8-2,
Vi hade föreställt oss att ett antal glada motionärer skulle fladdra runt i mjukisbyxor och sweatshirt på isen.
Så var det ju inte riktigt. När man anlände till Gärdehovs stolta stod en handfull hockeytrunkar fulla med diverse skydd, damasker och matchställ.
Den ena jätten efter den andra - folk vi aldrig någonsin sett på redaktionen - beklädde sig i de väldiga hockeymunderingarna, och vi började omgående undra vad det var vi hade gett oss in på. En knätackling ifrån en hundra kilos jätte och ett avslitet korsband var nog inte vad herr Åkeby tänkt att man skulle ådra sig på en ledig dag.
Men det gick bra. Vi vann väldigt komfortabelt med totalt 8-2. Löta och Henke Sjöberg hade föga förvånande stuga under långa sekvenser och hos lillebror fanns inte riktigt de där stora namnen att luta sig mot när det blåste snålt.
Jag bildade kedja med Björn Persson och en annan kille. Vi skapade mycket, men den där riktiga krämen i avslutet saknades. Vi slutade på två gjorda mål och ett insläppt, vilket med F:ets räknesticka innebär +1 i plus/minus-statistiken. Björn Persson gjorde ett vackert mål efter fin framspelning av den där andra killen och i slutskedet skrinnade den där andra killen igenom hela ST-försvaret och placerade dit pucken med en rungande isare.
För personlig del så hade vi som mål att komma hem med åtminstone 1+1 i poängbagaget, då jag tycker det är normen för en god hockeyspelares dagsverke.
Vi slutade på - 0+0. Fiasko.
Eller? Nja, kanske inte helt. Vi hade en roll som defensiv center och slet uppoffrande såväl framåt som bakåt. Dessutom uppvisade vi en tekningsstatistik som bara Niklas Falk av alla världens hockeyspelare kan matcha.
Jag skulle vilja säga att om jag lånat Samuel Påhlssons tröja så hade folk suttit på läktarn och tänkt; "Ja, han gör väl sitt som vanligt, Samme. Men ser inte skridskotekniken och balansen lite ringrostig ut? Ungefär som att han inte spelat hockey på ett dussintal år och sedan dagen före comebacken blivit vådaskjuten i knäskålen med en älgstudsare?"
Jo, typ så kändes det.
Vi har bevittnat fotboll hela dagen med Akdags ende, familjens popcornmaskin har fått debutera som margarinpoppare och gjort det med den äran. Vi satt med sex rätt och fem hästar i sista avdelningen men lyckades missa sjuan på V75. Och det tackar vi för. Med vår motrigg har vi bara ett antal sjuor att hämta ut innan vi trillar av den berömda och då är det väl väldigt onödigt att göra det när utdelningen hade blivit skrala tusenlappen?
Nu ska vi tillreda oss en Biff Rydberg* till middag och åka och spela lite FIFA. De senaste fyra månaderna har varit så vita för min del att Andrés Iniesta framstår som en anställd på Sol och Pool.
*= Vi ska stoppa gårdagens middags överblivna rester i micron, duka fram kniv, gaffel och glas och sedan sleva i oss allt i en väldig fart.
Aldrig, aldrig ensam.
Alltid ensam här.
Så var det ju inte riktigt. När man anlände till Gärdehovs stolta stod en handfull hockeytrunkar fulla med diverse skydd, damasker och matchställ.
Den ena jätten efter den andra - folk vi aldrig någonsin sett på redaktionen - beklädde sig i de väldiga hockeymunderingarna, och vi började omgående undra vad det var vi hade gett oss in på. En knätackling ifrån en hundra kilos jätte och ett avslitet korsband var nog inte vad herr Åkeby tänkt att man skulle ådra sig på en ledig dag.
Men det gick bra. Vi vann väldigt komfortabelt med totalt 8-2. Löta och Henke Sjöberg hade föga förvånande stuga under långa sekvenser och hos lillebror fanns inte riktigt de där stora namnen att luta sig mot när det blåste snålt.
Jag bildade kedja med Björn Persson och en annan kille. Vi skapade mycket, men den där riktiga krämen i avslutet saknades. Vi slutade på två gjorda mål och ett insläppt, vilket med F:ets räknesticka innebär +1 i plus/minus-statistiken. Björn Persson gjorde ett vackert mål efter fin framspelning av den där andra killen och i slutskedet skrinnade den där andra killen igenom hela ST-försvaret och placerade dit pucken med en rungande isare.
För personlig del så hade vi som mål att komma hem med åtminstone 1+1 i poängbagaget, då jag tycker det är normen för en god hockeyspelares dagsverke.
Vi slutade på - 0+0. Fiasko.
Eller? Nja, kanske inte helt. Vi hade en roll som defensiv center och slet uppoffrande såväl framåt som bakåt. Dessutom uppvisade vi en tekningsstatistik som bara Niklas Falk av alla världens hockeyspelare kan matcha.
Jag skulle vilja säga att om jag lånat Samuel Påhlssons tröja så hade folk suttit på läktarn och tänkt; "Ja, han gör väl sitt som vanligt, Samme. Men ser inte skridskotekniken och balansen lite ringrostig ut? Ungefär som att han inte spelat hockey på ett dussintal år och sedan dagen före comebacken blivit vådaskjuten i knäskålen med en älgstudsare?"
Jo, typ så kändes det.
Vi har bevittnat fotboll hela dagen med Akdags ende, familjens popcornmaskin har fått debutera som margarinpoppare och gjort det med den äran. Vi satt med sex rätt och fem hästar i sista avdelningen men lyckades missa sjuan på V75. Och det tackar vi för. Med vår motrigg har vi bara ett antal sjuor att hämta ut innan vi trillar av den berömda och då är det väl väldigt onödigt att göra det när utdelningen hade blivit skrala tusenlappen?
Nu ska vi tillreda oss en Biff Rydberg* till middag och åka och spela lite FIFA. De senaste fyra månaderna har varit så vita för min del att Andrés Iniesta framstår som en anställd på Sol och Pool.
*= Vi ska stoppa gårdagens middags överblivna rester i micron, duka fram kniv, gaffel och glas och sedan sleva i oss allt i en väldig fart.
Aldrig, aldrig ensam.
Alltid ensam här.
Kommentarer
Postat av: Farbror Björn
Din överrutinerade högerforward kräver rättelse!
Det blev 2 från den gamles Eastonsticka.
Annars måste jag berömma din fantastiskt läsvärda blogg. Du har en egen stil och lika bra känsla för språket som för tekningar.
Trackback