bortamatch,
Vaknade imorse och tyckte något synd om vår termometer. För det är ju som det gamla talessättet säger oss:
"Ingen termometer söder om Murmansks nordligaste köldhål ska behöva visa upp siffror som en genomsnittlig svensk förstaklassare inte lärt sig att räkna till".
Den dystra termometern visade -28. Minus tjugoåtta. Jag har inte fått ta del av någon officiell statistik, men nog måste det vara högkonjunktur för landets självmordsteraputer just nu?
Vi fyllde vår träningsbag till bredden med underställ. Tre tröjor, tre byxor, ett par värmebyxor och en fleecetröja. Jag säger inte att det kommer att räcka, -28 är -28 och ingenting kan ändra på det, men vi borde ju inte avlida på bänken.
Vår dator tog beslutet att lägga ner då batteriet var slut. Inget konstigt med det. Vi bytte till oss en strömkontakt och startade upp den igen. Det lite nesliga var dock att datorn inte förpassats till viloläge, utan helt sonika startats om. Vår Aston Villa-save på FM10 lades helt sonika ner utan att sparas.
Vår 1-1-match mot United hemma på Villa Park försvann. Vi bestämde oss för att fortsätta.
Det första som händer är att lagets kanske viktigaste spelare, Curtis Davies, bryter benet. Borta sex månader.
Efter fyrtiofem minuter mot United med exakt samma startelva förutom Davies, med exakt samma inställningar och exakt samma matchsnack - så ligger vi under med 4-0.
Bara min motrigg.
Nu blir det käk. Klockan fyra smäller det.
Eftersom Laslo inte är med i bussen är det väl undertecknad som får ta på sig matchrapportansvaret.
Jag vill ha fria vägar ut Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet