pirkt,

Choko-Dutch-gruppen går framåt med stormsteg.

Vi har nu tjugo stolta medlemmar, vilket i sig är fantastiskt då det egentligen bara är högst en handfull människor som sett Choko-Dutchs vargflin i verkliga livet.

Och målet med gruppen är ju först och främst att utsätta Choko-Dutch för dennes värsta mardröm - den han vaknar upp ur kallsvettig varje natt i sin säng vars madrass till bredden är fylld av skattefria holländska gulden;

Att täcka alla nummer på chokladhjulet.

Enligt den holländska specialinsatsstyrkan mot chokladdobbleri brukar Choko-Dutchs chokladhjul innehålla 70 nummer, uppdelade på trettiofem betalstationer där en guldpeng alltså ger två nummer och konstlat hopp om chokladvinst.

Vi behöver med andra ord ytterligare femton medlemmar innan vi kan betäcka alla chokladnumren. Då får den brunbrände gamle holländaren verkligen sina fiskar varma.

Men enligt en polisrapport från Utrecht från oktober 2008 så har det faktiskt hänt förut att alla numren valts och Choko-Dutch målat in sig i ett hörn. Det har hänt förut.

Vi tänkte redogöra för en gång då det påstås ha hänt. Alla fakta är taget från polisrapporten från Utrecht:

Chokofesten i Breda, juli 2008:
Under den rekordvarma sommaren 2008 avgjordes den holländska chokladfesten i Breda. Men fin choklad är inte skapt för att stå framme i tryckande högsommarvärme. I chokladstånd efter chokladstånd började chokladen att smälta. Barn blev rädda över att de fint dekorerade chokladgubbarna började droppa och bli mer och mer ihopsjunkna.
Folk undrade om hela chokladfesten skulle ebba ut i fullkomligt kaos och totalt fiasko - men då såg man räddningen. Choko-Dutchs chokladhjulsprydda vagn tycktes oberörd av värmen. Folk gick fram och kände och klämde på de väldiga vinstchokladkakorna som stod uppradade i vagnen. De kändes stenhårda och helt opåverkade av den smältande värmen.
Orsaken var självklart att Choko-Dutch sedan starten i början av åttiotalet fyllt tomma chokladkaksfodral med stoft och jordpartiklar. Allt för att maximera sin vinstkalkyl. Men där stod han och svettades ymnigt i pannan, med sitt bredaste varggrin i sommarsolen samtidigt som hela Chokladhollands blickar var riktade mot honom. Just där och då ansågs han vara den finaste chokladsnickraren i hela den flamländska regionen.
Men säg det goda som inte för något ont med sig. Alla de chokladtörstande barnen ville förstås vinna sig en av de kvarvarande chokladkakorna. Ungjävel efter ungjävel radar upp sig vid vagnen, konstaterar Choko-Dutch. Alla slänger upp ett gyllene guldenmynt. Choko-Dutch blir iskall i hettan. Alla nummer är tagna. Hela spektrat från nummer 1 till 70 är valda. Mardrömmen är ett faktum.
Barnen är i eufori. De har, på grund av värmens smältningsföljder, inte fått ätit någon choklad alls på denna heliga dag av chokladfestande. Nu ropar de i kör med sina gossröster:
"Snurra hjulet".
Choko-Dutch får för en kort stund panik. Han har så klart en reservplan, men har inte tvingats bruka den på två årtionden. Och hur ska han kunna köpa sig tid i det här läget?
Han flackar med blicken. Barnen ser maniskt på honom. Han harklar sig, samlar mod och bjuder på sitt allra mest konstlat mysiga skojarleende.
"Ursäkta mig, men jag måste gå på toa", säger han utan att darra.
Ungarna skriker och lever an om att han måste snurra hjulet. Men han bryr sig inte. Han drar snabbt igen skjutfönstret och skärmar av sig från de skrikande holländska barnen. Ett sorl går igenom publiken.
Det börjar omgående tisslas och tasslas bland barnen och deras föräldrar?
"Går han på toa där inne?", undrar en liten pojke med rynkad näsa. "Han såg bra äcklig och svettig ut", menar en förälder.
Choko-Dutch hör hur de pratar, men han bryr sig knappt nämnvärt. Hans personliga hygiens rykte är inte på långa vägar lika viktigt som hans professionella, yrkesmässiga rykte. Och här stod han på vippen att lotta ut en chokladkaka fylld med gammal multen åttiotalsjord. Han mindes tillbaka och erinrade sig att kakorna inte ens blivit fyllda med solid matjord, utan överbliven mjälsand från en nedlagd gruva. Gratis är gott, tänkte han tyst för sig själv och kostade på sig ett leende. Oavsett situation blev han alltid glad av att tänka på lättförtjänta och ohederligt intjänade pengar.
Men nu var det bråttom. Han lyfte sina grova, slitna händer mot chokladhjulet - och plockade ner det. Med en duns slog det relativt tunga hjulet i marken. Han hörde hur tisslandet och tasslandet tilltog utanför.
Han öppnade en lucka i golvet på vagnen. Där låg det. Lika troget som alltid - räddningen. Han plockade upp reservhjulet ur luckan. Han satte det betydligt lättare nya hjulet på det gamlas plats. Han tittade triumferande mot det nya hjulet.
Det var lite mindre, men det var inte det som var skillnaden. Skillnaden var att siffrorna, som förut varit 1-70, nu var utbytta mot 900-999.
Och där ute stod chokladhungrande barn och vrålade. De hade betalat för två nummer vardera, från nummer ett till sjuttio.
De stod där chanslösa och vrålade efter en choklad de inte ens hade en möjlighet att få smaka på. En choklad som inte ens fanns. Han öppnade skjutfönstret och tog emot barnens vrål, ilska och vrede med sitt bredaste leende där han blottade sina få kaffe- och rökhärjade tänder.
"Det här är spelets regler, ungar", skrockade han.
Barnen var rosenrasande. Vissa grät.
"Det går ju inte att vinna", grinade en liten parvel iklädd en potatissäck som hade satsat sin sista slant på lotteriet och nu fick en rejäl örfil av sin barnhemsföreståndare för sitt slösaktiga beteende.
"Nej, det vet jag väl", skrockade den luttrade gamle skojaren tillbaka.  
Nummer 916 vann chokladkakan den dagen.
Vinnaren? Som alltid - Choko-Dutch.

---

Skyll dig själv,
inget händer här.