minuter. Det var fullt, och då prioriterade man först och främst folk från den andra kön - den med nytt folk som skulle betala in sig.
Fiasko.
Nu ska jag göra lite nytta på jobbet. Senast kände jag att gjorde ett bra jobb. Vi läste igenom texten och kände att "fan, vi har levererat något hyggligt solitt för en gångs skull". Tills vi läste igenom ST:s bottentext, som likt min handlade om Miroslav Todic. Jag kan till och med tycka att min text var bättre vinklad.
Men det fanns en skillnad. ST hänvisade till den 2,06 långe insidespelaren som bosnier. Jag hänvisade till honom som serb. Flera gånger. Flera, flera gånger. Han är så klart bosnier.
Frukostbordet fick sig en rejäl slagkavalkad och ett avgrundsvrål ut över Södermalms höjder. Jag är så jävla kass. På i stort sett allt. Hade jag inte varit reslig och kunnat sparka undan läderkulor hade jag inte haft någonting.
Nu har jag ringt sprintern Stefan Tärnhuvud som vann Inomhus-SM igår. Innan jag skriver rent det hela ska jag kolla upp vilken nationalitet han har.
Som den gode Justin själv skulle ha sjungit i mitt ställe:
"Jag ska aldrig mer få mig själv att gå på sånt där. Det kvittar vilken fest det är och vilken maskin som är där."
Hur fan kunde jag inte gå på Joel Alme igår? En av Sveriges bästa artister just nu i mina ögon spelar i staden, men vi väljer att besöka ett ställe där ett gäng skojare med totalt fyra låtar på meritlistan spelar. Fyra skojare som vi inte ens fick se spela, då vi (så klart) inte hade förköpt oss en biljett. På stället i fråga, vi kan kalla det Stadshuset, var det tänkt att exakt alla man känner till här i staden skulle ha samlat sig - men så var det inte. Istället måste Stadshuset ha hyrt in medellösa och okända människor från någon närliggande håla för att fylla ut stället.
Bra arrangemang i övrigt. Man fick gå upp i Spegelsalen, men sedan inte gå ner igen. Då fick man gå ut och runt till nattklubbsentrén igen - utan jacka. Väl där fick man stå och vänta i sisådär tio minuter. Det var fullt, och då prioriterade man först och främst folk från den andra kön - den med nytt folk som skulle betala in sig.
Fiasko.
Nu ska jag göra lite nytta på jobbet. Senast kände jag att gjorde ett bra jobb. Vi läste igenom texten och kände att "fan, vi har levererat något hyggligt solitt för en gångs skull". Tills vi läste igenom ST:s bottentext, som likt min handlade om Miroslav Todic. Jag kan till och med tycka att min text var bättre vinklad.
Men det fanns en skillnad. ST hänvisade till den 2,06 långe insidespelaren som bosnier. Jag hänvisade till honom som serb. Flera gånger. Flera, flera gånger. Han är så klart bosnier.
Frukostbordet fick sig en rejäl slagkavalkad och ett avgrundsvrål ut över Södermalms höjder. Jag är så jävla kass. På i stort sett allt. Hade jag inte varit reslig och kunnat sparka undan läderkulor hade jag inte haft någonting.
Nu har jag ringt sprintern Stefan Tärnhuvud som vann Inomhus-SM igår. Innan jag skriver rent det hela ska jag kolla upp vilken nationalitet han har.
Du blir så ensam när du drömmer grandiost
Du blir så hånad, bränd och blåst
lasse lager,
"No, Oba Oba. You can not just run around and shoot footballs at a goal. Now we are going to practise som defensive plays for a couple of years. Have you heard about what we in Sweden call a zoneplay? Pressure and support?"
"John Obi, I have a taped video here with a guy who is known as Daniel Jerry Andersson in Sweden. I want you to be more like him. Otherwise you will have no place in my team".
Hur i hela världen ska detta sluta? Det här väldigt osäkra och spekulativa jobbet var ju som gjort för Svennis. Inte en eftertänksam grånad man från Albys mörka skogar.
Allt dom bygger upp,
det ska vi meja ner.
sextiosju millar,
Det blev en ensam vinnare idag. Han tog hem 67 miljoner totalt, om man inräknar alla sexor och femmor.
TV4 gick aldrig ut med det, men eftersom vi vet ett och annat om vilka medriggar som bestämt sig för att lämna in en rad denna dubbla jackpottomgång så vill vi utropa följande:
Grattis, Klonk-Basse!
Edlund på TV4 funderade över hur systemet var utformat. Det kan jag berätta. Klonk-Basse stod med ryggen vänd, en snusnäsduk över ögonen och droppade bläck över ryggen på en V75-kupong. Sedan bad han till sina två gudar, Mammon och Fru Fortuna, genom att läsa upp den obligatoriska dobbelbönen:
Gud min, som gör mig ekonomiskt oberoende,
helgat vare ditt namn.
Ske din medrigg, så som i himmelen,
så ock på jorden.
Ge oss idag den medrigg och tur jag behöver,
och förlåt mig för alla våra utdragningar.
Utsätt oss inte för prövning,
utan ge oss bara en sjusärdeles tur.
Och du,
jag bor på Gotland.
Idag räckte det till 67 miljoner. Gratulerar.
Nu ska vi snart sälja vår själ till de mörka krafterna genom att försöka nästla oss in på Stadshuset, trots att Joel Alme spelar på Aveny. Jag skulle kunna hålla en lång utläggning om varför jag inte vill betala pengar för att behöva spendera hela kvällen på Aveny, men jag nöjer mig med detta:
Jag har sålt mig själv. Jag ber om ursäkt. Och alla som inte dansar är våldtäktsmän. Men bara ikväll. För pöbelns skull.
TV4 gick aldrig ut med det, men eftersom vi vet ett och annat om vilka medriggar som bestämt sig för att lämna in en rad denna dubbla jackpottomgång så vill vi utropa följande:
Grattis, Klonk-Basse!
Edlund på TV4 funderade över hur systemet var utformat. Det kan jag berätta. Klonk-Basse stod med ryggen vänd, en snusnäsduk över ögonen och droppade bläck över ryggen på en V75-kupong. Sedan bad han till sina två gudar, Mammon och Fru Fortuna, genom att läsa upp den obligatoriska dobbelbönen:
Gud min, som gör mig ekonomiskt oberoende,
helgat vare ditt namn.
Ske din medrigg, så som i himmelen,
så ock på jorden.
Ge oss idag den medrigg och tur jag behöver,
och förlåt mig för alla våra utdragningar.
Utsätt oss inte för prövning,
utan ge oss bara en sjusärdeles tur.
Och du,
jag bor på Gotland.
Idag räckte det till 67 miljoner. Gratulerar.
Nu ska vi snart sälja vår själ till de mörka krafterna genom att försöka nästla oss in på Stadshuset, trots att Joel Alme spelar på Aveny. Jag skulle kunna hålla en lång utläggning om varför jag inte vill betala pengar för att behöva spendera hela kvällen på Aveny, men jag nöjer mig med detta:
Jag har sålt mig själv. Jag ber om ursäkt. Och alla som inte dansar är våldtäktsmän. Men bara ikväll. För pöbelns skull.
Samma innehållslösa våg. Samma giriga mygel och båg. Så länge skiten har publik i sin popfabrik så är jag låg.
let's dance,
Jag har inte sett ett program sedan starten. Det är jag ganska nöjd över. Förstår inte grejen.
Men jag förstår en sak; och det är varför folk ställer upp.
Fråga: Varför ställer Stefan Sauk upp i Let's Dance?
1. Han gillar att dansa.
2. Han gillar att tävla.
3. Han vill påminna folk om att han faktiskt existerar.
4. Han gillar att en klassdam av närmast osannolika mått, en sån där som Stefan knappt hade en suck på ens när han stod på toppen och ledde dokusåpan "Riket", klänger sig runt hans hals dagarna i ända i flera veckor.
Jag ser dig överallt, här och nu,
tror man tillräckligt blir det verkligt till slut.
Men jag förstår en sak; och det är varför folk ställer upp.
Fråga: Varför ställer Stefan Sauk upp i Let's Dance?
1. Han gillar att dansa.
2. Han gillar att tävla.
3. Han vill påminna folk om att han faktiskt existerar.
4. Han gillar att en klassdam av närmast osannolika mått, en sån där som Stefan knappt hade en suck på ens när han stod på toppen och ledde dokusåpan "Riket", klänger sig runt hans hals dagarna i ända i flera veckor.
Jag ser dig överallt, här och nu,
tror man tillräckligt blir det verkligt till slut.
grattis anette, låt oss nu klonka,
Jag vet inte mycket om curling. Min främsta merit inom alla samlade sporter på is är att jag under en eftermiddag sensommaren -98 slukade arton isglasspinnar i solskenet på vår tomts baksida.
Men Anette gjorde ju ingen stormatch, det kan vi väl enas om.
Men laget vann, och så mycket vet jag om idrotten; vinna är vad allting går ut på. Allting. Så grattis. Skicka en ring av finaste Ramselekorv till Cheryl Bernard som nog inte lär hitta djupsömnen än på något kvartal.
Idag filar vi V75, och vi gör det just nu med dessa tre spikar fastetsade i raden:
Avd 4: 6 Stickie Knibs.
Avd 5: 13 Frillan Filiokus
Avd 6: Prima Stella
Men det lär väl förändras lagom till start. Men just nu är de dessa tre krakar ni med all säkerhet kan lämna helt utanför era system för att ro hem pengar i eftermiddag.
Vi filar till tonerna, men framför allt de rörliga bilderna, av Andreas Gregas "Dom hade mycket att säga". Den svenska skärgårdsidyllen i sommartid blir en perfekt motivationshöjare nu när plusgraderna gör sitt antåg i staden för första gången den här vargavintern.
Och här är lördagens officiella 60-miljonersspellista. Riktig klass, i mina öron. Noga utvalda bitar från vår fyradagarsspellista.
Lite lagomt peppande så här innan vi bevittnar Lamins GIF-debut, räknar in 60 miljoner kronor och beger oss ut för att heja på alla på Stadshuset vara ensam om att se Joel Alme ikväll.
Vad du än gör med mig nu och vad du än försöker säga nu så får du mig ändå. Om du trollar bort mig, långt från dig, och lurar hem mig med dina sämsta tricks, så får du mig ändå. Tro att du har tröttnat på mig, ring mig sen och ångra dig igen så får du mig ändå. För vad du än försöker säga nu så får du mig ändå.
lag anette,
Mina ögonlock håller på att falla ihop. Vi sitter och kisar framför datorn. Att lyssna på Katarina Hulting kommentera curling är som att lyssna på hur målarfärg torkar på en solgassande ladugårdsvägg. Det är sövande, ta mig fan. Ge ut det på kassettband.
Hade man fått tycka och tänka som man vill i det här landet hade jag dömt ut Anette Norbergs gäng efter noter.
Anette är ju sämst av de alla. Alldeles nyss behövde hon bara lägga saken inom det vita området för att Sverige skulle utjämna matchen. Men hon drog stenen förbi. Hon missade.
Har hon fått en falukorvspsykos? Vad är detta? OS-final och lagets stjärna kan inte lägga en sten i ett tomt bo.
Hade jag fått spela curling med skolan - de där jävla platserna på friluftsdagarna tog alltid slut innan man hann ropa Bonuventure Maruti - så kan jag lova att jag skulle ha prickat boet. Kanske inte direkt, men hade jag fått en veckas isträning.
... isträning behöver inte innebära curlingutövande. Hade jag fått sitta i en vecka och läppja på en colasmakande Calippo tror jag att jag tillskansat mig nog med rutin för att sätta en sten i boet.
Nu blir det sömn.
Det är synd att man inte kan skriva som man vill om Anettes gäng, för då ringer mamma Norberg diskrimineringsombudsmannen - DO - och anmäler.
Marie Lehman är annars solid. Nästan Nora Strandberg-klass.
Nej, nu säger ögonen ifrån på riktigt. Per Mårts påslakan till ögonglober hade framstått som tagen ur en O'Lay-reklam i jämförelse med mina nu strejkande ögon.
Edit: Nu missade Kanada den enklaste sten vi sett sedan Fred Flintas glansdagar och bjuder in Sverige till ett särspel. Det gick från helt hopplöst - allt hopp var verkligen ute, spelet var förlorat, Anette blev så desperat och frustrerad att hon till och med, för första gången någonsin, hjälpte till att sopa - till helt öppet. Och Katarina Hultling - hon reagerar inte ens. Höjer inte rösten. Inte ett dugg. Bara maler på i sin sövande stämma. "Oj, hon den curlar iväg", typ. Vi snackar OS-guld och Hultling bryr sig inte.
Du är stööörd,
men du har koll.
Hade man fått tycka och tänka som man vill i det här landet hade jag dömt ut Anette Norbergs gäng efter noter.
Anette är ju sämst av de alla. Alldeles nyss behövde hon bara lägga saken inom det vita området för att Sverige skulle utjämna matchen. Men hon drog stenen förbi. Hon missade.
Har hon fått en falukorvspsykos? Vad är detta? OS-final och lagets stjärna kan inte lägga en sten i ett tomt bo.
Hade jag fått spela curling med skolan - de där jävla platserna på friluftsdagarna tog alltid slut innan man hann ropa Bonuventure Maruti - så kan jag lova att jag skulle ha prickat boet. Kanske inte direkt, men hade jag fått en veckas isträning.
... isträning behöver inte innebära curlingutövande. Hade jag fått sitta i en vecka och läppja på en colasmakande Calippo tror jag att jag tillskansat mig nog med rutin för att sätta en sten i boet.
Nu blir det sömn.
Det är synd att man inte kan skriva som man vill om Anettes gäng, för då ringer mamma Norberg diskrimineringsombudsmannen - DO - och anmäler.
Marie Lehman är annars solid. Nästan Nora Strandberg-klass.
Nej, nu säger ögonen ifrån på riktigt. Per Mårts påslakan till ögonglober hade framstått som tagen ur en O'Lay-reklam i jämförelse med mina nu strejkande ögon.
Edit: Nu missade Kanada den enklaste sten vi sett sedan Fred Flintas glansdagar och bjuder in Sverige till ett särspel. Det gick från helt hopplöst - allt hopp var verkligen ute, spelet var förlorat, Anette blev så desperat och frustrerad att hon till och med, för första gången någonsin, hjälpte till att sopa - till helt öppet. Och Katarina Hultling - hon reagerar inte ens. Höjer inte rösten. Inte ett dugg. Bara maler på i sin sövande stämma. "Oj, hon den curlar iväg", typ. Vi snackar OS-guld och Hultling bryr sig inte.
Du är stööörd,
men du har koll.
du har din, jag har min diagnos,
Nu sitter man här igen. Dåsig av en frisco- samt två Orginal Juniorburgare, men framför allt av att ha lämnat in basket-, hockey- och dambasketartiklar till höger och vänster. Oavsett om jag tycker jag hade en relativt bra huvudvinkel, en åtminstone halvhygglig bottenvinkel och skapligt mycket tid på mig så mår man alltid lite illa när texterna har skickats iväg till tryckeriet.
Själva matchen var spännande. Håkan Larsson gjorde sitt hundraartonde match för Plannja i Sporthallen och tilldelades precis innan uppkast en liten statyett i guld föreställande en åldersdiabetiker. Även John Rosendahl var med och Luleålaget bevisade att man har den äldsta stommen norr om Furufjället. Där, i Dalarna, finns en nu levande gran som är 9950 år gammal. Enligt mina beräkningar så är den granstommen marginellt äldre än Rosendahl och Håkan Larsson.
Storläpp, som alltid, alltid, alltid suttit på bänken när Plannja besökt Sporthallen, satt inte där idag. En besvikelse. Han var den siste lojale basketspelaren här i världen. Storläpp fick aldrig spela. Åkte runt i Sverige, på alla de där djävulusiskt långa bortaresorna från Luleå, och satt på bänk efter bänk. Men han hängde aldrig läpp.
Nåväl. Jag tycker att jag skrev noggrant och fokuserat, och även om inte Näsberg, redigeringsgurun från Apberget, hann läsa igenom våra alster så känner vi att det inte kan bli alltför fiaskoartat.
Och vad gör väl det, i sådana fall?
Imorgon ska vi nämligen bli miljonärer, och vi ska aldrig mer behöva skriva om basket och annat vi bara tycker är svårförståeligt och trassligt. Aldrig mer slita med deadlines. Aldrig mer behöva sitta och fundera på hur vi ska lösa de ekonomiska aspekterna i ett fotbollsmässigt kontrakt.
Frågan i dagsläget är bara vilka krakar som ska få ansvaret att - utöver sulky och kusk - bära på den metaforiska karott fylld till bredden av tibetanskt smidda guldmynt som ska styras åt vårt håll.
Sextio miljoner till en ensam vinnare. Bara inte Klonk-Basse lämnar in en kupong. Han kan stå felvänd med en gotländsk snusnäsduk över ögonen och planlöst droppa bläck lite här och var på V75-kupongen och avgå med en sjua.
Imorse väcktes vi av detta SMS:
"Kom 2a.
10k in."
Från? Jo, just det - Klonk-Basse som lirade en 550-kronorsturnering och låg sist när vi gick och knöt oss. Han liksom lurar i vassen, gör ingenting men SvenskaSpel riggar in honom till de stora pengarna. Vi själv fick lomma till sängs med två dubbelvikta vinsthundringar bakom örat. Vi var nöjd med det. 10k betyder som ni alla vet 10 000 svenska kronor - eller som samma summa heter på Klonk-Bassiska; småslantar.
Men det är, som man säger, skillnad på medriggar och motriggar.
Men imorn, då...
Kom kampsång, kom kärlek till dom,
som saknar nån om natten.
Själva matchen var spännande. Håkan Larsson gjorde sitt hundraartonde match för Plannja i Sporthallen och tilldelades precis innan uppkast en liten statyett i guld föreställande en åldersdiabetiker. Även John Rosendahl var med och Luleålaget bevisade att man har den äldsta stommen norr om Furufjället. Där, i Dalarna, finns en nu levande gran som är 9950 år gammal. Enligt mina beräkningar så är den granstommen marginellt äldre än Rosendahl och Håkan Larsson.
Storläpp, som alltid, alltid, alltid suttit på bänken när Plannja besökt Sporthallen, satt inte där idag. En besvikelse. Han var den siste lojale basketspelaren här i världen. Storläpp fick aldrig spela. Åkte runt i Sverige, på alla de där djävulusiskt långa bortaresorna från Luleå, och satt på bänk efter bänk. Men han hängde aldrig läpp.
Nåväl. Jag tycker att jag skrev noggrant och fokuserat, och även om inte Näsberg, redigeringsgurun från Apberget, hann läsa igenom våra alster så känner vi att det inte kan bli alltför fiaskoartat.
Och vad gör väl det, i sådana fall?
Imorgon ska vi nämligen bli miljonärer, och vi ska aldrig mer behöva skriva om basket och annat vi bara tycker är svårförståeligt och trassligt. Aldrig mer slita med deadlines. Aldrig mer behöva sitta och fundera på hur vi ska lösa de ekonomiska aspekterna i ett fotbollsmässigt kontrakt.
Frågan i dagsläget är bara vilka krakar som ska få ansvaret att - utöver sulky och kusk - bära på den metaforiska karott fylld till bredden av tibetanskt smidda guldmynt som ska styras åt vårt håll.
Sextio miljoner till en ensam vinnare. Bara inte Klonk-Basse lämnar in en kupong. Han kan stå felvänd med en gotländsk snusnäsduk över ögonen och planlöst droppa bläck lite här och var på V75-kupongen och avgå med en sjua.
Imorse väcktes vi av detta SMS:
"Kom 2a.
10k in."
Från? Jo, just det - Klonk-Basse som lirade en 550-kronorsturnering och låg sist när vi gick och knöt oss. Han liksom lurar i vassen, gör ingenting men SvenskaSpel riggar in honom till de stora pengarna. Vi själv fick lomma till sängs med två dubbelvikta vinsthundringar bakom örat. Vi var nöjd med det. 10k betyder som ni alla vet 10 000 svenska kronor - eller som samma summa heter på Klonk-Bassiska; småslantar.
Men det är, som man säger, skillnad på medriggar och motriggar.
Men imorn, då...
Kom kampsång, kom kärlek till dom,
som saknar nån om natten.
no deal,
Vi fick ett kontraktsförslag på mötet.
Men vi gick inte efter Homer Simpsons devis "We're not going to sign anything unless it's a contract".
Vi tar hem kontraktet över helgen och funderar, spekulerar och klurar. Motbud på måndag.
Eller, motbud och motbud - vi har kanske inte så mycket att säga till om, inte så mycket att kräva, Division III-back som vi är.
Men vi kan ju lägga fram hur vår situation ser ut rent ekonomiskt. Vi bor hemma - visst - men behöver ju betala för oss. Vi fyller 20 och tjänar egna pengar på ett heltidsjobb. Då kan man inte bo gratis.
Nåja. Det löser sig nog. Vi fick åtminstone beröm av Cain, som menade att han och Sören var överens i frågan om mittbackskonkurrensen:
– Just nu är det ett helt öppet race om dom två platserna.
Det var ju trevligt att höra. Imorgon får vi se ifall vi får ett tillskott i centrallinjen. Lamin Conateh ska nämligen försöka övertyga Dotson och Åkeby om sin storhet då han agerar mittback i U21-lagets drabbning mot Division II-laget Sollefteå.
Vi ska försöka se matchen, tränga in den bland all jakt efter de rätta miljonkrakarna.
Jag har just varit in på FM10:s editor och skruvat upp Mirza Durakovics frisparksegenskaper till 20. Gör det du också. Som du ser är vithåret som en gång var en av Allsvenskans bästa målvakter chanslös:
Jag har fel på hjärnan.
Inget händer när jag tänker.
Men vi gick inte efter Homer Simpsons devis "We're not going to sign anything unless it's a contract".
Vi tar hem kontraktet över helgen och funderar, spekulerar och klurar. Motbud på måndag.
Eller, motbud och motbud - vi har kanske inte så mycket att säga till om, inte så mycket att kräva, Division III-back som vi är.
Men vi kan ju lägga fram hur vår situation ser ut rent ekonomiskt. Vi bor hemma - visst - men behöver ju betala för oss. Vi fyller 20 och tjänar egna pengar på ett heltidsjobb. Då kan man inte bo gratis.
Nåja. Det löser sig nog. Vi fick åtminstone beröm av Cain, som menade att han och Sören var överens i frågan om mittbackskonkurrensen:
– Just nu är det ett helt öppet race om dom två platserna.
Det var ju trevligt att höra. Imorgon får vi se ifall vi får ett tillskott i centrallinjen. Lamin Conateh ska nämligen försöka övertyga Dotson och Åkeby om sin storhet då han agerar mittback i U21-lagets drabbning mot Division II-laget Sollefteå.
Vi ska försöka se matchen, tränga in den bland all jakt efter de rätta miljonkrakarna.
Jag har just varit in på FM10:s editor och skruvat upp Mirza Durakovics frisparksegenskaper till 20. Gör det du också. Som du ser är vithåret som en gång var en av Allsvenskans bästa målvakter chanslös:
Jag har fel på hjärnan.
Inget händer när jag tänker.
ture björkman,
Det här är ondskan personifierad. Ture Björkman, känd från "barnprogrammet" Skrot-Nisse.
Den där maskinkäken kunde locka fram skratt som jag än idag håller som de absolut kallaste och råaste jag hört.
Han var en sån iskall girigbuk denne Ture. En sån som gör vad som helst för egen framgång. En utan spärrar, det var tydligt.
Och där lämnades man, sex-sju år gammal, framför teven. Uschanemej. Nicke och Nilla är barnprogram för förskolebarn. Låter man barnen titta på Skrot-Nisse på dagarna är det ju lika bra att lämna över dem till Vlad Tepes barnpensionat i Bratislavas mörkaste hamnkvarter.
Jag vet inte vad Lagréll fick i födelsedagspresent idag. Men jag vet att han kan få en i efterskott imorgon.
Såväl han som jag ska nämligen ha möte med Cain Dotson under morgondagen, vid tvåsnåret.
Jag hoppas att vi får oss något matnyttigt. Något som gör att vi kan ställa mat på bordet.
För som det var idag så fick jag ställa mig och tillaga gulaschsoppa. Och det, det vinner ingen på.
Vårt knä ömmar och det känns väldigt tveksamt om det blir någon fotbollsträning imorgon. Borde kolla upp det med någon. Sheriffens gissning på en överansträngning känns inte helt långsökt.
Ni vet... det liksom stramar på utsidan knäskålen. Någon medicinkunnig?
Gick in på nätet för att se ansikten.
Han var röd och mosig,
som av för mycket öl.
Och jag är glad att han inte var snyggare än jag.
lagrélls dag,
Vad var det för dag idag?
Torsdag, svarar kanske vissa. Den tjugofemte februari, svarar några andra. Det var en lite mindre svinkall dag än igår, svarar kanske den meteorologkunnige.
De har rätt, så klart, men ändå inte.
Idag var framför allt Stefan "Lars Åke Lagrélls ende son" Lagergrens dag. Den reflexsnabbe pytsvaktaren fyllde nämligen tjugo år idag.
Som alla vet så får man göra vad man vill av sin födelsedag.
Lagréll valde att först och främst bevittna två fiaskon, en start på den speciella dagen man inte ens önskar något födelsedagsbarn, inte ens Ture Björkmans* förstfödde.
Men det blev bättre. På dagens träning, som vi bara deltog halft på, så valde Lagréll att helt spika igen sitt sjumannamål. Han var omutlig och jag tror inte ens "F:ets" räknesticka räckt till för att räkna ut hur mycket Lagrélls lag - innehållande Aziz, Jacco, Kali och Bergman - vann med.
Därefter var det upp till Lagréll - som sedvanligt nog unnade sig en längre dusch och lät undertecknad vänta - att välja vart han ville spisa på sin alldeles speciella dag. Som de allra flesta födelsebarn så föll valet på Lasses Matstuga.
Över en bättre tallrik korvstroganoff tjötades det mellan undertecknad, Lagréll, Jacco och Broman om det ena och det andra. Mest det ena, så att säga.
Lagrélls nästa önskemål var att få göra det han gör allra helst - gå på Intersport och plocka ut nya, fräsiga skor. På Intersport finns Nordeuropas största säljarskojare. Han är lustig, sävlig, snittar ett wienerbröd per lagerkik och han har en minst en räv bakom varje öra. Han är den typen av lustigkurre som en okänd människa kan gå fram och säga "hej, din gamle fisk" till.
Idag, när han sakta vandrade runt med sitt slugaste flin och förklarade att skorna av någon outgrundlig anledning inte gick att beställa, noterade vi att en av rävarna fått lämna plats för en penna. En penna vi, som spelförstörd, med enkelhet kunde precisera som en tipsbutikspenna. En sån där kort, röd bläckpenna utan knappfunktion.
"Har du en tipspenna bakom örat?", undrar vi.
"Ja, jag brukar ju vara iväg och lira lite ATG", säger filuren.
Tiden går. Lagrélls smäckert vita Tunit-skor han vill ha får han inte beställa, skojaren pendlar mellan lagret och fikarummet innan han kommer med en Adidas-katalog, fylld till bredden med bilder på skor - som man inte kan beställa ifrån. Vi ifrågasätter.
"Jag kan inte det här. Jag är inte i branschen", förklarar han.
"Men du får ju se till att nästla dig in", försöker vi.
"Nej. Ju mindre man kan desto bättre är det", menar yrkesskojaren att han resonerar.
Lagréll nöjer sig med ett par dödliga skor tills vidare, vi reser oss äntligen för att lämna butiken åt dess öde. Men precis innan tar vi upp ATG-tråden.
"Nu när du inte kunde fixa några skor får du ju åtminstone bjuda på ett antal spikar inför lördagens dubbeljackpott", säger vi och låtsas låta som att vi kan ett och annat.
Han räknar självsäkert upp tre krakar. Säger åt oss att spika i de tre inledande avdelningarna.
Vi tänker att den gamle filuren kanske äntligen hittat ett område han behärskar och är kunnig i. Vi tog med oss den tanken hemöver medan Lagréll fortsatte sitt firande i Birstas stolta City.
Först när vi kommer hem slår vi upp Sundsvalls Tidning för första gången. Vi skummar igenom V75-sidorna och ser att de spikat tre krakar. Exakt samma som Intersportskojaren gjort. Han har helt enkelt bara plagierat. Om vi inte listat ut det redan innan så gjorde vi det nu; vi har att göra med en mästerskojare.
Nu har vi lirat nätpoker med Klonk-Basse - försökt sitta intill honom och få en del av det solsken som är hans medrigg över mig - och tittat på damhockey till den milda grad att vi glömt vad det här inlägget handlar om. Jag får återkomma.
Jag tror det är damhockeyn som främst bidragit till förvirringen. Är det ishockey de spelar?
Men grattis, Lagréll.
Dom enda jag träffar,
oftare än en gång,
är personalen på Babylon.
Torsdag, svarar kanske vissa. Den tjugofemte februari, svarar några andra. Det var en lite mindre svinkall dag än igår, svarar kanske den meteorologkunnige.
De har rätt, så klart, men ändå inte.
Idag var framför allt Stefan "Lars Åke Lagrélls ende son" Lagergrens dag. Den reflexsnabbe pytsvaktaren fyllde nämligen tjugo år idag.
Som alla vet så får man göra vad man vill av sin födelsedag.
Lagréll valde att först och främst bevittna två fiaskon, en start på den speciella dagen man inte ens önskar något födelsedagsbarn, inte ens Ture Björkmans* förstfödde.
Men det blev bättre. På dagens träning, som vi bara deltog halft på, så valde Lagréll att helt spika igen sitt sjumannamål. Han var omutlig och jag tror inte ens "F:ets" räknesticka räckt till för att räkna ut hur mycket Lagrélls lag - innehållande Aziz, Jacco, Kali och Bergman - vann med.
Därefter var det upp till Lagréll - som sedvanligt nog unnade sig en längre dusch och lät undertecknad vänta - att välja vart han ville spisa på sin alldeles speciella dag. Som de allra flesta födelsebarn så föll valet på Lasses Matstuga.
Över en bättre tallrik korvstroganoff tjötades det mellan undertecknad, Lagréll, Jacco och Broman om det ena och det andra. Mest det ena, så att säga.
Lagrélls nästa önskemål var att få göra det han gör allra helst - gå på Intersport och plocka ut nya, fräsiga skor. På Intersport finns Nordeuropas största säljarskojare. Han är lustig, sävlig, snittar ett wienerbröd per lagerkik och han har en minst en räv bakom varje öra. Han är den typen av lustigkurre som en okänd människa kan gå fram och säga "hej, din gamle fisk" till.
Idag, när han sakta vandrade runt med sitt slugaste flin och förklarade att skorna av någon outgrundlig anledning inte gick att beställa, noterade vi att en av rävarna fått lämna plats för en penna. En penna vi, som spelförstörd, med enkelhet kunde precisera som en tipsbutikspenna. En sån där kort, röd bläckpenna utan knappfunktion.
"Har du en tipspenna bakom örat?", undrar vi.
"Ja, jag brukar ju vara iväg och lira lite ATG", säger filuren.
Tiden går. Lagrélls smäckert vita Tunit-skor han vill ha får han inte beställa, skojaren pendlar mellan lagret och fikarummet innan han kommer med en Adidas-katalog, fylld till bredden med bilder på skor - som man inte kan beställa ifrån. Vi ifrågasätter.
"Jag kan inte det här. Jag är inte i branschen", förklarar han.
"Men du får ju se till att nästla dig in", försöker vi.
"Nej. Ju mindre man kan desto bättre är det", menar yrkesskojaren att han resonerar.
Lagréll nöjer sig med ett par dödliga skor tills vidare, vi reser oss äntligen för att lämna butiken åt dess öde. Men precis innan tar vi upp ATG-tråden.
"Nu när du inte kunde fixa några skor får du ju åtminstone bjuda på ett antal spikar inför lördagens dubbeljackpott", säger vi och låtsas låta som att vi kan ett och annat.
Han räknar självsäkert upp tre krakar. Säger åt oss att spika i de tre inledande avdelningarna.
Vi tänker att den gamle filuren kanske äntligen hittat ett område han behärskar och är kunnig i. Vi tog med oss den tanken hemöver medan Lagréll fortsatte sitt firande i Birstas stolta City.
Först när vi kommer hem slår vi upp Sundsvalls Tidning för första gången. Vi skummar igenom V75-sidorna och ser att de spikat tre krakar. Exakt samma som Intersportskojaren gjort. Han har helt enkelt bara plagierat. Om vi inte listat ut det redan innan så gjorde vi det nu; vi har att göra med en mästerskojare.
Nu har vi lirat nätpoker med Klonk-Basse - försökt sitta intill honom och få en del av det solsken som är hans medrigg över mig - och tittat på damhockey till den milda grad att vi glömt vad det här inlägget handlar om. Jag får återkomma.
Jag tror det är damhockeyn som främst bidragit till förvirringen. Är det ishockey de spelar?
Men grattis, Lagréll.
Dom enda jag träffar,
oftare än en gång,
är personalen på Babylon.
Assyriska-GIF 0-1 (uppdaterad och klarr),
Min kropp är inte skapt för att kliva upp ur en ryggliggande djupsömn klockan 05:45. Trots full påklädnad så tenderar hjärnan att söka sig till sidoliggande mot soffans armstöd.
Och vad bjuder Bengt-Åkes grabbar på? Jo, 2-0-underläge och ett väldigt segt och lamt spel. Det var nästan så att man skulle gå och tillskansa sig ytterligare en timmes sömn istället.
Vi sitter och ondar över Bengt-Åke, muttrar om att man borde flyga in Per Mårts i båset till den tredje perioden. Jag tror att snabb förflyttning till en annan tidszon hade gjort underverk för Mårtsens påsar under ögonen.
Men så smäller det bara till. Den kedja man suttit och ondat över mest gör två snabba. Den spelare man ondat över mest - efter Mange Johansson, så klart - spelar smäckert fram till det första och oroar fram det andra. På trettiosju sekunder.
Surt sa räven om rönnbären. 2-3. Psykologiskt viktigt mål, som Staffan Lindeborg borde ha sagt. Hur har Staffan jobbat upp sig till Sverigematcherna igen? Chris måste vara ha blivit sängliggande, stum eller blind över natten.
... eller tja, är han bara blind hade han nog inte gjort det sämre än Staffan ändå.
Nu ska vi utvärdera gårdagens drabbning mot Assyriska på Södertälje Fotbollsarena - även kallad Jalla-Vallen. Vid ankomsten trodde jag för en stund att vi hamnat fel. Den väldiga arenafasaden såg ut att vara i paritet med Råsundas utsida. Inte har väl Assyriska en publikkapacitet på dryga trettiotusen syrianer?
Nej, så var inte fallet. Kebabslantarna hade bara räckt till en redig sittplatsläktare. I övrigt var det inte mycket att skriva hem om. Översnöade, låga träläktare på andra sidan. Ingenting alls på kortsidorna.
Jag var lite rädd att säsongens första riktiga bakslag skulle komma igår. Assyriska var bra ifjol. Rikard Norling är en väldigt, väldigt ansedd tränare, åtminstone i mina ögon. Assyriska har förstärkt allsvenskt i alla lagdelar. Vi saknar Aziz, Sliper, Ari med flera. Hannes gör sina första fotbollsminuter i matchmiljö för året som ensam forward.
Och till en början såg det ut som om vi hade fog för vår oro. Assyriska ägde bollen, utmanade på alla håll och kanter och när vi väl vann bollen var det allt som oftast väldigt stressigt och nervöst. Vändningsspelarna Nuri och Walle lyckas inte riktigt vända på spelet som sig bör. Många framstressade felpass. Vi pressar på bra, men gör det inte som ett lag riktigt. Lite väl mycket att forward plus någon av den offensiva trion kommer i press, blir bortspelade - och sen är det ett glapp ner till resterande spelare. Ytor Assyriska kunde dominera.
Hemmalaget kommer till många en-mot-en-situationer och inläggslägen, men skapar egentligen bara två farliga lägen. Dennis Östlundh skjuter på ett tillslag efter en hörna, Naurin är uppe vid krysset och tippar till hörna. En långhårig mittback som inte var Gustaf Segerström får fritt läge på hörna men styr nicken utanför.
Efter pausvilan går Giffarnana ut som ett nytt lag. Säkrare med bollen, nogrannare i passningsspelet, mer glädje i fotbollen. Alieu Jagne klev upp på topp och Robban Lundström på högermittfältet då Hannes klev ut som förutbestämt.
Jagne visade upp en väldig snabbhet i djupled som inte synliggjorts i NCC-hallens trånga hall. Gång på gång sprintade han förbi hemmalagets mittbackar och skapade bra chanser. Även Robban var viktig för det ökade djupledsspelet vilket fick längd på GIF-anfallen. Med Hannes bollmottagning och targetspel - han var lika stark som vanligt - som grund behövs det att den offensiva trean ger bra understöd och att därefter hela laget trycker upp. Så blev det väldigt sällan i den första halvleken. De chanser de blåklädda skapade var i omställningarna, men utan att riktigt kunna hota i djupet.
Anfallen blev längre med den djupledsgående bollen som Jagne gång på gång var först på och kunde samla in, utmana och vänta in förstärkning.
En av de gånger Jagne löpt sig fri och fått en boll bakom backlinjen så dras han ner av Segerström, precis utanför straffområdet som jag och den assisterande domaren uppfattar det. Frispark, frilägesutvisning (även om en ny mittback fick hoppa in), och Mirza Durakovic kliver fram.
Vi arbetar då och då för Dagbladets stolta sportredaktion. I somras, när Mirza ryktades vara på väg till staden, ringde vi upprepade gånger upp värmlänningen för att fråga om något nytt hade hänt. Första gången vi ringde gjorde vi det dock för att få en bild av vad det var för defensiv innermittfältare GIF Sundsvall var intresserad av egentligen. Mirza berättade då om att han spelade i en så kallad vändningsroll som släpande innermittfältare. Lite av en "Pirlo-roll", insuerade jag, och Mirza höll med. 2008 gjorde den uthålliga innermittfältaren 10 mål på 24 matcher. Vi frågade därför honom var alla dessa mål kom ifrån och Durakovic berättade då om sitt frisparks- och straffskytte.
Vi var med andra ord förvarnade. Vi visste att det här kunde vara något alldeles extra.
Och det var det. Skruvad insida, relativt hård, upp i den översta kryssmaskan. Otagbart för det vitaste håret norr om den tyska technoscenen, den gamle Halmstadsmålvakten Magnus Bahne.
Assyriska skapar inte så mycket mer. Eddie Moussa var halvfarlig hela matchen med sin snabbhet och teknik, men det blir aldrig riktigt farligt. Brink och Ek sköter sig utmärkt i mittförsvaret. Nuri och Walle fick ett rejält grepp om mittfältet i den andra halvleken och får till slut - efter en tveksam första halvlvek - avgå med betyget väl godkänd.
Broman och Jacconelli hoppar in. Gör det helt okej. Vi säger till Tussen om att vi har ont i knät när vi joggar. "Värm lite får vi se om det släpper". Det släpper inte. Inget inhopp. Lika bra det.
Silfver gjorde nog sin bästa match hittills i a-laget, i rollen bakom anfallaren. Mycket bra med bollen och flängde heller inte ut särskilt mycket på kanterna utan höll sig spelbar centralt, vilket är en nyckel i den positionsmässigt svåra rollen.
Det var väl det. Vi slår ett lag som slagit BP (2-0) och Väsby (3-0) i sina tidigare träningsmatcher. Detta på bortaplan. Det är bra.
Matchens mest positiva utropstecken: Alieu Jagnes forwardsspel.
Stressad med bollen hela den första halvleken. Hotade aldrig riktigt på sin kant. Kanske bäst på planen i den andra och erbjöd ett djupledsspel som i mina ögon lyfte hela laget. Sprang ifrån Gustaf Segerström och dennes kollegor med sådan frenesi att det till slut inte bara leddes till farliga chanser utan även till utvisning och i förlängningen mål.
God mat var det också. Stekepäror och nå bättre helstekt och kryddsmör. Klass.
Sen trodde vi att en påse Estrella Nötmix - till det facila priset av 39 kronor - skulle vara nöten själv (hehe, fattar ni?!) på bussresan hemöver. Men vi misstog oss. För torrt. Vi hann se "Bröllopsfotografen". Mycket bra film, även om jag kanske hade ännu högre förväntningar. Lite väl enkel och platt handling?
Drömde om dig inatt igen,
måste va för att du är känd.
Och vad bjuder Bengt-Åkes grabbar på? Jo, 2-0-underläge och ett väldigt segt och lamt spel. Det var nästan så att man skulle gå och tillskansa sig ytterligare en timmes sömn istället.
Vi sitter och ondar över Bengt-Åke, muttrar om att man borde flyga in Per Mårts i båset till den tredje perioden. Jag tror att snabb förflyttning till en annan tidszon hade gjort underverk för Mårtsens påsar under ögonen.
Men så smäller det bara till. Den kedja man suttit och ondat över mest gör två snabba. Den spelare man ondat över mest - efter Mange Johansson, så klart - spelar smäckert fram till det första och oroar fram det andra. På trettiosju sekunder.
Surt sa räven om rönnbären. 2-3. Psykologiskt viktigt mål, som Staffan Lindeborg borde ha sagt. Hur har Staffan jobbat upp sig till Sverigematcherna igen? Chris måste vara ha blivit sängliggande, stum eller blind över natten.
... eller tja, är han bara blind hade han nog inte gjort det sämre än Staffan ändå.
Nu ska vi utvärdera gårdagens drabbning mot Assyriska på Södertälje Fotbollsarena - även kallad Jalla-Vallen. Vid ankomsten trodde jag för en stund att vi hamnat fel. Den väldiga arenafasaden såg ut att vara i paritet med Råsundas utsida. Inte har väl Assyriska en publikkapacitet på dryga trettiotusen syrianer?
Nej, så var inte fallet. Kebabslantarna hade bara räckt till en redig sittplatsläktare. I övrigt var det inte mycket att skriva hem om. Översnöade, låga träläktare på andra sidan. Ingenting alls på kortsidorna.
Jag var lite rädd att säsongens första riktiga bakslag skulle komma igår. Assyriska var bra ifjol. Rikard Norling är en väldigt, väldigt ansedd tränare, åtminstone i mina ögon. Assyriska har förstärkt allsvenskt i alla lagdelar. Vi saknar Aziz, Sliper, Ari med flera. Hannes gör sina första fotbollsminuter i matchmiljö för året som ensam forward.
Och till en början såg det ut som om vi hade fog för vår oro. Assyriska ägde bollen, utmanade på alla håll och kanter och när vi väl vann bollen var det allt som oftast väldigt stressigt och nervöst. Vändningsspelarna Nuri och Walle lyckas inte riktigt vända på spelet som sig bör. Många framstressade felpass. Vi pressar på bra, men gör det inte som ett lag riktigt. Lite väl mycket att forward plus någon av den offensiva trion kommer i press, blir bortspelade - och sen är det ett glapp ner till resterande spelare. Ytor Assyriska kunde dominera.
Hemmalaget kommer till många en-mot-en-situationer och inläggslägen, men skapar egentligen bara två farliga lägen. Dennis Östlundh skjuter på ett tillslag efter en hörna, Naurin är uppe vid krysset och tippar till hörna. En långhårig mittback som inte var Gustaf Segerström får fritt läge på hörna men styr nicken utanför.
Efter pausvilan går Giffarnana ut som ett nytt lag. Säkrare med bollen, nogrannare i passningsspelet, mer glädje i fotbollen. Alieu Jagne klev upp på topp och Robban Lundström på högermittfältet då Hannes klev ut som förutbestämt.
Jagne visade upp en väldig snabbhet i djupled som inte synliggjorts i NCC-hallens trånga hall. Gång på gång sprintade han förbi hemmalagets mittbackar och skapade bra chanser. Även Robban var viktig för det ökade djupledsspelet vilket fick längd på GIF-anfallen. Med Hannes bollmottagning och targetspel - han var lika stark som vanligt - som grund behövs det att den offensiva trean ger bra understöd och att därefter hela laget trycker upp. Så blev det väldigt sällan i den första halvleken. De chanser de blåklädda skapade var i omställningarna, men utan att riktigt kunna hota i djupet.
Anfallen blev längre med den djupledsgående bollen som Jagne gång på gång var först på och kunde samla in, utmana och vänta in förstärkning.
En av de gånger Jagne löpt sig fri och fått en boll bakom backlinjen så dras han ner av Segerström, precis utanför straffområdet som jag och den assisterande domaren uppfattar det. Frispark, frilägesutvisning (även om en ny mittback fick hoppa in), och Mirza Durakovic kliver fram.
Vi arbetar då och då för Dagbladets stolta sportredaktion. I somras, när Mirza ryktades vara på väg till staden, ringde vi upprepade gånger upp värmlänningen för att fråga om något nytt hade hänt. Första gången vi ringde gjorde vi det dock för att få en bild av vad det var för defensiv innermittfältare GIF Sundsvall var intresserad av egentligen. Mirza berättade då om att han spelade i en så kallad vändningsroll som släpande innermittfältare. Lite av en "Pirlo-roll", insuerade jag, och Mirza höll med. 2008 gjorde den uthålliga innermittfältaren 10 mål på 24 matcher. Vi frågade därför honom var alla dessa mål kom ifrån och Durakovic berättade då om sitt frisparks- och straffskytte.
Vi var med andra ord förvarnade. Vi visste att det här kunde vara något alldeles extra.
Och det var det. Skruvad insida, relativt hård, upp i den översta kryssmaskan. Otagbart för det vitaste håret norr om den tyska technoscenen, den gamle Halmstadsmålvakten Magnus Bahne.
Assyriska skapar inte så mycket mer. Eddie Moussa var halvfarlig hela matchen med sin snabbhet och teknik, men det blir aldrig riktigt farligt. Brink och Ek sköter sig utmärkt i mittförsvaret. Nuri och Walle fick ett rejält grepp om mittfältet i den andra halvleken och får till slut - efter en tveksam första halvlvek - avgå med betyget väl godkänd.
Broman och Jacconelli hoppar in. Gör det helt okej. Vi säger till Tussen om att vi har ont i knät när vi joggar. "Värm lite får vi se om det släpper". Det släpper inte. Inget inhopp. Lika bra det.
Silfver gjorde nog sin bästa match hittills i a-laget, i rollen bakom anfallaren. Mycket bra med bollen och flängde heller inte ut särskilt mycket på kanterna utan höll sig spelbar centralt, vilket är en nyckel i den positionsmässigt svåra rollen.
Det var väl det. Vi slår ett lag som slagit BP (2-0) och Väsby (3-0) i sina tidigare träningsmatcher. Detta på bortaplan. Det är bra.
Matchens mest positiva utropstecken: Alieu Jagnes forwardsspel.
Stressad med bollen hela den första halvleken. Hotade aldrig riktigt på sin kant. Kanske bäst på planen i den andra och erbjöd ett djupledsspel som i mina ögon lyfte hela laget. Sprang ifrån Gustaf Segerström och dennes kollegor med sådan frenesi att det till slut inte bara leddes till farliga chanser utan även till utvisning och i förlängningen mål.
God mat var det också. Stekepäror och nå bättre helstekt och kryddsmör. Klass.
Sen trodde vi att en påse Estrella Nötmix - till det facila priset av 39 kronor - skulle vara nöten själv (hehe, fattar ni?!) på bussresan hemöver. Men vi misstog oss. För torrt. Vi hann se "Bröllopsfotografen". Mycket bra film, även om jag kanske hade ännu högre förväntningar. Lite väl enkel och platt handling?
Drömde om dig inatt igen,
måste va för att du är känd.
bortamatch,
Vaknade imorse och tyckte något synd om vår termometer. För det är ju som det gamla talessättet säger oss:
"Ingen termometer söder om Murmansks nordligaste köldhål ska behöva visa upp siffror som en genomsnittlig svensk förstaklassare inte lärt sig att räkna till".
Den dystra termometern visade -28. Minus tjugoåtta. Jag har inte fått ta del av någon officiell statistik, men nog måste det vara högkonjunktur för landets självmordsteraputer just nu?
Vi fyllde vår träningsbag till bredden med underställ. Tre tröjor, tre byxor, ett par värmebyxor och en fleecetröja. Jag säger inte att det kommer att räcka, -28 är -28 och ingenting kan ändra på det, men vi borde ju inte avlida på bänken.
Vår dator tog beslutet att lägga ner då batteriet var slut. Inget konstigt med det. Vi bytte till oss en strömkontakt och startade upp den igen. Det lite nesliga var dock att datorn inte förpassats till viloläge, utan helt sonika startats om. Vår Aston Villa-save på FM10 lades helt sonika ner utan att sparas.
Vår 1-1-match mot United hemma på Villa Park försvann. Vi bestämde oss för att fortsätta.
Det första som händer är att lagets kanske viktigaste spelare, Curtis Davies, bryter benet. Borta sex månader.
Efter fyrtiofem minuter mot United med exakt samma startelva förutom Davies, med exakt samma inställningar och exakt samma matchsnack - så ligger vi under med 4-0.
Bara min motrigg.
Nu blir det käk. Klockan fyra smäller det.
Eftersom Laslo inte är med i bussen är det väl undertecknad som får ta på sig matchrapportansvaret.
Jag vill ha fria vägar ut Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet
sabotage,
Denna syn för gudar hade vi förtjänat efter ett antal minuters stenhårt skalslit. Vi ska just till att hälla upp hela härligheten i en skål, addera en gaffel, inmundiga och njuta.
Men vad händer? Jo, vi hör en ynklig liten stämma yppa följande; "dela med dig". Det är min syster som sitter och sliter med Marie "F:et" Aksnes funktioner av alla dess slag som vill ha en del av kakan.
Jag har köpt granatäpplet i fråga. Jag har skalat frukten. Jag ska i min värld också äta frukten. Jag och bara jag.
Men vi är ju trots allt känd för att vara snäll och godhjärtad som en tibetansk frihetskämpe. Så vi delar med oss. Hade Dalai suttit och vakat över oss från en asiatisk alptopp hade han lett sitt allra vänligaste och godaste leende.
Förslag lämnas om att omvandla de röda kornen till flytande form i skepnad av en smoothie. Jag var ungefär lika skeptisk till detta som till en holländsk affärskontakt. Men visst. Vi testar väl en gång.
Det kanske ser trevligt och gott ut. Men min mors krummade ansiktsuttryck sa det mesta.
Det blev ett fiasko. Det var inte äckligt.
Men det var inte i närheten av äta-granatäppelkärnorna-ur-en-skål-med-en-sked-gott.
På teven har vi sett Anna Holmlund åka ut i semin. Det var trist. Enligt all expertkommentatorslogik måste Holmlund ha åkt alldeles för bra och fått för mycket fart med sig.
Imorgon bitti bär det av till Södertälje. God natt.
Det var nånting du sa.
Om en plats där jag aldrig vart.
Det var nån ting med den.
skicross,
"Plex" hade haft koll. "Enligt min klocka...", är ett citat dagens kommentatorer borde ta till sig.
Får de pengar för att sitta och kommentera skicross?
SVT:s "expert", märk väl citationstecknen, sitter och häver ur sig det följande under Anna Holmlunds kvallopp:
"Hon ser lite nervös ut måste man säga. Man ser nästan på henne att hon inte vågar släppa lös riktigt och att hon vill ta sig ner och bromsar lite".
"Hon får inte alls med sig den här farten i den här sektionen och här har hon tyvärr tappat litegrann. Och det går inte för fullt, det gör det inte. Men vi får hoppas att det går bra och att hon tar sig ner".
Jag tror "experten", märk väl citationstecknen, heter Fredrik Fortkord men jag skulle inte sätta min förstfödda på den uppgiftens sanningshalt. Han är hur som haver enkom negativ till Holmlunds kvalåk. Sammanfattar man dennes citat så tycker han att det ser nervöst ut, att hon inte har någon fart och att han är glad bara hon tar sig ner.
Precis när Anna Holmlund klyver mållinjen är det dags för huvudkommentatorn Peter Jonsson att briljera:
"Det är väl inte så farligt långt som klockan rinner iväg...
Det går en två, tre sekunder efter att Holmlund gått i mål.
"... titta, hon tar ju ledningen!"
"Experten", märk väl citationstecknen, förklarar sig:
"Ja, det var kanske en missbedömning från vår sida. Hon är ju väldigt stor, och då kan ögat luras litegrann. Men kolla, det är ju jättekul. Om hon nu kan hålla den här kvaltiden, då är det ju jättekul".
Holmlund var till slut snabbast av alla i tidskvalet.
Vem är nu denne Fredde Fortkord?
Jag tippar på att det är en liten pojke som vunnit en tävling i Lilla Sportspegeln som gett honom chansen att åka till Vancouver och kommentera en tävling. Han har inte riktigt sålt tillräckligt många jultidningar för att kunna förvärva sig ett tidtagarur och har därför inte koll på några som helst mellantider.
Eller så är han en väldigt, väldigt gammal gubbe vars ledgångsreumatism gör att han inte kan stoppa sitt stoppur och därigenom går miste om alla mellantider. Hans främsta merit inom skicrossen är att han såg en snötäckt gräsmatta senast vargavintern -98 innan gråstarren satte in på fulla cylindrar.
Vi tevetittare får inte heller se några mellantider. Jag, och det här är ju min högst personliga åsikt, tycker att tiderna under loppen är ganska viktiga att få ta del av i en tidsbaserad idrott.
Men det är bara jag. Fredde Fortkord, ta er gärna tid att smaka på namnet, håller nog inte med.
Varför finns det inga kvoter?
För idioter?
På radio och teve, vi vill också va med.
jan eggum är ett monster,
Efter den avverkade träningen bestämde sig Lagréll, undertecknad, Jacco samt Broman att göra gemensam sak av den lediga eftermiddagen.
Vi valde för det första bort Lasses Matstuga för första gången sedan vargavinterns januari 2010, för att istället nyttja de båda -91:ornas matkuponger på den förnämliga restaurangen Brandstation.
Min spontana reaktion, som van lunchätare hos Lars "Lasse Stuga"?
Ingen läsk?! Inga mjölktetror?!
Själva maten höll väl dock god klass, även om där inte fanns den mätt-i-magen-garanti som Lasse gjort sig ett namn på.
Dock måste chili con carnen varit av det trassligaste slaget, även om den var god. De hade valt att dela upp köttfärssåsen, det stekta riset - och bönorna. Hela tanken med att servera chili con carne är ju - som alla vet - att lura i stackars människor diverse bönor genom att dölja de väl i ett lager sås. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk sätter ju frivilligt i sig en röd böna om han har chansen att förpassa den till sidotallriken.
Därefter skulle vår kvartett slå följe till den UF-mässa i Nordichallen som de två skolungdomarna i sällskapet behövde visa upp sig på. Men Lagrélls ende son kände, stärkt av chili och lättdryck, att han hade viktigare saker för sig här i livet och försvann likt en vårvind med Mikael Lundströms ende son som med sitt relativt nyskaffade körkort kunde agera chaufför.
Men vi andra, vi som inte har släktband med de som styr fotbollsverksamheten i landet, kände att UF-mässa fick duga mer än väl på en tisdagseftermiddag. Därefter skulle vi bege oss till Birsta City för att "heja på alla".
UF-mässan var - precis som jag minns den från förra året. Skillnaden var att vi då var jämnåriga med alla andra. I år var vi inte det. Vi var ett år äldre. En paria. Och vi kände inte igen en kotte. Okej, en eller två. Men om alla de -91:or som befann sig på den där fotbollsplanen... det där som brukar vara en fotbollsplan i den där mässhallen där man då och då får spela fotboll var från Sundsvall - ja, då kan ni dra mig baklänges och kalla mig kontrakterad. Hela Mellansverige med omnejd måste ha varit representerade av varsin monter.
Och vad är det med dagens ungdom? Har de så där usla idéer nu för tiden? Det kan inte ha blivit många pinaler eller tjänster sålda denna dag. Så kass kan inte min egen årgång ha varit.
Vi kände ingen. Broman kände alla. Fick man ta två kortare steg mellan varje gång Broman stannade för att prata så var man glad. Det var nästan som att gå på stan med Martinsson. Man kom lika många meter mellan varje pratstopp. Martinsson känner ännu fler personer och stannar ännu mer ofta, men kompenserar detta genom att ha den högsta promenadhastigheten västvärlden sett sedan Lucky Luke snörade på sig ett par foträta Asics-pjuck.
Det var då en sablans tur att inte Martinsson var där med sitt gångtempo. Vårt knä ömmade nämligen något alldeles uppåt väggarna mycket, efter att massör Erika hållt på och tryckt på den ömmaste punkten av de alla, och vi haltade omkring likt en nysteriliserad Tommy Söderberg.
Vi var inte där så länge. En trettio minuter kanske. Tre gånger längre än ifjol, i min bok.
Jag själv hade väldigt svårt att tro på att "heja på alla"-faktorn skulle vara särskilt hög på Birstas lilla köpcentrum en tisdagseftermiddag i den kyligaste februarimånaden sedan Nicolaus Copernikus glansdagar som tänkare.
Jag hade rätt. De många klassdamerna i de olika affärernas kassor stod sysslolösa likt en sexköpsutredare i Amsterdam. Det var inte en kotte i det överdådiga centrumet. Staden på landet. Jojo.
En butik bemödade vi oss att gå in ordentligt i. Carlings. De två ynglingarna i sällskapet påstod sig inte ha några pengar, så de bemödade sig inte ens att kolla ordentligt eller för den delen pröva någonting.
Vi, som lever på gränsen till existensminimum och därför ses som en rik man i de kretsar vi rör oss i, kände dock att vi skulle kosta på oss några plagg till vår dystra ursäkt till garderob.
Vi prövade två par av ställets allra billigaste byxor, ett antal tröjor samt en jeansskjorta. Medan vi stod där och bedömde oss själv började Jacco klaga på att det var jobbigt att stå upp. Han blev trött i benen. Broman höll med. Pressen ökade i provhytten. Har jag rätt att orsaka bensmärtor hos dessa två herrar och sen komma ut ur hytten och meddela att vi inte ska köpa någonting alls? Nej. Vi får helt enkelt bestämma oss för köp av något.
Det blev en jeansskjorta samt ett par lika svarta som billiga chinos. De två ynglingarnas bensmärtor var inte för intet. Det kändes bra. Alla nöjda och glada. Jag luspank igen.
Hade vi varit en sån som vet vad som är snyggt och fult, trendigt och otrendigt, hade vi kanske lagt upp någon bild på de nya tillskotten. Men nu är det som det är.
Om ni besöker någon av de lokala syltorna i framtiden så kanske ni får en glimt av våra inköp.
Apropå syltor:
Hur i hela världen kan det vara slutsålt i ett helöppet Stadshuset till ett medellöst band som Maskinen redan en vecka i förväg? Hur kan folk tänka sig att köa för att få tag på de nya biljetter som enligt uppgift släpps på torsdag?
Söker man på Maskinen på Spotify och sorterar efter popularitet så ser det ut så här:
Du finner 13 låtar skapade av Maskinen som är betygsatta. De fyra högst rankade är Segertåget, Pengar, Alla som inte dansar och Dansa med vapen. De övriga nio betygssatta låtarna är helt sonika remixer på de fyra nyss nämnda låtarna.
Hur löser man det? Ska de spela fyra låtar i över en timme? Ska man spela låtar som inte en människa har hört?
Eller blir det helt enkelt så - som det diskuterats i riksmedia - att Maskinen beslutar för att även spela låten som hamnar på fjortonde plats i Spotifyranken? Den gamla fartfyllda dängan "Velkommen Til Maskinen" med den norske trubaduren Jan Eggum?
I mina öron vore det en skräll.
Hej här kommer segertåget,
Rullar in som techno dromen.
Tryck på play,
Du sätter på å dansar som på techno droger.
Vi valde för det första bort Lasses Matstuga för första gången sedan vargavinterns januari 2010, för att istället nyttja de båda -91:ornas matkuponger på den förnämliga restaurangen Brandstation.
Min spontana reaktion, som van lunchätare hos Lars "Lasse Stuga"?
Ingen läsk?! Inga mjölktetror?!
Själva maten höll väl dock god klass, även om där inte fanns den mätt-i-magen-garanti som Lasse gjort sig ett namn på.
Dock måste chili con carnen varit av det trassligaste slaget, även om den var god. De hade valt att dela upp köttfärssåsen, det stekta riset - och bönorna. Hela tanken med att servera chili con carne är ju - som alla vet - att lura i stackars människor diverse bönor genom att dölja de väl i ett lager sås. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk sätter ju frivilligt i sig en röd böna om han har chansen att förpassa den till sidotallriken.
Därefter skulle vår kvartett slå följe till den UF-mässa i Nordichallen som de två skolungdomarna i sällskapet behövde visa upp sig på. Men Lagrélls ende son kände, stärkt av chili och lättdryck, att han hade viktigare saker för sig här i livet och försvann likt en vårvind med Mikael Lundströms ende son som med sitt relativt nyskaffade körkort kunde agera chaufför.
Men vi andra, vi som inte har släktband med de som styr fotbollsverksamheten i landet, kände att UF-mässa fick duga mer än väl på en tisdagseftermiddag. Därefter skulle vi bege oss till Birsta City för att "heja på alla".
UF-mässan var - precis som jag minns den från förra året. Skillnaden var att vi då var jämnåriga med alla andra. I år var vi inte det. Vi var ett år äldre. En paria. Och vi kände inte igen en kotte. Okej, en eller två. Men om alla de -91:or som befann sig på den där fotbollsplanen... det där som brukar vara en fotbollsplan i den där mässhallen där man då och då får spela fotboll var från Sundsvall - ja, då kan ni dra mig baklänges och kalla mig kontrakterad. Hela Mellansverige med omnejd måste ha varit representerade av varsin monter.
Och vad är det med dagens ungdom? Har de så där usla idéer nu för tiden? Det kan inte ha blivit många pinaler eller tjänster sålda denna dag. Så kass kan inte min egen årgång ha varit.
Vi kände ingen. Broman kände alla. Fick man ta två kortare steg mellan varje gång Broman stannade för att prata så var man glad. Det var nästan som att gå på stan med Martinsson. Man kom lika många meter mellan varje pratstopp. Martinsson känner ännu fler personer och stannar ännu mer ofta, men kompenserar detta genom att ha den högsta promenadhastigheten västvärlden sett sedan Lucky Luke snörade på sig ett par foträta Asics-pjuck.
Det var då en sablans tur att inte Martinsson var där med sitt gångtempo. Vårt knä ömmade nämligen något alldeles uppåt väggarna mycket, efter att massör Erika hållt på och tryckt på den ömmaste punkten av de alla, och vi haltade omkring likt en nysteriliserad Tommy Söderberg.
Vi var inte där så länge. En trettio minuter kanske. Tre gånger längre än ifjol, i min bok.
Jag själv hade väldigt svårt att tro på att "heja på alla"-faktorn skulle vara särskilt hög på Birstas lilla köpcentrum en tisdagseftermiddag i den kyligaste februarimånaden sedan Nicolaus Copernikus glansdagar som tänkare.
Jag hade rätt. De många klassdamerna i de olika affärernas kassor stod sysslolösa likt en sexköpsutredare i Amsterdam. Det var inte en kotte i det överdådiga centrumet. Staden på landet. Jojo.
En butik bemödade vi oss att gå in ordentligt i. Carlings. De två ynglingarna i sällskapet påstod sig inte ha några pengar, så de bemödade sig inte ens att kolla ordentligt eller för den delen pröva någonting.
Vi, som lever på gränsen till existensminimum och därför ses som en rik man i de kretsar vi rör oss i, kände dock att vi skulle kosta på oss några plagg till vår dystra ursäkt till garderob.
Vi prövade två par av ställets allra billigaste byxor, ett antal tröjor samt en jeansskjorta. Medan vi stod där och bedömde oss själv började Jacco klaga på att det var jobbigt att stå upp. Han blev trött i benen. Broman höll med. Pressen ökade i provhytten. Har jag rätt att orsaka bensmärtor hos dessa två herrar och sen komma ut ur hytten och meddela att vi inte ska köpa någonting alls? Nej. Vi får helt enkelt bestämma oss för köp av något.
Det blev en jeansskjorta samt ett par lika svarta som billiga chinos. De två ynglingarnas bensmärtor var inte för intet. Det kändes bra. Alla nöjda och glada. Jag luspank igen.
Hade vi varit en sån som vet vad som är snyggt och fult, trendigt och otrendigt, hade vi kanske lagt upp någon bild på de nya tillskotten. Men nu är det som det är.
Om ni besöker någon av de lokala syltorna i framtiden så kanske ni får en glimt av våra inköp.
Apropå syltor:
Hur i hela världen kan det vara slutsålt i ett helöppet Stadshuset till ett medellöst band som Maskinen redan en vecka i förväg? Hur kan folk tänka sig att köa för att få tag på de nya biljetter som enligt uppgift släpps på torsdag?
Söker man på Maskinen på Spotify och sorterar efter popularitet så ser det ut så här:
Du finner 13 låtar skapade av Maskinen som är betygsatta. De fyra högst rankade är Segertåget, Pengar, Alla som inte dansar och Dansa med vapen. De övriga nio betygssatta låtarna är helt sonika remixer på de fyra nyss nämnda låtarna.
Hur löser man det? Ska de spela fyra låtar i över en timme? Ska man spela låtar som inte en människa har hört?
Eller blir det helt enkelt så - som det diskuterats i riksmedia - att Maskinen beslutar för att även spela låten som hamnar på fjortonde plats i Spotifyranken? Den gamla fartfyllda dängan "Velkommen Til Maskinen" med den norske trubaduren Jan Eggum?
I mina öron vore det en skräll.
Hej här kommer segertåget,
Rullar in som techno dromen.
Tryck på play,
Du sätter på å dansar som på techno droger.
the 90's,
Folk verkar ha fått ett och annat om bakfoten angående vår kontraktssituation*.
Jag citerar mitt förra inlägg:
"Väldigt glädjande och ett bevis på ett lyckat talangutvecklingsprojekt var när Emil Forsberg blev uppflyttad till A-truppen under 2009 samt att Erik Löfgren, Stefan Lagergren och Jon-Erik Krantz skrivit A Lärlings-kontrakt för 2010."
Jag vet inte vem som, med min fullmakt, blivit erbjuden och därpå signerat ett kontrakt i mitt ställe. Men det var ju roligt att höra. Och något förvånande, det skall erkännas. Han som signerat kunde ju gärna ha hört av sig.
Står det någonstans där att vi signerat ett kontrakt? Inte vad jag kan urskilja. Det har vi heller inte gjort. Det stod i årsredovisningen för 2009 att vi skrivit ett "A Lärlings-kontrakt" inför 2010. Ett kontrakt vi, om det nu inte är byggt utav enbart luftpartiklar, inte blivit erbjuden än och därför inte heller har kunnat skriva under.
Så; nej, vi har inte skrivit på något kontrakt. Hade bara Martinsson orkat plocka bort den där monokeln, smidd i ädlaste elfenbensträ, från ögongloben så hade han kanske uppfattat ironin i det tidigare inlägget.
Det står i förra 2009 års redovisning att vi skrivit på ett kontrakt när vi nu - i slutet av februari 2010, inte fått kontraktet i fråga erbjudet oss. Det var detta underliga faktum jag ville belysa.
Men nu när budgeten för föreningen är färdigställd för året så ska vi väl allra snarast boka in ett möte med Cain.
Dagens träning fokuserade som brukligt inför matcher på försvarsspel. Spel sex mot sex i stort sett hela träningen. Jag hade förbannade smärtor i utsidan av vårt vänsterknä, men bet ihop och genomförde hela träningen. Utan bravur, skall sägas, då vi merparten av passet agerade vänsterback i en trea formad av Lamin, Ek och undertecknad.
Jaconelli gjorde sin första a-lagsträning för säsongen medan även Broman åter igen var uppflyttad från Sheriffens gäng för att träna med a-laget hela veckan ut.
Imorgon tar vi bussen i gryningen för att sedan klockan fyra möta Assyriska i sibirisk vinterkyla. Vi kommer att sitta på bänken då Ek och Brink bildar mittbackspar.
Känns bra då vårt ömmande knä inte hade orkat löpa ikapp med kvicka assyrier. Men det var inte därför vi inte får spela, för vi har inte klagat över knät till någon av tränarna. Vi har helt enkelt inte presterat tillräckligt bra på träningarna på sistone. Men det vet vi med oss. Vi har inte känt oss på topp. Månne har vi ådragit oss en släng av den åkomma som enklast diagnostiseras som "nedtränad".
Nåväl. Med på bänken är vi i alla fall. Tillsammans med Lagrélls ende, Robban, Jaconelli och Broman. Jag tror inte det var någon fler, vilket gör att det kan vara den yngsta bänk GIF Sundsvalls stolta a-lag suttit på ändan mot kvalificerat motstånd i mannaminne.
*= Har man en kontraktsituation om man inte blivit erbjuden något kontrakt? Något för länets ordvetare att reda ut.
Att synas utan att verka,
ser enkelt ut på håll.
Jag citerar mitt förra inlägg:
"Väldigt glädjande och ett bevis på ett lyckat talangutvecklingsprojekt var när Emil Forsberg blev uppflyttad till A-truppen under 2009 samt att Erik Löfgren, Stefan Lagergren och Jon-Erik Krantz skrivit A Lärlings-kontrakt för 2010."
Jag vet inte vem som, med min fullmakt, blivit erbjuden och därpå signerat ett kontrakt i mitt ställe. Men det var ju roligt att höra. Och något förvånande, det skall erkännas. Han som signerat kunde ju gärna ha hört av sig.
Står det någonstans där att vi signerat ett kontrakt? Inte vad jag kan urskilja. Det har vi heller inte gjort. Det stod i årsredovisningen för 2009 att vi skrivit ett "A Lärlings-kontrakt" inför 2010. Ett kontrakt vi, om det nu inte är byggt utav enbart luftpartiklar, inte blivit erbjuden än och därför inte heller har kunnat skriva under.
Så; nej, vi har inte skrivit på något kontrakt. Hade bara Martinsson orkat plocka bort den där monokeln, smidd i ädlaste elfenbensträ, från ögongloben så hade han kanske uppfattat ironin i det tidigare inlägget.
Det står i förra 2009 års redovisning att vi skrivit på ett kontrakt när vi nu - i slutet av februari 2010, inte fått kontraktet i fråga erbjudet oss. Det var detta underliga faktum jag ville belysa.
Men nu när budgeten för föreningen är färdigställd för året så ska vi väl allra snarast boka in ett möte med Cain.
Dagens träning fokuserade som brukligt inför matcher på försvarsspel. Spel sex mot sex i stort sett hela träningen. Jag hade förbannade smärtor i utsidan av vårt vänsterknä, men bet ihop och genomförde hela träningen. Utan bravur, skall sägas, då vi merparten av passet agerade vänsterback i en trea formad av Lamin, Ek och undertecknad.
Jaconelli gjorde sin första a-lagsträning för säsongen medan även Broman åter igen var uppflyttad från Sheriffens gäng för att träna med a-laget hela veckan ut.
Imorgon tar vi bussen i gryningen för att sedan klockan fyra möta Assyriska i sibirisk vinterkyla. Vi kommer att sitta på bänken då Ek och Brink bildar mittbackspar.
Känns bra då vårt ömmande knä inte hade orkat löpa ikapp med kvicka assyrier. Men det var inte därför vi inte får spela, för vi har inte klagat över knät till någon av tränarna. Vi har helt enkelt inte presterat tillräckligt bra på träningarna på sistone. Men det vet vi med oss. Vi har inte känt oss på topp. Månne har vi ådragit oss en släng av den åkomma som enklast diagnostiseras som "nedtränad".
Nåväl. Med på bänken är vi i alla fall. Tillsammans med Lagrélls ende, Robban, Jaconelli och Broman. Jag tror inte det var någon fler, vilket gör att det kan vara den yngsta bänk GIF Sundsvalls stolta a-lag suttit på ändan mot kvalificerat motstånd i mannaminne.
*= Har man en kontraktsituation om man inte blivit erbjuden något kontrakt? Något för länets ordvetare att reda ut.
Att synas utan att verka,
ser enkelt ut på håll.
vi är klarr,
Postat av: Poetiske Peter
"Detta trots tänd lampa, upprätt ställd säng och laptop i knät..." Menar ni att ni ligger och vräker er i en sån där ofattbart lyxig motoriserad säng?!
2010-02-22 @ 21:33:50
Postat av: Martinsson
Kan bekräfta detta Peter. Allt snack om fattigdom i tidigare inlägg är en myt.
2010-02-22 @ 21:39:12
Jag är lite besviken över att inte alla är införstådda med att vi har en steglöst ställbar säng, något vi har puffat väldigt för i bloggen sedan införskaffandet.
Sedan är det ingen överraskning att Martinsson, sittande i sin syndikatvåning på Hagas höjder där Yao Ming kan stå och hoppa med uppsträckta händer utan att nå halltaket, omgående är där och menar att vi skulle inneha några som helst finansiella medel.
Det har vi inte.
Men vi kommer att få.
För vi - vi är nämligen klara. Klarr, som man säger.
Hade vi bara haft en läktarstång i närheten att hiva upp oss på och skrika "Erik är klar!", så hade vi gjort det.
Vi var nämligen på GIF Sundsvalls årsmöte, och fick där och då ta del av årsredovisningen för räkenskapsåret 2009. Vi citerar från den andra sidan, under underrubriken GIF Sundsvall Talang:
"Väldigt glädjande och ett bevis på ett lyckat talangutvecklingsprojekt var när Emil Forsberg blev uppflyttad till A-truppen under 2009 samt att Erik Löfgren, Stefan Lagergren och Jon-Erik Krantz skrivit A Lärlings-kontrakt för 2010."
Jag vet inte vem som, med min fullmakt, blivit erbjuden och därpå signerat ett kontrakt i mitt ställe. Men det var ju roligt att höra. Och något förvånande, det skall erkännas. Han som signerat kunde ju gärna ha hört av sig.
A Lärlings-kontrakt. Låter nästan lukrativare än det icke-avtal jag sitter med nu med ett knippe gula lunchkuponger i månaden.
Övrigt att rapportera från årsmötet? Jo.
Det var enligt mitt ögonmått fler spelare där än "vanliga" medlemmar där. De flesta var kanslianställda, styrelsemedlemmar eller så hade de någon annan roll inom föreningen.
Bara ett fåtal "vanliga" medlemmar var där. Men som dessa fåtaliga grillade personerna på scenen... Exempelvis Åkeby fick stöta på ordentlig patrull när han berättade om sin syn på den kommande säsongen:
"När det blir hörna, då försvarar sig motståndarna med alla spelare. Men det gör Giffarna också... Varför ställer ni alla spelare i försvaret för? Ni måste ju stanna med några grabbar vid mittlinjen så att ni kan anfalla".
Frågan vi alla undrar över inför säsongen 2010.
Dagens svåra ord var uppenbarligen "åskådliggör".
Lars Sjölund verkade inledningsvis ha problem med sitt PowerPoint-program. Men det ordnade upp sig eftersom och "Laslo" kan kvittera ut ett godkänt betyg för sin insats som bildsamordnare.
Det skulle bjudas på tilltugg under mötet. Det gjorde det inte. Jag höll på att resa mig upp och tjoa "Avgå. Avgå alla" i takt med att vår tomma kista började gasta allt mer efter föda. Men det gjorde jag inte och när hela spektaklet - alla tjugonio punkterna plus en längre prisutdelning - var över så fanns det skinkmackor att tillgå i en korg. Så viss upprättelse skall arrangörerna ha, även om de saftigare smörgåsarna höll på att kosta oss vår högra hand.
Vi tog nämligen beslutet att vänta med att ta på oss den ena vanten för att på smidigaste sätt kunna tillgodogöra oss brödet, osten, skinkan och även den där försmädligt trådiga grönsaken de placerat dit. Det borde vi inte ha gjort. När mackan var färdigäten var det nämligen bara en liten kylslagen stump kvar av det som en gång varit en välmående grabbnäve.
Är. Det. Lite. Kallt?
Kan. Det. Sluta. Nu?
Tyskland vann den gamla klassiska OS-grenen damsprintteamsuperstafett. Man gjorde det av en anledning och bara en anledning; att jag var på vippen att spela samma tyskor till 15 gånger efter tre växlingar. Nu gjorde jag inte det - och då vann dem.
Haag och Kalla får dock klart godkänt i min bok. Så mycket har jag förstått att det får inte Teodor Petersson, trots att jag inte sett dennes debacle.
Nu ser vi på herrstafettens final och jag tror att vi, som inte kan någonting om sporten och sitter tillbakalutad mot sofflocket i Sundsvall, Sverige, har bättre koll på läget än Bo A Orm som är avlönad kommentator i Vancouver, Kanada.
Nu blir det sömn. Imorgon ska vi se hur det är med vårt vänstra knä, om här går att spela någon fotboll med vårt nya kontrakt.
Skyll dig själv,
inget händer här.
somna nu, och flyg till världens ände,
Klockan ställdes på 06:00 imorse. Den där arla morgontimman som är så pass arla och så sällsynt att jag på sistone funderat på om den fortfarande finns kvar.
Det fanns den. Och den var precis lika överjävligt omänsklig som senast vi besökte den.
Ögongrumset låg likt ett töcken i alla vråer, kroppstemperaturen låg inte på sin vanliga nivå utan kroppen sökte sig gång på gång djupare ner under täcket. Huvudet sjönk djupt, djupt ner i kudden.
Vi kämpade oss uppe hela den första perioden. Sedan var det klippt. Vi såg bara korta bitar av den andra och tredje perioden. Detta trots tänd lampa, upprätt ställd säng och laptop i knät...
... klockan 06:00 är med andra ord inte att leka med.
Som tur var ställde vi ett ytterligare alarm på 07:40, då var hjärnbalken redo att samarbeta med övriga synapser och vi tog oss i tid till frukosten.
Dagens fotbollsträning gick tungt för undertecknads och dennes lags del. Det var spel efter trelagsprincipen, fem mot fem, fyra matcher per lag á åtta minuter. Döden för lungor, ben och tankeverksamhet.
Vårt lag var dessutom sämst, vilket gjorde att vi i stort sett enbart fick jaga boll.
Så efter vår fjärde match har vi en åttaminutersmatch på oss att vila upp vår slutkörda kropp inför Boltonlöpningarna. Trodde vi. Men Mirza och jag får dubbla och spela med det lag som saknade folk. Så det blev ingen vila. Det blev tjugofyra minuters oavbrutet spel följt av Bolton.
Jag höll på att storkna, spy och alla andra adjektiv man kan göra på grund av tröttnad redan efter ett av två set. Vi var väl nästan på vippen att be om benådning, men kämpade vidare. Vi klarade inte de tolv sekunderna mer än ett handfull gånger, men var i ärlighetens namn ganska nöjd ändå. Vi var halvlångt ifrån sist och vi överlevde.
Efter en bättre dubbellunch på Lasses, en där man väljer pasta carbonara och sedan backar på den sprödbakade fisken med potatisen, vände vi hemåt inför nästa träning.
Jag hade kunnat klättra över en hög med lik för att få ta en eftermiddagstupplur just där och då. Men icke. Istället hann vi se en knapp period av repriseringen av den frenetiska drabbningen Kanada-USA, där vi då och då tuppade av till Staffan Lindeborgs lena stämma.
Cirkelträning i Bergsåker väntade. En fruktad träningstimma som brukar ske på onsdagseftermiddagarna. Men då vi tydligen skall möta Assyriska på onsdag så flyttades mördartimman framåt. Så klart. Är det försäsong så är det.
"Hur känns det, journalisten?"
"Jorå, hyggligt nu. Men jag var sjukt slut tidigare."
"Bra. Det blir jag glad av att höra. Det är så det ska vara".
Dialog mellan undertecknad och Åkeby. Och han har väl rätt. Speciellt en liten junis ska inte må bra under en försäsong med dubblad träningsmängd mot innan.
Cirkelfysen fungerade. Ljungström hade gjort om några övningar, ersatt två lättare övningar med två i sanning tyngre. Men det fungerade, även om vi hade problem med vårt vänstra knä vilket medförde att vi under hoppövningarna fick stå enbart på högerbenet. Men det fungerade.
På vägen hem, trött som Per Mårts efter åtta timmars bobyggande i ett vattenbryn, träffade vi Sheriffen. Han stod i dörren på vägen ut från omklädningsrummet.
"Har du ingen mössa, Löfgren?"
"Mössa? Nja, om jag hämtar en där inne, så..."
"Ja, då gör du det".
När Sheriffen tycker till, då lyder man. Vi gick på stadens gator med en tight, nästan kondomlik, ljusblå mössa och såg ut som ett fån.
Men när Sheriffen tycker till, då lyder man.
Nu ska vi tydligen iväg på årsmöte. Adjö. Sedan blir det sömn. Tidigt. Sedan ska vi vakna - betydligt senare än 06:00.
Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat,
du är värd mer än allt fåglarna samlat.
Det fanns den. Och den var precis lika överjävligt omänsklig som senast vi besökte den.
Ögongrumset låg likt ett töcken i alla vråer, kroppstemperaturen låg inte på sin vanliga nivå utan kroppen sökte sig gång på gång djupare ner under täcket. Huvudet sjönk djupt, djupt ner i kudden.
Vi kämpade oss uppe hela den första perioden. Sedan var det klippt. Vi såg bara korta bitar av den andra och tredje perioden. Detta trots tänd lampa, upprätt ställd säng och laptop i knät...
... klockan 06:00 är med andra ord inte att leka med.
Som tur var ställde vi ett ytterligare alarm på 07:40, då var hjärnbalken redo att samarbeta med övriga synapser och vi tog oss i tid till frukosten.
Dagens fotbollsträning gick tungt för undertecknads och dennes lags del. Det var spel efter trelagsprincipen, fem mot fem, fyra matcher per lag á åtta minuter. Döden för lungor, ben och tankeverksamhet.
Vårt lag var dessutom sämst, vilket gjorde att vi i stort sett enbart fick jaga boll.
Så efter vår fjärde match har vi en åttaminutersmatch på oss att vila upp vår slutkörda kropp inför Boltonlöpningarna. Trodde vi. Men Mirza och jag får dubbla och spela med det lag som saknade folk. Så det blev ingen vila. Det blev tjugofyra minuters oavbrutet spel följt av Bolton.
Jag höll på att storkna, spy och alla andra adjektiv man kan göra på grund av tröttnad redan efter ett av två set. Vi var väl nästan på vippen att be om benådning, men kämpade vidare. Vi klarade inte de tolv sekunderna mer än ett handfull gånger, men var i ärlighetens namn ganska nöjd ändå. Vi var halvlångt ifrån sist och vi överlevde.
Efter en bättre dubbellunch på Lasses, en där man väljer pasta carbonara och sedan backar på den sprödbakade fisken med potatisen, vände vi hemåt inför nästa träning.
Jag hade kunnat klättra över en hög med lik för att få ta en eftermiddagstupplur just där och då. Men icke. Istället hann vi se en knapp period av repriseringen av den frenetiska drabbningen Kanada-USA, där vi då och då tuppade av till Staffan Lindeborgs lena stämma.
Cirkelträning i Bergsåker väntade. En fruktad träningstimma som brukar ske på onsdagseftermiddagarna. Men då vi tydligen skall möta Assyriska på onsdag så flyttades mördartimman framåt. Så klart. Är det försäsong så är det.
"Hur känns det, journalisten?"
"Jorå, hyggligt nu. Men jag var sjukt slut tidigare."
"Bra. Det blir jag glad av att höra. Det är så det ska vara".
Dialog mellan undertecknad och Åkeby. Och han har väl rätt. Speciellt en liten junis ska inte må bra under en försäsong med dubblad träningsmängd mot innan.
Cirkelfysen fungerade. Ljungström hade gjort om några övningar, ersatt två lättare övningar med två i sanning tyngre. Men det fungerade, även om vi hade problem med vårt vänstra knä vilket medförde att vi under hoppövningarna fick stå enbart på högerbenet. Men det fungerade.
På vägen hem, trött som Per Mårts efter åtta timmars bobyggande i ett vattenbryn, träffade vi Sheriffen. Han stod i dörren på vägen ut från omklädningsrummet.
"Har du ingen mössa, Löfgren?"
"Mössa? Nja, om jag hämtar en där inne, så..."
"Ja, då gör du det".
När Sheriffen tycker till, då lyder man. Vi gick på stadens gator med en tight, nästan kondomlik, ljusblå mössa och såg ut som ett fån.
Men när Sheriffen tycker till, då lyder man.
Nu ska vi tydligen iväg på årsmöte. Adjö. Sedan blir det sömn. Tidigt. Sedan ska vi vakna - betydligt senare än 06:00.
Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat,
du är värd mer än allt fåglarna samlat.
leifby,
Vi gillar Marcus Leifby. Han är kanske ingen stilistisk stjärna som Simon Bank. Han kan inte allt om allt om allt som Erik Niva. Han jagar inte fram nyheter som Robert Laul.
Men han är för jävla skön och drar sig inte för att såga idrottare han skriver om och då och då skall möta öga mot öga.
Vi läste igenom dennes liverapportering från damernas masstart i skidskytte, och vi känner oss tvugna att saxa en del:
"Jag kan inte släppa skidskyttet än.
Kalle Grenemark, denna underhållande och ibland också charmiga expertkommentor, gick över gränsen i dag.
Att man efter ett av det största svenska fiaskot någonsin i skidskyttet kan sitta och vara närmast lyrisk över en tiondeplats är för mig en gåta.
Han har väl inte betalt för att vara dumoptimistisk?
Han jobbar väl inte som Bagdad-Bob för det svenska skidskyttelandslaget?
Eller ska vi börja se fram emot ett distanslopp i världscupen i någon pittoresk skidby i västra tjeckien redan nu?"
"Skicross gjorde entré i OS och det kunde vi ha klarat oss utan.
Jag tror inte det där påhittet går mot något långvarigt förhållande med OS-familjen och jag ser mycket hellre Kanada spöa Damkronorna med 27-1 (alla dagar i veckan) än ett par pizzaöverviktiga, skäggiga hippies kasta sig ut i en skidbacke för att gruffa sig ner, hoppa och skutta runt lite på vägen ner och sen tjoa och tjimma som ett par påtända australiensiska surfare.
Nej, Plex lär inte vara ensam om att gråta en skvätt ikväll för det här påhittet som skulle passa bättre i en lågbudgetaction med Jean-Claude Van Damme och Lorenzo Lamas.
Att se samtliga fyra svenskar, däribland ”guldhoppet” Lars Lewén, få stryk av en jamaican lär väl inte göra så att skicross lyckas storma rakt in i våra folkhemshjärtan."
Just skicrossen reagerade vi själv också på. Den där fyrtioårige svensken, Erik Iljans, som med nöd och näppe letade sig ner i pisten ett antal sekunder efter alla andra - hur många träningstimmar ligger han på i veckan? Pizzaplufsig var verkligen ordet. Den åldersstigne svensken stod helt upprätt i alla gupp, som att han alldeles nyss tryckt en Hawaii med extra ost och inte ville böja på benen för att reta den något risiga kistan.
Vi tyckte också att den ilskna kommentar som signaturen "p,s" bjöd på i kommentarerna till Leifbys direktrapportering:
"spänn upp pianotråd i spåret"
Kanske lite överdrivet. Men fortfarande roligt.
Vi själva såg Real Madrid-Villareal på en väldigt taskig stream samtidigt som den ordinarie teven fick fyllas av Ryssland-Tjeckien. Vi gick ifrån den taskiga streamen ett tag i den andra halvleken för att ta en steam. Nej, den gör sig bättre i versformat av det slag som brukar skrivas på julaftonseftermiddagarna.
I andra halvlek gick vi ifrån vår taskiga stream,
för att ta oss en varmare steam.
Poesi.
Nu ska vi försöka sova, och dåsiga av ångor brukar det inte vara några problem. Vi somnar ifrån de fulaste kalasbyxor vi någonsin skådat under organiserade former. Det är föga förvånadne de korpulenta norska curlingherrarna som är i farten.
Vi får se hur vi löser natten. En klocka skall hur som haver ställas på 06:00, det är det enda som är säkert. Ty det torde vara lagstadgat.
Och vem är du att mig fördöma?
Varifrån är du?
söndagspussel,
Jag hörde min syster sitta och klaga över derivering, andragradsfunktioner och kanske en och annan exponentialfunktion där hon satt hukad över matteboken.
Vi är väldigt tacksam över att vi slipper tänka i dylika banor längre. Att vi inte behöver gå och grubbla över kommande matteprov och ogjorda inlämningar utan bara behöver gå ut på NCC-hallens gröna plast på morgonkvistarna, göra vårt bästa som mittbacksrese innan vi löper oss själv harmynt med diverse Boltonlöpningar.
Vi är fantastiskt nöjd med att bara få spela fotboll på dagarna. Hade vi bara fått lite säkerhet på att vi kommer få göra det även framöver så hade vi med enkelhet kvalat in som en av världens mest välmående människor, jämte Fredrik Paulun, Ernst Kirchsteiger och Dalai Lama.
Men nu måste vi trots allt tänka till. Nyttja de där kunskaperna som någon skolplanerare tänkt att vi skulle införskaffa oss 08:30 på fredagsmorgonarna. Vi står nämligen inför en ekvation som fått självaste Marie "F:et" Aksnes stående som ett frågetecken.
Vi brukar tillskansa oss en sju-åtta timmars sömn per natt. Nu ser det nattliga programmet på televisionen ut som följer, vilket skänker oss huvudbry. Hur fan ska vi få in en rekordelig sömn inatt?
20:00: skidskytte, herrar.
21:00: Real Madrid-Villareal, fotboll, Ryssland-Tjeckien, hockey.
22:00: skidskytte, damer.
01:40: Kanada-USA, hockey.
06:05: Sverige-Finland, hockey.
08:30: Frukost, gula villan.
Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa saker och ting. Vi vet bara att just imorgon, måndagen den tjugoandra februari 2010, är det nöten själv att vara arbetslös.
Vi är väldigt tacksam över att vi slipper tänka i dylika banor längre. Att vi inte behöver gå och grubbla över kommande matteprov och ogjorda inlämningar utan bara behöver gå ut på NCC-hallens gröna plast på morgonkvistarna, göra vårt bästa som mittbacksrese innan vi löper oss själv harmynt med diverse Boltonlöpningar.
Vi är fantastiskt nöjd med att bara få spela fotboll på dagarna. Hade vi bara fått lite säkerhet på att vi kommer få göra det även framöver så hade vi med enkelhet kvalat in som en av världens mest välmående människor, jämte Fredrik Paulun, Ernst Kirchsteiger och Dalai Lama.
Men nu måste vi trots allt tänka till. Nyttja de där kunskaperna som någon skolplanerare tänkt att vi skulle införskaffa oss 08:30 på fredagsmorgonarna. Vi står nämligen inför en ekvation som fått självaste Marie "F:et" Aksnes stående som ett frågetecken.
Vi brukar tillskansa oss en sju-åtta timmars sömn per natt. Nu ser det nattliga programmet på televisionen ut som följer, vilket skänker oss huvudbry. Hur fan ska vi få in en rekordelig sömn inatt?
20:00: skidskytte, herrar.
21:00: Real Madrid-Villareal, fotboll, Ryssland-Tjeckien, hockey.
22:00: skidskytte, damer.
01:40: Kanada-USA, hockey.
06:05: Sverige-Finland, hockey.
08:30: Frukost, gula villan.
Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa saker och ting. Vi vet bara att just imorgon, måndagen den tjugoandra februari 2010, är det nöten själv att vara arbetslös.
Stopp! Vänta, det är kallt ute. Staden har frusit i natt. Här, du kan låna mina vantar. Jag får ta nåt annat, vad som helst.
melodifestivalen,
"I can not be defeated. I beat all man. If he dies, he dies."
Jag undrar på riktigt om det finns en enda människa som lämnar över sin lördagskväll åt Christine Meltzer, nån Idoltjomme och Dolph Lundgren som likt den världsstjärna han är bara tycks finnas med på länk.
Det kan det ju inte finnas. Melodifestivalen kan aldrig ha gått så här pass trassligt. Christer Björkman måste ligga i fosterställning och gråta dagarna i ända. Det måste snackas nedläggning på SVT.
Varför ska vi hålla på med något som ingen bryr sig om, bara för att kvala fram någon stackare som ska åka ut i Europa och bli krossad av någon balt-slavisk kartell?
Okej, vissa bryr sig. Alldeles för mycket.
Jag visste inte ens att det pågick en melodifestival i vårt avlånga land förrän jag slog på teven imorse vid uppvaknandet. Medan jag låg och gassade likt en diande tamiller under täcket så fick jag se två patetiskt mesiga och veka akter av först en konstellation av antal unga möer och därpå Darin - de två nummer som tydligen gick vidare från deltävlingen. Detta faktum gör att jag bävar för vilken klass det måste varit på övriga bidrag.
Färdigstädat och klart. Golds stolta gym har tydligen stängt så träningen får ske i hemmets trygga. Något i alla fall inte jag missar är Manchester City-Liverpool som sparkar igång just nu...
... med engelsk kommentator?! Vad är det för prioritering av Canal+?
Avgå alla.
Söker ett vindskydd,
stormen är du.
två backar läsk?
Från vänster: Tilde de Paula och en medrigg till Trisskrapare, ett ST-uppslag* med en rykande färsk Rolle-krönika**, tallrik med nyskalade granatäpplen, extrasaltat paket Bregott, Kiviks bästa pärondryck.
Trevligt.
Märk väl den enorma fotograferingskonsten som gör att alla dessa element kan få plats i en och samma bildruta. Mången är de stora naturfotografer som förgäves försökt klämma in en hög förpackning pärondryck från Kiviks musteri i en bild utan att lyckas. Notera även att vi trots de många elementen lyckas få tillräcklig skärpa i bildens bakgrund så att man kan skönja Tilde de Paulas kamerasköna konturer. Även korgen med Trisslotter kan skönjas, tillsammans med en begynnande flint hos den lycklige skraparen. Stor fotograferingskonst är vad ni bevittnar.
Hade Peter LeMarc suttit ner vid familjens frukostbord i solidaste furu hade han omgående börjat nynna på någon av sina gladare och trallvänligare bitar. Månne "åh, det är så gott att må gott igen".
Ikväll återvänder husets överhuvuden efter att ha varit borta under hela gårdagen. Så ni kanske kan gissa vad undertecknad ska ägna dagens första timmar åt.
Grattis, ni som svarade "städa och göra fint". Ni har vunnit varsitt nyskalat granatäpple***.
*= Ett ST-uppslag som, likt resten av tidningen, var fritt från notiser om gårdagens tidningsdrabbning i hockey som slutade med förkrossande 8-2-seger till Dagbladet efter stor offensiv dominans av firma Sjöberg/Söderberg och en solid Samuel Påhlsson-insats i skymundan av undertecknad.
**= Rolle hann tyvärr inte få med något i tidningen om Hellner och Olssons gårdagssuccé. Vill man läsa Rolles krönika om deras prestationer får man klicka sig in här: http://st.nu/sport/rolleskronikor/1.1831398-rena-propagandan-for-svensk-langdakning Vi kan konstatera att Rolle sticker ut hakan och utlovar guld och gröna skogar för svensk längdskidssport på 2030-talet. Månne för att den gode Roland då har pensionerat sig som krönikör på ST och inte kan ställas till svars för eventuella missbedömningar.
***= Detta är givetvis ett skämt. Jag skulle hellre dela ut ett kilo ändtarmsmugglat kokain, ett lastbilsflak saffran eller ett dussin guldtackor än ett nyskalat granatäpple.
Tror man tillräckligt blir det verkligt till slut.
Jag hör hur du stönar i nån annans famn just nu.
rättelse,
Vi underskattade vår kedjekamrat Björn Perssons produktivitet under matchen idag. Två baljor ska den gamle räven ha stänkt dit med sin Eastonsticka.
En annan fick låna denne Perssons reservsticka, en gammal Montrealspak som hittade nätet senast vargavintern -94, så angående vår klena poängproduktion vill vi ju gärna lägga över en del av skulden på detta faktum.
Den där andra killen i kedjan gjorde dock fortfarande ett mål. Dessa uppgifter stämmer.
Det var ytterligare misstag gjorda i matchreferatet:
Vi glömde att skriva hur förbannat roligt det var. Hur vi önskade att vi spelat lite, lite längre eftersom det var så otroligt roligt - varenda sekund på isen. Hur kan vi ha förbisett detta nöje under flera år?
Det var så pass roligt idag att det redan börjats dra i lösa trådar för att imorgon leta upp en jämnare isplätt för att åter snöra på sig sina stolta högstadieskridskor.
Vi ska dock inte helt sväva iväg här. Hockey är ingen dans på marinblå nejlikor. Man får fortfarande ont i huvudet av den där förbannat hårtsittande hjälmen. Och man får fortfarande förbannat ont i fotlederna av de där stela skridskojävlarna. Jag trodde kanske att nu när man är i stort sett fullvuxen så kanske kraniet har blivit tillräckligt hårt och motståndskraftigt för att kunna spänna en hjälm mot det i någon timme. Men icke.
Kvällen har ägnats åt FIFA, vilket har gjort att vi missat den fantastiska svenskdubbeln på pallen i herrarnas längd. Men tack vare diverse Facebook-statusar så letade vi oss in på Sportbladet och fångade upp ett hum av det vi missat. SVT Play fyllde i hålen än bättre med sina videoklipp. Vi fick till exempel se Per Elofsson kommentera OS-guldet och -bronset, till synes med två rödlökar i vardera ögonvrå.
Men repriserna till trots - det känns fortfarande som om dagens lopp var något man velat följt från start till mål. Jag är lite ledsen över att jag inte gjorde det.
Men som tur var kommer det en rykande färsk upplaga av Sundsvalls Tidning imorgonbitti, där krönikör Roland Engström skriver om svenskdagen i Whistler, Vancouver. Det är bättre än live.
Men den gamla goda tiden,
nu kommer den aldrig tillbaka.
En annan fick låna denne Perssons reservsticka, en gammal Montrealspak som hittade nätet senast vargavintern -94, så angående vår klena poängproduktion vill vi ju gärna lägga över en del av skulden på detta faktum.
Den där andra killen i kedjan gjorde dock fortfarande ett mål. Dessa uppgifter stämmer.
Det var ytterligare misstag gjorda i matchreferatet:
Vi glömde att skriva hur förbannat roligt det var. Hur vi önskade att vi spelat lite, lite längre eftersom det var så otroligt roligt - varenda sekund på isen. Hur kan vi ha förbisett detta nöje under flera år?
Det var så pass roligt idag att det redan börjats dra i lösa trådar för att imorgon leta upp en jämnare isplätt för att åter snöra på sig sina stolta högstadieskridskor.
Vi ska dock inte helt sväva iväg här. Hockey är ingen dans på marinblå nejlikor. Man får fortfarande ont i huvudet av den där förbannat hårtsittande hjälmen. Och man får fortfarande förbannat ont i fotlederna av de där stela skridskojävlarna. Jag trodde kanske att nu när man är i stort sett fullvuxen så kanske kraniet har blivit tillräckligt hårt och motståndskraftigt för att kunna spänna en hjälm mot det i någon timme. Men icke.
Kvällen har ägnats åt FIFA, vilket har gjort att vi missat den fantastiska svenskdubbeln på pallen i herrarnas längd. Men tack vare diverse Facebook-statusar så letade vi oss in på Sportbladet och fångade upp ett hum av det vi missat. SVT Play fyllde i hålen än bättre med sina videoklipp. Vi fick till exempel se Per Elofsson kommentera OS-guldet och -bronset, till synes med två rödlökar i vardera ögonvrå.
Men repriserna till trots - det känns fortfarande som om dagens lopp var något man velat följt från start till mål. Jag är lite ledsen över att jag inte gjorde det.
Men som tur var kommer det en rykande färsk upplaga av Sundsvalls Tidning imorgonbitti, där krönikör Roland Engström skriver om svenskdagen i Whistler, Vancouver. Det är bättre än live.
Men den gamla goda tiden,
nu kommer den aldrig tillbaka.
8-2,
Vi hade föreställt oss att ett antal glada motionärer skulle fladdra runt i mjukisbyxor och sweatshirt på isen.
Så var det ju inte riktigt. När man anlände till Gärdehovs stolta stod en handfull hockeytrunkar fulla med diverse skydd, damasker och matchställ.
Den ena jätten efter den andra - folk vi aldrig någonsin sett på redaktionen - beklädde sig i de väldiga hockeymunderingarna, och vi började omgående undra vad det var vi hade gett oss in på. En knätackling ifrån en hundra kilos jätte och ett avslitet korsband var nog inte vad herr Åkeby tänkt att man skulle ådra sig på en ledig dag.
Men det gick bra. Vi vann väldigt komfortabelt med totalt 8-2. Löta och Henke Sjöberg hade föga förvånande stuga under långa sekvenser och hos lillebror fanns inte riktigt de där stora namnen att luta sig mot när det blåste snålt.
Jag bildade kedja med Björn Persson och en annan kille. Vi skapade mycket, men den där riktiga krämen i avslutet saknades. Vi slutade på två gjorda mål och ett insläppt, vilket med F:ets räknesticka innebär +1 i plus/minus-statistiken. Björn Persson gjorde ett vackert mål efter fin framspelning av den där andra killen och i slutskedet skrinnade den där andra killen igenom hela ST-försvaret och placerade dit pucken med en rungande isare.
För personlig del så hade vi som mål att komma hem med åtminstone 1+1 i poängbagaget, då jag tycker det är normen för en god hockeyspelares dagsverke.
Vi slutade på - 0+0. Fiasko.
Eller? Nja, kanske inte helt. Vi hade en roll som defensiv center och slet uppoffrande såväl framåt som bakåt. Dessutom uppvisade vi en tekningsstatistik som bara Niklas Falk av alla världens hockeyspelare kan matcha.
Jag skulle vilja säga att om jag lånat Samuel Påhlssons tröja så hade folk suttit på läktarn och tänkt; "Ja, han gör väl sitt som vanligt, Samme. Men ser inte skridskotekniken och balansen lite ringrostig ut? Ungefär som att han inte spelat hockey på ett dussintal år och sedan dagen före comebacken blivit vådaskjuten i knäskålen med en älgstudsare?"
Jo, typ så kändes det.
Vi har bevittnat fotboll hela dagen med Akdags ende, familjens popcornmaskin har fått debutera som margarinpoppare och gjort det med den äran. Vi satt med sex rätt och fem hästar i sista avdelningen men lyckades missa sjuan på V75. Och det tackar vi för. Med vår motrigg har vi bara ett antal sjuor att hämta ut innan vi trillar av den berömda och då är det väl väldigt onödigt att göra det när utdelningen hade blivit skrala tusenlappen?
Nu ska vi tillreda oss en Biff Rydberg* till middag och åka och spela lite FIFA. De senaste fyra månaderna har varit så vita för min del att Andrés Iniesta framstår som en anställd på Sol och Pool.
*= Vi ska stoppa gårdagens middags överblivna rester i micron, duka fram kniv, gaffel och glas och sedan sleva i oss allt i en väldig fart.
Aldrig, aldrig ensam.
Alltid ensam här.
Så var det ju inte riktigt. När man anlände till Gärdehovs stolta stod en handfull hockeytrunkar fulla med diverse skydd, damasker och matchställ.
Den ena jätten efter den andra - folk vi aldrig någonsin sett på redaktionen - beklädde sig i de väldiga hockeymunderingarna, och vi började omgående undra vad det var vi hade gett oss in på. En knätackling ifrån en hundra kilos jätte och ett avslitet korsband var nog inte vad herr Åkeby tänkt att man skulle ådra sig på en ledig dag.
Men det gick bra. Vi vann väldigt komfortabelt med totalt 8-2. Löta och Henke Sjöberg hade föga förvånande stuga under långa sekvenser och hos lillebror fanns inte riktigt de där stora namnen att luta sig mot när det blåste snålt.
Jag bildade kedja med Björn Persson och en annan kille. Vi skapade mycket, men den där riktiga krämen i avslutet saknades. Vi slutade på två gjorda mål och ett insläppt, vilket med F:ets räknesticka innebär +1 i plus/minus-statistiken. Björn Persson gjorde ett vackert mål efter fin framspelning av den där andra killen och i slutskedet skrinnade den där andra killen igenom hela ST-försvaret och placerade dit pucken med en rungande isare.
För personlig del så hade vi som mål att komma hem med åtminstone 1+1 i poängbagaget, då jag tycker det är normen för en god hockeyspelares dagsverke.
Vi slutade på - 0+0. Fiasko.
Eller? Nja, kanske inte helt. Vi hade en roll som defensiv center och slet uppoffrande såväl framåt som bakåt. Dessutom uppvisade vi en tekningsstatistik som bara Niklas Falk av alla världens hockeyspelare kan matcha.
Jag skulle vilja säga att om jag lånat Samuel Påhlssons tröja så hade folk suttit på läktarn och tänkt; "Ja, han gör väl sitt som vanligt, Samme. Men ser inte skridskotekniken och balansen lite ringrostig ut? Ungefär som att han inte spelat hockey på ett dussintal år och sedan dagen före comebacken blivit vådaskjuten i knäskålen med en älgstudsare?"
Jo, typ så kändes det.
Vi har bevittnat fotboll hela dagen med Akdags ende, familjens popcornmaskin har fått debutera som margarinpoppare och gjort det med den äran. Vi satt med sex rätt och fem hästar i sista avdelningen men lyckades missa sjuan på V75. Och det tackar vi för. Med vår motrigg har vi bara ett antal sjuor att hämta ut innan vi trillar av den berömda och då är det väl väldigt onödigt att göra det när utdelningen hade blivit skrala tusenlappen?
Nu ska vi tillreda oss en Biff Rydberg* till middag och åka och spela lite FIFA. De senaste fyra månaderna har varit så vita för min del att Andrés Iniesta framstår som en anställd på Sol och Pool.
*= Vi ska stoppa gårdagens middags överblivna rester i micron, duka fram kniv, gaffel och glas och sedan sleva i oss allt i en väldig fart.
Aldrig, aldrig ensam.
Alltid ensam här.
match day,
Det blev ingen match mot Södertäljes stoltheter Assyriska idag.
Då var inte Henrik Sjöberg sen att SMS:a in en till en annan match av en kanske än mer prestigefylld dignitet; den årliga hockeymatchen mellan Dagbladet och Sundsvalls Tidning.
Vi ska villigt erkänna att vi inte stått på ett par skridskor sedan andra året i gymnasiet. Jag har heller aldrig spelat bandy, hockey eller någon annan skridskosport i organiserad föreningsform under min ungdom.
Sjöberg lovade dock, månne ovetandes om detta, undertecknad en plats i förstalinan.
Jag ställde i förbifarten ett antal ödmjuka krav:
Med tanke på att min långa frånvaro från landets hockeyrinkar gör min hockeyform något diffus, så kräver jag att spela intill en hårdjobbande tvåvägsspelare. Dessutom skall jag som alltid, det här är det minsta krav jag har för att ställa mig på ett par skridskor, ha en right-fattad sniperskytt på min högra sida.
Och får jag höra ett enda ord om gårdagens vänsterbackinsats, som jag vet att två ST-arbetare bevittnade, så är jag inte den som är den - då kastar vi handskarna.
Snyggt att inte ha en sticka hemma... Det kommer vara jag och tanterna på familjesidorna som spelar med lånesticka.
När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,
och ta dig långt här ifrån.
Då var inte Henrik Sjöberg sen att SMS:a in en till en annan match av en kanske än mer prestigefylld dignitet; den årliga hockeymatchen mellan Dagbladet och Sundsvalls Tidning.
Vi ska villigt erkänna att vi inte stått på ett par skridskor sedan andra året i gymnasiet. Jag har heller aldrig spelat bandy, hockey eller någon annan skridskosport i organiserad föreningsform under min ungdom.
Sjöberg lovade dock, månne ovetandes om detta, undertecknad en plats i förstalinan.
Jag ställde i förbifarten ett antal ödmjuka krav:
Med tanke på att min långa frånvaro från landets hockeyrinkar gör min hockeyform något diffus, så kräver jag att spela intill en hårdjobbande tvåvägsspelare. Dessutom skall jag som alltid, det här är det minsta krav jag har för att ställa mig på ett par skridskor, ha en right-fattad sniperskytt på min högra sida.
Och får jag höra ett enda ord om gårdagens vänsterbackinsats, som jag vet att två ST-arbetare bevittnade, så är jag inte den som är den - då kastar vi handskarna.
Snyggt att inte ha en sticka hemma... Det kommer vara jag och tanterna på familjesidorna som spelar med lånesticka.
När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,
och ta dig långt här ifrån.
finn femton fel,
Hej. Tack för att du köpte denna färdigikryssade pysselbok från pirkt.blogg.se. Här nedan ser du en klurig "Finn femton fel"-uppgift som är löst med bravur av en liten parvel som har märkt var och ett av felen i en evenemangsinbjudan han fått via Facebook med en röd rektangulär ram.
God natt.
Och jag ramlar kär i nån,
som inte ens vet vem jag är.
God natt.
Och jag ramlar kär i nån,
som inte ens vet vem jag är.
medrigg botade nickelallergin,
Klonk-Basse gick idag i en chattkonversation ut och berättade att han som liten led av nickelallergi.
Han påstår sig inte veta varför det gick över.
Men nya kanadensiska rön har visat att ett liv i konstant närhet till nickel råder bot mot allergin.
- Så Klonk-Basses ständiga närhet till inrullande poletter och mynt, vilka innehåller nickel, har helt enkelt botat honom, säger en av pirkt.blogg.se:s avlönade forskare.
Länge trodde världens samlade allergiforskare att nickelallergi botades av sig själv.
Men nya forskningsrön från laboratoriet i Ottawa visar att en kraftig exponering av nickelpartiklar mot kroppen är det som botar allergin.
En som blivit av med sin nickelallergin är den omstridda medriggen Klonk-Basse, en Sundsvallsbo i exil som numera sitter på den gotländska ringmuren och löser Kung Keno.
Han har i sin självbiografi "Mitt liv som medrigg" gett vissa föraningar om att hans tidiga barndom präglades av en svår nickelallergi. Igår gick han i en chattkonversation ut och bekräftade de omdiskuterade uppgifterna som gäckat världspressen i flera månader.
- Jag tror det, ja. Klockan jag hade som liten kliade alltid vill jag minnas, och mamma diagnostiserade mig som nickelallergiker, säger han.
Han säger sig inte veta varför det gick över, men pirkt.blogg.se kan med enkelhet hitta referenser till de nya kanadensiska rönen i Klonk-Basses liv; en ständig exponering för nickelpartiklar.
Den 20-årige medriggen har i sina år dragit in så pass mycket poletter och mynt, två objekt som innehåller mycket nickel. Han får dagarna i ända mynt, poletter och andra nickeltyngda värdeföremål kastade mot sig i och med sin obeskrivliga tur.
- Man ser honom ofta gå runt med fickorna till bredden fyllda med mynt, poletter och dylikt. Så det är klart att han påverkas, säger en gotländsk källa som vill vara anonym.
- Hans medrigg har inte bara skänkt honom tonvis med kosing genom åren - de rikedomar han fått till skänks har dessutom botat hans sjukdomar.
Klonk-Basse själv erkänner att även han kan se sambandet:
- Ja, sedan dess att jag vann varenda pokerhand jag spelade och bara håvade in poletter, mynt och andra värdebevis så har allergin släppt betänkligt, säger han samtidigt som han ögnar igenom de rätta Keno-, Keno Xpress- och Lotto-rader han fått utskickat till sin adress av SvenskaSpel inför helgens dragningar.
Jan Majlards ende son
jacke,
Anna Haag gick mot medaljstrid på damernas 15 kilometer. Jakob Hård, mer känd som Bo A Orm, tycktes relativt tagen av stundens allvar och förvandlades till ett litet barn i baksätet på en varmare Passat på bilsemester till Ullared.
"Hur långt är det kvar?"
Utan att besvara sin egen fråga inom de närmaste minutrarna.
Jo, Bo A, det är nog just det du ska hålla koll på i din roll som kommentator.
Jag själv tryckte inför den sista kilometern på den rafflande damtävlingen in en beskärd del pengar på en post på Betfair som inte angav oddset i decimalform. Istället stod det:
"Om Anna Haag inte tar en medalj får du dina pengar tillbaka. Du får förvisso inte tillbaka riktiga pengar, utan du blir tilldelad de korvslantar som blev över av Ghamils korvslantsgryta förra torsdagen".
Nästan pengarna tillbaka på att svenskan slutar fyra i en spurtduell? Taget.
Nu bröt Anna Haag mot all sunt svenskt förnuft och var starkast av de tre silver- och bronsspurtarna. Fantastiskt roligt att se.
Själv satt vi - på riktigt den här gången - med Haag till vackra 3,20 i en head-to-head-duell med Charlotte Kalla, efter att ha ryggat en man vid namn Degen på den ofta förnämliga sidan www.gamblersvardag.se.
Nu får vi snart in slantar av ädlaste nickel på vårt sargade konto, vilket gör att vi kan återuppta vårt spelande på en vettig nivå igen. Vi ska försöka bygga oss en solid rulle på SvenskaSpel igen. Vad vi dock skulle behöva är ett profilnamn till vårt egna spelkonto.
Förslag uppskattas, med tanke på att vi har en kommentarsflora rik som den i Amazonas regnskogar.
"Moten", för min otvivelaktiga motrigg?
Jag skulle ge dig, allting du pekar på.
Men bara när du inte hör,
vågar jag säga så.
hemmavid,
Nu sitter vi här igen. Tacka Kung Bore för det. Gemene fotbollsplan i Södertälje med omnejd ligger dold under snömassor som en inuit skulle rygga för.
När en match ställs in under försäsongen är i alla fall min första tanke att "nu kommer matchen att ersättas med något jobbigt under lördagen".
Men så blev det inte. Vi är lediga från den kollektiva träningen i helgen, men är ombedda att gå ner på Golds för att köra ett pass styrka eller kondition.
Trevligt.
Imorse var det träning som vanligt. Vi tränade försvarsspel som vanligt. Vi spelade match som vanligt. Men jag var som i en annan division än de andra spelarna på planen - och det är inte särskilt vanligt. Ni som sett hur pass gänglig och reslig jag är förstår att det inte var någon positiv division vi lirade i.
Vi fick spela vänsterback i en trebackslinje och hade det stått en genomsnittligt benskör bergsget och bräkt ljudligt utanför NCC-hallens dörr idag vid tolvsnåret så tror jag inte Sören Åkeby hade tvekat att låta den fyrfotade ullkrabaten ta min plats på momangen.
Vi var så fantastiskt dålig. Min insats på dagens spel är nog den sämsta sedan jag tog steget upp i a-laget fick börja träna med a-laget.
Nåväl. Det avslutades åtminstone med Boltonlöpningar där vi fick springa av oss vår frustration. Det kändes ganska lugnt idag, eftersom vi visste med oss att ett rättmätigt straff för vår tidigare prestation vore att bli ertappad som äppeltjyv och därefter behöva löpa gatlopp genom Kiviks centrum.
Eftermiddagens träning var inte styrka på Nordic, vilket är brukligt på fredagar. Nej, istället stod innebandy av någon oerhört rolig anledning på schemat.
I Bergsåkers större gymnastiksal tampades Robban Lundström, som tydligen spelat plasthockey hela vägen upp till 14-15-årsåldern, med gambianer som inte kan ha mer än sneglat åt en innebandyklubba i sina dagar. Det blev många dråpliga situationer, oväntat hårt arbete, okonventionella metoder och många skratt.
Efter halva tiden bytte vi sport till basketboll. Där utkristalliserade sig den väldige Hannes Sigurdsson som en helt ostoppbar best under och i kring korgarna. Mirza Durakovic, Kali Ongala och Robert Mambo Mumba var tre övriga som utmärkte sig. Det kanske inte hände så mycket, det kanske inte blev så många poäng gjorda, men de gjorde såna där läckra bakomryggensnurrar som åtminstone får en att se bra ut - vilket i stort sett är det basket går ut på om jag förstått saken rätt.
Roligt var det hur som helst. Ett uppskattat inslag i träningsveckan.
Och just det - imorse var det jag och Fjulle som ansvarade för frukosten. Jag - med min kockvana - tog på mig ansvaret att tillaga havregrynsgröt till ett tjugotal personer. Och vi ska erkänna att vi inte riktigt kände oss hemma vid spishällen, vår hemmaplan när det kommer till havregrynstillvaron har alltid varit micron. Men det gick vägen till slut, något försenad stod en rejälare kastrull lagomt plufsig gröt redo att spisas. Fick till och med beröm av lagets mästerkock Jagne.
Nu ska vi se vad det blir av den här fredagskvällen. OS-hockeyn känns ju hyggligt gjuten. Jag avundas de arbetslösa medriggar som kan vända på dygnet hur de vill och följa alla hockeymatcher utan att somna i första paus.
Till sist vill jag vara lite fräck, efter att ha bjudit er på en tråkigare sammanfattning av min dag, och fråga efter ny och fräsch klassmusik.
Det är fredagkväll, vi har suttit ett tag och lyssnat blandat på vår 1200 bitar starka spellista. Men där finns inte mycket nytt. Inte mycket nytt alls.
Jag vill ha något uppåt. Akdags ende tipsade om Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. De var bra. Jag förväntar mig fler dylika tips av samma kvalitét.
Men jag förväntar mig ingenting.
björnte,
Jag gjorde ikväll mitt bästa för att Björn Ferry skulle ta ytterligare ett OS-guld.
Jag kan somna gott ikväll. Jag vet att jag gjort mitt för den svenska OS-truppen.
Hade bara Björn Ferry tagit upp sin iPhone, kopplat upp sig på skidskyttestadions trådlösa och tittat till min status på Facebook så hade han kunnat ta ytterligare en medalj i dessa spel.
Säkerheten har varit en ofta påtalad brist i Vancouver. Folk har dött. Folk har skadats. ACO har släppts för sent i jaktstarten.
Men frågan är inte om vi inte just nu ser något som toppar allt ihop. En galen ryss vid efternamn Kruglov skidar nämligen i detta nu runt med draget vapen ute i skogarna.
Ulfbåge och "stav-till-stav-nissen" sitter förvånansvärt lugna i kommentarshytten. Menar på att ryssens sele har gått sönder och att han inte har något val. Kallar det en malör. Helt obegripligt.
En sinnesförvirrad ryss har beslutat sig för att gå bärsärk i de natursköna Vancouverskogarna med ett skidskyttegevär. Agera, Ulfbåge. Gå ner till målfållan och ta en kula för Björn och Carl-Johan.
Det här är allt du har, vet du.
Du är inte här längre:
Folk jublar inte. Ingen speaker skriker "Chriiiister Uuuulfbååååge". Du får inte göra några hoppklacksparkar.
Jag har lärt mig att saknaden är värst
när man har sovit som ett barn.
Genom en iskall vinter.
Jag kan somna gott ikväll. Jag vet att jag gjort mitt för den svenska OS-truppen.
Hade bara Björn Ferry tagit upp sin iPhone, kopplat upp sig på skidskyttestadions trådlösa och tittat till min status på Facebook så hade han kunnat ta ytterligare en medalj i dessa spel.
Säkerheten har varit en ofta påtalad brist i Vancouver. Folk har dött. Folk har skadats. ACO har släppts för sent i jaktstarten.
Men frågan är inte om vi inte just nu ser något som toppar allt ihop. En galen ryss vid efternamn Kruglov skidar nämligen i detta nu runt med draget vapen ute i skogarna.
Ulfbåge och "stav-till-stav-nissen" sitter förvånansvärt lugna i kommentarshytten. Menar på att ryssens sele har gått sönder och att han inte har något val. Kallar det en malör. Helt obegripligt.
En sinnesförvirrad ryss har beslutat sig för att gå bärsärk i de natursköna Vancouverskogarna med ett skidskyttegevär. Agera, Ulfbåge. Gå ner till målfållan och ta en kula för Björn och Carl-Johan.
Det här är allt du har, vet du.
Du är inte här längre:
Folk jublar inte. Ingen speaker skriker "Chriiiister Uuuulfbååååge". Du får inte göra några hoppklacksparkar.
Jag har lärt mig att saknaden är värst
när man har sovit som ett barn.
Genom en iskall vinter.
fredde palle,
En sämre frukt- och bärblandning kan en vit man av medelklassen tillreda sig själv på en torsdagskväll.
Till vänster ser vi nyskalade granatäpplen. Till höger ser vi ett knippe hemplockade hallon applicerade direkt från fryshällen. Längst uppe på tallrikskanten har vi smygit in en bättre klick gräddglass.
Centralt på tallriken ser det ut som om familjens norska skogskatt har vomerat. Men så är inte fallet. Det är nämligen ett gäng urgröpta passionsfrukter som gjort sitt stolta antåg i blandningen.
Jag har inte frågat honom personligen - men jag tror att detta är en tallrik som Fredrik Paulun, enligt tevereklamen aktuell med en ny granatäppeldryck som vi ska ge en ärlig chans framöver, skulle ha varit väldigt nöjd med.
Denne Paulun är en av de personer man inte riktigt vet vad dom är kända för - men han syns ofta i teve och verkar tillräckligt sträng, arg, nördig och sund för att du ska känna att det är bäst att följa allt han säger för att inte sluta som Nick Nolte...
... eller David Hasselhoff...
Medan vi skäms lite över hur vi frotterar oss i andra människors misär så ska vi - fortsätta med just det.
I avdelningen "surt sa räven om rönnbären" ställer OS-åkaren Marion Rolland upp:
Hon skämde inte bara ut sig inför en hel idrottsvärld. Gud, Fredrik Paulun eller annan ansvarig för jordens rotation slet dessutom sönder hennes korsband.
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
procentenheter,
Hemkommen från staden. Vi hade så mycket tankar, så många idéer om vad för typ av kläder vi skulle införskaffa. Vi tänkte ta med oss en pallyftare ner på stan, för det var ungefär den mängden plagg vi tänkt förstärka vår medellösa garderob med. Lastpallsmängder.
Vi hade nämligen suttit och funnit inspiration på internet, och funnit både det ena och det andra smäckra vårvinterplagget.
Och det var med tillförsikt vi styrde kosan ner mot Norrlands huvudstads digra utbud av klädesaffärer.
Men vi återvände tomhänta så när på en sextiokronors halsduk av den typ som bara bärs av Idoldeltagare, ett plagg som enbart köptes på grund av att Affären hade sjuttio procents rea.
I vår familj är det nämligen så att även om vi kommer hem med en nyköpt outfit som hade fått Alexander MqQueen att se ut som en säck potatis, så kommer den första frågan alltid vara:
- Var det på rea?
Vi är så indoktrinerade i detta tankesätt att vi till slut stod där och testade en t-shirt som trots mediumstorlek verkade passa Adam Footes mer fyrkantiga bror samt ett par chinos som verkade vara tillverkade av ädlaste pappmateriel.
Bara för att det var sjuttio procents rabatt.
Någon dag ska vi skriva en utförlig rapport över fördelarna och nackdelarna med Sundsvalls stads olika klädesaffärer. Men den dagen är inte idag.
Vi avslutar som vi lärt oss att man ska göra då man gått en dag på stan i shoppandets tecken. 
Hej. Erik heter jag. Nästa år ska jag söka till Idol. Vinna tävlingen genom att sjunga några gamla åttiotalsdängor. Jag ska därefter inte skriva några egna låtar utan överlåta det ansvaret till Andreas Carlsson och Anders Bagge. Därefter ska jag ge ut en skiva. Skivan ska sälja som fläskkött i en muslimortodox by.
Sedan ska jag lägga mig ned i en kista av ädlaste mahogny. En ceremoni skall hållas där mina nära och kära ska se på när jag, liggande i min mahognykista, sänks ned i jorden. "Av Idol är du kommen, Idol-Erik, och av jord skall du nu bli för Idols skull", ska prästen säga vid nedsänkandet.
Tre år senare skall jag hissas upp ur min grav. När alla tror att jag är död och förmultnad till gråmossa ska jag av någon oförklarlig anledning resa mig och spela in en reklamjingel till Spotify.
Här har ingenting hänt sen sist,
här går dagarna och här går åren.
välinvesterad SOK-peng,
Jag funderade förut på om jag, som aldrig spelat hockey, bandy eller någon annan sport där man behöver stå på ett par skridskor, skulle kunna ta en plats som åtminstone sjätteback i Damkronorna. Kanske, tänkte jag. Jag har trots min något bristfälliga skridskoteknik bättre spelsinne och klubbteknik än många.
Nu tror jag det på riktigt. Jag har märkt att jag har en egenskap som skulle vara unik i laget - en spetskompetens som Damkronorna saknar:
Jag har egenskapen av att inte vara nöjd och glad efter att ha förlorat med 13-1. Jag har egenskapen av att jag vet vad skillnaden är mellan att kämpa för sitt land i en landslagsdress och att vara glad och nöjd över att få resa, logi och kanske en liten traktamentespeng betalat av SOK för en liten semestertripp till natursköna Vancouver.
12-0 efter halva matchen.
"Vi gör det bra". "... så har vi dom".
Nu ska jag bege mig ut för att göra det jag gör allra bäst på mina lediga dagar - planlöst driva runt i den världsmeteropol som är Norrlands Huvudstad.
Du låter som,
låter som,
en dum, dum idiot.
OS,
"Det är sekunder kvar av den andra perioden och vi har 10-0 till Kanada".
Nej, Staffan Lindeborg. Det står 12-0 till Kanada. Men jag klandrar dig knappt.
Vem är det här, undrar ni? Vilken tysk är det här, undrar ni?
Jo. Det ska jag berätta. Det är en glad tysk som gillar att dricka bira, lyssna på techno och då och då gå ner och spela lite curling över en kopp chilinötter och en maltrikare starköl.
Han kom inte med i det tyska OS-laget på sina curlingmeriter först och främst. Han kom med främst på grund av att han har ett par mörkgula solbrillor. Han skänker en flärd till det tyska laget som är obetalbar i form av sponsorer och fans.
På andra sidan står det svenska Lag Edin, som sägs ha förnyat curlingen. De kör stenhård fysträning utöver curlandet. Det gör inga andra.
Ändå står den där chilinötsmagade tysken där i sina Kellogs Cornflakesbrillor och spelar minst lika bra som svenskarna.
Curling är en så pass tråkig och seg sport att den senaste timmen av tevekik har sugit musten ur oss totalt. Det går så sakta, det är så ointressant och Katarina Hultlings stämma är så sövande att hon skulle kunna arbeta som talare på somna-djupare-och-snabbare-band. Det kanske hon redan gör, vad vet jag. Jag vet bara att Katarina har fyra år mellan varje gång hon hörs i rutan numera, då hon degraderats till OS-curling och i stort sett enbart OS-curling.
Jag vettefan om jag kommer orka sitta uppe hela matchen.
Apropå sport, spel och dobbel tog vi en tevepeng på Fiorentina borta mot Bayern till knappa nio gånger. Hade vi bara haft fler bolag med poletter hos just nu hade vi garanterat nypt Fiorentina +1,5 till knappa 1,80. Ett guldodds i mina ögon i en första CL-åttondel mellan två - vanligtvis - ganska jämna lag.
Nej, det är dags att bli seriös med spelandet igen.
Nu jublar de svenska spelarna. Ja, damerna alltså. De har gjort 13-1 och hoppar och kramas. Heja, heja.
"You've been Kronwalled". Ett sånt varumärke hade man inte tackat nej till. Synd bara att man inte har ett lämpligt namn eller för den delen en tillräckligt hård spelstil.
Vi borde inte ligga här och sova bort varenda dag,
vi borde vakna redan sju.
Men det är ingen som har lust.
Nej, Staffan Lindeborg. Det står 12-0 till Kanada. Men jag klandrar dig knappt.
Vem är det här, undrar ni? Vilken tysk är det här, undrar ni?
Jo. Det ska jag berätta. Det är en glad tysk som gillar att dricka bira, lyssna på techno och då och då gå ner och spela lite curling över en kopp chilinötter och en maltrikare starköl.
Han kom inte med i det tyska OS-laget på sina curlingmeriter först och främst. Han kom med främst på grund av att han har ett par mörkgula solbrillor. Han skänker en flärd till det tyska laget som är obetalbar i form av sponsorer och fans.
På andra sidan står det svenska Lag Edin, som sägs ha förnyat curlingen. De kör stenhård fysträning utöver curlandet. Det gör inga andra.
Ändå står den där chilinötsmagade tysken där i sina Kellogs Cornflakesbrillor och spelar minst lika bra som svenskarna.
Curling är en så pass tråkig och seg sport att den senaste timmen av tevekik har sugit musten ur oss totalt. Det går så sakta, det är så ointressant och Katarina Hultlings stämma är så sövande att hon skulle kunna arbeta som talare på somna-djupare-och-snabbare-band. Det kanske hon redan gör, vad vet jag. Jag vet bara att Katarina har fyra år mellan varje gång hon hörs i rutan numera, då hon degraderats till OS-curling och i stort sett enbart OS-curling.
Jag vettefan om jag kommer orka sitta uppe hela matchen.
Apropå sport, spel och dobbel tog vi en tevepeng på Fiorentina borta mot Bayern till knappa nio gånger. Hade vi bara haft fler bolag med poletter hos just nu hade vi garanterat nypt Fiorentina +1,5 till knappa 1,80. Ett guldodds i mina ögon i en första CL-åttondel mellan två - vanligtvis - ganska jämna lag.
Nej, det är dags att bli seriös med spelandet igen.
Nu jublar de svenska spelarna. Ja, damerna alltså. De har gjort 13-1 och hoppar och kramas. Heja, heja.
"You've been Kronwalled". Ett sånt varumärke hade man inte tackat nej till. Synd bara att man inte har ett lämpligt namn eller för den delen en tillräckligt hård spelstil.
Vi borde inte ligga här och sova bort varenda dag,
vi borde vakna redan sju.
Men det är ingen som har lust.
chokos reservplan,
Choko-Dutch-gruppen går framåt med stormsteg.
Vi har nu tjugo stolta medlemmar, vilket i sig är fantastiskt då det egentligen bara är högst en handfull människor som sett Choko-Dutchs vargflin i verkliga livet.
Och målet med gruppen är ju först och främst att utsätta Choko-Dutch för dennes värsta mardröm - den han vaknar upp ur kallsvettig varje natt i sin säng vars madrass till bredden är fylld av skattefria holländska gulden;
Att täcka alla nummer på chokladhjulet.
Enligt den holländska specialinsatsstyrkan mot chokladdobbleri brukar Choko-Dutchs chokladhjul innehålla 70 nummer, uppdelade på trettiofem betalstationer där en guldpeng alltså ger två nummer och konstlat hopp om chokladvinst.
Vi behöver med andra ord ytterligare femton medlemmar innan vi kan betäcka alla chokladnumren. Då får den brunbrände gamle holländaren verkligen sina fiskar varma.
Men enligt en polisrapport från Utrecht från oktober 2008 så har det faktiskt hänt förut att alla numren valts och Choko-Dutch målat in sig i ett hörn. Det har hänt förut.
Vi tänkte redogöra för en gång då det påstås ha hänt. Alla fakta är taget från polisrapporten från Utrecht:
Chokofesten i Breda, juli 2008:
Under den rekordvarma sommaren 2008 avgjordes den holländska chokladfesten i Breda. Men fin choklad är inte skapt för att stå framme i tryckande högsommarvärme. I chokladstånd efter chokladstånd började chokladen att smälta. Barn blev rädda över att de fint dekorerade chokladgubbarna började droppa och bli mer och mer ihopsjunkna.
Folk undrade om hela chokladfesten skulle ebba ut i fullkomligt kaos och totalt fiasko - men då såg man räddningen. Choko-Dutchs chokladhjulsprydda vagn tycktes oberörd av värmen. Folk gick fram och kände och klämde på de väldiga vinstchokladkakorna som stod uppradade i vagnen. De kändes stenhårda och helt opåverkade av den smältande värmen.
Orsaken var självklart att Choko-Dutch sedan starten i början av åttiotalet fyllt tomma chokladkaksfodral med stoft och jordpartiklar. Allt för att maximera sin vinstkalkyl. Men där stod han och svettades ymnigt i pannan, med sitt bredaste varggrin i sommarsolen samtidigt som hela Chokladhollands blickar var riktade mot honom. Just där och då ansågs han vara den finaste chokladsnickraren i hela den flamländska regionen.
Men säg det goda som inte för något ont med sig. Alla de chokladtörstande barnen ville förstås vinna sig en av de kvarvarande chokladkakorna. Ungjävel efter ungjävel radar upp sig vid vagnen, konstaterar Choko-Dutch. Alla slänger upp ett gyllene guldenmynt. Choko-Dutch blir iskall i hettan. Alla nummer är tagna. Hela spektrat från nummer 1 till 70 är valda. Mardrömmen är ett faktum.
Barnen är i eufori. De har, på grund av värmens smältningsföljder, inte fått ätit någon choklad alls på denna heliga dag av chokladfestande. Nu ropar de i kör med sina gossröster:
"Snurra hjulet".
Choko-Dutch får för en kort stund panik. Han har så klart en reservplan, men har inte tvingats bruka den på två årtionden. Och hur ska han kunna köpa sig tid i det här läget?
Han flackar med blicken. Barnen ser maniskt på honom. Han harklar sig, samlar mod och bjuder på sitt allra mest konstlat mysiga skojarleende.
"Ursäkta mig, men jag måste gå på toa", säger han utan att darra.
Ungarna skriker och lever an om att han måste snurra hjulet. Men han bryr sig inte. Han drar snabbt igen skjutfönstret och skärmar av sig från de skrikande holländska barnen. Ett sorl går igenom publiken.
Det börjar omgående tisslas och tasslas bland barnen och deras föräldrar?
"Går han på toa där inne?", undrar en liten pojke med rynkad näsa. "Han såg bra äcklig och svettig ut", menar en förälder.
Choko-Dutch hör hur de pratar, men han bryr sig knappt nämnvärt. Hans personliga hygiens rykte är inte på långa vägar lika viktigt som hans professionella, yrkesmässiga rykte. Och här stod han på vippen att lotta ut en chokladkaka fylld med gammal multen åttiotalsjord. Han mindes tillbaka och erinrade sig att kakorna inte ens blivit fyllda med solid matjord, utan överbliven mjälsand från en nedlagd gruva. Gratis är gott, tänkte han tyst för sig själv och kostade på sig ett leende. Oavsett situation blev han alltid glad av att tänka på lättförtjänta och ohederligt intjänade pengar.
Men nu var det bråttom. Han lyfte sina grova, slitna händer mot chokladhjulet - och plockade ner det. Med en duns slog det relativt tunga hjulet i marken. Han hörde hur tisslandet och tasslandet tilltog utanför.
Han öppnade en lucka i golvet på vagnen. Där låg det. Lika troget som alltid - räddningen. Han plockade upp reservhjulet ur luckan. Han satte det betydligt lättare nya hjulet på det gamlas plats. Han tittade triumferande mot det nya hjulet.
Det var lite mindre, men det var inte det som var skillnaden. Skillnaden var att siffrorna, som förut varit 1-70, nu var utbytta mot 900-999.
Och där ute stod chokladhungrande barn och vrålade. De hade betalat för två nummer vardera, från nummer ett till sjuttio.
De stod där chanslösa och vrålade efter en choklad de inte ens hade en möjlighet att få smaka på. En choklad som inte ens fanns. Han öppnade skjutfönstret och tog emot barnens vrål, ilska och vrede med sitt bredaste leende där han blottade sina få kaffe- och rökhärjade tänder.
"Det här är spelets regler, ungar", skrockade han.
Barnen var rosenrasande. Vissa grät.
"Det går ju inte att vinna", grinade en liten parvel iklädd en potatissäck som hade satsat sin sista slant på lotteriet och nu fick en rejäl örfil av sin barnhemsföreståndare för sitt slösaktiga beteende.
"Nej, det vet jag väl", skrockade den luttrade gamle skojaren tillbaka.
Nummer 916 vann chokladkakan den dagen.
Vinnaren? Som alltid - Choko-Dutch.
Skyll dig själv,
inget händer här.
Vi har nu tjugo stolta medlemmar, vilket i sig är fantastiskt då det egentligen bara är högst en handfull människor som sett Choko-Dutchs vargflin i verkliga livet.
Och målet med gruppen är ju först och främst att utsätta Choko-Dutch för dennes värsta mardröm - den han vaknar upp ur kallsvettig varje natt i sin säng vars madrass till bredden är fylld av skattefria holländska gulden;
Att täcka alla nummer på chokladhjulet.
Enligt den holländska specialinsatsstyrkan mot chokladdobbleri brukar Choko-Dutchs chokladhjul innehålla 70 nummer, uppdelade på trettiofem betalstationer där en guldpeng alltså ger två nummer och konstlat hopp om chokladvinst.
Vi behöver med andra ord ytterligare femton medlemmar innan vi kan betäcka alla chokladnumren. Då får den brunbrände gamle holländaren verkligen sina fiskar varma.
Men enligt en polisrapport från Utrecht från oktober 2008 så har det faktiskt hänt förut att alla numren valts och Choko-Dutch målat in sig i ett hörn. Det har hänt förut.
Vi tänkte redogöra för en gång då det påstås ha hänt. Alla fakta är taget från polisrapporten från Utrecht:
Chokofesten i Breda, juli 2008:
Under den rekordvarma sommaren 2008 avgjordes den holländska chokladfesten i Breda. Men fin choklad är inte skapt för att stå framme i tryckande högsommarvärme. I chokladstånd efter chokladstånd började chokladen att smälta. Barn blev rädda över att de fint dekorerade chokladgubbarna började droppa och bli mer och mer ihopsjunkna.
Folk undrade om hela chokladfesten skulle ebba ut i fullkomligt kaos och totalt fiasko - men då såg man räddningen. Choko-Dutchs chokladhjulsprydda vagn tycktes oberörd av värmen. Folk gick fram och kände och klämde på de väldiga vinstchokladkakorna som stod uppradade i vagnen. De kändes stenhårda och helt opåverkade av den smältande värmen.
Orsaken var självklart att Choko-Dutch sedan starten i början av åttiotalet fyllt tomma chokladkaksfodral med stoft och jordpartiklar. Allt för att maximera sin vinstkalkyl. Men där stod han och svettades ymnigt i pannan, med sitt bredaste varggrin i sommarsolen samtidigt som hela Chokladhollands blickar var riktade mot honom. Just där och då ansågs han vara den finaste chokladsnickraren i hela den flamländska regionen.
Men säg det goda som inte för något ont med sig. Alla de chokladtörstande barnen ville förstås vinna sig en av de kvarvarande chokladkakorna. Ungjävel efter ungjävel radar upp sig vid vagnen, konstaterar Choko-Dutch. Alla slänger upp ett gyllene guldenmynt. Choko-Dutch blir iskall i hettan. Alla nummer är tagna. Hela spektrat från nummer 1 till 70 är valda. Mardrömmen är ett faktum.
Barnen är i eufori. De har, på grund av värmens smältningsföljder, inte fått ätit någon choklad alls på denna heliga dag av chokladfestande. Nu ropar de i kör med sina gossröster:
"Snurra hjulet".
Choko-Dutch får för en kort stund panik. Han har så klart en reservplan, men har inte tvingats bruka den på två årtionden. Och hur ska han kunna köpa sig tid i det här läget?
Han flackar med blicken. Barnen ser maniskt på honom. Han harklar sig, samlar mod och bjuder på sitt allra mest konstlat mysiga skojarleende.
"Ursäkta mig, men jag måste gå på toa", säger han utan att darra.
Ungarna skriker och lever an om att han måste snurra hjulet. Men han bryr sig inte. Han drar snabbt igen skjutfönstret och skärmar av sig från de skrikande holländska barnen. Ett sorl går igenom publiken.
Det börjar omgående tisslas och tasslas bland barnen och deras föräldrar?
"Går han på toa där inne?", undrar en liten pojke med rynkad näsa. "Han såg bra äcklig och svettig ut", menar en förälder.
Choko-Dutch hör hur de pratar, men han bryr sig knappt nämnvärt. Hans personliga hygiens rykte är inte på långa vägar lika viktigt som hans professionella, yrkesmässiga rykte. Och här stod han på vippen att lotta ut en chokladkaka fylld med gammal multen åttiotalsjord. Han mindes tillbaka och erinrade sig att kakorna inte ens blivit fyllda med solid matjord, utan överbliven mjälsand från en nedlagd gruva. Gratis är gott, tänkte han tyst för sig själv och kostade på sig ett leende. Oavsett situation blev han alltid glad av att tänka på lättförtjänta och ohederligt intjänade pengar.
Men nu var det bråttom. Han lyfte sina grova, slitna händer mot chokladhjulet - och plockade ner det. Med en duns slog det relativt tunga hjulet i marken. Han hörde hur tisslandet och tasslandet tilltog utanför.
Han öppnade en lucka i golvet på vagnen. Där låg det. Lika troget som alltid - räddningen. Han plockade upp reservhjulet ur luckan. Han satte det betydligt lättare nya hjulet på det gamlas plats. Han tittade triumferande mot det nya hjulet.
Det var lite mindre, men det var inte det som var skillnaden. Skillnaden var att siffrorna, som förut varit 1-70, nu var utbytta mot 900-999.
Och där ute stod chokladhungrande barn och vrålade. De hade betalat för två nummer vardera, från nummer ett till sjuttio.
De stod där chanslösa och vrålade efter en choklad de inte ens hade en möjlighet att få smaka på. En choklad som inte ens fanns. Han öppnade skjutfönstret och tog emot barnens vrål, ilska och vrede med sitt bredaste leende där han blottade sina få kaffe- och rökhärjade tänder.
"Det här är spelets regler, ungar", skrockade han.
Barnen var rosenrasande. Vissa grät.
"Det går ju inte att vinna", grinade en liten parvel iklädd en potatissäck som hade satsat sin sista slant på lotteriet och nu fick en rejäl örfil av sin barnhemsföreståndare för sitt slösaktiga beteende.
"Nej, det vet jag väl", skrockade den luttrade gamle skojaren tillbaka.
Nummer 916 vann chokladkakan den dagen.
Vinnaren? Som alltid - Choko-Dutch.
Skyll dig själv,
inget händer här.
camcomeback,
Det var ett tag sedan vi poserade framför en cam samtidigt som vi chattade med vänner och bekanta.
Jag har haft ett uppehåll på camfronten ett tag, allt sedan jag blev avstängd från Funplanet-chatten för två veckor sedan. Och abstinensen har varit förvånansvärt liten. Fram tills nu.
Vi upptäckte att vår bättre bärbara hade en applikation vid namnet Youcam. En webbkamera som inte bara fungerar som en webbkamera, utan dessutom kan förvränga ansikten både till höger och vänster.
Så här hade vi sett ut ifall vår ömma moder valt att föröka sig med i tur och ordning...
... den gamle kanadensiska hockeybacken Adam Foote:
... Mimerskolans svenskalärare och dataansvarige Per-Åke Wikström:
... eller någon annan i Sundsvall. Ty jag vet att just en sån här liten spjuver lever och frodas i vår stad. Han ser ut exakt så där, men jag kan inte sätta ett namn eller position på honom. Men jag tycker synd om honom, det gör jag.
Dessutom fann vi att vi i framtiden inte behöver bemöda oss att köpa Alla hjärtans dag-presenter ifall vi någon gång skulle träffa en dam av klass och rang. För är det någonting vi vet om kärlek - så är det att ingenting säger "jag älskar dig" som ett sockersött kort på dig själv, knäppt med din egen webbkamera, där du lutar huvudet i den snedvridna position man ofta bara ser hos inställsamma lismare, med kärleksfullt ditplacerade hjärtan som inramar det där ansiktet som du efter många om och men fått en enda person utöver din mor att älska:
Jag tycker synd om honom också, det gör jag.
Nej, nu ska jag maila Funplanets webbansvarige. Jag menar; avstängd för att ha skrivit samma sak flera gånger i rad efter varandra? Jag kan ta det - om det nu vore så. Men som ni kanske har märkt är jag väldigt noga med det stilistiska i skriften. Språket är viktigt. Och det nedan - det är i alla fall inte samma sak i mina ögon:
"Nån som vill cama?"
"Cama?"
Cama?!"
"CAMA?!"
CAAAMA?!"
CAAAMA?!?!?!?!"
Det är helt enkelt inte samma sak och jag har således inte gjort något fel.
Syns på chatten. Tja.
Och folk log åt mig, bakom ryggen;
"titta på den där clownen,
han är alltid sådär".
Jag har haft ett uppehåll på camfronten ett tag, allt sedan jag blev avstängd från Funplanet-chatten för två veckor sedan. Och abstinensen har varit förvånansvärt liten. Fram tills nu.
Vi upptäckte att vår bättre bärbara hade en applikation vid namnet Youcam. En webbkamera som inte bara fungerar som en webbkamera, utan dessutom kan förvränga ansikten både till höger och vänster.
Så här hade vi sett ut ifall vår ömma moder valt att föröka sig med i tur och ordning...
... den gamle kanadensiska hockeybacken Adam Foote:
... Mimerskolans svenskalärare och dataansvarige Per-Åke Wikström:
... eller någon annan i Sundsvall. Ty jag vet att just en sån här liten spjuver lever och frodas i vår stad. Han ser ut exakt så där, men jag kan inte sätta ett namn eller position på honom. Men jag tycker synd om honom, det gör jag.
Dessutom fann vi att vi i framtiden inte behöver bemöda oss att köpa Alla hjärtans dag-presenter ifall vi någon gång skulle träffa en dam av klass och rang. För är det någonting vi vet om kärlek - så är det att ingenting säger "jag älskar dig" som ett sockersött kort på dig själv, knäppt med din egen webbkamera, där du lutar huvudet i den snedvridna position man ofta bara ser hos inställsamma lismare, med kärleksfullt ditplacerade hjärtan som inramar det där ansiktet som du efter många om och men fått en enda person utöver din mor att älska:
Jag tycker synd om honom också, det gör jag.
Nej, nu ska jag maila Funplanets webbansvarige. Jag menar; avstängd för att ha skrivit samma sak flera gånger i rad efter varandra? Jag kan ta det - om det nu vore så. Men som ni kanske har märkt är jag väldigt noga med det stilistiska i skriften. Språket är viktigt. Och det nedan - det är i alla fall inte samma sak i mina ögon:
"Nån som vill cama?"
"Cama?"
Cama?!"
"CAMA?!"
CAAAMA?!"
CAAAMA?!?!?!?!"
Det är helt enkelt inte samma sak och jag har således inte gjort något fel.
Syns på chatten. Tja.
Och folk log åt mig, bakom ryggen;
"titta på den där clownen,
han är alltid sådär".
det känns som så länge sen,
Säg det onda och plågsamma som inte efterföljs av något fint.
Ja, okej, det finns väl en del. Det har nyhetssändningarna lärt oss.
Men om du är en spelare i GIF Sundsvalls a-lag så efterföljs dagens mördarövningar av - ledighet.
För första gången sedan den fjärde januari i år behöver jag inte masa mig upp före åtta på en vardag.
Denna onsdagskväll går inte heller av för hackor. Vi har redan slukat en bättre Moo Pad Bai Graprou-tallrik avhämtad från det där thaistället på gatan ovanför Dragon House och San Remo. Jag måste passa på att berömma det asiatiska släktet för att överlag vara förbannat bra på att göra hämtmat. Maten idag var till och med vakumförpackad och höll därför värmen ypperligt.
Senare ikväll blir det högoktanig Champions League-fotboll och - ifall andan, koffeinet och hockeyprioriteringen faller på - OS-hockey då Sveriges stolta landslag går in i turneringen.
Man ställs emot Tyskland och står inte Olaf Kölzig i mål för germanerna när jag slår på teven inatt så stänger jag av och sover. För Olaf Kölzig ska alltid stå i kassen för Tyskland i alla hockeyturneringar, det är det enda man ska veta säkert i denna osäkra värld.
Min ende far reagerade så här när vi berättade om morgondagens ledighet vid middagsbordet:
"Vadå ledig? Du är ju alltid ledig. Det är ju bara det att du frivilligt går och tränar varje dag".
Vad vi kan konstatera är att vi har en god tid framför oss. Och vem gör det bättre än Peter med sin trallvänliga pop?
Nej, inte "WC-Pete". Peter Lemarc.
Vem är "WC-Pete", undrar ni som inte gått på Mimerskolan? Ja, det kanske ni får veta framöver.
Oooh, det är så gott att må gott igen.
milko,
Följande har GIF Sundsvalls a-lag hällt ner i sina muskelceller under dagen:
Några tetror mjölk utblandad med mellansyra.
Fokus låg dagen till ära på mjölksyretålighet. På morgonen: Smålagsspel med begränsning på två tillslag. Vårt lag vann. Därefter löpningar - inte Bolton utan den så kallade "Stjärnan". Det är en bana som är utformad som ett kors. Man löper sedan fram och tillbaka mellan konerna i maxtempo i omkring 35 sekunder.
Detta gjorde vi fyra gånger varpå vi vilade i fem minuter - sen gjorde vi det fyra gånger till. Syran sprutade ur alla möjliga och omöjliga porer och vi hade bara en enda tanke i huvudet medan vi löpte oss själv harmynt:
Måtte alla mjölkprodukter vara närproducerade! Tänk så försmädligt för miljön om den mjölksyra som sprutar ut i våra slitna celler skulle vara transporterad via lastbil från Tyskland.
Någon timme och en i sanning bättre tallrik från Lasse senare var det dags för nytt syrepass i Bergsåkers gamla gympahall. Pelle Ljungström är inte den som är den, utan öste på med sitt klassiska cirkelfyspass och vi fick åter våra nermjölkade fiskar varma.
Förra veckan fick den gode Ljungström en lidnersk knäpp och ändrade tiden på det andra varvet från det klassiska "30 sekunders jobb, 15 sekunder vila" till "45 sekunders jobb, 15 sekunder vila". Men idag var vi tillbaka på den normala arbetsmängden, och det tackar våra muskelceller unisont för.
Apropå förra veckans träning i Bergsåker så tänkte vi skriva om hemresan. Vi åkte i Bangbussen som var fylld till bredden och mer därtill med spelare. Naurin styrde kosan, och som den skojfriska göteborgare han är så tog han åtskilliga varv i varje rondell, styrde in i Granlos pereferiområde och okynnesåkte omkring. När vi passerade Västermalms skola hade personerna i framsätet fått en idé. De svängde in på busshållplatsen vid skolan där ett antal småbarn stod och väntade på skolbussen.
Hysén vid framsätets fönsterplats vevade ner rutan och ropade; "Extrainsatt buss! Bussen är försenad; extrainsatt buss!".
Bussdörren slits upp och de små liven uppmanas att hoppa in i den sätesrad där Mambo, Kali och Jagne sitter.
En liten pojke hoppade in.
Dörrarna stängdes, alla bankade i väggen och skrek. Ungen skrattade. Någon sa "kör", men sans infann sig. Öppnande av luckan och ungen släpptes tillbaka till verkligheten.
Konstig unge. Jag kommer att ha en liten tumregel när jag uppfostrar min framtida son - som inte ska heta Sigbjörn, så mycket vet vi.
"Min son. När du ser en minibuss stanna till och en hundra kilo tung, skäggig typ skriker åt dig att hoppa in samtidigt som tre afrikaner sitter och gastar i baksätet - hoppa då inte in".
Typ så.
Äntligen på väg.
Luften bor i mina steg.
Några tetror mjölk utblandad med mellansyra.
Fokus låg dagen till ära på mjölksyretålighet. På morgonen: Smålagsspel med begränsning på två tillslag. Vårt lag vann. Därefter löpningar - inte Bolton utan den så kallade "Stjärnan". Det är en bana som är utformad som ett kors. Man löper sedan fram och tillbaka mellan konerna i maxtempo i omkring 35 sekunder.
Detta gjorde vi fyra gånger varpå vi vilade i fem minuter - sen gjorde vi det fyra gånger till. Syran sprutade ur alla möjliga och omöjliga porer och vi hade bara en enda tanke i huvudet medan vi löpte oss själv harmynt:
Måtte alla mjölkprodukter vara närproducerade! Tänk så försmädligt för miljön om den mjölksyra som sprutar ut i våra slitna celler skulle vara transporterad via lastbil från Tyskland.
Någon timme och en i sanning bättre tallrik från Lasse senare var det dags för nytt syrepass i Bergsåkers gamla gympahall. Pelle Ljungström är inte den som är den, utan öste på med sitt klassiska cirkelfyspass och vi fick åter våra nermjölkade fiskar varma.
Förra veckan fick den gode Ljungström en lidnersk knäpp och ändrade tiden på det andra varvet från det klassiska "30 sekunders jobb, 15 sekunder vila" till "45 sekunders jobb, 15 sekunder vila". Men idag var vi tillbaka på den normala arbetsmängden, och det tackar våra muskelceller unisont för.
Apropå förra veckans träning i Bergsåker så tänkte vi skriva om hemresan. Vi åkte i Bangbussen som var fylld till bredden och mer därtill med spelare. Naurin styrde kosan, och som den skojfriska göteborgare han är så tog han åtskilliga varv i varje rondell, styrde in i Granlos pereferiområde och okynnesåkte omkring. När vi passerade Västermalms skola hade personerna i framsätet fått en idé. De svängde in på busshållplatsen vid skolan där ett antal småbarn stod och väntade på skolbussen.
Hysén vid framsätets fönsterplats vevade ner rutan och ropade; "Extrainsatt buss! Bussen är försenad; extrainsatt buss!".
Bussdörren slits upp och de små liven uppmanas att hoppa in i den sätesrad där Mambo, Kali och Jagne sitter.
En liten pojke hoppade in.
Dörrarna stängdes, alla bankade i väggen och skrek. Ungen skrattade. Någon sa "kör", men sans infann sig. Öppnande av luckan och ungen släpptes tillbaka till verkligheten.
Konstig unge. Jag kommer att ha en liten tumregel när jag uppfostrar min framtida son - som inte ska heta Sigbjörn, så mycket vet vi.
"Min son. När du ser en minibuss stanna till och en hundra kilo tung, skäggig typ skriker åt dig att hoppa in samtidigt som tre afrikaner sitter och gastar i baksätet - hoppa då inte in".
Typ så.
Äntligen på väg.
Luften bor i mina steg.
somna ifrån,
Vi har sagt vad vi tycker om Viasats Champions League-sändningar flera gånger tidigare.
Vi har gjort en smålustig nyhetstext om hur man valt att uttala Barshelona.
Vi har framför allt gjort ytterligare en nyhetstext om hela Viasattrojkans individuella brister, en text vi till och med själv är nöjd med tack vare dess träffsäkerhet.
Vi har inte tid att ens försöka vara lustiga idag. Det är frukost imorgon bitti och jag är lika trött och utmattad som Bosse Petterssons hud.
Jag vill bara rikta en känga till den Viasatprofil som hittills undkommit spott och spe:
Elin Ekblom-Bak. Hon låter så dryg, överlägsen och villig att trycka ner alla andra att till och med Bosse Pettersson tynar bort likt en klick utspilld solkräm på Bahrains solkust i jämförelsen.
Erik Niva - Sveriges bästa journalist och kanske den människa i Nordeuropa som kan mest fotboll - sitter nu intill henne, ändå verkar hon vilja ge sken av att kunna mer.
Sen ser hon lite hemsk ut också. Man blir lite rädd.
"Stefan, har du sänkt ljudet på teven? Du måste sänka ljudet på teven, Stefan".
Det är alltid hög klass på "Sladjans röst i natten".
Imorgon är det tydligen mjölksyretålighet som står på schemat istället för Bolton. Spännande... På eftermiddagen lämnar vi dock som brukligt över våra kroppar i Pelle Ljungströms backhopparhänder i Bergsåker.
Det här vet du inte om,
men jag väntar på dig.
Vi har gjort en smålustig nyhetstext om hur man valt att uttala Barshelona.
Vi har framför allt gjort ytterligare en nyhetstext om hela Viasattrojkans individuella brister, en text vi till och med själv är nöjd med tack vare dess träffsäkerhet.
Vi har inte tid att ens försöka vara lustiga idag. Det är frukost imorgon bitti och jag är lika trött och utmattad som Bosse Petterssons hud.
Jag vill bara rikta en känga till den Viasatprofil som hittills undkommit spott och spe:
Elin Ekblom-Bak. Hon låter så dryg, överlägsen och villig att trycka ner alla andra att till och med Bosse Pettersson tynar bort likt en klick utspilld solkräm på Bahrains solkust i jämförelsen.
Erik Niva - Sveriges bästa journalist och kanske den människa i Nordeuropa som kan mest fotboll - sitter nu intill henne, ändå verkar hon vilja ge sken av att kunna mer.
Sen ser hon lite hemsk ut också. Man blir lite rädd.
"Stefan, har du sänkt ljudet på teven? Du måste sänka ljudet på teven, Stefan".
Det är alltid hög klass på "Sladjans röst i natten".
Imorgon är det tydligen mjölksyretålighet som står på schemat istället för Bolton. Spännande... På eftermiddagen lämnar vi dock som brukligt över våra kroppar i Pelle Ljungströms backhopparhänder i Bergsåker.
Det här vet du inte om,
men jag väntar på dig.
chokladholländare,
Idag var vi färdiga för dagen vid strax efter två. Solen sken, temperaturen var mild och våren tycktes trevande göra sitt antåg över stadskärnan.
Och vi var faktiskt duktiga och skickade iväg ett antal SMS och frågade om någon var ledig, frisk och trevlig nog att vilja gå på stan.
Men inget napp. Vad gör man då? Går på stan själv?
Nej, man sätter sig så klart ner vid sin dator och stillar Klonk-Basses förbannade krav på en ny Facebook-grupp.
Gruppens namn blev "Alla vi som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat".
Här finns lite förhandsinfo att läsa om Choko-Dutch, den största skojare de sju haven sett sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente härjade som värst i Porto Piluse.
Jag tänkte innan gruppstarten att; vi kan ju inte skapa en grupp som grundar sig i en person - och så har vi inte ens en bild på honom.
Vi kom genast att tänka på att rita upp en fantombild över holländaren. Precis när vi skulle fråga runt i bekantskapskretsen om någon känner en fantombildstecknare så hittade vi den här länken, där man kan göra en egen fantombild via datorn. Mycket nöje.
Vi har en klar bild över hur Choko-Dutch ser ut. Även om det inte var möjligt att få till det där luriga leendet, hans många rynkor och den där brunheten i huden som får hans ansikte att se ut som en nött baseballhandske, så blev vi ganska nöjd med vårt arbete:
Fantombild som den holländska narkotikum- och chokladpolisen tillsammans tagit fram för att få stopp på Choko-Dutchs framfart. Utan lycka.
Med hjälp av Klonk-Basses fingerfärdighet vid diverse bildprogram har vi dessutom kunna bjuda på följande bilder och bildtexter:
Sundsvallspolisens rekonstruktion av hur det sett ut kring Choko-Dutchs chokladhjul de senaste somrarna.
Palmegruppens rekonstruktion över hur det ska ha sett ut då Christer Pettersson och Choko-Dutch möttes för lunch senhösten -85. Över en konservburk "Felix Raviolo i köttsås" och en Koskenkorva diskuterade de gamla vännerna hur man skulle kunna ta över chokladlotteribranschen och på så sätt tjäna grova pengar genom att lura små barn på deras veckopengar.
"Men hur gör vi ifall någon stoppar i en tia i alla hål och därigenom har säkrat en vinst genom att kontrollera alla nummer?", undrade Choko-Dutch.
"Det är frågan", sa Chrille, lutade sig tillbaka i fotöljen och tog en rejäl klunk Kosken ur sin pappmugg.
Hur Choko-Dutch till slut löste garderingsproblematiken får vi kanske aldrig veta. Men ryktet gör gällande att Petterssons digra konsumtion av gifter i alla dess slag ska ha grundat sig i att han började fundera för mycket på just den frågan.
Jag är väldigt nöjd med gruppen. Gå med du också.
Vi borde inte sitta här och se på tv varje kväll,
man blir ju knäpp, vi borde dra,
men det är ingen som har lust.
Och vi var faktiskt duktiga och skickade iväg ett antal SMS och frågade om någon var ledig, frisk och trevlig nog att vilja gå på stan.
Men inget napp. Vad gör man då? Går på stan själv?
Nej, man sätter sig så klart ner vid sin dator och stillar Klonk-Basses förbannade krav på en ny Facebook-grupp.
Gruppens namn blev "Alla vi som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat".
Här finns lite förhandsinfo att läsa om Choko-Dutch, den största skojare de sju haven sett sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente härjade som värst i Porto Piluse.
Jag tänkte innan gruppstarten att; vi kan ju inte skapa en grupp som grundar sig i en person - och så har vi inte ens en bild på honom.
Vi kom genast att tänka på att rita upp en fantombild över holländaren. Precis när vi skulle fråga runt i bekantskapskretsen om någon känner en fantombildstecknare så hittade vi den här länken, där man kan göra en egen fantombild via datorn. Mycket nöje.
Vi har en klar bild över hur Choko-Dutch ser ut. Även om det inte var möjligt att få till det där luriga leendet, hans många rynkor och den där brunheten i huden som får hans ansikte att se ut som en nött baseballhandske, så blev vi ganska nöjd med vårt arbete:
Fantombild som den holländska narkotikum- och chokladpolisen tillsammans tagit fram för att få stopp på Choko-Dutchs framfart. Utan lycka.
Med hjälp av Klonk-Basses fingerfärdighet vid diverse bildprogram har vi dessutom kunna bjuda på följande bilder och bildtexter:
Sundsvallspolisens rekonstruktion av hur det sett ut kring Choko-Dutchs chokladhjul de senaste somrarna.
Palmegruppens rekonstruktion över hur det ska ha sett ut då Christer Pettersson och Choko-Dutch möttes för lunch senhösten -85. Över en konservburk "Felix Raviolo i köttsås" och en Koskenkorva diskuterade de gamla vännerna hur man skulle kunna ta över chokladlotteribranschen och på så sätt tjäna grova pengar genom att lura små barn på deras veckopengar.
"Men hur gör vi ifall någon stoppar i en tia i alla hål och därigenom har säkrat en vinst genom att kontrollera alla nummer?", undrade Choko-Dutch.
"Det är frågan", sa Chrille, lutade sig tillbaka i fotöljen och tog en rejäl klunk Kosken ur sin pappmugg.
Hur Choko-Dutch till slut löste garderingsproblematiken får vi kanske aldrig veta. Men ryktet gör gällande att Petterssons digra konsumtion av gifter i alla dess slag ska ha grundat sig i att han började fundera för mycket på just den frågan.
Jag är väldigt nöjd med gruppen. Gå med du också.
Vi borde inte sitta här och se på tv varje kväll,
man blir ju knäpp, vi borde dra,
men det är ingen som har lust.
hustle,
Dagens träning kanske ska avhandlas med några få ord:
Vi kunde vara med. Vi spelade mittback ihop med Lamin i ett niomannalag. Vi förlorade med 4-1 efter två tjugofemminutersperioder. Det var mer mitt fel än Lamins. Han skötte sig bra idag, bättre än igår. Har ett jäkla vågat tryck i passningarna. Gambianen fick sedan löpa efter träningen. Bolton. Han klarade någon vända i makligt tempo, sedan tog det stopp och han stod hukad över gummikrossen. Det ser tungt ut för den glade Rigobert Song-kopian rent konditionsmässigt.
Efter träningen skrev vi upp oss på massage. Massör Erika hade klämt på en öm punkt på vårt knä inför träningen och vi hade bokstavligen vridit oss och sparkat i luften av smärta. Så enligt gammal massörlogik skulle hon nu gå på samma punkt igen.
Inte bara med händer och olja. Nej, dessutom med nålar. Allt enligt gammal massörlogik. Jag, nålrädd som Christer Petterssons mamma, tittade bort under processen men Lagrélls ord lugnade:
"Ååååh! Så där får du aldrig göra på mig".
Vi åkte därefter upp till Lasse och inmundigade en tallrik fläskkött med potatis. Lagréll ingick förra veckan en muntligt bindande avtal med affärsmannen Lars "Lasse Matstuga" om att förvärva ett gäng värdekort på totalt tjugo Big Mac och Company för 200 kronor. Idag hade Lagréll med sig pengar, sträckte över dem tillsammans med matbiljetten och fick kuponghäftet.
Den sluge affärsmannen som är Lars Åke Lagrélls ende son anade dock onåd och granskade värdekorten noga.
"Är det här Big Mac och Company?", frågar Lagréll.
"Det vet jag inte", säger Lasse som hävdar att han själv aldrig nyttjar värdekorten. Han bara vinner dem.
Lagréll säger sig dock tro att det bara är själva hamburgarna som värdekorten avser. Tjugo burgare för tvåhundra kronor är fortfarande en bra affär - men inte alls lika bra. Lagréll meddelar att han vill dra sig ur.
Lasse ser besviken ut, men tar tillbaka värdekorten och bläddrar en stund i sin gummisnoddsprydda bunt med sedlar och lämnar tillbaka de två hundralapparna.
Uppvisandet av den väldiga sedelbunten stärkte dock min tes om att Lars "Lasse Matstuga" är en slug rackare med åtminstone en silverräv bakom vart och vartannat öra. Det lär med andra ord finnas möjligheter för framtida affärer med Lasse, var så säkra.
Varför nöjer inte också du dig?
Varför söker inte du dig till nånting med säker vinst?
här kommer lyckan för hundar som oss,
Dagens hjälte.
Ingen frukost imorse, utan vi fick på egen hand tillreda oss en gröttallrik till bredden fylld med mjölk och semifrusna blåbär. Samtidigt slog vi upp tidningen, som alltid - som den oallmänbildade slyngel vi är - startandes på Kultur- och nöjessidorna.
Döm av min glädje när vi slog upp den här sidan i Dagbladet.
Nu är också resten av torsdagsprogrammet satt.
Förutom Kent kommer också Europe och Martin Stenmarck att spela på Stora scenen.
– Jag är jätteglad att vi fick Europe. Deras senaste platta tycker jag är det bästa de gjort, de håller fortfarande världsklass, säger Göran Melin.
Det där satt ingen musikälskare grötsleven i halsen av att läsa. Två halvfolkliga och för mig totalt intetsägande och ointressanta artister.
Men det här, gott folk:
Och på Scen Himlabadet kommer Timo Räisänen, Fibes, Oh Fibes! och flitige Sundsvallsbesökaren Markus Krunegård att spela under torsdagen – tre uppskrivna, aningen smalare artister.
– Himlabadsscenen har flutit runt lite mer förut men jag vill inte ha det så. Det ska vara lite tuffare profil på den medan Stora scenen ska träffa den breda massan, säger Göran Melin.
Vilket geni, denne Göran Melin. Och vilken torsdag. När hade vi det så att man var tvungen att prioritera bort Timo Räisänen under en GF-torsdag senast, Sundsvall?
Schemat, torsdagen:
20:00
Himlascenen; Fibes Oh Fibes!
Stora scenen; Vi skiter väl fullständigt i om det är Martin eller Europe-gubbarna som skrålar Gustav Adolf stendöv.
22:00
Himlascenen: Markus Krunegård.
Stora scenen: Vi skiter väl fullständigt i om det är Martin eller Europe-gubbarna som skrålar Gustav Adolf stendöv.
00:00
Stora scenen: Kent.
Himlascenen: Timo Räisänen är det mycket synd om. Men någon måste offras, och i mina ögon är det självklart.
Keep it up, Göran.
Och jag tänkte jag skulle höra av mig,
och säga att allt är fint.
majlis,
Jan Majlard, Svenska Dagbladet, från Vancouver, Kanada:
Charlotte gjorde som Muhammad Ali – flöt som en fjäril och stack som ett bi . Hon gick på knock direkt i den svårbemästrade, moddiga snön och ledde från start till mål.
Jan Majlards ende son, pirkt.blogg.se, från sofflocket, Karlsbergsvägen:
Jag tycker det är töntigt att alla ska hålla på och skriva att "Kalla är bäst" på Facebook. Det säger ju ingenting. Jag vill utveckla och menar följande:
Kalla är bäst, utan protest. Protesten försvann, och Kalla vann.
Float on.
Charlotte gjorde som Muhammad Ali – flöt som en fjäril och stack som ett bi . Hon gick på knock direkt i den svårbemästrade, moddiga snön och ledde från start till mål.
Jan Majlards ende son, pirkt.blogg.se, från sofflocket, Karlsbergsvägen:
Jag tycker det är töntigt att alla ska hålla på och skriva att "Kalla är bäst" på Facebook. Det säger ju ingenting. Jag vill utveckla och menar följande:
Kalla är bäst, utan protest. Protesten försvann, och Kalla vann.
Float on.
majlis,
Jan Majlard, Svenska Dagbladet, från Vancouver, Kanada:
Charlotte gjorde som Muhammad Ali – flöt som en fjäril och stack som ett bi . Hon gick på knock direkt i den svårbemästrade, moddiga snön och ledde från start till mål.
Jan Majlards ende son, pirkt.blogg.se, från sofflocket, Karlsbergsvägen:
Jag tycker det är töntigt att alla ska hålla på och skriva att "Kalla är bäst" på Facebook. Det säger ju ingenting. Jag vill utveckla och menar följande:
Kalla är bäst, utan protest. Protesten försvann, och Kalla vann.
Float on.
Charlotte gjorde som Muhammad Ali – flöt som en fjäril och stack som ett bi . Hon gick på knock direkt i den svårbemästrade, moddiga snön och ledde från start till mål.
Jan Majlards ende son, pirkt.blogg.se, från sofflocket, Karlsbergsvägen:
Jag tycker det är töntigt att alla ska hålla på och skriva att "Kalla är bäst" på Facebook. Det säger ju ingenting. Jag vill utveckla och menar följande:
Kalla är bäst, utan protest. Protesten försvann, och Kalla vann.
Float on.
dementi med kort testamente,
Det känns som att det ska behövas att något konserthus läggs ner någonstans för att vi äntligen ska få se den ukelelesänkning, och förhoppningsvis många med oss, trånar efter. Då lär Janne Schaffer* och Kalle Moraeus** går bärsärk med höjda stråkar.
OBS: Jag vet att det inte ser ut som det - men bilden är ett montage.
Apropå journalistik:
Vi stod över dagens fotbollsträning. Vi kände av en viss ostabilitet i vårt ömmande vänsterknä under uppvärmningen och satt på sidan. Efter träningen, när de som inte vikt ner sig precis löpt färdigt Boltonlöpningarna och satt och stretchade, så ropade tränare Åkeby på oss.
Han tog oss till sidan, och redan här anade vi onåd. Mycket riktigt. Den gode Åkeby, som är medveten om att jag då och då frilansar för Dagbladet, frågade ifall det var vi som hade läckt till tidningen att Lamin Conateh skulle provträna med laget.
Jag försäkrade och lovade så klart att allt som sägs inom laget och på träningarna, matcherna stannar där. Och jag var dessutom tvungen att erkänna att vissa på Dagbladets stolta redaktion vet mer om in- och ut-läget i GIF än jag som trots allt frotterar mig i miljön varje dag.
Vi hade ingen aning om att en gambian skulle komma och konkurrera med Brink och Ek, förrän jag under gårdagen frågade en individ på redaktionen följande via den stolta Facebookchatten:
"Kommer det några GIF-nyheter i morgondagens tidning?"
Hade den här frågan ställts till någon på ST:s sportredaktion hade svaret blivit i stil med;
"Nej, vi har redan monterat in fyra uppslag TT-material och en Rolle-krönika om hur den kokta med räksallad smakar i Vancouverkylan".
Men nu svarade individen istället något i stil med:
"Mmm, vi har en nu. Kommer en ny mittback och tränar med er imorn".
Jag, spelare i GIF, får nyheterna om GIF av Dagbladet. För det mesta. Är tillståndet det omvända - och det har det trots allt varit ett antal gånger - så sitter vi tyst likt en åkersork med mungipan till bredden fylld med färdkost. Som jag sagt ifall jag var en Seinfeldkaraktär: "It's in the vault".
De sluga reportrarna på redaktionen verkar ha en räv bakom varje öra och har nog lösa känningar lite varstans i stans främsta fotbollsklubb.
Nåväl - till en fråga som kanske faktiskt kan vara intressant för någon; hur gick det för Lamin?
Jo, då. Han hade en lustig mössa, rastaflätor och var lite mindre än jag hade förväntat mig. På spelet såg han helt okej ut, men när det sedan vankades Bolton gick det tyngre. Den 181 centimeter långa gambianen har, sedan kontraktet med Assyriska gått ut, tränat med ett Division IV-lag. Och det var väl ungefär på den nivån han låg konditionsmässigt.
Styrkan var vi med på och där satte inte knät stopp för en bättre dubbel trea på 110 kilo i benböjen. Däremot vågade vi inte oss på varken månghoppen, snedhoppen eller några andra hopp för den delen.
Imorgon ska vi se om här är någon fara på taket då massör Erika ska ta sig en kik. Förmodligen och förhoppningsvis inte, vilket medför att vi kan gå för fullt imorgon.
Nu; en bättre steamningssession.
*= Janne Schaffer är känd för att ha spelat gitarr i Electric Banana Band, med klassiska låtar som Banankontakt och Bonka Bonka***. Janne var han som fick ligga lite mer än Trazan, men ofantligt mycket mindre än Banarne.
**= Kalle Moraeus är känd för att han är liten, satt man som ofta syns i daladräkt med något väldigt folkligt instrument kring halsen, på axeln eller i mungipan.
***= Ja, Electric Banana Band var ett band för barn.
Janne, Trazan och Banarne.
Well, I just wanna be fun Just wanna be the one Who makes you smile Well, I just wanna believe That I could be something to someone
långa, mörka, utan sömn - du ligger med nån annan tönt,
En längre promenad på dagen, några mustigare varma mackor och tre skönt förlorade Barcelonapoäng på kvällen. Det blev årets fjortonde februari.
Imorgon ska vi se vilken form av träning vi kan utöva med vårt ömmande vänsterknä, samt hur många gambianer vi kan räkna in på morgondagens träning.
Nu; sömn till Patrick Ekwalls gröthals och chockfärgade kavajer. Kanske bjuder dessutom Olof Lundh på en av de silverlänkar han brukar bära runt handleden, de som är så pass tyska och äckliga att klockarna torde stanna i hela TV4-huset. Det ska bli skönt att somna ifrån.
Se på mig nu,
vad tycker du?
Ensam är stark,
vilket jävla skitsnack.
Självdestruktiv, allting har sin tid.
Ingen lever ditt liv,
och luften är fri.
Allting är upp till dig,
du är gammal nog,
att ta egna beslut.
markus krunegård på aveny 13/2 2010,
Ja, ni, Sundsvallsbor. Medan ni igårkväll satt hemma på sofflocket med Lena&Orups senaste i högtalarsystemet så missade ni något musikaliskt. Igen.
Markus Krunegård återvänder gång på gång till Sundsvalls scener och jag måste tyvärr fråga mig; varför då?
Det måste ju finnas ett tjugotal andra städer han kan åka till där han blir uppskattad som den stora artist han är? Men han väljer trots detta att gång på gång återvända till Sundsvall, till Avenys lilla scen där tät stämning är lika lätt att frambringa som på en världscuptävling i älgskidskytte, dit ett ynka femtiotal själar har letat sig.
Men det tackar vi för.
Varför borde ni Sundsvallsbor som har Kjell Lönnå, Tompa Ledin och nämnda Lena&Orup som musikaliska idoler ha besökt Aveny igår?
För det första för att ni behöver tillskanska er lite god musiksmak.
Och för det andra för att Markus Krunegård är bra musiksmak.
Markusevangeliet är ett av 2000-talets bästa album. I mina ögon alla möjliga och omöjliga kategorier.
Och visst; de två nya skivorna är inte lika bra. Inte ens tillsammans.
Men ingen vandrande primat av vett och sans kan lyssna på den här sammansatta mixen av de två nya skivorna och inte tycka att det är en väldigt högklassig musikblandning.
Och alla ni som inte sitter och nynnar med i... Nej, där dog den idén. Jag tänkte citera någon löjlig textramsa men när jag googlade "Lena&Orup+lyrics" kom det inte upp någonting. Vi försöker igen:
Och alla ni som inte sitter och lyssnar på Lena&Orups mesiga pop, där ingen ens lyssnar på vilka egentliga ord som sjungs och i vilken ordningsföljd, vet att det är texterna som i de allra flesta fallen gör musiken.
Och på "Femte försöket" från skivan "Lev som en gris, dö som en hund" så sjunger Krunegård så här:
Nåväl, nu när ni är övertygade om den långluggade östgötens storhet och lovar att ni inte ska missa honom nästa gång han är i stan så kan vi gå in på själva konsertframträdandet.
Med den här propagandan kanske ni tror att jag delar ut en femma i betyg bara han ställer sig på en scen. Men icke. Sist han var på Aveny var det kanske ett trettiotal stillastående individer på plats, stämningen var likstel och Krunegård kändes väl inte överpeppad - kanske till stor del beroende på den uteblivna publiken. Då var det nog inte mer än en betygstvåa.
Det var så klart mycket från den nya skivan. Men låtvalet var bra. Vi förstod redan vid första lyssningen av "Prinsen av Peking"-skivan att "Trelleborg - Travemünde - Världen" skulle göra sig riktigt på live. Den gjorde ingen besviken. De nya låtarna toppades med givna "Ibland gör man rätt ibland gör man fel" (kanske den absolut bästa?), "Markus kyrkogård" (kanske den absolut bästa?), "Stjärnfallet" och...
... så klart "Jag är en vampyr" (definitivt inte den bästa, men den mest igenkända) som självklart orsakade kvällens största eufori.
Krunegårds scennärvaro eller mellansnack höll också hög klass, och det var bra krut i grejerna i Avenys högtalarsystem.
Jag själv stod intill Martinsson, tydligen den ende vän som har bra musiksmak nog, och sjöng förmodligen för högt, garanterat för falskt och det var nästan så att jag - helt nykter - tog ett och annat feltajmat danssteg. Men bara nästan, för jag hade så overkligt ont i vänster knäskål, efter att Bale Sylvester varit framme med ett tjuvben under gårdagsmatchen.
Men jag tror fortfarande att det finns ytterligare en dimension att plocka ut av Krunegård. Jag vill minnas att det var ännu bättre på Stadshuset efter Markusevangeliet-släppet 2008. Tätare, böljigare och ännu mer eufori.
Så vi säger väl en fyra.
P P P P
Samma som Aftonbladet, med andra ord.
Inför avslutningsnumret "Stjärnfallet" pratade Krunegård om nästa gång han skulle komma tillbaka. Jag hörde inte ordagrant, men jag hörde han yppa ordet "Gatufesten". Och vad fan - det är väl dags nu? Okej, vi har fått Kent. Men ska vi under festlighetens övriga tiotal timmar lyssna till ett gäng synkroniserade motorcyklar?
Vad hände annars igårkväll? Jo, vi tog stämpel på Stadshuset, gick till Aveny och återvände omgående efter konsertens slut. Där träffade vi Vejkut som glad i hågen ville slå vad om att Milan skulle slå ut Manchester United i Champions Leagues åttondel. En hundring skakades det hand på, rakt av, två gånger degen, men det känns som att jag - trots min begränsade ekonomi - kunnat sleva in en smärre förmögenhet på detta spel.
Men nu blev det bara en hundring som rinner rätt ner vår fickmynning. Det tackar vi för, Vejk.
Vi kan också konstatera att Broman bröt sitt muntligt bindande avtal om att fråga någon dam om att gå på balen. Jag och Lagrélls ende kan bara missnöjt konstatera att det ser mycket mörkt ut för den unge Fletcherkopian. Statistiken visar klart och tydligt att den som inte ordnat med baldejt innan den fjortonde februari aldrig kommer till skott och ordnar någonting alls.
En av Bromans påstådda anledningar till att inte fråga under veckan var att jag basunerade ut avtalet på den här välbesökta portalen. Han menade att många klassdamer födda -91 nu var medvetna och beredda på en Bromanförfrågan. Det verkar troligt, va?
Vi sparar det roligaste till sist. Eller; det som åtminstone kunde ha varit det roligaste. Jag och Martinsson vandrade från Aveny när vi såg en medelålders man ligga ner på tågrälsen, till synes nersänkt av en man som stod intill honom. En man som höll en liten ukelele höjd i högerhanden.
En förfriskad Martinsson gick självklart fram och ville få rätsida på det hela, trots att vi alltså antog att det var fullt handgemäng på g. Men vi hade tyvärr fel. Mannen med ukelelen kom inte bara från Matfors, han hävdade också att ukelelen inte alls var en ukelele utan en spansk gitarr. "Den här har tagit mig ända hit från Spanien", sa han och jag förstod inte alls vad han menade. Han förklarade också att den spanska gitarren inte åsamkat den liggande mannen någon smärta, utan att han helt sonika halkat på en halare fläck.
Vi hade mycket roligt åt detta, trots Matforsbons ovilja att stärka vår ukelelesänkningstes.
Men smaka på den här notisrubriken:
Man sänkt av ukelele
Markus Krunegård återvänder gång på gång till Sundsvalls scener och jag måste tyvärr fråga mig; varför då?
Det måste ju finnas ett tjugotal andra städer han kan åka till där han blir uppskattad som den stora artist han är? Men han väljer trots detta att gång på gång återvända till Sundsvall, till Avenys lilla scen där tät stämning är lika lätt att frambringa som på en världscuptävling i älgskidskytte, dit ett ynka femtiotal själar har letat sig.
Men det tackar vi för.
Varför borde ni Sundsvallsbor som har Kjell Lönnå, Tompa Ledin och nämnda Lena&Orup som musikaliska idoler ha besökt Aveny igår?
För det första för att ni behöver tillskanska er lite god musiksmak.
Och för det andra för att Markus Krunegård är bra musiksmak.
Markusevangeliet är ett av 2000-talets bästa album. I mina ögon alla möjliga och omöjliga kategorier.
Och visst; de två nya skivorna är inte lika bra. Inte ens tillsammans.
Men ingen vandrande primat av vett och sans kan lyssna på den här sammansatta mixen av de två nya skivorna och inte tycka att det är en väldigt högklassig musikblandning.
Och alla ni som inte sitter och nynnar med i... Nej, där dog den idén. Jag tänkte citera någon löjlig textramsa men när jag googlade "Lena&Orup+lyrics" kom det inte upp någonting. Vi försöker igen:
Och alla ni som inte sitter och lyssnar på Lena&Orups mesiga pop, där ingen ens lyssnar på vilka egentliga ord som sjungs och i vilken ordningsföljd, vet att det är texterna som i de allra flesta fallen gör musiken.
Och på "Femte försöket" från skivan "Lev som en gris, dö som en hund" så sjunger Krunegård så här:
Allt går att laga en gång, två, tre, kanske fyra, men fem - där går gränsen. Allting är trasigt, sprängt, och fliser ligger i drivor. Jag plockar upp det och sätter ihop det till nånting nytt nu, det ser sjukt ut, men det är det bästa som jag har; Som ett efterlängtat mongobarn.Det kan vara 2009 års bästa textrader.
Nåväl, nu när ni är övertygade om den långluggade östgötens storhet och lovar att ni inte ska missa honom nästa gång han är i stan så kan vi gå in på själva konsertframträdandet.
Med den här propagandan kanske ni tror att jag delar ut en femma i betyg bara han ställer sig på en scen. Men icke. Sist han var på Aveny var det kanske ett trettiotal stillastående individer på plats, stämningen var likstel och Krunegård kändes väl inte överpeppad - kanske till stor del beroende på den uteblivna publiken. Då var det nog inte mer än en betygstvåa.
Det var så klart mycket från den nya skivan. Men låtvalet var bra. Vi förstod redan vid första lyssningen av "Prinsen av Peking"-skivan att "Trelleborg - Travemünde - Världen" skulle göra sig riktigt på live. Den gjorde ingen besviken. De nya låtarna toppades med givna "Ibland gör man rätt ibland gör man fel" (kanske den absolut bästa?), "Markus kyrkogård" (kanske den absolut bästa?), "Stjärnfallet" och...
... så klart "Jag är en vampyr" (definitivt inte den bästa, men den mest igenkända) som självklart orsakade kvällens största eufori.
Krunegårds scennärvaro eller mellansnack höll också hög klass, och det var bra krut i grejerna i Avenys högtalarsystem.
Jag själv stod intill Martinsson, tydligen den ende vän som har bra musiksmak nog, och sjöng förmodligen för högt, garanterat för falskt och det var nästan så att jag - helt nykter - tog ett och annat feltajmat danssteg. Men bara nästan, för jag hade så overkligt ont i vänster knäskål, efter att Bale Sylvester varit framme med ett tjuvben under gårdagsmatchen.
Men jag tror fortfarande att det finns ytterligare en dimension att plocka ut av Krunegård. Jag vill minnas att det var ännu bättre på Stadshuset efter Markusevangeliet-släppet 2008. Tätare, böljigare och ännu mer eufori.
Så vi säger väl en fyra.
P P P P
Samma som Aftonbladet, med andra ord.
Inför avslutningsnumret "Stjärnfallet" pratade Krunegård om nästa gång han skulle komma tillbaka. Jag hörde inte ordagrant, men jag hörde han yppa ordet "Gatufesten". Och vad fan - det är väl dags nu? Okej, vi har fått Kent. Men ska vi under festlighetens övriga tiotal timmar lyssna till ett gäng synkroniserade motorcyklar?
Vad hände annars igårkväll? Jo, vi tog stämpel på Stadshuset, gick till Aveny och återvände omgående efter konsertens slut. Där träffade vi Vejkut som glad i hågen ville slå vad om att Milan skulle slå ut Manchester United i Champions Leagues åttondel. En hundring skakades det hand på, rakt av, två gånger degen, men det känns som att jag - trots min begränsade ekonomi - kunnat sleva in en smärre förmögenhet på detta spel.
Men nu blev det bara en hundring som rinner rätt ner vår fickmynning. Det tackar vi för, Vejk.
Vi kan också konstatera att Broman bröt sitt muntligt bindande avtal om att fråga någon dam om att gå på balen. Jag och Lagrélls ende kan bara missnöjt konstatera att det ser mycket mörkt ut för den unge Fletcherkopian. Statistiken visar klart och tydligt att den som inte ordnat med baldejt innan den fjortonde februari aldrig kommer till skott och ordnar någonting alls.
En av Bromans påstådda anledningar till att inte fråga under veckan var att jag basunerade ut avtalet på den här välbesökta portalen. Han menade att många klassdamer födda -91 nu var medvetna och beredda på en Bromanförfrågan. Det verkar troligt, va?
Vi sparar det roligaste till sist. Eller; det som åtminstone kunde ha varit det roligaste. Jag och Martinsson vandrade från Aveny när vi såg en medelålders man ligga ner på tågrälsen, till synes nersänkt av en man som stod intill honom. En man som höll en liten ukelele höjd i högerhanden.
En förfriskad Martinsson gick självklart fram och ville få rätsida på det hela, trots att vi alltså antog att det var fullt handgemäng på g. Men vi hade tyvärr fel. Mannen med ukelelen kom inte bara från Matfors, han hävdade också att ukelelen inte alls var en ukelele utan en spansk gitarr. "Den här har tagit mig ända hit från Spanien", sa han och jag förstod inte alls vad han menade. Han förklarade också att den spanska gitarren inte åsamkat den liggande mannen någon smärta, utan att han helt sonika halkat på en halare fläck.
Vi hade mycket roligt åt detta, trots Matforsbons ovilja att stärka vår ukelelesänkningstes.
Men smaka på den här notisrubriken:
Man sänkt av ukelele
Snyggaste tjejen i tredje ring I skolkatalogen bar du tatuering Kände igen den och dig på vernissagen Fint ska det va, du är finast av alla
främling,
Postat av: Främling
Främling överallt & släpp aldrig in dom var icke illa dem heller, hur kom det sig att du missade större delen av Thåström då?
Svar:
Jag agerade reslig men inte särskilt bollskicklig mittstopper på Strömvallens plastgräs. Matchen slutade vid halv fem-snåret, vi stannade för att äta en lasagnetallrik med någon oförklarligt ditplacerad rotmos i Tönnebro, och bussresan tog sina beskärda timmar och Band of Brothers-avsnitt. Summa summarum så var jag inte hemma förrän strax före halv nio. Därtill behövde vi ett antal minuter för att bege oss hemöver, byta om, fräscha till oss i den mån det för oss är möjligt, och därefter åter bege oss ner till Sporthallen.
Allt detta gjorde att vi lämnade in jackan och klippte vår dyrbara biljett förrän vid niosnåret.
Jag hoppas det här var ett uppskattat sätt att besvara det digra antal av kommentarer som dimper in till vår stolta portal.
Nu när vi visar på hur väl vi tar hand om inkommande åsikter, förfrågningar eller rena påhopp räknar jag kallt med att nästa kommentar kommer att se ut som följer:
Postat av: Klassdam
Hej. Jag är en obestridlig klassdam som har följt den här bloggen ett längre tag och noterat att du verkar ganska ensam och tragisk. Jag är en så pass godhjärtad klassdam att jag inte vill att en enda tragisk sate ska sitta ensam på självaste Alla Hjärtans Dag och tänkte därför bjuda dig på en trevlig kväll. Bjuda, undrar du? Ja, jag har noterat att du inte bara verkar vara tragisk och ensam utan dessutom relativt fattig.
En dylik kommentar hade renderat i ett tacksamt gensvar. I detta nu ser det ut att bli en lugnare kväll med en förhoppningsvis bättre filmkik.
Främling överallt & släpp aldrig in dom var icke illa dem heller, hur kom det sig att du missade större delen av Thåström då?
Svar:
Jag agerade reslig men inte särskilt bollskicklig mittstopper på Strömvallens plastgräs. Matchen slutade vid halv fem-snåret, vi stannade för att äta en lasagnetallrik med någon oförklarligt ditplacerad rotmos i Tönnebro, och bussresan tog sina beskärda timmar och Band of Brothers-avsnitt. Summa summarum så var jag inte hemma förrän strax före halv nio. Därtill behövde vi ett antal minuter för att bege oss hemöver, byta om, fräscha till oss i den mån det för oss är möjligt, och därefter åter bege oss ner till Sporthallen.
Allt detta gjorde att vi lämnade in jackan och klippte vår dyrbara biljett förrän vid niosnåret.
Jag hoppas det här var ett uppskattat sätt att besvara det digra antal av kommentarer som dimper in till vår stolta portal.
Nu när vi visar på hur väl vi tar hand om inkommande åsikter, förfrågningar eller rena påhopp räknar jag kallt med att nästa kommentar kommer att se ut som följer:
Postat av: Klassdam
Hej. Jag är en obestridlig klassdam som har följt den här bloggen ett längre tag och noterat att du verkar ganska ensam och tragisk. Jag är en så pass godhjärtad klassdam att jag inte vill att en enda tragisk sate ska sitta ensam på självaste Alla Hjärtans Dag och tänkte därför bjuda dig på en trevlig kväll. Bjuda, undrar du? Ja, jag har noterat att du inte bara verkar vara tragisk och ensam utan dessutom relativt fattig.
En dylik kommentar hade renderat i ett tacksamt gensvar. I detta nu ser det ut att bli en lugnare kväll med en förhoppningsvis bättre filmkik.
- That lil' girl of yours tell us where she's from? - How could a girl like that pick you to be the one? - You know we love you man, but she's kind of out your league, allright? My lil' girls straight from heaven.
utvärdering,
"Hej, Joakim Thåström heter jag och har spelat i fyra timmar varje konsert den här turnén".
"Hej, Erik Löfgren heter jag och är inte hemma tidigare än att jag kan ansluta konserten på Sporthallen förrän vid 21:30".
"Är du en med- eller motrigg?"
"Motrigg, måste jag säga".
"Okej, nej, då blir det inga fyra timmar. Du får istället en halvtimmes spelning för din fyrahundrakronorsbiljett".
"Taget".
Bäst: Som eld, i lugnare tappning än länkens.
Näst bäst: Du ska va president.
Sämst: 400 kronor dividerat i trettio minuter blir... en alldeles för hög minutkostnad för mina trassliga konton.
Hon kan alla labyrinter.
Hon smälter snön på vintern.
"Hej, Erik Löfgren heter jag och är inte hemma tidigare än att jag kan ansluta konserten på Sporthallen förrän vid 21:30".
"Är du en med- eller motrigg?"
"Motrigg, måste jag säga".
"Okej, nej, då blir det inga fyra timmar. Du får istället en halvtimmes spelning för din fyrahundrakronorsbiljett".
"Taget".
Bäst: Som eld, i lugnare tappning än länkens.
Näst bäst: Du ska va president.
Sämst: 400 kronor dividerat i trettio minuter blir... en alldeles för hög minutkostnad för mina trassliga konton.
Hon kan alla labyrinter.
Hon smälter snön på vintern.
OS-förhandsanalys,
OS drog igång i och med att elden tändes under natten till lördagen.
Och trots att dödsolyckan med en georgisk rodelåkare strött en kittel med smolk över spelen redan innan det kommit igång så sitter vi ju ändå här och undrar en och samma sak.
Hur ska det gå i den OS-turnering som alltid är spelens höjdpunkt?
Kommer det bli en drömfinal mellan Ryssland och Kanada - eller kan Sveriges rutin spela storfavoriterna ett spratt?
Här för att reda ut frågetecknen ni alla sitter och grunnar på - krönikör Jan Majlards ende son. Först ut, på självaste Alla Hjärtans Dag, är Ryssland vars guldchanser gås igenom grundligt.
OS 2010 - Curling, damer
Ryssland
Den stora frågan med Ryssland är ju som alltid ifall de stora individuella stjärnorna kan enas som ett lag. Dessutom saknar ju laget den mästerskapsrutin som ofta behövs i ett OS.
Det ryska damcurlingslandslaget är ju ett relativt nytt lag. Det var så sent som under midvintern 2009 som två mattanter på den statliga högstadieskolan i Novosibirsk gick ut ur skolmatsalen för att röka sig varsin filterlös Prince. Den sibiriska midvinterkölden hade förfrusit skolgården och en isbädd hade följdaktigen lagt sig alldeles intill den gungbräda som de tonåriga barnen köade i timtal för att få sitta en stund på. Mitt på isfläcken sitter en liten pojke iklädd gamla trashankar och doppar fingrarna i en gisten burk. Fingrar som han sedan slickar av med en manisk blick.
"Nu har Fyodor börjat sitta och dricka av den där gamla tjäraburken igen", säger den ena mattanten.
"Har han betalat för den?", undrar den andra.
"Nej, det tror jag verkligen inte. Han har nog hittat den och fått en gratisburk".
"Då går vi och tar ifrån honom den", fastslår den andra mattanten.
Sagt och gjort, Fyodor blir av med sin tjäraburk. Mattanterna ger honom en lakritsbåt och tar själv hand om burken, doppar med andakt sina filterlösa och puffar vidare. På isen ligger en grövre slipsten och skräpar. Lite längre bort ligger en annan likartad stenbumling. Med tjärasnea ögon uppskattade den ena mattanten avståndet mellan stenarna som fyrtio meter.
"Vad får jag om jag kastar den här stenen så att den krockar med den andra?", undrar hon.
Den andra funderar.
"Ja, då får du hela den här tjäraburken och min bästa tandborste. Men det är ju helt osannolikt. Sätter du den där borde du ställa upp i OS".
Den ena mattanten tar upp slipstenen i sin högra handflata och slungar iväg den med hela sin tyngd bakom. Stenen går i en väldans fart och krockar med den bortre som flyger iväg upp i en snödriva.
Den andra mattanten tappar tjäraburken och gapar stort. Tror inte sina ögon. Samlar fortfarande kraft nog att måtta en spark mot Fyodor som i ögonvrån kryper fram mot den den tjäratäckta delen av isen för att ta sig ett och annat slick.
Ett drygt år senare är de nu på plats i Vancouver, tillsammans med de städare på högstadiet som är allra bäst med sopen i hand. Och enligt de flesta förhandstipsen är ryskorna favoriter - enkom baserat på det där magiska kastet på högstadieskolans is i Novosibirsk.
Men som alltid kring de ryska landslagen så finns det frågetecken om de stora individualisterna kan samsas i ett lag och prestera tillsammans. Den ena mattanten ryktas vara uppriktigt förbannad på den andra på grund av att hon tyckte sig bli bestulen på sin bästa tandborste och att hon på grund av detta fått en betydligt sämre munhygien.
Framtiden får utvisa hur det går i OS - om det där högernävskastet förra vintern var en engångsföreteelse eller ej.
Men favoriter får ryskorna gälla som även i min, Jan Majlards ende sons, bok.
What's sad about pride?
It's keeping us apart.
What's sad about love?
Oh, eventually it'll break your heart.
Och trots att dödsolyckan med en georgisk rodelåkare strött en kittel med smolk över spelen redan innan det kommit igång så sitter vi ju ändå här och undrar en och samma sak.
Hur ska det gå i den OS-turnering som alltid är spelens höjdpunkt?
Kommer det bli en drömfinal mellan Ryssland och Kanada - eller kan Sveriges rutin spela storfavoriterna ett spratt?
Här för att reda ut frågetecknen ni alla sitter och grunnar på - krönikör Jan Majlards ende son. Först ut, på självaste Alla Hjärtans Dag, är Ryssland vars guldchanser gås igenom grundligt.
OS 2010 - Curling, damer
Ryssland
Den stora frågan med Ryssland är ju som alltid ifall de stora individuella stjärnorna kan enas som ett lag. Dessutom saknar ju laget den mästerskapsrutin som ofta behövs i ett OS.
Det ryska damcurlingslandslaget är ju ett relativt nytt lag. Det var så sent som under midvintern 2009 som två mattanter på den statliga högstadieskolan i Novosibirsk gick ut ur skolmatsalen för att röka sig varsin filterlös Prince. Den sibiriska midvinterkölden hade förfrusit skolgården och en isbädd hade följdaktigen lagt sig alldeles intill den gungbräda som de tonåriga barnen köade i timtal för att få sitta en stund på. Mitt på isfläcken sitter en liten pojke iklädd gamla trashankar och doppar fingrarna i en gisten burk. Fingrar som han sedan slickar av med en manisk blick.
"Nu har Fyodor börjat sitta och dricka av den där gamla tjäraburken igen", säger den ena mattanten.
"Har han betalat för den?", undrar den andra.
"Nej, det tror jag verkligen inte. Han har nog hittat den och fått en gratisburk".
"Då går vi och tar ifrån honom den", fastslår den andra mattanten.
Sagt och gjort, Fyodor blir av med sin tjäraburk. Mattanterna ger honom en lakritsbåt och tar själv hand om burken, doppar med andakt sina filterlösa och puffar vidare. På isen ligger en grövre slipsten och skräpar. Lite längre bort ligger en annan likartad stenbumling. Med tjärasnea ögon uppskattade den ena mattanten avståndet mellan stenarna som fyrtio meter.
"Vad får jag om jag kastar den här stenen så att den krockar med den andra?", undrar hon.
Den andra funderar.
"Ja, då får du hela den här tjäraburken och min bästa tandborste. Men det är ju helt osannolikt. Sätter du den där borde du ställa upp i OS".
Den ena mattanten tar upp slipstenen i sin högra handflata och slungar iväg den med hela sin tyngd bakom. Stenen går i en väldans fart och krockar med den bortre som flyger iväg upp i en snödriva.
Den andra mattanten tappar tjäraburken och gapar stort. Tror inte sina ögon. Samlar fortfarande kraft nog att måtta en spark mot Fyodor som i ögonvrån kryper fram mot den den tjäratäckta delen av isen för att ta sig ett och annat slick.
Ett drygt år senare är de nu på plats i Vancouver, tillsammans med de städare på högstadiet som är allra bäst med sopen i hand. Och enligt de flesta förhandstipsen är ryskorna favoriter - enkom baserat på det där magiska kastet på högstadieskolans is i Novosibirsk.
Men som alltid kring de ryska landslagen så finns det frågetecken om de stora individualisterna kan samsas i ett lag och prestera tillsammans. Den ena mattanten ryktas vara uppriktigt förbannad på den andra på grund av att hon tyckte sig bli bestulen på sin bästa tandborste och att hon på grund av detta fått en betydligt sämre munhygien.
Framtiden får utvisa hur det går i OS - om det där högernävskastet förra vintern var en engångsföreteelse eller ej.
Men favoriter får ryskorna gälla som även i min, Jan Majlards ende sons, bok.
What's sad about pride?
It's keeping us apart.
What's sad about love?
Oh, eventually it'll break your heart.
gif - sirlarna,
1-1. Matchklockan visar på dryga 91 minuter. Hörna från vänster. Forsberg slår till bollen med högerfoten, Nuri når den med toppen av hjässloben. Bollen styrs snett framåt i en lättare båge, mot den sniper som är Erik Löfgren på den bortre stolpen.
Snabbt tillslag, mellan benen på målvakten. 2-1, första målet i A-laget och seger mot Sirius.
Verkar det troligt?
Nja. Snarare mottag till högerfoten, titta upp, tillrättaläggande, backben ivägen och målvaktens boll.
Det slutar 1-1, mot Division I-laget IK Sirius.
På väg hem, uppkopplad på en rispigare Cerislina och med Lagrélls ende i sätet intill, borde man väl kunna utvärdera ett och annat.
Så vad säger man?
Jo, att det gick för sakta. Det där bolltempot som vi talade om innan matchen lyste långa stunder med sin frånvaro. När vi väl fick upp tempot i vissa situationer, och kunde överbelasta med ytterback-innermitt-yttermitt så såg man hur enkelt det var att skapa fina anfall.
Vi borde så klart ha gjort det oftare. Men den där riktiga sprutten i benen fanns i alla fall inte där hos undertecknad, och jag kan tänka mig att det var flera i laget som kände ungefär likadant efter en hård träningsvecka som avrundades med Boltonlöpningar och styrka igår.
Nu var ju fokuseringen först och främst lagd på försvarsspelet, och det fungerade väl åtminstone hyggligt. De skapar väl bara en riktig chans förutom målet - men den kan Lagréll teverädda till en offsidestående Bale Sylvester Sunday. I övrigt kändes det ganska lugnt - vilket det väl också ska göra mot ett ungt Division I-lag när man prioriterar försvarsspelet.
Bale Sylvester Sunday, undrar ni? Jo, det var samma kille som vek in från höger på Norrportens plastgräs förra sommaren. Samma kille som sökte det bortre aviga hörnet med en smekande smäcker bredsida. Samma kille vars avslut gick ut till inkast.
Idag verkade Bale Sylvester vara något stingslig, mer intresserad av att dela ut armbågar och säga fula ord på engelska än att leta någon bortre avig.
Aris frispark, över muren och ner vid Rickardssons vänstra stolpe, var väl dagens sega historia till matchs höjdpunkt.
Jag var på Strömvallen 2005 när Gefles stolta IF var nykomlingar. Vårt stolta Norrlandslag skulle då bara åka till denna gamla gistna arena och hämta hem tre enklare pinnar. Men...
"Sulan" Westlins långa tå, Fredrik Lundqvists osäkerhet från elva meter och ett antal andra faktorer gjorde att det var det där nyuppflyttade säckgänget som kunde vända hem till sina lantbruksarbeten med tre poäng. Föga kunde jag ana att här och då tog gestrikarna över positionen som det bästa fotbollslaget beläget ovanför Solna. Bedrövelsen var istället total över hur stora starka giffare kunde vika ner sig och tappa viktiga poäng mot dessa dagssländor som nästintill sågs som garanterade att åka ut.
Jag menar - de har en professionell bonde på högerbacken, "Sulan" på topp och en fallfärdig arena med en handfull sitplatser i stickigaste trä.
Och inget hade förändrats till idag. Gefle tränade innan vår match. "Sulan" kutade runt på topp i ett par gympadojor, Bernhardsson lufsade runt på högerbacken - och arenan var fortfarande exakt lika fallfärdig.
Det borde väl inte ens vara någon diskussion om vem som är Allsvenskans bästa tränare?
Nåväl. Åter till en kort sammanfattning av matchen:
Vi har våra stunder. När vi väl spelar som vi ska kommer vi runt fint och enkelt. Men det händer för sällan.
Vi gjorde vår första hela match i GIF Sundsvalls a-lag. Vi gjorde det väl godkänt, men inte ett dyft mer.
Så var det helg igen,
och man var själv igen.
storkok av pappa klack,
Ännu en träningsdag är till ända.
Vi kan börja med att konstatera att det finns två typer av homo sapiens sapiens. Det finns oss vanliga människor - och så finns det göteborgare.
Vi åkte för en gångs skulle med den så kallade "Bangbussen" som laget fått tilldelat sig av någon stolt sponsor för att kunna ta tio-elva spelare ut till NCC-hallen.
Nåväl. I framsätet sitter lagets hittills enda nyförvärv - målvakten Tommy Naurin. En göteborgare. En riktig.
Bussen stannar vid den vänstersväng som ska ta oss ut på E4:an. Vad gör göteborgaren i sällskapet i det här skedet?
Jo, självklart får han syn på en bättre dam i 25-årsåldern i bilen intill. Han signalerar först med handen i en vinkning genom rutan. Inget gensvar.
Vad gör göteborgaren då? Jo, han vevar självklart ner rutan och gestikulerar och ropar på att damen ska göra detsamma. Det gör hon.
De hälsar.
Naurin undrar var damen är på väg.
- Till jobbet, svarar hon.
- Vad jobbar du med då?
- Jag jobbar med rör.
- Jaha. Det gör jag med. Jag kallas för "Röret".
Det blev väl inte mycket mer än så. De båda vevade upp sina vardera rutor, trafikljuset blev grönt och vi styrde skrattande kosan mot träning.
Tänk vilket trevligt samhälle vi levt i om alla var födda och uppväxta i Göteborg. Jag tror det.
Från det gladaste glada till det argaste arga. Så kan man sammanfatta färden ut till NCC. Eftersom Ari, som är ordinarie chaufför till "Bangbussen" och den som har nycklarna, hade haft möte med ledningen precis innan träningen så var hela bussen försenad. Vi skyndade in i den lilla plastbetäckta hallen klockan 10:35, fem minuter efter utsatt träningstid.
Åkeby kokade, vilket är fullt förståeligt. Det är klart att professionella fotbollsspelare ska komma i tid till träningen. Det är inget snack om det. Men det är väl lika klart att en professionell fotbollsklubb på Superetta-nivå inte kan lägga individuella möten med spelare under sådana tider att det går ut över träningarna.
Det snackades böter och bortplockat minipingisbord. Men träning blev det i alla fall.
Och fy fan vad jobbigt det var. Vi spelade unga mot de äldre och vi åkte på stryk med 3-1. Redan under detta spel var vi helt slut. Och jag tänkte att "hur ska jag hinna återhämta mig och vara fräsch till morgondagens match" ungefär samtidigt som Åkeby förkunnade att vi skulle ta på oss löparskorna.
Bolton. Jajamen. Vi hade väl på något sätt stålsatt oss för att det fanns stora möjligheter för dessa helveteslöpningar, men det kom ändå som ett dråpslag.
Men det gick faktiskt lättare än väntat. Och med lättare menar jag att vi inte la oss ner på Timrås finaste plastmatta och dog av plötsligt hjärtstillestånd orsakat av överbelastning av hjärtats blodkärl.
Men vi var nära att besudla det gröna fältet med en vomitering, något jag dock tror berodde på ett så kallat felsvälj kombinerat med det illamående som bara drickandet av en riktigt sur minimjölk från Lasses Matstuga kan frambringa.
Vi överlevde till slut, och på tal om Lars "Lasse Matstuga" så verkar den senige gamle storkokaren ha fått något av en hybris. Bara för att man under gårdagen kastade hem tjugosju BigMac kan man inte bjuda betalande matgäster på en snustorr fläskwok utan tillhörande sås. Det kändes som att man satt hos Ghamil igen.
Skärpning, Lasse.
På styrketräningen körde vi något lättare än vad som är brukligt, detta då det är match imorgon och min rygg inte kändes riktigt som den skulle. Något som månne kan härledas till att vi under föregående natt sov i en något mer ostbågeliknande kroppshållning än vi brukar. Vi får hoppas på det och att det inte är något illavarslande.
Precis innan vi tog ledigt för fredagsmys förkunnade Åkeby morgondagens startelva.
Lagrélls ende
Robban - Löfgren - Brink - Myrestam
Nuri - Walle
Silfver - Ari - Jagne
Forsberg.
Så ser det ut. Nu fortsätter kvällen i GIF Sundsvalls tecken då vi ska pallra oss ner till Farmen-Özhkans stolta inrättning Memento Palace som Patronerna hyrt för kvällen. Det vankas kick-off och enligt uppgift så ska Pappa Klack ha lagat storkok som han bjuder hungriga spelare på.
Det tackar man inte nej till.
Mot Farmen-Özhkan!
Vi kan börja med att konstatera att det finns två typer av homo sapiens sapiens. Det finns oss vanliga människor - och så finns det göteborgare.
Vi åkte för en gångs skulle med den så kallade "Bangbussen" som laget fått tilldelat sig av någon stolt sponsor för att kunna ta tio-elva spelare ut till NCC-hallen.
Nåväl. I framsätet sitter lagets hittills enda nyförvärv - målvakten Tommy Naurin. En göteborgare. En riktig.
Bussen stannar vid den vänstersväng som ska ta oss ut på E4:an. Vad gör göteborgaren i sällskapet i det här skedet?
Jo, självklart får han syn på en bättre dam i 25-årsåldern i bilen intill. Han signalerar först med handen i en vinkning genom rutan. Inget gensvar.
Vad gör göteborgaren då? Jo, han vevar självklart ner rutan och gestikulerar och ropar på att damen ska göra detsamma. Det gör hon.
De hälsar.
Naurin undrar var damen är på väg.
- Till jobbet, svarar hon.
- Vad jobbar du med då?
- Jag jobbar med rör.
- Jaha. Det gör jag med. Jag kallas för "Röret".
Det blev väl inte mycket mer än så. De båda vevade upp sina vardera rutor, trafikljuset blev grönt och vi styrde skrattande kosan mot träning.
Tänk vilket trevligt samhälle vi levt i om alla var födda och uppväxta i Göteborg. Jag tror det.
Från det gladaste glada till det argaste arga. Så kan man sammanfatta färden ut till NCC. Eftersom Ari, som är ordinarie chaufför till "Bangbussen" och den som har nycklarna, hade haft möte med ledningen precis innan träningen så var hela bussen försenad. Vi skyndade in i den lilla plastbetäckta hallen klockan 10:35, fem minuter efter utsatt träningstid.
Åkeby kokade, vilket är fullt förståeligt. Det är klart att professionella fotbollsspelare ska komma i tid till träningen. Det är inget snack om det. Men det är väl lika klart att en professionell fotbollsklubb på Superetta-nivå inte kan lägga individuella möten med spelare under sådana tider att det går ut över träningarna.
Det snackades böter och bortplockat minipingisbord. Men träning blev det i alla fall.
Och fy fan vad jobbigt det var. Vi spelade unga mot de äldre och vi åkte på stryk med 3-1. Redan under detta spel var vi helt slut. Och jag tänkte att "hur ska jag hinna återhämta mig och vara fräsch till morgondagens match" ungefär samtidigt som Åkeby förkunnade att vi skulle ta på oss löparskorna.
Bolton. Jajamen. Vi hade väl på något sätt stålsatt oss för att det fanns stora möjligheter för dessa helveteslöpningar, men det kom ändå som ett dråpslag.
Men det gick faktiskt lättare än väntat. Och med lättare menar jag att vi inte la oss ner på Timrås finaste plastmatta och dog av plötsligt hjärtstillestånd orsakat av överbelastning av hjärtats blodkärl.
Men vi var nära att besudla det gröna fältet med en vomitering, något jag dock tror berodde på ett så kallat felsvälj kombinerat med det illamående som bara drickandet av en riktigt sur minimjölk från Lasses Matstuga kan frambringa.
Vi överlevde till slut, och på tal om Lars "Lasse Matstuga" så verkar den senige gamle storkokaren ha fått något av en hybris. Bara för att man under gårdagen kastade hem tjugosju BigMac kan man inte bjuda betalande matgäster på en snustorr fläskwok utan tillhörande sås. Det kändes som att man satt hos Ghamil igen.
Skärpning, Lasse.
På styrketräningen körde vi något lättare än vad som är brukligt, detta då det är match imorgon och min rygg inte kändes riktigt som den skulle. Något som månne kan härledas till att vi under föregående natt sov i en något mer ostbågeliknande kroppshållning än vi brukar. Vi får hoppas på det och att det inte är något illavarslande.
Precis innan vi tog ledigt för fredagsmys förkunnade Åkeby morgondagens startelva.
Lagrélls ende
Robban - Löfgren - Brink - Myrestam
Nuri - Walle
Silfver - Ari - Jagne
Forsberg.
Så ser det ut. Nu fortsätter kvällen i GIF Sundsvalls tecken då vi ska pallra oss ner till Farmen-Özhkans stolta inrättning Memento Palace som Patronerna hyrt för kvällen. Det vankas kick-off och enligt uppgift så ska Pappa Klack ha lagat storkok som han bjuder hungriga spelare på.
Det tackar man inte nej till.
Mot Farmen-Özhkan!
ser vänner på avstånd dom rör sig från klubb till klubb ingen tänker på dig
dragonskåseri,
Vi har levererat en bärande och en botten om Sundsvall Dragons komfortabla seger över 08 Stockholm.
Det blev, som väntat, väldigt slätstruket och blekt. Som alltid när vi sitter på Sporthallens pressläktare och bevittnar herrbasket så sitter vi från minut ett och funderar på vad för vinkel vi någonsin skulle kunna hitta som räcker till en botten.
Och som väntat uppenbarar sig heller ingenting tydligt under matchen som jag kan snappa upp.
Så det blev den vanliga icke-nyheten.
Jag måste bli bättre på det här. Jag kan inte basket. Inte alls.
Varför kunde man inte fått skriva som man vill?
Ett kåseri ifrån matchen och allt runt omkring?
Men vänta... på den här portalen är ju allt tillåtet. Det här är vår fristad där vi får fula oss hur mycket vi bara har ork till.
Så därför - det vi egentligen hade velat förmedla från Sundsvall Dragons-08 Stockholm i kåseriformat:
Lassa in och Lasse
Jag försöker skynda mig ner till min pressplats. Som den socialt missanpassade unga mannen jag är så försöker jag så klart tränga oss mellan publikvärdarna för att penetrera oss igenom till våra platser. Men det fungerar inte, utan vakten undrar vem vi är och varför vi försöker tränga oss likt Anders Fredriksson i på ett Regaine-konvent.
Men efter att ha pekat mot vårt block, vår penna och förklarat att jag var Dagbladets stolta utsände så vi slank in till slut. Satte oss tillrätta lagom till line-upen. Speakern tog som brukligt i för kung och fosterland när han ropade in det ena utländska namnet efter det andra. Men jag märkte något redan då den första spelaren löpte in genom spelartunneln.
Det var inte Dragons a-lagsspelare som löpte in. Det var inga muskulösa tvåmetersmän. Det var små, små flickor. Men ingen i publiken verkade bry sig nämnvärt om att deras favoritspelare var utbytta mot meterhöga flickor som enligt mitt tränade basketöga knappt ens skulle platsa i Eco Örebro. Publiken jublade istället som aldrig förr.
Så jag tog genast upp mobilen och ringde min bookmaker. Här skulle det lastas in pengar på 08 Stockholm till nästan vilka odds som helst. Jag får tag på min asiatiska vän direkt från Singapores nordkust. Jag meddelar på mandarin att jag vill satsa arton tusen bahrainska spheng på 08 Stockholm. Han accepterar mitt spel och jag befinner mig i det där stadiet av vällust som bara ett lagt spel på professionella basketspelare mot tioåriga småflickor kan frambringa.
Men... sen händer något. Efter det att den sista tjejen sprungit ut på planen så lunkar mannen med västvärldens högsta hårfäste, Michael Kingma, ut på planen och ställer sig och hoppar i en ring tillsammans med de små liven. En efter en sluter de andra Dragonslirarna upp och sållar sig till skaran. Till sist står alla där.
Vilket lurendrejeri. Vem hade kunnat ana något dylikt? Choko-Dutch och dennes holländska spelsyndikat måste ligga bakom. Och här satt jag med arton tusen bahrainska spheng bortslängda.
Nästa sak värd att nämna inträffar i den långa pausen, under den förlegade McDonalds-tävlingen där barn står och kastar tennisbollar mot en förhållandevis liten tunna.
Barn, skrev jag. Men vem tror ni är den enda lycklige parveln som är ensam om att sänka sin gula boll och få ta hem inte mindre än tjugofyra Big Mac-burgare? Jo, ingen mindre än den mänsklige antitesen till nyss nämnda hamburgare.
Husmanskostens och moralens väktare Lars "Lasse Matstuga". Jo, på riktigt. Jag såg själv när han, iklädd en t-shirt med Dragons-tryck, hämtade ut vinstchecken.
Något mer? Jo, i samma paus föll en gubbe över en person på raden nedanför när han skulle sätta sig ner. Det var så roligt att jag skrattade på riktigt i all min ensamhet och professionalitet. Det finns få saker som är så pass roliga som när en människa ramlar på ett eller annat sätt - självklart utan att skada sig svårt, då försvinner den roliga udden och det blir mer tragiskt - i offentliga sammanhang.
Helst ska personen i fråga inte skratta själv utan snabbt se sig om ifall någon såg det hela.
Det var väl det.
Allting händer en sista gång,
livet är sånt.
Man undrar när det ska bli.
Och så blev det nyss.
Det blev, som väntat, väldigt slätstruket och blekt. Som alltid när vi sitter på Sporthallens pressläktare och bevittnar herrbasket så sitter vi från minut ett och funderar på vad för vinkel vi någonsin skulle kunna hitta som räcker till en botten.
Och som väntat uppenbarar sig heller ingenting tydligt under matchen som jag kan snappa upp.
Så det blev den vanliga icke-nyheten.
Jag måste bli bättre på det här. Jag kan inte basket. Inte alls.
Varför kunde man inte fått skriva som man vill?
Ett kåseri ifrån matchen och allt runt omkring?
Men vänta... på den här portalen är ju allt tillåtet. Det här är vår fristad där vi får fula oss hur mycket vi bara har ork till.
Så därför - det vi egentligen hade velat förmedla från Sundsvall Dragons-08 Stockholm i kåseriformat:
Lassa in och Lasse
Jag försöker skynda mig ner till min pressplats. Som den socialt missanpassade unga mannen jag är så försöker jag så klart tränga oss mellan publikvärdarna för att penetrera oss igenom till våra platser. Men det fungerar inte, utan vakten undrar vem vi är och varför vi försöker tränga oss likt Anders Fredriksson i på ett Regaine-konvent.
Men efter att ha pekat mot vårt block, vår penna och förklarat att jag var Dagbladets stolta utsände så vi slank in till slut. Satte oss tillrätta lagom till line-upen. Speakern tog som brukligt i för kung och fosterland när han ropade in det ena utländska namnet efter det andra. Men jag märkte något redan då den första spelaren löpte in genom spelartunneln.
Det var inte Dragons a-lagsspelare som löpte in. Det var inga muskulösa tvåmetersmän. Det var små, små flickor. Men ingen i publiken verkade bry sig nämnvärt om att deras favoritspelare var utbytta mot meterhöga flickor som enligt mitt tränade basketöga knappt ens skulle platsa i Eco Örebro. Publiken jublade istället som aldrig förr.
Så jag tog genast upp mobilen och ringde min bookmaker. Här skulle det lastas in pengar på 08 Stockholm till nästan vilka odds som helst. Jag får tag på min asiatiska vän direkt från Singapores nordkust. Jag meddelar på mandarin att jag vill satsa arton tusen bahrainska spheng på 08 Stockholm. Han accepterar mitt spel och jag befinner mig i det där stadiet av vällust som bara ett lagt spel på professionella basketspelare mot tioåriga småflickor kan frambringa.
Men... sen händer något. Efter det att den sista tjejen sprungit ut på planen så lunkar mannen med västvärldens högsta hårfäste, Michael Kingma, ut på planen och ställer sig och hoppar i en ring tillsammans med de små liven. En efter en sluter de andra Dragonslirarna upp och sållar sig till skaran. Till sist står alla där.
Vilket lurendrejeri. Vem hade kunnat ana något dylikt? Choko-Dutch och dennes holländska spelsyndikat måste ligga bakom. Och här satt jag med arton tusen bahrainska spheng bortslängda.
Nästa sak värd att nämna inträffar i den långa pausen, under den förlegade McDonalds-tävlingen där barn står och kastar tennisbollar mot en förhållandevis liten tunna.
Barn, skrev jag. Men vem tror ni är den enda lycklige parveln som är ensam om att sänka sin gula boll och få ta hem inte mindre än tjugofyra Big Mac-burgare? Jo, ingen mindre än den mänsklige antitesen till nyss nämnda hamburgare.
Husmanskostens och moralens väktare Lars "Lasse Matstuga". Jo, på riktigt. Jag såg själv när han, iklädd en t-shirt med Dragons-tryck, hämtade ut vinstchecken.
Något mer? Jo, i samma paus föll en gubbe över en person på raden nedanför när han skulle sätta sig ner. Det var så roligt att jag skrattade på riktigt i all min ensamhet och professionalitet. Det finns få saker som är så pass roliga som när en människa ramlar på ett eller annat sätt - självklart utan att skada sig svårt, då försvinner den roliga udden och det blir mer tragiskt - i offentliga sammanhang.
Helst ska personen i fråga inte skratta själv utan snabbt se sig om ifall någon såg det hela.
Det var väl det.
Allting händer en sista gång,
livet är sånt.
Man undrar när det ska bli.
Och så blev det nyss.
färöarna,
På tal om de visa eskimåerna på den färöiska köldkustens olika ordspråk så kan vi ju inte nochalera följande, sagt av Aufun Brunbjörnsdräparen en försommarkväll 1438. Han hade vid tillfället just vaknat upp, lätt däven på grund av att ha hällt i sig en större grytkärl kalops, efter att han legat och gassat i ett rävgryt hela eftermiddagen:
"Maún sovir alldrí saú bruo somm maún gjöri mit pó dággen".
På svenska:
"Man sover aldrig så bra som man gör mitt på dagen".
Men trots vår underbara timmes sömn från tre till fyra så är vi inte alls särskilt pigg. Men vi måste ju kunna ställa mat på bordet - och därför klev vi vid femsnåret på vårt pass på Dagbladet.
Nu har jag inmundigat en på alla sätt högst medelmåttig carbonaralåda från Norrlandskällaren till det beskedliga priset av 98 kronor.
När man inte ens betalar hundra kronor för en blek pastablandning får man kallt räkna med att kocken tar svaret "nej, det är bra, tack" på frågan "vill du ha en äggula över pastan?" som ett rungande ja.
Nu bär det av mot Sporthallen. En huvudtext och en botten ska fabuleras ihop med hjälp av mina eminenta basketkunskaper.
Jag kommer vara den där killen som sitter med ett anteckningsblock och ser lika pigg ut som Pär Mårts efter att denne avverkat ett hårdare simpass i Ljusnan med sina bäverättlingar.
Samtidigt som vi försöker förstå vad domaren blåser av för gång för gång kommer vi sitta och be till högre makter om att herr Åkeby skippar morgondagens Boltonlöpningar på grund av att det är match på lördag.
Medan mina ögon,
letar efter vad dina ögon är.
Åh, säg det, säg det, säg det.
"Maún sovir alldrí saú bruo somm maún gjöri mit pó dággen".
På svenska:
"Man sover aldrig så bra som man gör mitt på dagen".
Men trots vår underbara timmes sömn från tre till fyra så är vi inte alls särskilt pigg. Men vi måste ju kunna ställa mat på bordet - och därför klev vi vid femsnåret på vårt pass på Dagbladet.
Nu har jag inmundigat en på alla sätt högst medelmåttig carbonaralåda från Norrlandskällaren till det beskedliga priset av 98 kronor.
När man inte ens betalar hundra kronor för en blek pastablandning får man kallt räkna med att kocken tar svaret "nej, det är bra, tack" på frågan "vill du ha en äggula över pastan?" som ett rungande ja.
Nu bär det av mot Sporthallen. En huvudtext och en botten ska fabuleras ihop med hjälp av mina eminenta basketkunskaper.
Jag kommer vara den där killen som sitter med ett anteckningsblock och ser lika pigg ut som Pär Mårts efter att denne avverkat ett hårdare simpass i Ljusnan med sina bäverättlingar.
Samtidigt som vi försöker förstå vad domaren blåser av för gång för gång kommer vi sitta och be till högre makter om att herr Åkeby skippar morgondagens Boltonlöpningar på grund av att det är match på lördag.
Medan mina ögon,
letar efter vad dina ögon är.
Åh, säg det, säg det, säg det.
torsdagen,
Ni har hört det gamla färöiska ordspråket "döm aldrig startelvan utifrån torsdagsträningen"?
Om vi ska förbise de visa infödingarnas kunskap för en dag så skulle vi kunna konstatera att det ser ut som att såväl Lagrélls ende, Silfver och jag själv får chansen från start på lördag då Sirius väntar på Strömvallen.
Vi spelade nämligen uppstyrt spel med inriktning på försvarsspel och tian såg ut som följer:
Lagrélls ende - Robban, jag själv, Brink, Jagne - Nuri, Walle - Silfver, Forsberg - Aziz. Som ni märker så saknas det en liten filur på det offensiva innermittfältet, men det var så det såg ut.
Kanske ska vi ge nyblivna Division I-laget Sirius dispens?
De insatta noterar att Alieu Jagne får chansen som vänsterback, något han spelat på en hel del träningar. Exempelvis idag då han passade på att ta en offensiv löpning tvärs över planen till högersidan där han sedan avslutade kliniskt till 2-1 och seger till vårt lag.
Nåväl. Träningen flöt på sådär. Vårt spel med bollen var under all kritik. Det var som om en siamesisk rabieskatt släpat in två Pascal Cygan-vänsterfötter och applicerat de vid våra vader.
Men vi försökte ju i alla fall. Drev upp bollen och sökte utmanande alternativ. Och det kommer bättre dagar med vår vän bollen.
Det var ett tag sedan vi bjöd på "Dagens citat". Jag tror senaste gången var någon gång i somras då Joel "Sheriffen" Cedergren yppade termen "jag är ganska snabb!" under en spelövning som han deltog i.
Idag är det dock dags igen. Jon-Eric Krantz, känd som Fjulle, gjorde idag träningscomeback efter att ha haft problem med knäna. Andretränaren Sören Ericsson, som likt Fjulle kommer från Hälsingland, passade vid blotta åsynen av den comebackande högerbacken på att avslöja lite för mycket om hur väl de två hälsingarna känner varandra.
"Tjena Fjulle. Vad roligt att se dig med kläderna på dig en gång".
Det var väl det. Nu ska jag ta en timmes powernap innan man beger sig till Dagbladets stolta sportredaktion för ytterligare ett kvällspass.
Jag har för mig att jag ska få bege mig till Sporthallen och nynna till "Shoot it up, shoot it in - it's the Dragons, it's the Dragons".
Skyll dig själv.
Inget händer här.
Om vi ska förbise de visa infödingarnas kunskap för en dag så skulle vi kunna konstatera att det ser ut som att såväl Lagrélls ende, Silfver och jag själv får chansen från start på lördag då Sirius väntar på Strömvallen.
Vi spelade nämligen uppstyrt spel med inriktning på försvarsspel och tian såg ut som följer:
Lagrélls ende - Robban, jag själv, Brink, Jagne - Nuri, Walle - Silfver, Forsberg - Aziz. Som ni märker så saknas det en liten filur på det offensiva innermittfältet, men det var så det såg ut.
Kanske ska vi ge nyblivna Division I-laget Sirius dispens?
De insatta noterar att Alieu Jagne får chansen som vänsterback, något han spelat på en hel del träningar. Exempelvis idag då han passade på att ta en offensiv löpning tvärs över planen till högersidan där han sedan avslutade kliniskt till 2-1 och seger till vårt lag.
Nåväl. Träningen flöt på sådär. Vårt spel med bollen var under all kritik. Det var som om en siamesisk rabieskatt släpat in två Pascal Cygan-vänsterfötter och applicerat de vid våra vader.
Men vi försökte ju i alla fall. Drev upp bollen och sökte utmanande alternativ. Och det kommer bättre dagar med vår vän bollen.
Det var ett tag sedan vi bjöd på "Dagens citat". Jag tror senaste gången var någon gång i somras då Joel "Sheriffen" Cedergren yppade termen "jag är ganska snabb!" under en spelövning som han deltog i.
Idag är det dock dags igen. Jon-Eric Krantz, känd som Fjulle, gjorde idag träningscomeback efter att ha haft problem med knäna. Andretränaren Sören Ericsson, som likt Fjulle kommer från Hälsingland, passade vid blotta åsynen av den comebackande högerbacken på att avslöja lite för mycket om hur väl de två hälsingarna känner varandra.
"Tjena Fjulle. Vad roligt att se dig med kläderna på dig en gång".
Det var väl det. Nu ska jag ta en timmes powernap innan man beger sig till Dagbladets stolta sportredaktion för ytterligare ett kvällspass.
Jag har för mig att jag ska få bege mig till Sporthallen och nynna till "Shoot it up, shoot it in - it's the Dragons, it's the Dragons".
Skyll dig själv.
Inget händer här.
pretty fly for a testguy,
Räknar vi bara de fågelfän som rör bollen så...
FJÄRDEASSIST!
Men det ska bli bättre framöver,
och nånstans har man väl i alla fall kommit om man vet vad man behöver?
hej provspel,
"Åååhå, vilken härlig dag", sjöng Ted Gärdestad när han satt med gitarren och sina guldlockar och ordnade klassdamer under sensommarens sista solnedgång.
"Åååhå, vilken jävulskt jobbig dag", kanske han kan ha nynnat innan han oerhört tragiskt nog kastade sig framför ett tåg i juni -97.
Något jag vet är i alla fall att den sistnämnda versen fungerar ypperligt som ledmotiv till denna dag.
Hade jag varit en a-lagsspelare som vilken annan i GIF Sundsvall hade min arbetsdag varit över vid fyrasnåret idag. Då hade man avverkat ett löptest på morgonkvisten, hunnit haft ett lunchmöte med klubbchef Peter Larsson samt genomfört ett i sanning jobbigare cirkelfyspass i Bergsåkers gamla gymnastikhall*.
Men nu är det inte så. Istället duschade vi, snodde på oss en av våra bättre skjortor och begav oss till Dagbladets stolta. Näsberg, redigerargurun från Apberget, hade förvarnat oss om att vi skulle få äran att bevaka Medelpads idrottsgala på Södra Berget och att det därför vore anständigt att komma i hela och rena kläder.
Helt och rent var det ja. Trots min smäckra skjorta kände jag mig oerhört underklädd när jag ställde mig i kön upp till festlokalen. Det var kostymer, frackar och balklänningar på var kroppshydda.
På tal om kroppshyddor - kvällens festligheter var ytterligare ett exempel på att män som håller på med sport, eller tjänar så pass mycket pengar att de kan investera i sport, får ordentliga klassdamer. Det verkar vara någon sorts regel utan undantag.
Ja... nästan utan undantag i alla fall.
Vi som tyckte att det var synd att vi lämnade arbetsbänken nu när nya ringa-och-fråga-om-prenumeration-damer hade rekryterats till redaktionen av rekryteringsansvarige Raoul.
Nej, det är inte Raoul Wallenberg. Tror jag.
Nåväl. Det mesta om kvällens gala går att läsa i morgondagens Dagbladet. En huvudtext på femtiofem centimeter samt ett dussin bildtexter fick vi ur oss.
Men vi fick så klart inte med det viktigaste.
Fredrik Swahn, mannen med det bredaste leendet i showbuisness, höll låda kvällen igenom. Swahnen, som han säkerligen kallas, känns något självgod i sin vältämjda lejonman och bländvita smil. Intrycket försvagades inte av att Swahnen bad publiken att ge honom applåder - inte när låten var slut utan efter första stavelsen.
Paolo Roberto lånade min penna.
Det var svalt och skönt i hela lokalen. Om man nu inte blir placerad längst in i hörnet intill ett par gigantiska spotlights. Då blev det väldigt, väldigt varmt. Outhärligt. Där satt syndikatets idrottare och frotterade sig i vackra kläder och trerätters läckerheter, allt under svala och civila former. Och där satt de journalistiska grovarbetarna inskuffade i ett hörn, under värme en egyptisk beduinmunk skulle vika ner sig för.
Och så var det här med tidspressen. Den där jävla deadlinen. Ikväll var första gången någonsin vi fick ta med oss redaktionens bärbara Mac ut på fältet. Vi satt med andra ord och skrev direkt in i Newspilot från vår stol. Trots denna fördel blev det olidligt stressigt på slutet. Att synka ihop femtiofem centimeter galahistorik är inte det lättaste. Det blir inte lättare av att en relativt usel stilist som en annan försöker sig på att återkoppla ingångsraderna med slutklämmen, istället för att bara avhandla allt efter varandra.
Stress är en sak. Stress under tryckande värme och ökande svettningar är en helt annan.
Fy fan vad jag hatar när man själv tror att man svettas trots att man inte gör det. Till slut tror man på det så pass att kroppen trots allt börjar svettas. Det låter inte så smart, men likafullt gör man det gång på gång.
Vad som inte heller verkar så smart är att tänka "hade vi något mer med oss?" innan man tar sitt pick och pack och lämnar Södra Bergets hotell. Några minuter, ett dussin skarpa kurvor samt hundra förlorade höjdmeter senare tänker man åter "hade vi inte något mer med oss?". Svaret på frågan blir i det här skedet "jo, justefan", följt av otaliga och opassande svordomar och könsord, "vi hade ju våra specialstickade handskar med oss".
Ett trivialt misstag om man kör i en bil där man själv har ordnat med musikskivor, musikstickor eller annat som gör bilkörning till ett nöje genom att du på beställning kan ordna en bättre pepplåt. Ett fatalt och ödestigert misstag om du kör i en bil där du behöver lita till radions gamla mainstreamdängor.
Ni ser som sagt resultatet imorgon. Jag är bara tacksam för att jag hann skicka in allt i tid. Jag skulle bli oändligt förvånad om den är helt felfri.
Ja, ja.
För er som inte orkar läsa er igenom en längre text kan vi förklara hur vi känner oss kortfattat.
Dagens aktiviteter:
07:30, uppstigning.
08:00, vandring till gula villan.
08:30, frukost.
10:00, löptest.
12:00, lunch på Lasses bättre stuga.
13:00, möte med Peter Larsson.
15:00, förjobbigad cirkelfysträning med Pelle Ljungström.
17:15, jobb på Dagbladet.
22:10, skickar in det sista tecknet till Näsberg.
23:00, kommer hem.
Har man inte rätt att vara trött då har man nog aldrig rätt att vara trött - inte ens efter ett tjugoåttatimmarspass av bomullsplcokning på den burmesiska solkustens högland.
Hur länge har vi då råd att vara trött?
Jo, imorgon lämnar tåget perrongen igen vid 08:30 då det vankas frukost, följt av träning. Slut där? Nej. Före klockan 23:00 hoppas vi ha lämnat ett antal nya texter till samme Näsberg.
Vi ska nämligen jobba imorgon kväll också.
Det är tufft att vara provspelare.
Varför sover jag inte nu? Jo, det ska jag berätta - för någon som jobbar mot en deadline och kan förstå. Man är så fantastiskt stressad att man måste unna sig ett tag för att komma ner i varv.
Detta görs bäst ikväll genom att blogga och njuta av några bättre Seinfeld- samt How I Met Your Mother-avsnitt. Dessutom ligger Klonk-Basse på om att jag ska skapa en grupp för alla oss som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat.
*= Jag ska avhandla löptestet, mitt och Lagrélls möte med Peter Larsson samt Pelle Ljungströms utökade cirkelfys senare.
Jag ser solen i dig.
Men den ser inte mig.
"Åååhå, vilken jävulskt jobbig dag", kanske han kan ha nynnat innan han oerhört tragiskt nog kastade sig framför ett tåg i juni -97.
Något jag vet är i alla fall att den sistnämnda versen fungerar ypperligt som ledmotiv till denna dag.
Hade jag varit en a-lagsspelare som vilken annan i GIF Sundsvall hade min arbetsdag varit över vid fyrasnåret idag. Då hade man avverkat ett löptest på morgonkvisten, hunnit haft ett lunchmöte med klubbchef Peter Larsson samt genomfört ett i sanning jobbigare cirkelfyspass i Bergsåkers gamla gymnastikhall*.
Men nu är det inte så. Istället duschade vi, snodde på oss en av våra bättre skjortor och begav oss till Dagbladets stolta. Näsberg, redigerargurun från Apberget, hade förvarnat oss om att vi skulle få äran att bevaka Medelpads idrottsgala på Södra Berget och att det därför vore anständigt att komma i hela och rena kläder.
Helt och rent var det ja. Trots min smäckra skjorta kände jag mig oerhört underklädd när jag ställde mig i kön upp till festlokalen. Det var kostymer, frackar och balklänningar på var kroppshydda.
På tal om kroppshyddor - kvällens festligheter var ytterligare ett exempel på att män som håller på med sport, eller tjänar så pass mycket pengar att de kan investera i sport, får ordentliga klassdamer. Det verkar vara någon sorts regel utan undantag.
Ja... nästan utan undantag i alla fall.
Vi som tyckte att det var synd att vi lämnade arbetsbänken nu när nya ringa-och-fråga-om-prenumeration-damer hade rekryterats till redaktionen av rekryteringsansvarige Raoul.
Nej, det är inte Raoul Wallenberg. Tror jag.
Nåväl. Det mesta om kvällens gala går att läsa i morgondagens Dagbladet. En huvudtext på femtiofem centimeter samt ett dussin bildtexter fick vi ur oss.
Men vi fick så klart inte med det viktigaste.
Fredrik Swahn, mannen med det bredaste leendet i showbuisness, höll låda kvällen igenom. Swahnen, som han säkerligen kallas, känns något självgod i sin vältämjda lejonman och bländvita smil. Intrycket försvagades inte av att Swahnen bad publiken att ge honom applåder - inte när låten var slut utan efter första stavelsen.
Paolo Roberto lånade min penna.
Det var svalt och skönt i hela lokalen. Om man nu inte blir placerad längst in i hörnet intill ett par gigantiska spotlights. Då blev det väldigt, väldigt varmt. Outhärligt. Där satt syndikatets idrottare och frotterade sig i vackra kläder och trerätters läckerheter, allt under svala och civila former. Och där satt de journalistiska grovarbetarna inskuffade i ett hörn, under värme en egyptisk beduinmunk skulle vika ner sig för.
Och så var det här med tidspressen. Den där jävla deadlinen. Ikväll var första gången någonsin vi fick ta med oss redaktionens bärbara Mac ut på fältet. Vi satt med andra ord och skrev direkt in i Newspilot från vår stol. Trots denna fördel blev det olidligt stressigt på slutet. Att synka ihop femtiofem centimeter galahistorik är inte det lättaste. Det blir inte lättare av att en relativt usel stilist som en annan försöker sig på att återkoppla ingångsraderna med slutklämmen, istället för att bara avhandla allt efter varandra.
Stress är en sak. Stress under tryckande värme och ökande svettningar är en helt annan.
Fy fan vad jag hatar när man själv tror att man svettas trots att man inte gör det. Till slut tror man på det så pass att kroppen trots allt börjar svettas. Det låter inte så smart, men likafullt gör man det gång på gång.
Vad som inte heller verkar så smart är att tänka "hade vi något mer med oss?" innan man tar sitt pick och pack och lämnar Södra Bergets hotell. Några minuter, ett dussin skarpa kurvor samt hundra förlorade höjdmeter senare tänker man åter "hade vi inte något mer med oss?". Svaret på frågan blir i det här skedet "jo, justefan", följt av otaliga och opassande svordomar och könsord, "vi hade ju våra specialstickade handskar med oss".
Ett trivialt misstag om man kör i en bil där man själv har ordnat med musikskivor, musikstickor eller annat som gör bilkörning till ett nöje genom att du på beställning kan ordna en bättre pepplåt. Ett fatalt och ödestigert misstag om du kör i en bil där du behöver lita till radions gamla mainstreamdängor.
Ni ser som sagt resultatet imorgon. Jag är bara tacksam för att jag hann skicka in allt i tid. Jag skulle bli oändligt förvånad om den är helt felfri.
Ja, ja.
För er som inte orkar läsa er igenom en längre text kan vi förklara hur vi känner oss kortfattat.
Dagens aktiviteter:
07:30, uppstigning.
08:00, vandring till gula villan.
08:30, frukost.
10:00, löptest.
12:00, lunch på Lasses bättre stuga.
13:00, möte med Peter Larsson.
15:00, förjobbigad cirkelfysträning med Pelle Ljungström.
17:15, jobb på Dagbladet.
22:10, skickar in det sista tecknet till Näsberg.
23:00, kommer hem.
Har man inte rätt att vara trött då har man nog aldrig rätt att vara trött - inte ens efter ett tjugoåttatimmarspass av bomullsplcokning på den burmesiska solkustens högland.
Hur länge har vi då råd att vara trött?
Jo, imorgon lämnar tåget perrongen igen vid 08:30 då det vankas frukost, följt av träning. Slut där? Nej. Före klockan 23:00 hoppas vi ha lämnat ett antal nya texter till samme Näsberg.
Vi ska nämligen jobba imorgon kväll också.
Det är tufft att vara provspelare.
Varför sover jag inte nu? Jo, det ska jag berätta - för någon som jobbar mot en deadline och kan förstå. Man är så fantastiskt stressad att man måste unna sig ett tag för att komma ner i varv.
Detta görs bäst ikväll genom att blogga och njuta av några bättre Seinfeld- samt How I Met Your Mother-avsnitt. Dessutom ligger Klonk-Basse på om att jag ska skapa en grupp för alla oss som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat.
*= Jag ska avhandla löptestet, mitt och Lagrélls möte med Peter Larsson samt Pelle Ljungströms utökade cirkelfys senare.
Jag ser solen i dig.
Men den ser inte mig.
löptest,
Vi har så pass lite att göra på kvällarna att när Lagréll över MSN skickar iväg frågan "med på bowling?" så tar det inte mer än någon sekund innan vi skickar tillbaka ett "ja", säkert följt av någon snitsig glad min.
Vi behöver inte veta när, inte var eller med vilka. Bara att det händer någonting och att jag kan medverka.
Nu blev det ju bra till slut. Det var utöver mig, även Lagrélls ende, Ante Hammar och "Mulle".
Partiet utspelade sig som brukligt på O'Learys ofta felande banor. Och det började självklart med att Hammar fick en strike räknad som en nia, trots att inga käglor fanns kvar att kasta ner.
Men vi tog det hela med någorlunda ro och ropade inte ens dit den lille banfelsnissen.
Till slut var det undertecknad som stod som segrare, såväl totalt som i de båda omgångarna var för sig.
Och på teven visades Manchester City-Bolton. Vi satt en stund och funderade över vem den där gänglige mörkhyade innermittfältaren i hemmalaget var. Var det en uppflyttad Vincent Kompany som kalvade runt? Nej, han har inte tröja nummer 24.
Det visar sig vara gamle Patrick Vieira som var åter på ett brittiskt innermittfält, efter ett antal år bortslösade i Inters frysbox.
Och den Vieira som en gång var världens överlägset bästa balansspelare (jo, det var han) såg trött, mätt och till och med däven ut där han lufsade runt. Som om han kom direkt från ett svenskt julbord där han backat en handfull gånger på såväl kalvsyltan som vörtlimpan.
Däremot imponerade nye Adam Johnson med ett lika högklassigt som klassiskt ytterspel under den första halvlek jag såg av matchen.
Och som vi alltid har vetat - den förste Elmbrodern att göra mål i någon av de allra största ligorna blev så klart David.
Vår tidigare klasskamrat Oskar Lund har hört av sig med de ena klagomålen efter det andra i dagarna. Det är långa föreläsningsdagar hit, det är långa arbetsdagar på Dagbladet dit, det är dubbel skiftgång och allmän trötthet. Gott så, men...
... den gode Lund behöver inte löpa i åttor i sju minuter på Nordics skarvtäta matta imorgon bitti.
Det är nämligen vad vi ska göra. Löptest. Och jag är så förberedd och laddad man kan vara inför ett dylikt, vilket betyder att man inte mår särskilt illa. Vi vet att vi har tränat på bra och löpt Bolton så pass bra vi har kunnat. Så vi borde ju ha utvecklats uthållighetsmässigt.
Det jag är lite orolig över är att vi fortfarande har en sjusjungande träningsverk i alla lårmuskulaturens små skrymslen.
Och sen, efter löptest och cirkelfys - ja, då ska vi kliva på arbete på Dagbladets stolta. Även på torsdagkvällen ska vi slita i vårt anletes svett för den lokala sportens räkning.
Till sist; för att ytterligare celebrera Johan "Iidel" Ödmarks återkomst som film- och bioexpert på bloggen så avrundar vi kvällen med den holländska visa som "Iidel" introducerade i Norge i somras.
Puff the magic dragon, med Peter, Paul and Mary.
Tänk er den ömma holländska modern som nattar sitt barn, rättar till täcket, kysser det på pannan och därefter börjar nynna på denna textrad i durform, samtidigt som hon tänder sin pipa och känner sig duktig på engelska.
Men ord som "rascal puff" är ju helt uppenbart påhittade av någon holländare.
Puff, the magic dragon lived by the sea. And frolicked in the autumn mist in a land called Honah Lee. Little jackie paper loved that rascal puff, and brought him strings and sealing wax, and other fancy stuff.
polettskrammel,
Sedan vi sist redogjorde för vår finansiella status har vi köpt ett par nya vinterskor. 
Ett par skor som vid en utomståendes första anblick kan se varma och sköna ut. Det är dom inte. De är tunna och foderlösa och bara marginellt vintrigare än mina tidigare pjuck.
Men det viktigaste är ju trots allt att de ser varma och vintriga ut - så att vi kan få accepterande blickar och kanske en och annan nick av gemenskap från någon ur den äldre generationen som när de inte köper Bingolotter, lyssnar på P4 eller löser korsord helst av allt klagar på att dagens ungdom går runt med sommarskor på vintern.
Vi har också hunnit klippa oss på Jess lika stolta som dyra frisörsalong. Vi klipper alltid oss där. Det är trevligt att gå till samma frisör gång på gång. Man kan liksom prata om saker och ting som hänt sen senast.
Min frisör heter Caroline. Idag berättade hon att hon blivit gravid. Hon berättade att det var en bra graviditet. Hon berättade att förlossningen gick bra. Hon berättade att den nyfödda pojken skulle heta Lancelot. Lancelot hade börjat såväl krypa, gå, tala samt räkna exponentialfunktioner. Hon hade också köpt en hund sedan sist. En liten gullig valp. Den levde ett gott liv, men nu hade den tydligen dött av åldersdiabetes.
Nej. Kanske inte riktigt så. Men det var ett bra jävla tag sen jag satt mig i den där stolen.
I tid; två-tre månader.
I hår; 
Extra plus till frisörskan för att ha lyckats skrubba bort en väldigt glänsande panna.
Skoköp och en dyrare klippning? Vad har hänt, tänker ni? Är inte det här bloggen med den allra fattigaste skribenten på den här sidan det isländska sundet?
Nej, gott folk. Inte längre. Vi har på sistone nämligen fått höra ett läte vackrare än ljudet av när Niagrafallens vatten slår mot klipporna. Ni förstår så klart att vi talar om det underbara skramlet från poletter som trillar ner i ens närhet.
Det är dels en gammal, gammal skuld som drivits in samt spelslantar från ett statligt ägd konto som tickat in.
Det tackar vi för. Nu kanske vi kan överleva, sköta vår hygien samt inte gå ner alldeles för mycket i vikt fram tills dess att vi har någon stabil inkomstkälla.
För det, det verkar kunna ta ett tag till.
Till sist; vi kanske har det åtminstone drägligt ekonomiskt just nu - men det betyder inte att vi kan fortsätta hålla den här ruljansen av hårvax. Sist vi inhandlade håratteraljer blev vi pålurade inte mindre än fyra olika produkter via något superdupererbjudande. "Det här kommer ju att räcka minst ett halvår", tänkte vi väl.
Det kanske de hade gjort. Men tydligen inte om man slarvar bort tre av fyra produkter. Nu har det gått bra den senaste månaden då ingen produkt på den här sidan Himalaya kunnat få rätsida på det tjocka, plufsiga hockeyhjälm som var mitt hår. Vi har därför gått iklädd en sliten gammal mössa - trots att vi är mycket väl medveten om att vi ser ut som ett stoppat korvskinn i valfri huvudbonad.
Nu, med pestlockarna borta, kanske vi även slipper Kim Källström-likhets-gliringarna på träningarna. Det var prio ett med klippningen. Typ.
Ner under rälsen, tre kvarter bort Förbi fotbollsplanen, bredvid en glasskiosk Bodde du jämt men det vet jag först nu
Johan "Iidel" Ödmark hyllar valfri film,
Johan "Iidel" Ödmark är inte bara kvickfotad ytter i GIF Sundsvalls U-21-lag.
Han är så mycket mer.
Jag hoppas ni läser igenom ovanstående länk som är en utvärdering av 2009 års JET-cup för GIF Sundsvalls räkning. Den innehåller en relativt komplett beskrivning över vad "Iidel" är och står för.
Varför då denne yngling som enda utomstående en plats som gästkrönikör inom ämnet film på denna ypperiga portal?
Jo, det är väl självklart. Han är guldmedlem i SF Bio och genomförde i somras ett imponerande maraton där han såg alla nya biofilmer - totalt elva stycken av varierande kvalitét. För detta skulle han tilldelelas gratispoäng av SF Bio, allt enligt deras sommarkampanjs grundstadgar. Poäng som skulle kunna nyttjas i såväl snaskdisken som i biljettluckan.
Det hela urartade till en infekterad soppa då "Iidel", som betalat och sett filmerna och följt alla tänkbara regler till punkt och pricka, inte fick ut sina gratispoäng på flera månader.
- Jag tror att vi mejlade in våran besvikelse till dom ett antal gånger. Varje gång fick vi svaret att våra poäng skulle komma i slutet av månaden, säger "Iidel" själv om såpan som aldrig riktigt nådde de lokala medierna.
Efter fyra månaders slit mot biojätten, ställde han ett ultimatum som inte ens den mest hårdnackade biodirektör kunde neka.
- Till slut sa vi till dom att om vi inte får våra poäng inom en väldigt snar framtid så mister ni tre guldmedlemmar, berättar "Iidel" som strax därpå tilldelades 1500 välförtjänta bonuspoäng att förvärva såväl biobiljetter som snask för.
En expert av dylika proportioner har självfallet befogenhet att skriva krönikor om vad han vill. Och idag har "Iidel" utnyttjat detta genom att bjuda på en utvärdering av en relativt gammal film.
Varsågod, kära läsare; här har ni ännu lite mervärde.
"Iidel" utvärderar "Into the wild"
“Into the wild” uppmärksammades inte speciellt mycket i media då den släpptes hösten 2007. Mina förhoppningar var därför låga då jag klickade upp filmen på familjens stationära dator. Mitt svala intresse förvandlades snabbt till en djup förtrollning. Filmen hade fångat min uppmärksamhet och höll det i ett järngrepp. När jag tänker tillbaka tror jag min blick var likt fastkedjad på den 22¨ tum platta datorskärmen som spelade upp detta mästerverk.
Den verklighetsbaserade filmen handlar om studenten Christopher McCandless, spelad av Emelie Hirsch, som är less på det förstörda, materiella och ilskna samhället. Han är fisken mot strömmen och hans slutdestination är naturreservatet Alaska. “The ultimate freedom”, som McCandless själv beskriver den norra delstaten. Utan förvarning eller farväl till familjen ger han sig av för att finna sig själv i det fria. Han klipper alla band till sitt “sorgliga” förflutna och skaffar sig en ny identitet med en oskriven men förhoppningsvis ljus och fri framtid. Jag vill inte avslöja för mycket av vad som händer i filmen eftersom jag anser att jag då skulle förstöra all den spänning och känsla som filmen besitter.
Det finns någon form utav lockelse i orörd skog och mark. "Into the wild" tar fram de känslorna ur dig och gör dem väldigt mycket starkare. Det är nästan så att man bara vill lämna samhället och söka friheten, McCandless ska ha enormt mycket cred som vågade göra det. En grundtanke som filmen förmedlar är just att man ska våga göra det man vill här i livet även fast det är lite annorlunda. Ett budskap som fått mina tankegångar om mitt liv att växa. Man kan inte göra något annat än hylla “Into the wild”, en film som plockar fram så här många känslor ur dig är väldigt sällsynt i dagens actionfyllda Hollywood, där många filmer endast lever på actionfyllda specialeffekter.
Man pratar ofta om att det är väldigt viktigt att man ska kunna känna igen sig både personligt och känslomässigt med karaktärerna i filmen. Något som är väldigt lätt att göra med “Into the wild”. Det är därför denna film är så pricksäker i jämförelse med alla de andra thriller- och actionfilmer som Hollywood producerar. Jag menar; vem fan kan känna igen sig i en film där huvudkaraktärerna är robotar? Into the wild kanske aldrig fick någon tjusig gala premiär men däremot får den en plats i ditt hjärta.
/Johan "Iidel" Ödmark, bio- och filmexpert samt guldmedlem i SF Bio.
tuesday,
Hur gick träningen idag?
Jo, tackar som frågar.
Mojja-mojja, kvadrat, passningsövning, spel. Fantastiska, fantastiska tisdag.
Och det gick faktiskt bra, trots att benen, armarna, magen, ryggen och alla andra tänkbara kroppsdelar värkte efter gårdagens styrkepass.
Vi försökte, som vi uttryckte en önskan om i söndagsnatt, spela ett offensivare mittbacksspel. Driva upp bollen, hitta mer utmanande passningar och kanske till och med utmana mittfältet någon gång.
Och det gick väl hyggligt. Det är utan tvekan någonting vi kommer att fortsätta med.
Det känns som om man ska spela mittback på Idrottsparken så bör man vara väldigt säker med bollen. Det är ju allmänt känt att så fort en mittback alternativt en felvänd innermittfältare får bollen på egen planhalva går det ett oroligt sorl längsmed hela norra läktaren där de gamla säsongskortsinnehavarna alltid förväntar sig det allra värsta ur alla situationer. Kanske är det så att de åldersstigna herrarna minns en svunnen tid då en mittstopper alltid - oavsett situation - skickade bollen på ett tillslag uppåt i planen, mot en storväxt centerhalv. Jag vet inte. Jag vet bara att sorlet alltid infinner sig.
Jag tror att Tom-Kåre Staurvik kan vara den ende GIF-spelare på 2000-talet som varit så pass säker med bollen i de defensiva leden att han efterhand sluppit orossorlet.
Mitt lag - Naurin; Myrestam, Brink, jag, Robban; Jagne, Walle, Sliper; Hannes - slog på dagens träning det andra laget med totalt 4-1, varav ett mål tillkom på väggspel. Det är nämligen så att tre offensiva väggspel räknas som ett mål i spelet. Detta för att få igång rörligheten i anfallsspelet.
Efter träningen begav sig er favoritbloggare han som skriver den här bloggen som ni läser då och då, Lagrélls ende och Broman till Lasses berömda matstuga. Där diskuterades det som brukligt intensivt över en tallrik helstekt kotlettrad. Senast vi tre sammanstrålade under Lasses solida tak diskuterades vårens studentbal, och framför allt vem Darren Fletcher-kopian i sällskapet skulle bjuda med till festligheterna.
Vi förväntade oss att Broman hade iordningställt en lista på fem potentiella damer sedan sist vi diskuterade. Döm av min besvikelse när han inte hade gjort det utan bara fortsatte spinna på spekulationer som tagna ur luften.
Nåväl, när krutröken lagt sig över diskussionen så hade den rågblonde Matforspojken som är Fredrik Broman utlovat att han skulle kasta ur sig baldejtsfrågan till någon dam innan helgen var över.
Det tycker jag var bra jobbat av Lagréll och mig. Jag gick själv (ja, vad trodde du?) på balen och Lagréll var inte ens där. Så att utlova en balfråga inom ett antal dagar utan att ha någon solklar kandidat färdigställd är imponerande starkt av Broman.
Men det är klart, den sociala kompetensgurun Broman känner ju alla -91:or värda att känna i Sundsvalls Kommun.
Så, stadens främsta klassdamer födda -91, gör er mentalt beredda på att få en balfråga i helgen.
Nu tycker jag att ni gör som jag. Ni tar fram er bästa Spotify-spellista, sorterar efter artistnamn, dubbelklickar på första låten av Joel Almes nya skiva.
Luta er tillbaka och njut ett bra tag. Om du har en god spellista bör detta medföra att du i tur och ordning lyssnar på låtar från Joel Alme, Johnossi, Jonathan Johansson, José Gonzales samt Kent.
Inte alls fy skam för en tisdagseftermiddag.
Jo, tackar som frågar.
Mojja-mojja, kvadrat, passningsövning, spel. Fantastiska, fantastiska tisdag.
Och det gick faktiskt bra, trots att benen, armarna, magen, ryggen och alla andra tänkbara kroppsdelar värkte efter gårdagens styrkepass.
Vi försökte, som vi uttryckte en önskan om i söndagsnatt, spela ett offensivare mittbacksspel. Driva upp bollen, hitta mer utmanande passningar och kanske till och med utmana mittfältet någon gång.
Och det gick väl hyggligt. Det är utan tvekan någonting vi kommer att fortsätta med.
Det känns som om man ska spela mittback på Idrottsparken så bör man vara väldigt säker med bollen. Det är ju allmänt känt att så fort en mittback alternativt en felvänd innermittfältare får bollen på egen planhalva går det ett oroligt sorl längsmed hela norra läktaren där de gamla säsongskortsinnehavarna alltid förväntar sig det allra värsta ur alla situationer. Kanske är det så att de åldersstigna herrarna minns en svunnen tid då en mittstopper alltid - oavsett situation - skickade bollen på ett tillslag uppåt i planen, mot en storväxt centerhalv. Jag vet inte. Jag vet bara att sorlet alltid infinner sig.
Jag tror att Tom-Kåre Staurvik kan vara den ende GIF-spelare på 2000-talet som varit så pass säker med bollen i de defensiva leden att han efterhand sluppit orossorlet.
Mitt lag - Naurin; Myrestam, Brink, jag, Robban; Jagne, Walle, Sliper; Hannes - slog på dagens träning det andra laget med totalt 4-1, varav ett mål tillkom på väggspel. Det är nämligen så att tre offensiva väggspel räknas som ett mål i spelet. Detta för att få igång rörligheten i anfallsspelet.
Efter träningen begav sig er favoritbloggare han som skriver den här bloggen som ni läser då och då, Lagrélls ende och Broman till Lasses berömda matstuga. Där diskuterades det som brukligt intensivt över en tallrik helstekt kotlettrad. Senast vi tre sammanstrålade under Lasses solida tak diskuterades vårens studentbal, och framför allt vem Darren Fletcher-kopian i sällskapet skulle bjuda med till festligheterna.
Vi förväntade oss att Broman hade iordningställt en lista på fem potentiella damer sedan sist vi diskuterade. Döm av min besvikelse när han inte hade gjort det utan bara fortsatte spinna på spekulationer som tagna ur luften.
Nåväl, när krutröken lagt sig över diskussionen så hade den rågblonde Matforspojken som är Fredrik Broman utlovat att han skulle kasta ur sig baldejtsfrågan till någon dam innan helgen var över.
Det tycker jag var bra jobbat av Lagréll och mig. Jag gick själv (ja, vad trodde du?) på balen och Lagréll var inte ens där. Så att utlova en balfråga inom ett antal dagar utan att ha någon solklar kandidat färdigställd är imponerande starkt av Broman.
Men det är klart, den sociala kompetensgurun Broman känner ju alla -91:or värda att känna i Sundsvalls Kommun.
Så, stadens främsta klassdamer födda -91, gör er mentalt beredda på att få en balfråga i helgen.
Nu tycker jag att ni gör som jag. Ni tar fram er bästa Spotify-spellista, sorterar efter artistnamn, dubbelklickar på första låten av Joel Almes nya skiva.
Luta er tillbaka och njut ett bra tag. Om du har en god spellista bör detta medföra att du i tur och ordning lyssnar på låtar från Joel Alme, Johnossi, Jonathan Johansson, José Gonzales samt Kent.
Inte alls fy skam för en tisdagseftermiddag.
Man tänker på sig själv först Ingen annan En enkel regel Cirkeln sluts igen Vid ringen på centralen I den stora stygga stan åh Ingen annanstans kan man vara ensam som just här
asså...
Man skäms ju egentligen för att skriva dessa rader, men det måste ju likafullt göras:
ÄRE BRA NYA FACEBOOK?!* ÄRE SMIDIGT?!** ÄRE SNYGGT?!*** ÄRE LÄTTFÖRSTÅELIGT?!****
Lathund för de som inte har någon åsikt eller saknar Facebook-konto*****:
*= Nej.
**= Nej.
***= Nej.
****= Nej.
*****= Klonk-Basse tillhörde denna kategori tidigare, men efter att en massiv skara på fem individer anslutit sig till gruppen "Vi som vill att Sebastian Höglund ska skaffa Facebook" urinerade han gladeligen över sina principer och hoppade på tåget.
Som du sa;
det är dags att dra.
För vi faller, faller, faller.
ÄRE BRA NYA FACEBOOK?!* ÄRE SMIDIGT?!** ÄRE SNYGGT?!*** ÄRE LÄTTFÖRSTÅELIGT?!****
Lathund för de som inte har någon åsikt eller saknar Facebook-konto*****:
*= Nej.
**= Nej.
***= Nej.
****= Nej.
*****= Klonk-Basse tillhörde denna kategori tidigare, men efter att en massiv skara på fem individer anslutit sig till gruppen "Vi som vill att Sebastian Höglund ska skaffa Facebook" urinerade han gladeligen över sina principer och hoppade på tåget.
Som du sa;
det är dags att dra.
För vi faller, faller, faller.
sammanfattning,
För att sammanfatta gårdagens väldigt långa inlägg för egen del:
Jag spelade inte på min toppnivå, i mina ögon. Vi hade kunnat spela bättre.
Det är ju samtidigt fantastiskt roligt att se att den relativt normala nivå vi höll igår räcker till att hålla Djurgårdens stolta IF på ett mål och ett fåtal målchanser.
Beröm fick jag och Ek i tidningen också. Av Sören, som även på dagens träning berömde oss i det lilla individuella snack vi hade.
Men säg det goda som inte för något ont med sig. Självklart skulle ST köpa in en bild från någon fotoskojare där jag kämpar och sliter mot den kvicke Kennedy Igbonanike. Nog var han kvick alltid, något som syns på vårt något ansträngda ansiktsuttryck vilket får en att mer likna en estländsk sjukpensionerad narkotikumhandlare än en elitfotbollsspelare.
"Skrumpansikte", som någon ganska pricksäkert uttryckte det.
Nåväl. Idag var vi tillbaka i det dagliga arbetet. För oss som spelade 70 minuter eller mer var det fotbollstennis och nerjoggning imorse, medan de övriga spelade och löpte Bolton.
Jag gick enligt matchstatistiken ut i sextioåttonde, men fick dispens för mina två saknade matchminuter. Tacka för det. Jag tror inte mitt kakprydda lår hade orkat med vanlig måndagsträning.
På eftermiddagen var det dock full huggning. Jag och Lagrélls ende gick lös på viktskivorna och det blev ett väldigt tungt pass. Jag är så pass slut i kroppen att det nu spänner ordentligt i underarmarna då jag knäpper med fingrarna.
Men det är så det ska vara. Det är bara ett rent fotbollspass imorgon och det är inte match förrän på lördag.
Däremot är det på nytt löptester i Nordichallen på onsdag. Men jag har inte ens börjat mått dåligt, något vi alltid brukar göra så fort vi får höra bara första stavelsen "löp".
Vi vet att vi har presterat bra på träningarna och matcherna, vilket torde vara det allra mest vitala, samt att vi inte är född i Eritrea. Vi hänger ju med åtminstone hyggligt på Boltonlöpningarna, så det är väl bara att gå dit och göra sitt yppersta och försöka förbättra förra gångens resultat.
Nåväl.
Nu har vi som brukligt satts i arbete hemmavid. En kasslerrätt skall letas upp på någon av nätets receptportaler. Men det är ju som förgjort. Varenda rätt innehåller champinjoner. Och det är i sanning ingenting vi stoppar i oss i onödan. Kan man kanske hastigt och lustigt byta ut receptets champinjoner mot något godare? Låt säga granatäpplen?
Jag tycker mig redan ha gjort min köksliga plikt idag då vi med små medel och en större gnutta entreprenörsanda snodde ihop en välsmakande smoothie. En smoothie som tillreddes med hjälp av alla kökets element - såväl kylens som skafferiets alla nyttigheter nyttjades, från frysen hämtades 2009 års finhallon att garnera med och en stavmixer användes för att smälta ned allt i flytande form.
Ett gott dagsverke, med andra ord.
Nu är jag dessutom beordrad att skala potatis. Ha då i åtanke att jag redan tillrett en bättre smoothie till mig själv samt letat upp ett kasslerrecept och det börjar nästan bli så att jag revolterar.
Can't you truly see;
that I want you,
and you want me.
So what the hell are we so afraid of?
Djurgårdens IF-GIF Sundsvall 1-1 (0-0),
Ska man behöva skriva om hela matchen, som senast, eller ska man helt enkelt anta att gemene man pyntat upp 49 kronor för att via en korning streamlänk få se årets andra träningsmatch?
Vi gör väl något mellanting. Det fanns ju trots allt inte jättemycket att skriva om olika viktiga matchhändelser. Detta på grund av det faktum att de var så få.
Vi såg Djurgården göra 6-0 på våra seriekollegor Degerfors förra söndagen på Bosön, innan vår match mot BP. Vi såg Djurgården gång på gång vända spelet snabbt med sina tre innermittfältare, utmana med sina kvicka yttrar och gång på gång hitta in med bollar bakom backlinjen.
Jag hann aldrig bli riktigt nervös inför min första start över Division III-nivå, men när vi hörde 2160 personer sjunga med i "Sjung för gamla Djurgårn" och såg Mattias Jonson, Christer Youseff och Kennedy Igboananike rada upp sig i anfallstrojkan så tänkte man trots allt att "det här blir ingen lek".
Jag minns att en gammal tränare, som heter Lars-Göran Wiklund och som jag hade i Giffarnas pojkallsvenska lag 2005 samt även under min sejour i Sidsjö/Böle senare, en gång sa att om man står och sneglar mot motståndarnas uppvärmning och inte fokuserar sig helt på sitt - ja, då leder dom med 1-0 redan innan matchen startar.
Jag antar att om den devisen gäller även för utseende så är det möjligt att de drygt tvåtusen Djurgårdarna på läktarna inte enbart jublade högt över att deras spelare äntrade banan inför matchen. Man kanske jublade så pass högt för att man i exakt samma stund tog ledningen med åtminstone ett par moraliska kassar.
Där kom Djurgården i sina klassiska blåränder - och på andra sidan står ett gäng kycklingar med tröjor med så kass passform att om man sträckte ut armarna så hade man med enkelhet kunnat extraknäckt som tygdrake åt någon liten parvel.
Det var lite "unleash hell"-varning, där 2-2-mot-Danmark-skytten stod där i sitt helskägg inför en jublande hemmapublik och ett gäng Superettankycklingar för andra totalt fjärde gången under 2010 beträdde en fullstor fotbollsplan.
Men det blev väl mer av en segt pysande kinapuff.
Djurgården var alldeles för stationära i sitt 4-3-3. Djupledslöpningarna från ytterforwardsen lyste helt med sin frånvaro och därför fick jag och Ek stångas mot en väldigt ensam Kennedy som, trots Boyd Mwilas tröja, inte riktigt klarade av att hota.
Även om Ek och jag tillsammans innehar samma ålder som Mattias Jonson, typ, så ska vi alla dagar i veckan kunna samarbeta så pass väl att vi plockar bort en ensam anfallare utan dugligt understöd.
Djurgården rullade runt, vi låg lågt och rätt. Och ingenting hände. Boyd Kennedy har ett skott långt utanför, där det åtminstone känns som att jag har kontroll och täcker målet med min fläkning. Youseff har ett vänsterskott som rullar så sakteliga med relativt bred marginal utanför Naurins stolpe. I övrigt ingenting.
Vi har väl å andra sidan inte heller några chanser värda namnet, men så är det också uttalat att vårt fokus ska ligga på försvarsspelet - och det sköter vi med bravur. Vi tar jobbet hem, och vilar på rätt sida bakom bollen.
Mer behövdes tydligen inte för att hålla nollan i en halvlek mot ett allsvenskt lag. Inte idag.
Vi är väl ganska nöjda när vi går in i omklädningsrummet. Ledartrojkan aviserar tre byten omgående; den offensiva mittfältstrion Mirza-Forsberg-Silfver kliver av och ersätts med Jagne-Ari-Sliper. Vi konstaterar att vi ligger rätt och att det ser stabilt ut bakåt. Vi säger också att det är någonting vi måste förändra och göra bättre - men jag kan i ärlighetens namn inte minnas vad det var nu. Jag var väl för upptagen med att ladda med sportdryck och hålla igång.
Jag vet inte hur kallt det var i Stockholm idag, men kylan var påtaglig när man återvände ut på planen. Men när man väl kom ut på planen och fick löpa igång till nya Djurgårdssånger så byttes den återkommande nervositeten och frossan mot ett leende igen.
Det är, och det här är nog årets understatement, inte varje dag man får spela inför storpublik och webstreamad teve.
Vi gör omgående 1-0 och Skytteholms stolta tystnar omgående. Vi visar att omställningsspelet finns där, även om det just idag är Djurgårdsslarv på mittfältet som bidrar. Sliper visar att han är en väldigt vass avslutare och stänker distinkt in bollen vid den första stolpen, bakom en målvakt som gissningsvis inte hette Pa Dembo Touray.
Och vi måste väl, med våran sidledspassning till Myrestam i backlinjen, få åtminstone en sjätte-sjunde-assist?
Vi skapar några fler halvfarligheter i inledningen av den andra. Ari lyfter bollen till en halvfri Jagne som avvinkas för offside. Jagne får ytterligare en lyftning mot den bortre ytan men nickar bollen utanför.
Sedan tar Djurgården över. Daniel Sjölunds smäckra lobbmål är inte mycket att säga om. Nog ska vi ha bättre press på motståndarnas kanske giftigaste offensiva vapen, men när vi nu inte har det så är det bara att lyfta på kepsen och beundra en fin prestation. Inget att göra för Tommy i kassen.
Kennedy och Jonson (tror jag) väggar sig förbi Ek och den förstnämnde får ett halvhyggligt läge då jag - fortfarande - tror att det är en klar offside och inte riktigt tar jobbet från allra första början. Men skottet går ganska klart utanför.
Jag tyckte över huvud taget att linjedomaren på vår sida i andra halvlek var väldigt försiktig med sina flaggviftningar.
Efter drygt sextio spelade får vi oss en rejäl tryckare av Daniel Sjölund i en situation där vi trots allt vann bollen och liggande kunde spela undan den. Vi ådrog oss en mindre lårkaka samt en idogt bultande stortå. Vi har sedan länge haft en sönderstampad högerstortå, och ett ytterligare bestämt stamp på denna var inte till dess fördel.
I situationen efteråt hamnar vi i en löpduell med Kennedy. Vi hinner - på något underligt sätt - in före honom och har den studsande bollen framför oss felvända. Här borde vi - född 1990, första matchen på nivån, lätt halt - lägga ut bollen till inkast. Men det gör vi tyvärr inte. Vi försöker skydda bollen genom att hålla Kennedy i ryggen. Men det hala, lilla kvicksilvret - som trots allt gjorde 12 baljor i fjolårets Superetta - hinner förbi på insidan och snor åt sig bollen.
Han viker inåt, bromsas upp en aning och spelar bollen snett inåt bakåt. Någon hoppar över och Youseff får bollen och avslutar på ett tillslag, men bollen är lös och Wallerstedt kan styra den till hörna.
Vi signalerar till Åkeby för byte. Tån bultar och låret ömmar, vilket går ut över vår löpning. När vi ändå har ett oavgjort resultat mot ett allsvenskt lag inom räckhåll är det ju väldigt onödigt om min lytta löpstil ska förstöra något - särskilt som Christian Brink finns tillgänglig på bänken.
Så vi byter, duschar, lindar in låret och byter om - och när vi kommer ut till bänken igen är det blott fem minuter kvar.
Så jag har tyvärr ingenting att säga om matchen från och med den sextioåttonde minuten.
Vad vi kan konstatera är att det blir 1-1. Mot ett allsvenskt lag på "bortaplan". Det får vi vara nöjda med, i mina ögon. Även om DIF inte alls var särskilt vassa idag så är det ju trots allt allsvenska spelare vi möter - och vi behöver inte slita särskilt heroiskt alls för att freda vårt mål. Vi står rätt, samlade bakom bollen och sköter vårt försvarsspel fullt godkänt - vilket var fokuset för dagen och förmodligen hela försäsongen.
För egen del, då? Hur nöjd ska man vara efter att ha släppt in enbart ett lobbmål från distans och enbart ett fåtal halvchanser?
Mja. Sådär.
När vi ligger över fyrdubbla bussäten på vägen hem och tänker tillbaka på matchen är det två situationer som dyker upp - när vi lät Kennedy skjuta utanför i andra halvleken efter ett väggspel och när vi slarvar felvänd och samme Igbonanike får spela snett inåt bakåt.
Nu blev det ju inte särskilt jättefarligt någon av gångerna - men det var så onödigt och det grämer mig.
Att flytta över, upp, ner och täcka av ytor var inte svårt idag. Djurgårdens spel var för segt och trögflytande för att det skulle vara någon väldig utmaning.
Det offensiva spelet i uppspelsfasen lyste också helt med sin frånvaro. Vi hade inte vår bästa dag med bollen - vilket bevisades med ett antal felriktade långbollar - och höll det väldigt enkelt. Orienterade oss knappt, utan visste redan att vi skulle rulla vidare bollen i backlinjen. Vi vill ju vara en spelande mittback, en som kan starta anfallen på ett bra sätt. Men det var vi inte idag.
Äh. Det var väl sådär. Vi gjorde det vi skulle och slarvade någon gång. Godkänt, kanske.
Men nu vet vi att om vi gör en godkänd insats så kan det ändå räcka till att hålla relativt tätt mot allsvenskt motstånd. Det är onekligen ett mycket skönt besked.
Jag är, trots uppstigning om sju timmar, väldigt peppad för att kliva på träning imorgon igen. Vi vill bli bättre med fötterna, säkrare, kunna driva upp bollen och utmana forwardslinjen för att hitta bra uppspel, samtidigt som vi ska eliminera alla sorters slarvmisstag bakåt.
Kan vi göra det, jobba stenhårt med det, på varje träning, varje dag - då kommer vi även våga göra det i matcher som idag. Då, gott folk, då kan det här gå riktigt bra.
Nu blir det till att lägga sig tillbaka i en i sanning bättre steglöst ställbar - och kanske unna sig lite ytterligare Super Bowl. Vi sov trots allt en tre timmar på bussen, så vi borde ha råd med det.
En fråga bara; ÄRE LITE REKLAM?! På andra sidan Atlanten får de i alla fall se specialskapad, rolig reklam. Här får vi se holländska barn berätta för sin mor hur mycket morötter, vitkål och broccoli det är i en Danonino-yoghurt.
Inte där än, men på väg.
Inte varmt, men nästan vår
Ingen lösning, men ett spår
Inte ja, men inte nej
Inte bra, men helt okej.
syndikat,
Kvällen spenderades hos familjen Martinsson i deras paradvåning.
Det är nämligen som så att sonen i familjen, Johan, fyller 21 år imorgon söndag. Detta firades självklart under celebra och syndikatliknande förhållanden.
Det var skagentoastar. Det var oxfilé och det var fläskfilé. Det var hallontartelette. Det var presenthögar. Det var mycket trevligt folk. Det var samkväm av yppersta klass.
Det var mousserande, rött, vitt, mjöd, punsch, konjagare och majoriteten av västvärldens alla kända flytande vätskor.
För vissa.
Det var fruktsoda för andra.
Hedberg, Martinsson och Kallberg skrålade, glada i hågen, med i en volymstark "Tro och tvivel" i familjens Mazda på väg till en helkväll på Casinot i spelet och dobblets tecken.
Jag släppte av, tackade för en trevlig kväll, och styrde kosan hemöver.
För imorgon, gott folk - då gäller det.
Runt femsnåret imorgon eftermiddag kan vi, som endera befinner oss på Skytteholms IP eller har pyntat upp 49 kronor, konstatera något av följande:
1, Att jag redan nu har det som krävs.
2, Att jag nu vet vad som krävs.
Ifall alternativ två infinner sig, ja, då är det bara att ta lärdom av misstagen och jobba stenhårt med det framöver.
Det har vi gjort förr. Det är inte svårare än så och just i nuläget är vi inte ett uns nervös.
Nervositeten lär väl dock infinna sig någon gång under bussresan imorgon. Men vafan...
Vi är 19 år gammal och ska spela från start mot ett allsvenskt fotbollslag imorgon.
Kan man, som en kille vars enda egenskap någonsin har varit att han är hygglig på att sparka boll, ha det så mycket bättre?
Allting,
allting,
allting, ja, allt,
är nästan perfekt.
Det är nämligen som så att sonen i familjen, Johan, fyller 21 år imorgon söndag. Detta firades självklart under celebra och syndikatliknande förhållanden.
Det var skagentoastar. Det var oxfilé och det var fläskfilé. Det var hallontartelette. Det var presenthögar. Det var mycket trevligt folk. Det var samkväm av yppersta klass.
Det var mousserande, rött, vitt, mjöd, punsch, konjagare och majoriteten av västvärldens alla kända flytande vätskor.
För vissa.
Det var fruktsoda för andra.
Hedberg, Martinsson och Kallberg skrålade, glada i hågen, med i en volymstark "Tro och tvivel" i familjens Mazda på väg till en helkväll på Casinot i spelet och dobblets tecken.
Jag släppte av, tackade för en trevlig kväll, och styrde kosan hemöver.
För imorgon, gott folk - då gäller det.
Runt femsnåret imorgon eftermiddag kan vi, som endera befinner oss på Skytteholms IP eller har pyntat upp 49 kronor, konstatera något av följande:
1, Att jag redan nu har det som krävs.
2, Att jag nu vet vad som krävs.
Ifall alternativ två infinner sig, ja, då är det bara att ta lärdom av misstagen och jobba stenhårt med det framöver.
Det har vi gjort förr. Det är inte svårare än så och just i nuläget är vi inte ett uns nervös.
Nervositeten lär väl dock infinna sig någon gång under bussresan imorgon. Men vafan...
Vi är 19 år gammal och ska spela från start mot ett allsvenskt fotbollslag imorgon.
Kan man, som en kille vars enda egenskap någonsin har varit att han är hygglig på att sparka boll, ha det så mycket bättre?
Allting,
allting,
allting, ja, allt,
är nästan perfekt.
who the fuck is alice?
Jag var igår nere på Stadshuset för att under nyktra och städade former hälsa på bland annat Östersundbon Ludvig Sundström som gästade vår stolta stad igen.
Sundström, som kanske främst känns igen från att ha liknat sin civila status vid "ett smörgåsbord av klassdamer", hade som brukligt två damer i släptåg.
Två tjejer, såg jag och tänkte inte mer på det.
Inte kunde jag tänka mig att Sundsvalls stadskärna fått celebert besök i form av två Idol-stjärnor. Idol-Alice och Idol-Erika hette de och igår var nog ärligt talat första gången jag såg båda två.
Det var jag dock ganska ensam om. Gemene man på Stadshuset verkade väldigt väl veta vilka de två damerna var. Bland annat en bodybuildernisse på hundra pannor som försiktigt smög upp bakom ryggen på damerna och försökte att smälta in genom taktfullt stampande och idogt spanande.
Det är ju tragiskt att se hur folk reagerar på att en människa är känd.
Man kunde ju valt en trevligare kväll att gå ut nykter på. Vad var det för hemskt skrålande till musik som spelades? Jag kan inte ens kategorisera musiken i någon genre.
Idag syns de två Idol-stjärnorna på Birsta City som är ett av stoppen på deras landsomfattande PR-turné. Damerna går förmodligen på snabbmatsscenen för att framföra sina låtar precis efter det att Clownen Daff-Daff knytit färdigt sin sista ballong i någon festlig djurform.
Nu blir det en stadspromenad. Jag har redan hunnit skotta en gammal änkas uppfart, hyrt släpvagn, tankat samt transporterat en snöslunga från Hagas höjder till vår stolta gata.
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
number four,
| 17 | ||||||
| Naurin | ||||||
| 5 | 27 | 4 | 3 | |||
| Berntsson | Ek | Löfgren | Myrestam | |||
| 9 | 25 | |||||
| Wallerstedt | Mustafi | |||||
| 14 | 33 | 28 | ||||
| Silfver | Forsberg | Durakovic | ||||
| 26 | ||||||
| Corr Nyang |
Där har vi den; startelvan i träningsmatchen mot Djurgården borta.
Iklädd Sverrir Gardarssons blåa tröja ska vi tampas mot urstarke Mattias Jonson eller asylkvicke Boyd Mwila på Skytteholms stolta, men förmodligen mycket kylslagna, IP. Inte sista kvarten - utan från start.
Fantastiskt utmanande, och så klart fantastiskt roligt.
Men så kommer en säsong igen,
och ljusen går igång igen.
Och nätterna blir ljusa och jag känner,
och jag lever,
och jag minns.
stor intervju med Stefan "Lagrélls ende" Lagergren,
Målvakten Stefan Lagergren har sedan i oktober tränat med GIF Sundsvalls A-lag.
pirkt.blogg.se passade på att träffa den 19-årige talangen i föreningens möteslokal för en längre intervju där han berättar om förväntningarna på säsongen, sin uppväxt och vad en Skönsmonsbög är för något.
Det är fredag eftermiddag och det återstår ett par timmar tills veckans sista träningspass ska avverkas ute på Nordichallen.
Undertecknad, Stefan Lagergren och Fredrik Broman har alldeles nyligen inmundigat en bättre kycklingfilétallrik på Lasses vid det här laget ganska välkända matstuga. Vi diskuterade där frågan som legat och pyrt ett tag; när ska denna blogg ta nästa kliv och bjuda på en större läsupplevelse i form av djupa intervjuer och dylika mervärden?
Jo, just idag, bestämde vi.
Så vi går helt sonika in på kansliet, lånar åt oss block och penna av Andreas i receptionen och bokar in oss i det stora mötesrummet.
Här har många mäktiga män suttit och diskuterat övergångar, policys och utveckling. Och nu var det dags för nästa stora diskussion.
Jan Majlards ende, öga mot öga och bara ett skrivdon emellan han som ofta refereras till som Lars-Åke Lagrélls ende son. Det är till och med så att den unge målvakten står skriven som Stefan Lagergren Lagréll på Facebook. Vi måste självklart inleda med att reda ut det.
- Det är på grund av att mammas farbror är den store Lars-Åke Lagréll, säger Lagergren.
Hur ser din relation med Lars-Åke ut?
- Vi har aldrig träffats. Men han är den störste inom svensk fotboll tack vare sin givmildhet och ständiga strävan efter andras bästa.
Med Lagréll-frågan utredd är det dags att gå in på Stefan Lagergren - vem är den där blonde ynglingen med en kvick kommentar bakom varje öra? Och framför allt - vad kan han göra för GIF Sundsvall?
Hur ser din situation ut i GIF Sundsvalls a-lag just nu?
- Jag är kontraktslös, men hoppas få ett kontrakt inom två-tre veckors tid ungefär, säger Lagergren som hoppas få ekonomisk ersättning även för den kontraktslösa månad han redan genomgått.
Vad har du för personliga förhoppningar på säsongen?
- Att jag i alla fall ska få chansen i någon av träningsmatcherna, och att om jag gör bra ifrån mig få göra nån match i Superettan – då självklart i tröjnummer 71.
Vad tror du om lagets chanser i år?
- Det är ju en tuffare serie än någonsin, men topp-tre tror jag absolut på. Jag menar; Aziz har inte 20 i finess på FM (Football Manager, reds anm.) för ingenting.
Beskriv dig själv som målvakt.
- Reflexsnabb, bra med fötterna, fotbollsspeluppfattning 20 och sist men inte minst; dykskott.
Dykskott, som Juninho med flera introducerade på världsscenen för ett antal år sedan, är när man skjuter så att bollen ligger stilla i luften för att sedan dyka ner i en för målvakten väldigt osmaklig båge. Det är också något av Stefan Lagergrens paradgren.
Trots sin position som målvakt har han spenderat otaliga timmar ensam på IP:s konstlade matta, skjutandes dykskott mot ett mål från distans.
Känns det inte onödigt med all dykskottsträning? Du får ju, milt uttryckt, inte särskilt många lägen från din målvaktsposition.
- Näe, verkligen inte. Det är dykskotten som hållit uppe glädjen till fotbollen. Det är indirekt dykandet som hållit igång fotbollsintresset, annars hade jag nog varit med ”Kovvan” (Ilya Kovalchuk, reds anm.) i NHL nu.
Ryske Ilya Kovalchuk är Stefan Lagergrens allra största idol alla kategorier. Han är, just det, hockeyspelare. Något även Lagergren var ända upp i tonåren.
- Det var ett tufft beslut att välja bort hockeyn. Fotbollen talade till mig, även om jag gillar hockey mer egentligen. Men man hade ju närmare kompisar i fotbollen och så.
Hur ser din fotbollskarriär ut hittills?
- Jag är sprungen ur Kubens härliga led, tränad av Conny ”Tyrannen” Sjödin själv. Sedan vid tolv-tretton års ålder så gick man till GIF där man har utvecklats vidare. Jag har haft två lärorika år i Medskogs och nu står vi här som förhoppningsvis andramålvakt i a-laget, säger han med ett alltid lika spjuveraktigt leende.
Och Lagergren är inte ensam om att ha fostrats i Skönsmon med omnejd.
- Nej, vi har ju även Robert Lundström. Och Robin Bergman kan ju en del han också ibland. Dessutom har vi en SM-guldvinnare i André Nilsson. Sen har vi ju andra storheter som bland annat Emil Halvarsson, datageni, och Sam Saidi, fotbollsdiktator som tror sig veta allt om fotboll och sitt jävla Barca, säger GIF-talangen.
Han berättar vidare att det finns vissa traditioner som en uppväxt i Skönsmon för med sig.
- Vi i Skönsmon är ganska tydliga med att är man uppväxt på Skönsmon så är man bög, säger Lagergren innan han fortsätter att förklara utspelet.
- Man är många grabbar som hänger ihop och det är inte mycket tjejer under uppväxten. Det är inte många som haft eller har flickvänner och det är något vi är väldigt stolta över och inget vi sticker under intervjublocket. Vi är grande Skönsmonare och håller ihop, säger han och hänvisar till statistiken.
- Statistiken är sån att det går mycket färre flickvänner per kille i Skönsmon jämfört med andra stadsdelar.
Hur ser din civila status ut i nuläget?
- Mjaa, det är väl lite halvt det, säger han med dagens lurigaste leende.
Finns det en kommande a-lagsmålvakt i GIF Sundsvall ute på singelmarknaden?
- Nej, jag är inte ute på marknaden, förklarar han, fortfarande med en lurig dragning på smilbanden.
När vi ändå är inne på ämnet, och du inte vill ranka Sundsvalls tre snyggaste damer utan jag får gå in på reservfrågan; vad letar du efter i en tjej?
- Ja, hon ska vara väldigt intresserad av mig. Sen gärna flummig och utåtriktad, och så klart fin. Jag gillar mörkhåriga, men ibland kan även en form av röd nyans vara snyggt, säger Lagergren och ter sig som en riktig finsmakare.
Åter till fotbollen. Då den på planen hårbandsprydde pytsvaktaren varit med och tränat med a-laget konstant från och med oktober så har Lagergren, från sin övervakande position längst bak i planen, en hel del koll på läget i truppen.
Vem har varit bäst på träningarna?
- Emil Forsberg är väldigt bra, men han har en maxpotential som han inte vill använda i form av dykskotten. Får han bara till den biten så tror jag vi har något riktigt stort på g...
Om vi säger att Emil Forsberg fick det stora genombrottet under förra året - vem tror du får det i år?
- Jag tror att Erik Löfgren kommer få chansen och göra bra ifrån sig, säger Stefan Lagergren som uppenbarligen är mediatränad nog för att vad man ska säga för att med all säkerhet bli citerad.
Om man ser till konkurrenssidan på målvaktsposten - är det någonting du tycker att du är bättre än både Tommy Naurin och Alexander Hysén på?
- Det skulle väl kunna vara att läsa spelet då. Det är grunden till allting för mitt målvaktsspel.
Lagergren har under sina år i såväl Kubens som GIF:s ungdomslag gjort sig känd för ett vågat spel med fötterna, där skottfinter framför det egna målet varit ett givet nummer i matchrepetoaren.
Har du de bästa fötterna bland målvakterna i laget?
- Svårt att säga. Jag har nog bäst teknik, men jag vet inte om jag är bäst på att använda den. Men en och annan forward har man väl lurat upp på läktaren under åren…
Ett blygsamt svar från en målvakt som senare erkänner att han helst av allt skulle vara - forward.
- Jag har en idol som står över alla andra och det är Gonzalo Higuain som spelar i Real Madrid. Men även David Villa är en stor förebild. Jag har ett hemligt intresse för målskytte.
Imorgon gör du din premiärmatch för året då U21-laget möter ABK Hudiksvall på bortaplast. Vad har du för tankar inför den matchen?
- Det ska bli trevligt. Jag lär vara oerhört ringrostig då man tränat på en liten plan med sjumannamål i flera månader nu. Målet kommer säkert kännas fel och det kommer vara ovant, men det ska nog gå bra, säger Lagergren.
U21-laget, ja. Den nya vägen upp i a-laget. Som spelare i Medskogsbron under fjolåret känner Stefan Lagergren väl till de allra flesta spelarna i den nya talangkonstellationen. Frågan är vem han tror är näste man att ta steget upp i a-truppen.
- Fredrik Broman var bra ifjol när han fick chansen. Men det finns ju så många mittfältare som ”låser” den positionen i a-lagstruppen. Granit (Buzuku) tycker jag borde få chansen. Jag tycker han borde ha fått varit upp redan ifjol och i alla fall tränat med a-laget, säger han.
Vad tror vi om pirkt.blogg.se:s egen bio- samt filmexpert Johan "Iidel" Ödmarks framtid?
- Jag hoppas han utvecklar både dykskotten och tekniken ytterligare, då kommer det att gå riktigt bra. Det känns som att han måste ta klivet nu. Kapaciteten har han.
Samtidigt som mina frågor börjar rinna ut och min spontana intervjuteknik börjar visa sig obefintlig så kommer Peter Larsson, GIF Sundsvalls klubbchef, och knackar på dörren. Det är dags för nya, kanske viktigare - kanske inte, möten i rummet och vi får snällt flytta på oss. Vi hinner med en sista fråga.
Kan du utlova en comeback i Kubikenborgs stolta IF i framtiden?
- Jag minns i när jag gick i åttan eller nian och skrev på ett kontrakt som Emil Norrman la fram där det stod att jag skulle återvända till Kuben. Men eftersom jag gjorde kontraktsbrott då och blev kvar i GIF vågar jag inte lova något nytt nu.
Vi går så sakteliga mot omklädningsrummet för att se när Robert Mambo Mumba och Kali Ongala gör upp över en pingismatch för hundraelfte gången den här veckan, samt byta om inför veckans sista träning.
Jag går alltså sida vid sida med GIF:s nye unga målvakt - en hockeykille som helst vill spela forward.
Men ta mitt, Jan Majlards ende sons, ord på det; den här 179 centimeter långa spjuvern kommer stoppa många bollar för GIF Sundsvalls a-lag i framtiden.
Åtta (inte tio) snabba:
pirkt.blogg.se passade på att träffa den 19-årige talangen i föreningens möteslokal för en längre intervju där han berättar om förväntningarna på säsongen, sin uppväxt och vad en Skönsmonsbög är för något.
Det är fredag eftermiddag och det återstår ett par timmar tills veckans sista träningspass ska avverkas ute på Nordichallen.
Undertecknad, Stefan Lagergren och Fredrik Broman har alldeles nyligen inmundigat en bättre kycklingfilétallrik på Lasses vid det här laget ganska välkända matstuga. Vi diskuterade där frågan som legat och pyrt ett tag; när ska denna blogg ta nästa kliv och bjuda på en större läsupplevelse i form av djupa intervjuer och dylika mervärden?
Jo, just idag, bestämde vi.
Så vi går helt sonika in på kansliet, lånar åt oss block och penna av Andreas i receptionen och bokar in oss i det stora mötesrummet.
Här har många mäktiga män suttit och diskuterat övergångar, policys och utveckling. Och nu var det dags för nästa stora diskussion.
Jan Majlards ende, öga mot öga och bara ett skrivdon emellan han som ofta refereras till som Lars-Åke Lagrélls ende son. Det är till och med så att den unge målvakten står skriven som Stefan Lagergren Lagréll på Facebook. Vi måste självklart inleda med att reda ut det.
- Det är på grund av att mammas farbror är den store Lars-Åke Lagréll, säger Lagergren.
Hur ser din relation med Lars-Åke ut?
- Vi har aldrig träffats. Men han är den störste inom svensk fotboll tack vare sin givmildhet och ständiga strävan efter andras bästa.
Med Lagréll-frågan utredd är det dags att gå in på Stefan Lagergren - vem är den där blonde ynglingen med en kvick kommentar bakom varje öra? Och framför allt - vad kan han göra för GIF Sundsvall?
Hur ser din situation ut i GIF Sundsvalls a-lag just nu?
- Jag är kontraktslös, men hoppas få ett kontrakt inom två-tre veckors tid ungefär, säger Lagergren som hoppas få ekonomisk ersättning även för den kontraktslösa månad han redan genomgått.
Vad har du för personliga förhoppningar på säsongen?
- Att jag i alla fall ska få chansen i någon av träningsmatcherna, och att om jag gör bra ifrån mig få göra nån match i Superettan – då självklart i tröjnummer 71.
Vad tror du om lagets chanser i år?
- Det är ju en tuffare serie än någonsin, men topp-tre tror jag absolut på. Jag menar; Aziz har inte 20 i finess på FM (Football Manager, reds anm.) för ingenting.
Beskriv dig själv som målvakt.
- Reflexsnabb, bra med fötterna, fotbollsspeluppfattning 20 och sist men inte minst; dykskott.
Dykskott, som Juninho med flera introducerade på världsscenen för ett antal år sedan, är när man skjuter så att bollen ligger stilla i luften för att sedan dyka ner i en för målvakten väldigt osmaklig båge. Det är också något av Stefan Lagergrens paradgren.
Trots sin position som målvakt har han spenderat otaliga timmar ensam på IP:s konstlade matta, skjutandes dykskott mot ett mål från distans.
Känns det inte onödigt med all dykskottsträning? Du får ju, milt uttryckt, inte särskilt många lägen från din målvaktsposition.
- Näe, verkligen inte. Det är dykskotten som hållit uppe glädjen till fotbollen. Det är indirekt dykandet som hållit igång fotbollsintresset, annars hade jag nog varit med ”Kovvan” (Ilya Kovalchuk, reds anm.) i NHL nu.
Ryske Ilya Kovalchuk är Stefan Lagergrens allra största idol alla kategorier. Han är, just det, hockeyspelare. Något även Lagergren var ända upp i tonåren.
- Det var ett tufft beslut att välja bort hockeyn. Fotbollen talade till mig, även om jag gillar hockey mer egentligen. Men man hade ju närmare kompisar i fotbollen och så.
Hur ser din fotbollskarriär ut hittills?
- Jag är sprungen ur Kubens härliga led, tränad av Conny ”Tyrannen” Sjödin själv. Sedan vid tolv-tretton års ålder så gick man till GIF där man har utvecklats vidare. Jag har haft två lärorika år i Medskogs och nu står vi här som förhoppningsvis andramålvakt i a-laget, säger han med ett alltid lika spjuveraktigt leende.
Och Lagergren är inte ensam om att ha fostrats i Skönsmon med omnejd.
- Nej, vi har ju även Robert Lundström. Och Robin Bergman kan ju en del han också ibland. Dessutom har vi en SM-guldvinnare i André Nilsson. Sen har vi ju andra storheter som bland annat Emil Halvarsson, datageni, och Sam Saidi, fotbollsdiktator som tror sig veta allt om fotboll och sitt jävla Barca, säger GIF-talangen.
Han berättar vidare att det finns vissa traditioner som en uppväxt i Skönsmon för med sig.
- Vi i Skönsmon är ganska tydliga med att är man uppväxt på Skönsmon så är man bög, säger Lagergren innan han fortsätter att förklara utspelet.
- Man är många grabbar som hänger ihop och det är inte mycket tjejer under uppväxten. Det är inte många som haft eller har flickvänner och det är något vi är väldigt stolta över och inget vi sticker under intervjublocket. Vi är grande Skönsmonare och håller ihop, säger han och hänvisar till statistiken.
- Statistiken är sån att det går mycket färre flickvänner per kille i Skönsmon jämfört med andra stadsdelar.
Hur ser din civila status ut i nuläget?
- Mjaa, det är väl lite halvt det, säger han med dagens lurigaste leende.
Finns det en kommande a-lagsmålvakt i GIF Sundsvall ute på singelmarknaden?
- Nej, jag är inte ute på marknaden, förklarar han, fortfarande med en lurig dragning på smilbanden.
När vi ändå är inne på ämnet, och du inte vill ranka Sundsvalls tre snyggaste damer utan jag får gå in på reservfrågan; vad letar du efter i en tjej?
- Ja, hon ska vara väldigt intresserad av mig. Sen gärna flummig och utåtriktad, och så klart fin. Jag gillar mörkhåriga, men ibland kan även en form av röd nyans vara snyggt, säger Lagergren och ter sig som en riktig finsmakare.
Åter till fotbollen. Då den på planen hårbandsprydde pytsvaktaren varit med och tränat med a-laget konstant från och med oktober så har Lagergren, från sin övervakande position längst bak i planen, en hel del koll på läget i truppen.
Vem har varit bäst på träningarna?
- Emil Forsberg är väldigt bra, men han har en maxpotential som han inte vill använda i form av dykskotten. Får han bara till den biten så tror jag vi har något riktigt stort på g...
Om vi säger att Emil Forsberg fick det stora genombrottet under förra året - vem tror du får det i år?
- Jag tror att Erik Löfgren kommer få chansen och göra bra ifrån sig, säger Stefan Lagergren som uppenbarligen är mediatränad nog för att vad man ska säga för att med all säkerhet bli citerad.
Om man ser till konkurrenssidan på målvaktsposten - är det någonting du tycker att du är bättre än både Tommy Naurin och Alexander Hysén på?
- Det skulle väl kunna vara att läsa spelet då. Det är grunden till allting för mitt målvaktsspel.
Lagergren har under sina år i såväl Kubens som GIF:s ungdomslag gjort sig känd för ett vågat spel med fötterna, där skottfinter framför det egna målet varit ett givet nummer i matchrepetoaren.
Har du de bästa fötterna bland målvakterna i laget?
- Svårt att säga. Jag har nog bäst teknik, men jag vet inte om jag är bäst på att använda den. Men en och annan forward har man väl lurat upp på läktaren under åren…
Ett blygsamt svar från en målvakt som senare erkänner att han helst av allt skulle vara - forward.
- Jag har en idol som står över alla andra och det är Gonzalo Higuain som spelar i Real Madrid. Men även David Villa är en stor förebild. Jag har ett hemligt intresse för målskytte.
Imorgon gör du din premiärmatch för året då U21-laget möter ABK Hudiksvall på bortaplast. Vad har du för tankar inför den matchen?
- Det ska bli trevligt. Jag lär vara oerhört ringrostig då man tränat på en liten plan med sjumannamål i flera månader nu. Målet kommer säkert kännas fel och det kommer vara ovant, men det ska nog gå bra, säger Lagergren.
U21-laget, ja. Den nya vägen upp i a-laget. Som spelare i Medskogsbron under fjolåret känner Stefan Lagergren väl till de allra flesta spelarna i den nya talangkonstellationen. Frågan är vem han tror är näste man att ta steget upp i a-truppen.
- Fredrik Broman var bra ifjol när han fick chansen. Men det finns ju så många mittfältare som ”låser” den positionen i a-lagstruppen. Granit (Buzuku) tycker jag borde få chansen. Jag tycker han borde ha fått varit upp redan ifjol och i alla fall tränat med a-laget, säger han.
Vad tror vi om pirkt.blogg.se:s egen bio- samt filmexpert Johan "Iidel" Ödmarks framtid?
- Jag hoppas han utvecklar både dykskotten och tekniken ytterligare, då kommer det att gå riktigt bra. Det känns som att han måste ta klivet nu. Kapaciteten har han.
Samtidigt som mina frågor börjar rinna ut och min spontana intervjuteknik börjar visa sig obefintlig så kommer Peter Larsson, GIF Sundsvalls klubbchef, och knackar på dörren. Det är dags för nya, kanske viktigare - kanske inte, möten i rummet och vi får snällt flytta på oss. Vi hinner med en sista fråga.
Kan du utlova en comeback i Kubikenborgs stolta IF i framtiden?
- Jag minns i när jag gick i åttan eller nian och skrev på ett kontrakt som Emil Norrman la fram där det stod att jag skulle återvända till Kuben. Men eftersom jag gjorde kontraktsbrott då och blev kvar i GIF vågar jag inte lova något nytt nu.
Vi går så sakteliga mot omklädningsrummet för att se när Robert Mambo Mumba och Kali Ongala gör upp över en pingismatch för hundraelfte gången den här veckan, samt byta om inför veckans sista träning.
Jag går alltså sida vid sida med GIF:s nye unga målvakt - en hockeykille som helst vill spela forward.
Men ta mitt, Jan Majlards ende sons, ord på det; den här 179 centimeter långa spjuvern kommer stoppa många bollar för GIF Sundsvalls a-lag i framtiden.
Åtta (inte tio) snabba:
Sommar Vinter
Fotboll Hockey
Forward Målvakt
Skruvskott Dykskott
GIF Kuben
Utgång "Pass" Hemmakväll
”Skönsmonbög” Flickvän
Paradise Hotel Sportnytt
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division.
hang 'em,
Hängning tillåts i orientering
| Publicerad 4 februari 2010 - 13:52 Uppdaterad 4 februari 2010 - 15:12 |
Att följa efter någon i stället för att på egen hand hitta kontroller inom orientering kallas hängning och har varit förbjudet. Tills nu.
Internationella orienteringsförbundet menar att det inte går att kontrollera att regeln följs och bör därför tas bort.
Regeländringen strider mot orienteringens urgamla devis om att sporten ska innebära "självvald väg i skog och mark" och de nordiska orienteringsförbunden rasar.
-Tar man bort regeln om hängning tar man bort en av grundpelarna, säger Jan-Anders Gredeskog, chef för svenska orienteringsförbundet till tidningen Skogssport, skriver TT.
Nu riskerar det bli olika regler på svensk respektive internationell nivå.
Jaha. Där rök väl alla Sveriges medaljchanser i orientering för all framtid. För är det något vi rasbiologer vet om den svarta rasen så är det att de är bättre än den vite mannen på att löpa långa sträckor.
Och ursäkta mig om jag har en väldigt platt syn på den ädla orienteringssporten; men om man tar bort kartläsarmomentet, som alltid varit min akilleshäl som skolorienterare, så är det väl bara ren och skär löpning kvar?
Idag efter träningen skulle jag och Lagrélls ende låna en bil och bege oss till Lasses Matstuga. Men först skulle Lagréll utföra några "personal buisness", som han så nördigt uttryckte det, på stan.
Jag skulle således vänta på honom i fem minuter och skulle samtidigt passa på att låna en bil av någon på GIF-kansliet.
Jag hade inte min mobil med mig, men vi tänkte att det skulle nog lösa sig ändå.
Det gjorde det förstås inte. Vi stötte inte på varandra något mer under dagen.
Och frågan är förstås; hur fan klarade man sig för 20 år sedan - när var man inte ägde en mobiltelefon?
Folk kan inte ha träffats på andra ställen än i hemmets trygga. Det går ju inte.
Nåväl; slutet gott, allting gott, som man brukar säga när man lånar en telefon på GIF-kanslit, ringer sin far som kommer och hämtar upp en, hämtar en matlåda innehållandes fläskfilé med stekt potatis på Lasses Matstuga och sedan åker hem.
Och som jag alltid brukar säga för att sammanfatta dylika händelseförlopp, i det här fallet riktat mot Lagréll:
Hellre en matlåda från Lasse i handen än en klassdam på kroken.
Vi var ute och skottade uppfarten vid halv fyra idag. Det har man ju mycket för.
Nu har det vräkt ner nya mängder och den tidigare skottningen är som ogjord.
Så vi ger oss väl ut igen.
Om Kung Bore eller annan väderansvarig är en av alla dem som nyss fått upp ögonen för denna blogg så kan jag komma med ett litet förslag:
Lägg ner snön nu. Det räcker.
Medan vi premiärspelade en kvart i a-laget i träningsmatchen mot Brommapojkarna så slog Manchester United Arsenal med 3-1 på Emirates. Vi såg höjdpunkterna först nu.
Löpningen som Wayne Rooney gör innan Nani spelar fram honom till 2-0-målet tycker jag visar vad fotbollskondition på den allra högsta nivån innebär. Svenska fotbollsspelare kan säkert vara några av världens bästa när det gäller att löpa Coopertest. En allsvensk innermittfältare löper kanske en eller två kilometer längre mot Brommapojkarna borta än vad Andrés Iniesta gör i en Champions League-final.
Men hur löper de egentligen?
Hur många allsvenska anfallare skulle ta den där sextiofemmeterslöpningen i konstant maxfart och samtidigt ha nog med kraft kvar i lungorna, benen och hjärnan för att kunna placera dit bollen distinkt i den bortre gaveln?
Till syvende och sist blev vi riktigt rastlösa på kvällskvisten och skickade SMS både hit och dit om att hitta på något.
Det blev ingenting av det. Istället såg vi Timrå IK sno åt sig en bortapoäng av HV71.
Vi har så fantastiskt tråkigt på kvällarna. Ska det vara så? Ett fotbollspass, därefter total stiltje?
Nej, imorgon ska vi nog pallra oss ut och se Laleh på Stadshuset. Det ser ut som vi kan få ett obeskrivligt välbehövligt tillskott i penningpungen inom kort.*
*= Nej, pengarna kommer inte ifrån något sorts fotbollskontrakt, ST och övriga undrande.
Aldrig, aldrig ensam.
Alltid ensam här.
vaffödådå,
Just när farmor och farfar var på väg hem efter att ha lämnat över den oförtjänta a-lagskladdkakan ringer telefonen.
"Hej, det är Fredrik Lindahl på Sundsvalls Tidning".
Jaha, tänker jag för mig själv. Ska de ringa och kolla upp ett och annat angående min påstådda uppflyttning? Ska de bedriva riktig journalistik med riktiga fakta i morgondagens tidning?
Nej, så var inte fallet. Det var istället så att Erik Karlsson, en av Sveriges snabbaste män och tillika min före detta klasskamrat på journalistprogrammet, hade blivit intervjuad av nämnde Lindahl om hur det går att kombinera studier på hög nivå med elitidrott.
Då hade tydligen denne Karlsson, som även är en skicklig sportsbettare och går under smeknamnet "Degen" på Gamblers vardag, berättat att han hade en klasskamrat som tagit studieuppehåll på grund av sin idrott.
Det exemplet var då jag.
Jag var inte alls särskilt sugen att ställa upp i någon som helst sportrelaterad artikel i ST, främst på grund av det faktum att vi frilansat för Dagbladet i ett par år. Vi vill med andra ord inte bjuda konkurrenten på material till en artikel.
Men Lindahl, som tidigare arbetat på ST-sporten, försäkrade mig om att texten inte skulle publiceras på sportsidorna utan i den vanliga tidningen. Och då var det väl lugnt. Jag bryr mig inte om hur Sundsvalls Tidning i stort ser ut då jag alltid slänger upp andradelens nöjessidor och läser därifrån fram till sportens resultatbörs.
Vi hade väl dock inte så mycket att säga. "Det gick inte att kombinera", "jag valde att satsa på fotbollen", "jag kan ju alltid ta upp studierna sen" och så vidare.
Kanske är Lindahl så pass elak att han vinklar det som att vi är dum i huvudet, alternativt efterbliven. Något sånt här:
Han hoppade av skolan - utan kontrakt
19-årige Erik Löfgren valde att hoppa av journalistprogrammet på Mittuniversitetet för att satsa på fotbollen.
Problemet för den unge mittbacken är att han inte har eller vet om han kommer att få något kontrakt.
Erik Löfgren hoppade i januari av journalistutbildningen efter bara ett halvår.
Nu vill den glade men förmodligen lätt efterblivne pojken satsa på det han tycker är roligast, nämligen fotbollen.
Har du något kontrakt, Erik?
- Nej, det har jag inte, säger han.
Kommer du att få något kontrakt, tror du?
- Öh... Jag vet inte.
Hur tjänar du dina pengar då?
- Jag tjänar inga pengar.
Varför hoppade du av skolan?
- För att fotboll är roligt.
Äh.
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
"Hej, det är Fredrik Lindahl på Sundsvalls Tidning".
Jaha, tänker jag för mig själv. Ska de ringa och kolla upp ett och annat angående min påstådda uppflyttning? Ska de bedriva riktig journalistik med riktiga fakta i morgondagens tidning?
Nej, så var inte fallet. Det var istället så att Erik Karlsson, en av Sveriges snabbaste män och tillika min före detta klasskamrat på journalistprogrammet, hade blivit intervjuad av nämnde Lindahl om hur det går att kombinera studier på hög nivå med elitidrott.
Då hade tydligen denne Karlsson, som även är en skicklig sportsbettare och går under smeknamnet "Degen" på Gamblers vardag, berättat att han hade en klasskamrat som tagit studieuppehåll på grund av sin idrott.
Det exemplet var då jag.
Jag var inte alls särskilt sugen att ställa upp i någon som helst sportrelaterad artikel i ST, främst på grund av det faktum att vi frilansat för Dagbladet i ett par år. Vi vill med andra ord inte bjuda konkurrenten på material till en artikel.
Men Lindahl, som tidigare arbetat på ST-sporten, försäkrade mig om att texten inte skulle publiceras på sportsidorna utan i den vanliga tidningen. Och då var det väl lugnt. Jag bryr mig inte om hur Sundsvalls Tidning i stort ser ut då jag alltid slänger upp andradelens nöjessidor och läser därifrån fram till sportens resultatbörs.
Vi hade väl dock inte så mycket att säga. "Det gick inte att kombinera", "jag valde att satsa på fotbollen", "jag kan ju alltid ta upp studierna sen" och så vidare.
Kanske är Lindahl så pass elak att han vinklar det som att vi är dum i huvudet, alternativt efterbliven. Något sånt här:
Han hoppade av skolan - utan kontrakt
19-årige Erik Löfgren valde att hoppa av journalistprogrammet på Mittuniversitetet för att satsa på fotbollen.
Problemet för den unge mittbacken är att han inte har eller vet om han kommer att få något kontrakt.
Erik Löfgren hoppade i januari av journalistutbildningen efter bara ett halvår.
Nu vill den glade men förmodligen lätt efterblivne pojken satsa på det han tycker är roligast, nämligen fotbollen.
Har du något kontrakt, Erik?
- Nej, det har jag inte, säger han.
Kommer du att få något kontrakt, tror du?
- Öh... Jag vet inte.
Hur tjänar du dina pengar då?
- Jag tjänar inga pengar.
Varför hoppade du av skolan?
- För att fotboll är roligt.
Äh.
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
vafan...
Igår tyckte vi att SVT drog upp en relativt usel nyhet till alldeles för stora proportioner.
Men... vafan är då det här? Eftersom Sundsvalls Tidning inte lagt upp artikeln på nätet skriver jag av familjens morgontidningsexemplar:
Löfgren får chansen i GIF
Sundsvall (ST)
Dom som skriver ljuger.
Allt är tvärtom.
Men... vafan är då det här? Eftersom Sundsvalls Tidning inte lagt upp artikeln på nätet skriver jag av familjens morgontidningsexemplar:
Löfgren får chansen i GIF
Sundsvall (ST)
I helgen tappade GIF Sundsvall sin mittback Erkan Saglik till turkiska Kocaelispor.
Ersättaren hittar man i de egna leden.
Mittbackstalangen Erik Löfgren flyttas upp i A-truppen.
19-åringen spelade ifjol med GIF:s talanglag Medskogsbron.
- Han är uppflyttad och kommer att konkurrera med Brink och Ek till att börja med. Sen får vi se vad som händer, säger GIF-tränaren Sören Åkeby.
Även mittfältstalangen Pontus Silfver ser ut att få chansen i A-truppen i år.
När inte ens nyhetens huvudperson förstår innebörden i notisen så har man endera gjort ett helt fantastiskt grävningsarbete eller ett infernaliskt uselt.
Eftersom det här är skrivet av någon av de journalistiska hjärnorna (jag tippar på yrkesfabuleraren Fredrik Jonsson då han skrivit övriga GIF-texter på samma sida) på Sundsvalls Tidnings sportredaktion så är det självklart det sistnämnda.
Vad är nyheten?
Har jag fått ett a-lagskontrakt?
Nej.
Har jag nyligen flyttat upp i a-laget?
Nej. Mig veterligen har jag tränat med a-laget och enbart a-laget sedan slutet av oktober.
Är det ett klargörande och glasklart citat de har fått?
Nej. Vilka ska jag konkurrera med efter ett tag? Vad får vi se?
Varför står inte Lagrélls ende samt Jon-Eric Krantz, som mig veterligen är med och tränar med a-laget på samma premisser som mig, med i texten?
Jag vet inte alls.
Jag förstår ingenting.
Vad jag däremot förstår, då det är ett helt sant fakta, är att min farmor och farfar gick i snöoväder och bitkyla hela vägen upp till Södermalms höjder med en nybakad kladdkaka i handen. För att celebrera att jag fått ett a-lagskontrakt.
Dessutom har jag mottagit ett antal gratulationer från olika parter under dagen. Gratulationer jag vänligen men bestämt tvingats avfärda.
Jag vidhåller vid det jag sagt tidigare;
Det senaste jag hörde från Cain var följande som svar på frågan "ska vi ha något snack snart?":
- Inte den här veckan. Men vi ska snacka i februari, Löfgren.
Jag vidhåller också det jag tyckt sedan en handfull år sedan:
Riktiga lokala sportnyheter läser man i Dagbladet.
Dom som skriver ljuger.
Allt är tvärtom.
hopplock,
Foto: Redworks Broadcast
Kronprinsessan Victoria blir alltså Barbiedocka, och hela västvärlden har en gemensam undran;
Vart är hakan?
Det här tycker jag är lite roligt:
Idag ringde Matte P och berättade att någon signerat en kommentar till Rolles krönika i ST med Benny Guldfot. Detta ska inte förväxlas med mig, eftersom jag inte skrivit det.
Ex-giffaren Benny Mattsson förknippar sig själv så mycket med den gamla seriefiguren Benny Guldfot att han måste gå ut med en dementi på sin blogg varje gång någon använder pseudonymen - som för all del måste vara ganska känd bland medelålders män som prenumererade på Buster när de var yngre - på något forum. Även i kommentarfältet till Rolles krönika finner vi en kommentar från den blonde IFK-anfallaren:
Skrivet 2 feb 2010 13:56 av Benny Mattsson
Jag har tidigare spelat i Gif och vill inte blandas ihop med personens kommentarer som går under namnet Benny Guldfot.
Och allt detta på grund av att han fick bollen på sig, ståendes på Söderstadions ena mållinje. Ett mål som betydde Gefle-seger med 1-0 mot Hammarby och Benny Mattsson blev, för en dag trodde vi andra, Benny Guldfot med hela svenska folket då Sportbladet självklart passade på att nyttja Guldfotsvinkeln.
Nåja. Jag finner det lite roligt.
En fråga: om man inte har mer än absolut existensminimum på sitt bankkort, borde man inte ändå trotsa allt förnuft och all sans och gå och se Laleh på Stadshuset på fredag?
Jag tror det lutar åt det.
Mycket för Bjurö klubb.
Till sist. Det är sällan SVT skrapar fram några helt egna nyheter. Men idag, då kom den. Bomben. Lanserad av ingen mindre än yrkesskojaren Micke Leijnegard.
Är ni redo? Sitter ni ner?
Det var inte Rolle Nilsson som gjorde 1-1-målet mot Norge senhösten -91. Det var Tomas Brolin.
Ni satt ner, va? Jag är inte ute efter att skada er.
Bollen tog i ryggen på Brolin som därför ska räknas som sista målskytt. Och nu vill Tompa, 19 år senare, tillskriva sig själv målet som i så fall skulle räknas som hans 27:e landslagsmål.
Detta gjorde Sportnytt ett långt inslag om.
Jo.
På riktigt.
Och säg att jag tycker det behövs många fler som hon hon bär en doft av nåt som är större. Och du förresten en sak till kan du komma ihåg: jag vet hon tror mitt hjärta är en död och iskall sten säg att inget kunde vara mera fel än just det.
okynnesledighet,
I och med att vi har klarat av denna mördaronsdag med livhanken i behåll kan man på ett sätt säga att vi är väldigt nära helgen. Imorgon har vi bara en fotbollsträning fri från löpning att avklara, och under fredagen är morgonträningen tydligen även den fri från löpning - detta då Åkeby inte vill att vi ska löpa på Nordichallens usla underlag. Ett styrkepass senare är det helg.
Så vi är relativt nära helgen.
Men andra, ja, de är redan där av någon anledning.
Kan någon förklara för mig varför Hedbergskas elever tilldelas något sorts långledigt från och med idag?
Det är väl inte Kristi Flygarhelg? Nej, det tror jag bestämt inte.
De törstiga studenterna-to-be får helt sonika bara en långhelg som upplagd för utgångar, läskning och klassgemenskap.
Vi fick minsann ingen dylik okynnesledighet under vår studentupptakt ifjol vår medan man fortfarande var sugen på att gå ut i Sundsvalls stad. Icke.
Hur ska man tolka det? Att skolan uppviglar till läskning och utgångar på såväl onsdagar som torsdagar?
Har Davve fått en mer betydande ställning, månne?
Du skolka från livet,
natt efter natt.
Så vi är relativt nära helgen.
Men andra, ja, de är redan där av någon anledning.
Kan någon förklara för mig varför Hedbergskas elever tilldelas något sorts långledigt från och med idag?
Det är väl inte Kristi Flygarhelg? Nej, det tror jag bestämt inte.
De törstiga studenterna-to-be får helt sonika bara en långhelg som upplagd för utgångar, läskning och klassgemenskap.
Vi fick minsann ingen dylik okynnesledighet under vår studentupptakt ifjol vår medan man fortfarande var sugen på att gå ut i Sundsvalls stad. Icke.
Hur ska man tolka det? Att skolan uppviglar till läskning och utgångar på såväl onsdagar som torsdagar?
Har Davve fått en mer betydande ställning, månne?
Du skolka från livet,
natt efter natt.
mojja, mojja, mojja,
Vi slog upp våra skeva gröna redan vid 07.30 imorse. Vi hade nämligen under gårdagen upptäckt att vår stortånagel var sönderstampad och tänkte helt sonika rådfråga vår ömma moder vad man ska göra åt en dylik åkomma. Vi har nämligen, mycket på grund av vår trippande och försiktiga spelstil, aldrig råkat ut för en bruten stortånagel förr.
Men min mor har inga svar. Så vi lägger oss tillbaka i den steglöst ställbara för att vila oss lite. Vi vet att det andra alarmet (man måste alltid ha åtminstone två) går igång 07:50.
Alarmet slår igång, vi vaknar omgående men känner att vi fortfarande vill dra oss några minuter. Vi stänger inte av radioljudet utan låter det fortsätta med sitt höga skrålande.
Min far kommer in och säger åt en att sänka ljudet då min syster ligger och sover i rummet intill. Sagt och gjort; vi skruvar ner ljudet betänkligt. Därpå lägger vi åter huvudet mot kudden.
Och ja, ni förstår ju själv. Så kan man inte göra.
Tio minuter efter utsatt tid stövlar vi in i gula villan och jag tror inte jag kunnat valt en sämre dag på hela året att komma för sent. Vi möts av en total tystnad men hinner inte ens drömma om att det är uppskjutet eller inställt förrän man ser Sören Åkebys anlete blicka tomt mot en från långsidan på det långa frukostbordet.
Vi drar av oss jackan, vantarna och mössan och går - med total morgonfrilla samt sånt där sömngrums alla möjliga och omöjliga ögonvråer - in i rummet. Där står Erik Bäcklund, ordförande, samt Peter Larsson, klubbchef, vid en tavla och pratar inför hela spelartruppen.
"Hallå. Ursäkta". Sätter oss ner. Tittar med skamsna ögon mot Åkeby som genast tar högerhanden och slevar i luften framför munnen - det internationella tecknet för "gå och hämta lite frukost".
Så vi är tvungen att resa oss igen, sno ihop två mackor av de ost-, tomat- och skinkbitar som blivit över, och därpå gå tillbaka och sätta oss.
Dagen kunde nog inte ha börjat mycket sämre.
Bäcklund, Larsson samt alla de tre sportcheferna gick igenom lite hur de såg på olika saker, främst kontraktssituationen med Ari, Hannes och Billy. Och visst förstår man deras sida, att klubben behöver få in pengar för spelare som tagit utvecklingssteg framåt i GIF. Men avstängning från alla matcher med ett helt år kvar på kontraktet? Inte i min bok.
Om dagen började dåligt så fortsatte hela förmiddagen i samma usla tecken.
Vi ungdomar brukar bli refererade till som "chips" av tränare Åkeby. Gott så.
Men idag var jag ett sånt där blekt, lättsaltat och smaklöst chips som en tamiller slickat rent från alla saltkorn med sin sträva tunga och därpå lagt tillbaka i chipsskålen.
Totalt intetsägande, kasst och meningslöst. Man uppträdde som en fullblodsjunior, och det är för dåligt. Jag gillar inte smålagsspelet sex mot sex, och det märks alldeles för tydligt. Det blir så ofantligt svårt att spela i en tvåbackslinje när motståndarlagets mittfältare tar löpningar in bakom medan man själv har en markering och offsideregeln är satt ur spel.
Dessutom var dagens Boltonlöpningar ännu jobbigare än brukligt. Herr Åkeby menade att han använde samma tidtagarur som alltid - men då torde han ha bytt batterier. För tolv sekunder idag gick så mycket snabbare än i måndags och alla gånger innan dess.
Fredrik Broman, född -91 och även känd som Darren Fletchers ende arvtagare, var med på dagens träning. Han fick dock kliva av efter blott halva matchandet då han hade ådragit sig en migränattack.
Jag och Lagrélls ende var idag äntligen tillbaka där vi hör hemma lunchtid - på Lasses förnämliga matstuga. Cain och Peter Larsson väntade vid ett bord med dubbla häften matkuponger, så nu har vi mat för åtminstone månaden ut.
Utöver matbiljetter frågade vi Cain när vi skulle ha nästa möte om eventuella kontrakt. "Vi ska prata i februari, Löfgren. Men inte den här veckan", blev svaret.
Peter Larsson gav dessutom en känga till Sundsvalls Tidning, samtidigt som han tyckte bättre om Dagbladets rapportering de senaste veckorna.
"Dagbladet ringer ju upp en och ber om ens syn på saker och ting. Men den här Rolle Engström, han bara skriver som han vill han".
Det har han alldeles rätt i. Jag tyckte att det fanns en del oklara sanningar i Rolles krönika häromdagen och undrade ifall han verkligen fått de uppgifterna säkerställda från någon i GIF-ledningen. Det hade han förstås inte.
Nåväl. Vi hann förbi Intersport där Lagréll fortsätter att plocka ut nya satser målvaktshandskar med en opiumknarkares frekvens. Vi nöjde oss med att på GIF:s räkning plocka ut ett par benskydd av yppersta märke.
Därefter var det dags för veckans kanske allra tyngsta pass - dynamisk uthållighetsträning med Pelle Ljungström i Bergsåkerskolans gymnastiksal.
Det var som väntat jobbigt. Roligast var som alltid när Robert Mambo Mumba ledde den afrikanskinspirerade uppvärmningen som bara han och Kali behärskar. Hela laget hoppar runt och gör tillsammans taktfasta rörelser samtidigt som RMM skriker "mojja, mojja, mojja"*. Alla fyller därefter i med ett bestämt "MOJJA". Samma sak med "pato, pato, pato" - "PATO", med flera, med flera.
Allt ebbar ut i en stegring av såväl hoppandet som skrikandet, där alla till slut samlas i en skrikande och dansande gröt centralt. Mycket roligt och, inbillar jag mig, stärkande för lagsammanhållningen.
Hur ska det gå ifall båda Mambo och Kali Ongala lämnar? Kenyanen samt tanzaniern är ju de som, med sina inofficiella afrikanska mästerskap i pingis, håller uppe stämningen kanske allra bäst i truppen.
Nåväl. Cirkelfysträningen avverkades och efter diverse avslappningsövningar bestämde sig Pelle Ljungström för att hålla ett litet kemiföredrag. Jag tror han hann avverka 100 poäng Naturkunskap i sitt lilla tal och det var aminosyror hit, ensymer dit och kalciumjoner både här och där.
Nu är denna djävulens påfund till fotbollsonsdag avklarad och när man kommer hem till ett tomt hem och kan spela Fibes Oh Fibes nya (nåja) skiva 1987 på högsta volym - ja, då känner man sig inte ens särskilt sliten.
Jag tror det var allt. Och jag behövde inte ens mer än 18 632 tecken för att beskriva det. Imponerande kortfattat.
* = Jag kan inte afrikanska flytande så jag är osäker på stavningen. Men det låter så.
Och jag,
vill ha dig.
Men min mor har inga svar. Så vi lägger oss tillbaka i den steglöst ställbara för att vila oss lite. Vi vet att det andra alarmet (man måste alltid ha åtminstone två) går igång 07:50.
Alarmet slår igång, vi vaknar omgående men känner att vi fortfarande vill dra oss några minuter. Vi stänger inte av radioljudet utan låter det fortsätta med sitt höga skrålande.
Min far kommer in och säger åt en att sänka ljudet då min syster ligger och sover i rummet intill. Sagt och gjort; vi skruvar ner ljudet betänkligt. Därpå lägger vi åter huvudet mot kudden.
Och ja, ni förstår ju själv. Så kan man inte göra.
Tio minuter efter utsatt tid stövlar vi in i gula villan och jag tror inte jag kunnat valt en sämre dag på hela året att komma för sent. Vi möts av en total tystnad men hinner inte ens drömma om att det är uppskjutet eller inställt förrän man ser Sören Åkebys anlete blicka tomt mot en från långsidan på det långa frukostbordet.
Vi drar av oss jackan, vantarna och mössan och går - med total morgonfrilla samt sånt där sömngrums alla möjliga och omöjliga ögonvråer - in i rummet. Där står Erik Bäcklund, ordförande, samt Peter Larsson, klubbchef, vid en tavla och pratar inför hela spelartruppen.
"Hallå. Ursäkta". Sätter oss ner. Tittar med skamsna ögon mot Åkeby som genast tar högerhanden och slevar i luften framför munnen - det internationella tecknet för "gå och hämta lite frukost".
Så vi är tvungen att resa oss igen, sno ihop två mackor av de ost-, tomat- och skinkbitar som blivit över, och därpå gå tillbaka och sätta oss.
Dagen kunde nog inte ha börjat mycket sämre.
Bäcklund, Larsson samt alla de tre sportcheferna gick igenom lite hur de såg på olika saker, främst kontraktssituationen med Ari, Hannes och Billy. Och visst förstår man deras sida, att klubben behöver få in pengar för spelare som tagit utvecklingssteg framåt i GIF. Men avstängning från alla matcher med ett helt år kvar på kontraktet? Inte i min bok.
Om dagen började dåligt så fortsatte hela förmiddagen i samma usla tecken.
Vi ungdomar brukar bli refererade till som "chips" av tränare Åkeby. Gott så.
Men idag var jag ett sånt där blekt, lättsaltat och smaklöst chips som en tamiller slickat rent från alla saltkorn med sin sträva tunga och därpå lagt tillbaka i chipsskålen.
Totalt intetsägande, kasst och meningslöst. Man uppträdde som en fullblodsjunior, och det är för dåligt. Jag gillar inte smålagsspelet sex mot sex, och det märks alldeles för tydligt. Det blir så ofantligt svårt att spela i en tvåbackslinje när motståndarlagets mittfältare tar löpningar in bakom medan man själv har en markering och offsideregeln är satt ur spel.
Dessutom var dagens Boltonlöpningar ännu jobbigare än brukligt. Herr Åkeby menade att han använde samma tidtagarur som alltid - men då torde han ha bytt batterier. För tolv sekunder idag gick så mycket snabbare än i måndags och alla gånger innan dess.
Fredrik Broman, född -91 och även känd som Darren Fletchers ende arvtagare, var med på dagens träning. Han fick dock kliva av efter blott halva matchandet då han hade ådragit sig en migränattack.
Jag och Lagrélls ende var idag äntligen tillbaka där vi hör hemma lunchtid - på Lasses förnämliga matstuga. Cain och Peter Larsson väntade vid ett bord med dubbla häften matkuponger, så nu har vi mat för åtminstone månaden ut.
Utöver matbiljetter frågade vi Cain när vi skulle ha nästa möte om eventuella kontrakt. "Vi ska prata i februari, Löfgren. Men inte den här veckan", blev svaret.
Peter Larsson gav dessutom en känga till Sundsvalls Tidning, samtidigt som han tyckte bättre om Dagbladets rapportering de senaste veckorna.
"Dagbladet ringer ju upp en och ber om ens syn på saker och ting. Men den här Rolle Engström, han bara skriver som han vill han".
Det har han alldeles rätt i. Jag tyckte att det fanns en del oklara sanningar i Rolles krönika häromdagen och undrade ifall han verkligen fått de uppgifterna säkerställda från någon i GIF-ledningen. Det hade han förstås inte.
Nåväl. Vi hann förbi Intersport där Lagréll fortsätter att plocka ut nya satser målvaktshandskar med en opiumknarkares frekvens. Vi nöjde oss med att på GIF:s räkning plocka ut ett par benskydd av yppersta märke.
Därefter var det dags för veckans kanske allra tyngsta pass - dynamisk uthållighetsträning med Pelle Ljungström i Bergsåkerskolans gymnastiksal.
Det var som väntat jobbigt. Roligast var som alltid när Robert Mambo Mumba ledde den afrikanskinspirerade uppvärmningen som bara han och Kali behärskar. Hela laget hoppar runt och gör tillsammans taktfasta rörelser samtidigt som RMM skriker "mojja, mojja, mojja"*. Alla fyller därefter i med ett bestämt "MOJJA". Samma sak med "pato, pato, pato" - "PATO", med flera, med flera.
Allt ebbar ut i en stegring av såväl hoppandet som skrikandet, där alla till slut samlas i en skrikande och dansande gröt centralt. Mycket roligt och, inbillar jag mig, stärkande för lagsammanhållningen.
Hur ska det gå ifall båda Mambo och Kali Ongala lämnar? Kenyanen samt tanzaniern är ju de som, med sina inofficiella afrikanska mästerskap i pingis, håller uppe stämningen kanske allra bäst i truppen.
Nåväl. Cirkelfysträningen avverkades och efter diverse avslappningsövningar bestämde sig Pelle Ljungström för att hålla ett litet kemiföredrag. Jag tror han hann avverka 100 poäng Naturkunskap i sitt lilla tal och det var aminosyror hit, ensymer dit och kalciumjoner både här och där.
Nu är denna djävulens påfund till fotbollsonsdag avklarad och när man kommer hem till ett tomt hem och kan spela Fibes Oh Fibes nya (nåja) skiva 1987 på högsta volym - ja, då känner man sig inte ens särskilt sliten.
Jag tror det var allt. Och jag behövde inte ens mer än 18 632 tecken för att beskriva det. Imponerande kortfattat.
* = Jag kan inte afrikanska flytande så jag är osäker på stavningen. Men det låter så.
Och jag,
vill ha dig.
to sum it up,
Kristian Ek, 20, gick år 2008 ut på Skvaderns sorgliga substitut till trappa - någon form av Securitasbalkong - med 20.0 i betygssnitt. Från Naturkunskapsprogrammet.
För ett tiotal minuter sedan satt han och lyssnade till Tilde Fröling som just skulle avsluta säsongen i Paradise Hotel:
"Här har ni varsin pistol. Med dessa i handen ska ni gå med ryggarna mot varandra på den här pengamattan".
Jag vet inte alls jag. Jag hoppas att det återfinns åtminstone en holländare i producentteamet. Det måste vara så. Choko-Dutch kanske även här har en klåfingrig näve i syltburken.
Och vafan... har man nu redan knullat runt i teve och samtidigt för lång framtid blivit Paradise Hotel-Patrik med hela Sveriges unga generation - ja, då kan man väl för fan passa på att tjäna så mycket pengar som möjligt på det hela.
Man behöver inte vara Jakob Wiklander eller dylik spelteoretiker för att inse att det finns värde i att skjuta någon i ryggen för 250 000 kronor extra.
Se på mig nu, vad tycker du? Ensam är stark, vilket jävla skitsnack Självdestruktiv, allting har sitt pris Ingen lever ditt liv och luften är fri
dagens i-landsproblem,
Här sitter man och ser på en ypperligt intressant dokumentär om två döva människor som i pensionsstadiet ska få genomgå en operation där man implanterar så att de kan höra.
En väldigt rörande och fin dokumentär som får en att värdera sin livssituation ännu lite mer kanske.
Men så... som alltid...
... SÅ SKA DOM HÅLLA PÅ OCH VISA HELA JÄVLA ÖRONOPERATIONEN MED MASSA SKÄRANDE, BORRANDE OCH ÄCKEL.
VEM FAN VILL SE SÅNT?!
ÄR DET TÄNKT ATT MAN SKA VARA TVUNGEN ATT SITTA I FEM MINUTER OCH HÅLLA FÖR ÖGONEN?!
SKULLE NÅGON SAKNA OPERATIONSDETALJERNA OM MAN KLIPPTE FRÅN FÖRE INGREPPET TILL EFTER?! I SÅ FALL; VILKA ÄR DE MÄNNISKORNA?! NAME NAMES.
Jag blir arg på riktigt. Det är så onödigt.
Nu ska jag se sista fem av Paradise Hotel. Man kan inte vara en paria vid morgondagens frukostbord.
Ta min hand, jag följer dig,
vi ska åt samma håll.
En väldigt rörande och fin dokumentär som får en att värdera sin livssituation ännu lite mer kanske.
Men så... som alltid...
... SÅ SKA DOM HÅLLA PÅ OCH VISA HELA JÄVLA ÖRONOPERATIONEN MED MASSA SKÄRANDE, BORRANDE OCH ÄCKEL.
VEM FAN VILL SE SÅNT?!
ÄR DET TÄNKT ATT MAN SKA VARA TVUNGEN ATT SITTA I FEM MINUTER OCH HÅLLA FÖR ÖGONEN?!
SKULLE NÅGON SAKNA OPERATIONSDETALJERNA OM MAN KLIPPTE FRÅN FÖRE INGREPPET TILL EFTER?! I SÅ FALL; VILKA ÄR DE MÄNNISKORNA?! NAME NAMES.
Jag blir arg på riktigt. Det är så onödigt.
Nu ska jag se sista fem av Paradise Hotel. Man kan inte vara en paria vid morgondagens frukostbord.
Ta min hand, jag följer dig,
vi ska åt samma håll.
det röda guldet,
Denna syn är en ren och skär fröjd för ögat; ett granatäpple är färdigskalat och redo att inmundigas.
Hade färska granatäpplen sålts färdigskalade och klara tror jag kilopriset hade legat i paritet med guld, saffran och finkokain.
Är det någon yngling där ute som tänkte sälja jordgubbar för att försörja sig i sommar så kan du, ifall du inte får något försäljarjobb av Finnerödja, tänka om. Sälj istället färdigskalade granatäpplen i en skål.
Jag lovar att, ifall jag kan skrapa ihop nog med sekiner för ett drägligt liv, finansiera hela verksamheten genom troget granatäppelpundande.
Och min tunna karaktär bara vrider och vänder sig, och vill va en bättre man för dig. Ett smartare drag en lösning En lanterna på din gungande båt ja, jag vet att jag sluter igen.
giffarnana,
Trött och seg som ett rådjurskid som legat och gassat i ett rävgryt en vinter pallrade vi oss imorse ner till frukosten i gula villan.
Runt borden snackades det som brukligt om gårdagens Paradise Hotel-avsnitt och vi var som alltid hopplöst efter. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att hänga med och såg två raka avsnitt för någon vecka sedan - men det höll inte längre än så.
Bättre hängde vi dock med på dagens träning. Mitt lag vann tvålagsspelet och vi skötte oss i mina ögon bra. Inga misstag som under gårdagen. Skönt å.
Dessutom var det idag tisdag, denna välsignade dag, vilket betyder att träningen avslutas direkt efter spel, nerjogging och stretch. Med andra ord utelämnas de fruktade Boltonlöpningarna.
Men arbetsdagen var, till skillnad från den genomsnittliga tisdagen, inte slut där.
Lagfotografering i Nordichallen väntade efter att vi varit uppe i Arenarestaurangen och slevat i oss en i sanning sämre carbonarasås byggd i stort sett enbart på grädde och sämre skinkbitar. Ghamil, kockchefen på restaurangen som tidigare skötte matlagningen åt Mimerskolan, verkar tydligen ha tagit med sig ett antal recept från skolmatstiden till sitt nya betalhak.
Jag och Lagréll åt tidigare husmanskost av yppersta märke hos Lasse i dennes matstuga, men de lunchkupongerna är slut. Då vi inte tjänar några pengar, och därigenom är fattiga likt en isländsk krabbfiskare, är dessa lunchkuponger väldigt vitala för att upprätthålla vårt redan spartanska leverne. Så vi påtalade detta för Cain i fredags, och han sa då att vi fick vänta tills på måndag. Då skulle det ha löst sig med nya matbiljetter. Det hade det inte gjort.
Idag skulle Peter Larsson höra av sig innan dagen var till ända. Just nu är klockan 19:27 och vi sitter naglade intill en hittills väldigt tyst telefon.
Denna väldiga brist på finansiella medel ger avtryck i vardagen.
Som på eftermiddagens lagfotografering. Där tryckte vi in oss centralt på den andra raden - med ett par lockar som bara en lika kärleksfull som blind mor kan älska. Jag tror att den officiella frisörtermen för konceptet med alldeles för långt och tjockt hår längs sidorna är cockerspanielöron. Så blir det relativt omgående när jag inte har råd att följa min klipptidscykel.
Men men. Vad viktigare är; vi tryckte in vårt skeva anlete mitt i bilden, intill Naurin. Vi står inte allra längst upp i nåt hörn. Vi sitter inte på stolen längst ut.
Vet ni vad det betyder? Jo, att jag blir väldigt svår att retuschera bort. Och blir jag inte en del av a-truppen kommer folk följaktligen titta på bilden och fråga;
"Det där skevansiktade barnet med cockerspanielöronen mitt i bilden - vem är det?"
Royale i receptionen skulle bli nerringd med frågor från angelägna säsongskortsinnehavare som alla ställer sig ovanstående fråga. Det skulle aldrig hålla. Trycket skulle bli för stort.
Vi kan alltså ha fotat oss in i a-laget. Gott så. Bara vi kommer dit.
Nu, så klart: Mästarnas Mästare på SVT. Vill man sedan ha något att komma med runt frukostborden imorgon är det nog bäst att man trots allt knappar in TV6 vid tiosnåret.
Men det är nåt med dig.
Som att komma hem,
första gången, ja, du sa hej.
Runt borden snackades det som brukligt om gårdagens Paradise Hotel-avsnitt och vi var som alltid hopplöst efter. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att hänga med och såg två raka avsnitt för någon vecka sedan - men det höll inte längre än så.
Bättre hängde vi dock med på dagens träning. Mitt lag vann tvålagsspelet och vi skötte oss i mina ögon bra. Inga misstag som under gårdagen. Skönt å.
Dessutom var det idag tisdag, denna välsignade dag, vilket betyder att träningen avslutas direkt efter spel, nerjogging och stretch. Med andra ord utelämnas de fruktade Boltonlöpningarna.
Men arbetsdagen var, till skillnad från den genomsnittliga tisdagen, inte slut där.
Lagfotografering i Nordichallen väntade efter att vi varit uppe i Arenarestaurangen och slevat i oss en i sanning sämre carbonarasås byggd i stort sett enbart på grädde och sämre skinkbitar. Ghamil, kockchefen på restaurangen som tidigare skötte matlagningen åt Mimerskolan, verkar tydligen ha tagit med sig ett antal recept från skolmatstiden till sitt nya betalhak.
Jag och Lagréll åt tidigare husmanskost av yppersta märke hos Lasse i dennes matstuga, men de lunchkupongerna är slut. Då vi inte tjänar några pengar, och därigenom är fattiga likt en isländsk krabbfiskare, är dessa lunchkuponger väldigt vitala för att upprätthålla vårt redan spartanska leverne. Så vi påtalade detta för Cain i fredags, och han sa då att vi fick vänta tills på måndag. Då skulle det ha löst sig med nya matbiljetter. Det hade det inte gjort.
Idag skulle Peter Larsson höra av sig innan dagen var till ända. Just nu är klockan 19:27 och vi sitter naglade intill en hittills väldigt tyst telefon.
Denna väldiga brist på finansiella medel ger avtryck i vardagen.
Som på eftermiddagens lagfotografering. Där tryckte vi in oss centralt på den andra raden - med ett par lockar som bara en lika kärleksfull som blind mor kan älska. Jag tror att den officiella frisörtermen för konceptet med alldeles för långt och tjockt hår längs sidorna är cockerspanielöron. Så blir det relativt omgående när jag inte har råd att följa min klipptidscykel.
Men men. Vad viktigare är; vi tryckte in vårt skeva anlete mitt i bilden, intill Naurin. Vi står inte allra längst upp i nåt hörn. Vi sitter inte på stolen längst ut.
Vet ni vad det betyder? Jo, att jag blir väldigt svår att retuschera bort. Och blir jag inte en del av a-truppen kommer folk följaktligen titta på bilden och fråga;
"Det där skevansiktade barnet med cockerspanielöronen mitt i bilden - vem är det?"
Royale i receptionen skulle bli nerringd med frågor från angelägna säsongskortsinnehavare som alla ställer sig ovanstående fråga. Det skulle aldrig hålla. Trycket skulle bli för stort.
Vi kan alltså ha fotat oss in i a-laget. Gott så. Bara vi kommer dit.
Nu, så klart: Mästarnas Mästare på SVT. Vill man sedan ha något att komma med runt frukostborden imorgon är det nog bäst att man trots allt knappar in TV6 vid tiosnåret.
Men det är nåt med dig.
Som att komma hem,
första gången, ja, du sa hej.
aldrig ensam,
Det här är dagens låt, om någon undrade.
Kanske får ni även en inblick i västvärldens bästa spellista, jag vet inte riktigt hur dessa Spotify-länkar fungerar.
Aldrig, aldrig ensam.
Alltid ensam här.
LA Sol i konkurs - Marta klubblös,
Världens bästa fotbollsspelare på damsidan, Marta, är från och med i dag klubblös. Hennes Los Angeles Sol lyckades inte räddas undan konkurs.
Marta och de andra spelarna i klubben ägs nu av ligan och kommer att spela för andra lag. På torsdag kommer en draft ske där andra lag i WPS får chansen att välja spelarna.
Först ut i draften är Atlanta Beat, vilket därmed mycket väl kan bli Martas nya klubbadress. Där kan hon få sällskap av tre tidigare Umeåkamrater i Ramona Bachmann, Mami Yamaguchi och Johanna Rasmussen.
Ni som har följt den här bloggen har förhoppningsvis redan läst och begrundat den här krönikan.
Eftersom vi alla vet att Jan Majlard alltid har rätt så kommer i alla fall inte jag bli förvånad om Stefan Andreasson och Håkan Mild ger sig in i en ekonomisk dragkamp om den tekniska brasilianskan.
Det börjar bli dags för de herrallsvenska sportcheferna att inse det Majlard har insett sedan sommaren 2008.
Och om nu Marta blir klar för en allsvensk klubb - ja, då kommer jag inte ens höja på ögonbrynen vid en succé.
Som Majlard själv skriver i sin krönika under OS-spelen i Peking:
"Men jag tror att Marta är bättre än vad de flesta tror. Så bra att hon absolut inte skulle göra bort sig i herrallsvenskan".
"Tvärtom ligger brassans speluppfattning och bollbehandling klart över vad många självgoda och trögfotade män i högsta serien där hemma visar upp".
"2–1-målet, när Marta drog på sig just två tyskor, gav öppna landskap för Cristiane. 3–1 var ändå matchens delikatess. Jag tänkte på ett mål från Mexiko-VM 1986 när en viss Maradona fick Italiens målvakt Galli att väga över på fel ben.
Den här vänsterfotade sydamerikanskan gjorde samma sak när hon i ett hastigt moment petade bollen förbi attackerande backen Stegemann och vrickade in den i bortre gaveln förbi Angerer.
Vem gör sådana mål i allsvenskan?"
Ingen, är förstås svaret, som Majlard antyder med sin stilistiska kvalitet.
Det är dags för Mild, Andreasson och deras herrallsvenska kollegor att ta sitt förnuft till fånga och slå till.
GIF Sundsvall i Superettan då, tänker ni?
Nej, jag känner, likt Majlard, att det vore en lite för låg nivå för brasilianskan. Dessutom stämmer undertecknad alltför väl in på detta Majlardritade scenario:
"Många spelare skulle vara rädda för att bli uppsnurrade och i frånsprungna".
Dom som skriver ljuger.
Allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar.
Skandalen är dom.
måndagen den första februari 2010,
Jag kommer bara få uppleva måndagkvällen den första februari 2010 en enda gång.
Det är väl de flesta, undantaget de allra mest ortodoxa baptistmunkarna, överens om.
Vi kommer aldrig få den här kvällskvisten tillbaka.
Ändå känner vi oss relativt nöjd med att ha legat i en steglöst ställbar med en bärbar i knät, lirandes FM10 med Kents "Röd" via Spotify i högtalarsystemet hela kvällen.
Hade jag varit en stor tänkare hade jag nog kunnat se något sorts mönster i detta faktum. Kunnat tolka det på något sätt. Kommit fram till något. Gjort något åt något.
Men nu är det ju inte en stor tänkare vi vill bli. Vi ska inte ligga och tänka. Vi ska nu sova, kliva upp, äta frukost - och prestera.
Idag gjorde vi en bra träning, fram till sista minuten av spelet då vi med sega ben missade en enkel passningsbrytning och motståndarlaget kunde göra matchens enda mål efter 36 minuters spel.
Det håller inte. Imorgon ska vi prestera en hel träning. Med vårt avbrott på journalistprogrammet har vi relativt mycket på spel just nu.
Jag citerar ur ST:s text om gårdagens match mot BP, angående min och Silfvers insats:
– De sköter sig jättebra. De kommer vi nog ha i truppen som det känns, avslutar Åkeby.
Vi har, med andra ord, ett nog att jobba bort. Förhoppningsvis snarast.
Imorgon är det även tänkt att vi ska prestera rent utseendemässigt då lagfotografering står på agendan. Men då ter sig de sportsliga prestationerna närmare till hands - detta då vi inte haft ekonomin nog att kosta på oss en klippning den föregående månaden.
Jag har suttit för länge för allt som är kvar här,
är ett fotografi.
Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.
Det är väl de flesta, undantaget de allra mest ortodoxa baptistmunkarna, överens om.
Vi kommer aldrig få den här kvällskvisten tillbaka.
Ändå känner vi oss relativt nöjd med att ha legat i en steglöst ställbar med en bärbar i knät, lirandes FM10 med Kents "Röd" via Spotify i högtalarsystemet hela kvällen.
Hade jag varit en stor tänkare hade jag nog kunnat se något sorts mönster i detta faktum. Kunnat tolka det på något sätt. Kommit fram till något. Gjort något åt något.
Men nu är det ju inte en stor tänkare vi vill bli. Vi ska inte ligga och tänka. Vi ska nu sova, kliva upp, äta frukost - och prestera.
Idag gjorde vi en bra träning, fram till sista minuten av spelet då vi med sega ben missade en enkel passningsbrytning och motståndarlaget kunde göra matchens enda mål efter 36 minuters spel.
Det håller inte. Imorgon ska vi prestera en hel träning. Med vårt avbrott på journalistprogrammet har vi relativt mycket på spel just nu.
Jag citerar ur ST:s text om gårdagens match mot BP, angående min och Silfvers insats:
– De sköter sig jättebra. De kommer vi nog ha i truppen som det känns, avslutar Åkeby.
Vi har, med andra ord, ett nog att jobba bort. Förhoppningsvis snarast.
Imorgon är det även tänkt att vi ska prestera rent utseendemässigt då lagfotografering står på agendan. Men då ter sig de sportsliga prestationerna närmare till hands - detta då vi inte haft ekonomin nog att kosta på oss en klippning den föregående månaden.
Jag har suttit för länge för allt som är kvar här,
är ett fotografi.
Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.
danskar, danskar, är ett rövarband,
Den gode Jon-Dahl har dock en del att jobba på för att komma upp i yrkesfuskaren Alberto Gilardinos klass:
Jag tycker det här klippet fångar själva essensen av italiensk fotboll.
Har du chansen att fuska? Fuska.
Har den flyktiga chansen att fuska försvunnit? Fuska ändå.
Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken. Som du sa; Det är dags att dra, För vi faller, faller, faller.
Brommapojkarna - GIF Sundsvall 4-3 (3-1),
Bild: Lars Sjölund, www.gifsundsvall.se.
Jag såg att såväl ST som Dagbladet bara gav gårdagens premiärdrabbning varsin kortare text.
Det ska vi väl, som så många gånger förr, kunna överträffa.
När matchen blåses igång står Olof Guterstam och Pablo Piñones-Arce och tar avsparken. Bara en sån sak.
Och nog såg det ut som att det fanns en del respekt för allsvenskingarna i inledningen, man satte omgående en relativt hög press på GIF-backlinjen samtidigt som man letade sig till inläggslägen efter snabba spelvändningar.
Det verkade som att vår 11-mannaorutin efter att ha spelat i den lilla NCC-hallen hela januari skulle bli väldigt tydlig då det fanns stora ytor på kanterna som stockholmarna utnyttjade ofta och väl.
Jag ska erkänna att jag trodde det skulle bli väldigt tufft, baserat på vad jag såg de första två minutrarna. Men sen...
... sen stod Emil Forsberg för en perfekt förstatouch vid mittcirkeln, gick förbi sin gubbe i en rörelse innan han spelade ut bollen på högerkanten till Sliper som på få tillslag får in bollen centralt till Aziz en tio meter utanför BP:s straffområde. Den lika hale som avige gambiern vänder ut mot vänsterkanten, avvaktar och smeker sedan en boll mellan högerback och mittback - perfekt för vänsteryttern Alieu Jagne som med ett distinkt tillslag smäller dit 1-0 bakom den unga BP-målvakten.
GIF Sundsvall gick från ingenting till ett av försäsongens förmodat vackraste mål - på mindre än tio sekunder. En fantastisk omställning, som visade att även om vi ligger lågt och fokuserar på försvarsspelet så blir vi inte tandlösa framåt.
Ledningen blir dock kortvarig. Lundström kastar ett svårt inkast in centralt på egen planhalva mot Nuri som direkt sätts under press och tappar den studsande bollen. BP kan ställa om och skapar tryck. Till sist letar sig bollen ut till Joakim Runnemo som från straffområdshalvcirkeln får stå något för ostörd. Han böjer vackert dit 1-1 intill den högra stolproten bakom en till synes chanslös Naurin.
Bara minuten senare får Pablo Piñones-Arce bollen med en studsande boll med sig och han väljer att dra på från åtminstone 26-27 meter. Bollen får en sån där äckligt otagbar dykbana och letar sig ner under ribban och plötsligt är de blåklädda i underläge.
Det är även fortsättningsvis BP som för spelet i den första halvleken. Vi ligger lågt och prioriterar att ligga rätt och inte gå bort oss - då fokus ligger på försvarsspelet.
Pablo Piñones-Arce gör också 3-1 efter en misstänkt offsidesituation som blev solklarare och solklarare för varje gång Lars Sjölund rapporterade hem i sin mobiltelefon. Även försvarsspelarna stannade upp något då även de uppfattade offsiden som solklar, och Pablo kunde enkelt dunka dit trean i bortre gaveln. Det såg som sagt ut som offside, men då satt man också vid mittlinjen på långsidan, och det är väl som alltid så att den assisterande domaren ser betydligt mycket bättre och oftast (ja, faktiskt) fattar rätt beslut.
Vi skapar fortsatt chanser där i stort sett alla tillkommer på rena kontringar. Snabbt, effektivt och ofta riktigt vackert. Bland annat Emil Forsberg, som övertygade lika mycket mot allsvenskt motstånd som på träningarna i NCC, friställs men avslutet räddas. Returen går till Alieu Jagne som ur precis samma vinkel som Emil även han prickar målvakten. Jagne hade även ett jätteläge efter ett inlägg när bollen dök ner framför ett öppet mål, men Jagnes högerfot förpassade den relativt högt över.
I paus kan det alltså med lite ytterligare skärpa i avsluten stått 3-3. Och trots att det är BP som har det allra mesta av bollen så känns det inte som att vi är mycket sämre spelmässigt. Vi låter BP ha boll, rulla runt i backlinjen och på den defensiva mittfältaren medan vi ligger rätt och sätter press i rätt lägen. Hemmalaget kommer, trots sitt stora bollinnehav, till få klara chanser även om det lyfts in en del bollar i straffområdet.
I andra byts Nuri ut och Mirza ersätter, det var bestämt redan innan matchen. Dessutom går Myrestam ut och Billy Berntsson kommer in på vänsterbacken. Sliper går ut efter en god insats och ersätts av Pontus Silfver, samtidigt som Jagne ersätts av Ongala.
Vi blir rejält tillbakatryckta i början av den andra halvleken då det känns som att BP-spelarna vågar ta ut svängarna lite mer offensivt.
Några minuter in på den andra halvleken blir undertecknad tillsagd att börja värma upp inför ett inhopp. Detta medför att vi tappar den fokuserade greppet över matchbilden då peppen, laddningen samt till viss del nervositeten gör sitt antåg.
Vi ser i alla fall Kali Ongala lasta in 3-2-målet från distans, efter ett fint förspel av Emil Forsberg. BP-målvakten, enligt uppgift född 1992, såg något fladdrig ut hela matchen och kanske borde ha nått ner på skottet även om det var såväl välplacerat som hårt nere i den vänstra gaveln.
Vi tejpar benskydden, tittar upp och ser den storväxte anfallaren Nail Bahoui, född -91, skjuta in 4-2 i ett i stort sett öppet mål. Vi får förklarat för oss att Brink och Berntsson slarvat med bollen medan Naurin var ute ur sin målbur. Onödigt och lite trist inför slutskedet.
Minuten efter gör vi vår efterlängtade entré. Vi ställs väl aldrig på några riktigt jättesvåra prov i vår debut. Vi hinner väl i stort med att täcka ett skott från Babis Stefanidis, vinna bollen av Nail Bahoui samt stå för en glidtackling bakifrån med utsträckt ben som vi på något sätt lyckas komma vinnande ur med bollen under sulan.
Annars var det de blåklädda gästerna som ägde spelet under den sista kvarten. Silfver, som skötte sig mycket bra på sin högerkant, stötte in 4-3 från nära håll efter spel snett inåt bakåt av Aziz. Detta efter ett väldigt fint anfall med snabba passningar och få tillslag.
Undertecknad lade en förvånansvärt välriktad djupledsboll bakom en felvänd försvarslinje mot Forsberg som sånär kunde runda målvakten och ordna kvitteringen. Strax därpå får Forsberg ett ännu bättre läge då han sliter sig fri i den vänstra delen av straffområdet. Vänsterskottet är hårt, lågt och välriktat - men BP-målvakten får ut en hand och styr den precis utanför den bortre stolpen.
Någon ytterligare ströchans skapas då bollar lyfts in i straffområdet mot en skarvande Wallerstedt, bland annat är Ek nära att få träff på en slumpboll precis framför målvakten.
Men 4-3 står sig och det får väl GIF Sundsvall anno 2010 vara nöjda med. Vi möter allsvenskt motstånd, kommer från en bussresa på fyra timmar, har aldrig spelat i en fullstor hall på hela försäsongen - så en uddamålsförlust igår bör ses som en plusbetonad insats.
Det har gnällts en del över fyra insläppta mål när fokus låg på försvarsspelet. Då vill jag rycka ut till försvar och säga att målen kom till på slarv alternativt svårstoppade prestationer från motståndarna. Det var inte så att BP hittade luckor i vårt försvar och spelade sig till ypperliga chanser. Vi låg kompakt och bra och bjöd inte på några onödiga ytor bakom backlinjen, utan BP fick rulla runt, runt och runt - ofta genom den kloke dirigenten Mikkel Jensen.
Vi skapade mycket enklare chanser då det ofta fanns ytor bakom backlinjen för Aziz och Forsberg i omställningsspelet.
"Däremot stämde det inte försvarsmässigt. Giffarnas alla mål var inte skörden av ett bra anfallsspel utan misstag från BP:s sida", skriver Brommapojkarnas utsände på deras hemsida.
Han har väl delvis rätt. Hemmalaget imponerade inte alls i defensiven utan mittbacksparet såg relativt osäkert ut så fort det bjöds på omställningslägen. Men samtidigt tror jag åtminstone en del av sanningen var att vi spelade en snabb och effektiv kontringsfotboll med många spelare som fyllde på när tillfälle bjöds. Att BP många gånger tappade bollen på det centrala mittfältet gjorde inte saken sämre för våran räkning som då kunde sätta upp bollen på forward, tillbakaspel mot Emil som i sin tur hade två yttrar löpande på varsin sida.
Sammanfattningsvis, om någon orkat masa sig ända hit: bra förstamatch!
Bäst på plan i GIF: Emil Forsberg. Bäst på plan i BP: Pablo Piñones-Arce.
Idag togs ingen hänsyn till den långa bussresan - vi var hemma först vid halv ett - för oss som inte spelade 90 minuter. Det var spel åtta mot åtta följt av Boltonlöpningar. De som lirade hela matchen (Aziz, Emil, Ek, Lundström, Wallerstedt, Naurin) joggade i fyrtiofem minuter och kunde därefter ta ledigt fram till eftermiddagens styrkepass.
Jag vet inte om det var kvartens matchning eller bussresans alla obekväma sitt- och liggställningar - men det var tungt.
Men allt är relativt, och när man vet med sig att man är god nog för att täcka skott av ingen mindre än Babis Stefanidis - ja, då stålsätter man sig gärna för några Boltonlöp.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division